SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLIFS klif4s (kli´vvs Dalin), sbst.1, n.; best. -et.
Ordformer
(klefs c. 17551769. kliffs 1790. klifs 1705 osv. klifz 1731)
Etymologi
[av stammen i KLIFSA, v.1, i bet. 3 vbalsbst. till KLIFSA, v.1 4]
1) (i sht ringaktande beteckning för) läckerheter, godsaker; särsk.: sötsaker, ”snask”, ”slisk”; jfr KLIFSA, v.1 3. Runius Dud. 3: 53 (1705). Insyltade Saker och annat Klifz och Kräseligheter. Lagerström Gir. 48 (1731). Klifs försvagar .. (barnen) långt mera än mager föda. Chydenius 389 (1779). Östergren (1930).
2) (†) benägenhet för läckerheter l. ett kräsligt levnadssätt. Sådant står them an, / Som theras stolthet, flärd och klifs förnöija kan. Spegel ÅPar. 22 (1711).
3) (numera knappast br.) (överdrivet) klemande l. kelande; smekande. (Föräldrarna) hafwa genom .. förmykit klifs och klemeri .. förderfwat Gudz Barn. Swedberg Cat. 59 (1709). Dalin Arg. 2: 21 (1734, 1754). Han hade kysst kära mor på hand, och fru Hall, som ej tyckte om ”klifs”, hade kysst honom på pannan. Elkan Hall 3 (1899).
Ssg (1): KLIFS-RÄTT, r. l. m. (tillf.) eg.: söt (efter)rätt; anträffat bl. i bildl. anv. Wetterbergh Genrem. 228 (1842).
Spoiler title