publicerad: 1985
SPOTT spot4, sbst.3, förr äv. SPUTT, sbst.2, n. (Hes. 23: 32 (Bib. 1541) osv.), äv. (numera bl. mera tillf.) r. l. m. (Holof. 23 (c. 1580) osv.); best. -et resp. -en.
Ordformer
(spott (-å-, -dt, -t) 1521 osv. spottz 1589. sputt 1749)
Etymologi
[fsv. spotter, m., spot, sput, n.; jfr fd. spot, f., n. (d. spot, r.), fvn. spottr, m., spott, n., fsax. spot, m., mlt., mnl. spot, m., n. (nl. spot), ffris. spott, m., fht. spot, m. (t. spott); samhörigt med SPOTTA, v.2; formen spottz möjl. utlöst ur ssgn SPOTTS-ORD. — Jfr SPOTSK, SPOTTIG, adj.3, SPOTTLIG]
1) (utom i förb. spott och spe numera bl. i högre stil) hån, skymfande, smädelse, (hånfullt) gyckel l. förlöjligande; föraktfullt omtalande l. tilltal, förakt; förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: skam, skymf, nesa, smälek; ofta i mer l. mindre tautologiska förb., särsk. spott och spe, spott och hån, spott och skam (se särsk. a, c—e). G1R 1: 33 (1521: spoth oc spe). (Vi) kunne .. icke .. vethe hvadh theris mening .. varit haffver, anthen att the icke achte hvad the schriffve, eller um thet skall vare theris spott emot rydsserne, hvilkit föga behoff våre. Därs. 25: 120 (1555). Således vthskrapade han then förra spotten, och vprättade them Romarom then förlorade segern igen. Schroderus JMCr. 186 (1620). Rodericus .. hade wåldtagit sin Landzhöffdings .. Dotter, hwilken Spott gick Fadren så swåra til Hiertat, at (osv.). Schroderus Os. 2: 417 (1635). Ded tagne skepedt kan uthen pactis väl restitueres, doch ähr ded eij heller till spott, om ded föres därin (dvs. i stilleståndstraktaten). AOxenstierna 1: 564 (1635). Är han (dvs. mannen) något kort, och elliest vthan lyte / Så föllier thetta Spott (dvs. från kvinnorna): Kär' see thet lilla knyte. CupVen. A 3 a (1669). Then i thenna dag är solen lik i pracht, / Kan ligga nästa dag i spott och diupt föracht. Kolmodin QvSp. 1: 574 (1732). Efter våra medmenniskors bifall skola vi trakta, äfven efter ära och ryktbarhet; men dårarnas spott skall ej såra oss. Tegnér (WB) 2: 300 (1813). OoB 1963, s. 160 (: spott och spe). — särsk.
a) i ordspr. Spee och spott gör ingom gott. SvOrds. C 2 a (1604). Spott och skada fölges gerna åth. Därs. Spott och spee skiämtar intet. Grubb 756 (1665). Spott och hån ärans rån. Granlund Ordspr. (c. 1880).
c) i uttr. angivande att ngn l. ngt utsätter ngn l. ngt för hån l. skymf l. (hånfullt) gyckel, förr äv. att ngn vållar ngn skam l. nesa l. vanära; jfr e.
α) (†) bevisa l. giva l. göra l. tillfoga ngn (en) spott, utsätta ngn för l. vålla ngn skymf l. nesa l. neslig förtret. (De svenska sändebuden) schall och inthet ondt eller någett spått beuises hoos wår herre och storfurste. SvTr. V. 1: 21 (1575). Du haffuer jnthid behoff ath giffua de men nokioth spottz. TbLödöse 111 (1589). (Åter) vpreeffs .. Krijget .. som förorsakades vtaff Religions förandringen, för hwilken skuld Femstäderna tilfogade the Zuricher och Berner stort förtreet och Spott. Schroderus Os. III. 1: 147 (1635). Gråhårigh Man tu gör ey spått, ty Wijszheet han tigh lära kan. Arvidi 145 (1651). (Satan till de onda andarna:) Wil någor bida här til thes at liung-eldz skott, / Och dunders grymma kraft giör osz en större spott: / Ty hastigt kan thet skee, at Gudh, som är så wreder, / Osz stöter diupare i thenna afgrund neder. Spegel TPar. 93 (1705).
β) (†) framställa ngn till spott l. sätta ngt bort till spott, låta ngn resp. ngt bli föremål för l. blottställa ngn resp. ngt för hån l. (hånfullt) gyckel. (Sv.) Sätta något bårt til spått, (lat.) Ponere aliquid ad ludibrium. Schultze Ordb. 4833 (c. 1755). Därs. (: Framställa).
γ) driva, förr äv. bedriva spott med ngn l. ngt (jfr DRIVA, v.2 45 c β, BEDRIVA 6 a β), förr äv. driva spott att osv., driva gyckel osv. (med ngn l. ngt, resp. med att osv.). The dårar driffua spott mz brutten. SalOrdspr. 14: 9 (öv. 1536). (Vi) förmercke .. ath .. (livländarna) driffve medh tig (Johan) storth spoth och spee och vele ju endeligen före tig opå narrebenckenn. G1R 28: 435 (1558). (Ryssarna) hafwe .. och i Wiborg så wäl som wedh Narfwen drijfwet stort spot, att så ringe folk, synnerligen af dee förnemste, skulle blifwe brukade på sådane wichtige saker (som gränsdragning). RA I. 4: 923 (1597). Pistorius bedreeff sin Spott ther medh, at the Würtembergiske Theologi så bittijda ankommo. Schroderus Os. III. 2: 313 (1635). Bååth WagnerS 3: 37 (1905).
δ) (†) varda l. komma ngn till spott, utsätta ngn för hån l. bli ngn till skam l. smälek; jfr e γ. Iach grätt tå mijn siel fasthadhe, och thet är mich til spott wordet. Psalt. 69: 11 (öv. 1536; Bib. 1917: till smälek). Sedhan iagh talat, ropat och predicat haffuer om then plåghon och förderffuet, är migh Herrans ord wordet til håån och spott daghligha. Jer. 20: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: till smälek och hån beständigt). Gör goodom godt: Så kommer dig dhz ikke til spott. Bureus Suml. 78 (c. 1600).
d) (†) i uttr. som anger att ngn utsätts för hån l. skymf l. lider skam l. nesa l. vanära.
α) ha spott (av ngn l. ngt), bli utsatt för hån l. lida skam osv. (av ngn på grund av ngt). Then som orett godz församlar .. han moste ther jfrå, tå han thet alleminst tencker, och moste doch på sidhstonne haffua spott ther til. Jer. 17: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: vid sitt slut skall han stå såsom en dåre). Spott af mijne Fiender / Then har iag (dvs. Venus) för mitt omak. Stiernhielm Cup. 10 (1649, 1668). (Sv.) Hafwa spott och hån af något. (Fr.) Recevoir de la honte — de la confusion d'une chose. Nordforss (1805).
β) vara för spott, utsättas för gyckel osv. Then rettferdige och frome moste wara för spott. LPetri Job 12: 4 (1563).
γ) komma på spott, (komma att) utsättas för gyckel osv. l. lida skam osv. Man kommer .. snart på spodt och föracht / vthaff the ondas omgänge. Wivallius Dikt. 102 (c. 1643).
δ) komma i ngns spott, bli utsatt för ngns gyckel osv. Svart Gensw. F 6 a (1558). Han kommer i allemans spott. Linc. A 1 b (1640).
e) (†) närmande sig l. övergående i bet.: föremål för hån l. skymf l. (hånfullt) gyckel; förr äv. övergående i bet.: ngn behäftad l. ngt behäftat med skam l. nesa; äv. i anv. motsv. c. Iag, ach armer matk, .. / Een spott och gabberij hos folket. Rosenfeldt Vitt. 73 (c. 1690). När som iag var / I fahra till att blij ett spott och löije. Därs. 80. — särsk. i vissa uttr.
α) ha l. hålla l. akta ngn l. ngt för spott, anse ngn osv. värd gyckel o. d. (o. utföra detta). Thet kan icke wara ath the som .. smakat haffua then himmelska gåffuon .. om the falla, ath the skola igen förnyias till bätring, the ther på nytt .. korszfesta gudz son och för spott haffua. Hebr. 6: 6 (NT 1526; Därs. 1981: åtlöje). G1R 24: 356 (1554: bliffve .. achtedt för spott). Hoo kan alt sådant holle för gott? / At hwar erligh man skal hållas för spott. Svart Gensw. F 6 b (1558). Hwad .. (rådsherrarna) haffue rådt och sagdt honom, thet hölt .. (E. XIV) för spott och spe, eller han wende thet elliest vthi then werste delen. Stiernman Riksd. 290 (1569). Hafwa en för spott och spe. Lind (1749).
β) göra (en) spott av ngn l. ngt, göra ngn l. ngt till föremål för hån l. hånfullt gyckel. Haffuer tolamodh medh migh, at iagh ock må tala, och görer sedhan spott aff migh. Job 21: 3 (Bib. 1541). (Diana) gör vthaf wårt (dvs. Venus' och Cupidos) Wåld en spott, ett kitzlige Löye. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). (Sv.) Han gör spått af Guds ord, (lat.) Verbum divinum in ludibrium vertit. Schultze Ordb. 4833 (c. 1755).
γ) göra ngn l. ngt till spott, göra ngn l. ngt till föremål för hån l. hånfullt gyckel l. göra ngn till åtlöje; äv. göra ngn l. sig ngn till spott, utsätta ngn l. sig för ngns hån l. hånfulla gyckel l. göra ngn l. sig till åtlöje för ngn; jfr c δ. Tu gör oss til försmädilse för wårom grannom, til spott och hån them som om kring oss äre. Psalt. 44: 14 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). Om tu fölier tijn onda begärilse, så gör tu tich sielff tinom owenom til spot. Syr. 18 (”19”): 31 (Därs.; Apokr. 1921: till ett ämne för dina fienders skadeglädje). (Herren) skal göra thenna stadhen ödhe och til spott. Jer. 19: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: till ett föremål för häpnad och begabberi). De Danske hade uti denne feigde tid giordt Konung Eric mycket til spott med deras dicter och wisor. Tegel E14 176 (1612).
δ) i uttr. som bli l. komma l. vara l. sitta l. varda till spott (för ngn), förr äv. varda ngn till spott, bli resp. vara utsatt för (ngns) hån l. hånfulla gyckel l. bli resp. vara till åtlöje (för ngn); förr äv.: lida skam l. smälek (av ngn). The wende til ryggia och tilspott warde som mich ondt vnska. Psalt. 70: 3 (öv. 1536). Iagh är .. kommen til spott daghliga och hwar man gör gäck aff migh. Jer. 20: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: Så har jag blivit ett ständigt åtlöje). Frelsa migh jfrå alla mina synder, och lät migh icke them galnom til spott warda. Psalt. 39: 9 (Därs.; öv. 1536: förhånilse; Bib. 1917: smälek). (Israels) offuergiffna städher, som them igenleeffda Hedhningomen alt om kring til rooff och spott wordne äro. Hes. 36: 4 (Därs.; äv. i Bib. 1917). Wij thore icke vpläta wår munn, så äre wij til skam och spott wordne för tinom tienarom. As. 10 (Därs.; Apokr. 1921: smälek). Schultze Ordb. 4832 (c. 1755: Bliva till spått). Wara till spott för allt folk. ÖoL (1852). Quennerstedt C12 2: 23 (1916: sitta).
ε) vara ngns spott l. ett spott för ngn, vara föremål för l. utsättas för ngns hån l. hånfulla gyckel l. utstå skam osv. inför ngn. (Konung Agag) kan .. hafwa betänkt, at det war bättre en gång döö, än länge wara een Fången Man och wara andras Spott och Löye. Rudbeckius KonReg. 348 (1618). Vara ett spått för verlden. Schultze Ordb. 4833 (c. 1755). Där sitter Dåren utan värde, kallar sig lycklig, och är allas spott! Thorild (SVS) 2: 10 (1784).
f) (†) i utvidgad anv., om ngt som gäckar ngns ansträngningar: hån. Skall man Sanningen bekenna, så är ingen slemmare, ja förtreteligare Siukdom än thenne (dvs. hypokondri) .. ty hon är Läkares Spott. Lindh Huuszapot. 139 (1675).
2) [fsv. utan spot; jfr motsv. anv. av mlt. āne l. sunder spot] (†) skämt (utan bibet. av: hån); anträffat bl. förbleknat, i uttr. utan spott, övergående i bet.: förvisso, minsann. Amonita Secundus. .. Om thet nu wore bestelt så wÿst (dvs. som min landsman säger), / Mig tÿckes thet skulle wel bliffua gott. Moabita Primus. Mig tÿcker och så förutan all spott, / Huadh doger itt ting, som offersöcht är? Holof. 23 (c. 1580). Men det säger jag eder utan spått, / Hade jag in på Slottet gått, / Då hade det warit Sweriges Crono till gagn. Carl IX Rimchr. 38 (c. 1600).
3) [sannol. efter motsv. anv. av t. spott; eg.: värd löje] om ytterligt l. orimligt låg försäljningssumma l. köpesumma l. ngt annat ytterligt osv. ringa; ss. förled i ssgr (se SPOTT-PENNING, -PRIS, -STYVER, -VÄRDE).
-DIKT. (†) om dikt med (hånfullt) gycklande l. smädande innehåll, spedikt. Serenius Mm 3 b (1734). Schultze Ordb. 4833 (c. 1755). —
-FULL. (†) om person l. sak: full av (hånfullt) gyckel l. hån l. skymf(ande); jfr spe-full. Dalius Valet. E 1 a (1681). Mörk Ad. 1: 80 (1743: owänners spotfulla åtlöje). Dens. Th. 3: 70 (1758; om tunga). —
-FÅGEL. (spott- 1614—1909. spotte- 1628—1744) [jfr d. spottefugl (ä. d. äv. spotfugl), t. spottfogel] (†)
2) person l. väsen som (hånfullt) gycklar med l. hånar l. smädar (sina med)människor; äv.: person som är föremål för (hånfullt) gyckel l. hån; jfr spe-fågel. Then Heluetes Spotfoglen Dieffuulen. PJGothus Pollio Fast. 85 (1614). (När) elaka menniskior .. få någhon eenfaldighan för sigh, måste han .. wara theras gäck och spottefogel. Wallius 2Likpr. 97 (1628). Envallsson Kopparsl. 63 (1781). —
-KOLV. (†) om gycklande l. hånfullt l. skymfande l. skändande ord l. tillmäle; jfr kolv 2 b o. -ord. Nordforss (1805). ÖoL (1852). —
-KRÖNIKA. (spott- 1863. spotts- 1558) (†) om krönika med (hånfullt) gycklande l. smädande innehåll. G1R 28: 467 (1558). Beskow i 2SAH 38: 261 (1863). —
-ORD. (spott- 1777 osv. spotte- 1626. spotts- 1578) (numera bl. i högre stil) (hånfullt) gycklande l. hånfullt l. smädande ord l. tillmäle, stickord, speord, smädeord. VadstÄTb. 21 (1578). Grundström Dyhav. 22 (1934). —
(3) -PENNING. [jfr t. spottgeld] (numera mindre br.) spottstyver; särsk. i uttr. för, äv. till en spottpenning, för en spottstyver. Tessin Bref 1: 86 (1751). Calonius Bref 76 (1794: till en Spottpenning). SAOL (1973). —
(3) -PRIS. [jfr t. spottpreis] (numera mindre br.) löjeväckande l. orimligt (lågt) pris, rövarpris; särsk. i uttr. för, äv. till (ett) spottpris, för ett rövarpris, för en spottstyver. Nordforss (1805). Gullberg o. Harrie Ariostophanes Fågl. 81 (1928: till ett spottpris). Gripenberg Spökjäg. 92 (1933: för ett spottpris). IllSvOrdb. (1964). —
-SKRIFT. (†) om skrift med (hånfullt) gycklande l. smädande innehåll, pamflett, paskill, smädeskrift. Nordforss (1805). Meurman (1847). —
(3) -STYVER.
1) i sg. l. pl., om löjeväckande l. orimligt liten summa pengar (för vilken ngt köps l. säljs); i sht i uttr. för en (ren) spottstyver, äv. för (några l. rena) spottstyvrar, för en löjeväckande l. orimligt liten summa, för en struntsumma. Nordforss (1805). Strax efter mitten av 1800-talet såldes .. åtminstone allra största delen av skärgårdarna bort till enskilda för spottstyvrar. SvNat. 1921, s. 104. Bergman JoH 246 (1926: för en ren spottstyver). SvNat. 1936, s. 134 (: rena). särsk. bildl. Att finnas till, att få vara med — det som varit hitintills var bara spottstyvrar! Gyllensten SokrDöd 59 (1960).
2) (tillf.) i pl., i individualiserande anv.: småslantar. Som kapten kan jag självfallet inte ge mig till att krypa omkring på golvet och plocka upp några usla spottstyvrar som en bättre dam som hon (som avsiktligt tappat dem) .. omöjligt kan ha användning för. Söderström Högkv. 42 (1968).
Avledn. (tillf.): spottstyvra, i den särsk. förb. spottstyvra bort, med avs. på ngt värdefullt: överlåta för en spottstyver, slumpa. Rosendahl Lojäg. 49 (1956). —
-VIS. (spott- 1754—1885. spotte- 1734) (†) på gycklande l. hånande sätt, skämtsamt l. spefullt l. hånfullt l. ironiskt. Serenius Gg 1 a (1734). Schulthess (1885). —
-VISA. (numera bl. ngn gg, i högre stil) om visa med (hånfullt) gycklande l. smädande innehåll, nidvisa; äv. i utvidgad anv., övergående i bet.: föremål för gyckel osv., i uttr. bli (till) en spottvisa, bli föremål för var mans gyckel osv. Verelius 49 (1681). Heidenstam Karol. 1: 246 (1897: bli en spottvisa). Hellre än att de svenske (i Turkiet) bli till en spottvisa och jagas sin färde som bettlare, må väl en af dem låta sitt lif! Därs. 2: 35 (1898). Fornv. 1926, s. 410. —
(3) -VÄRDE. (†) i uttr. för ett spottvärde, för en spottstyver (se d. o. 1). Benzelstierna Cens. 138 (cit. fr. 1741). —
-ÄMNE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 9979). (†) ämne för (hånfullt) gyckel l. hån l. smädande. Tessin Bref 2: 138 (1754).
B (†): SPOTTE-FÅGEL, -MULE, -ORD, -VIS, se A.
C [jfr ä. d. spots- i spotsord; möjl. av SPOTSK (jfr ä. d. spodshet, spotskhet, ävensom fsv. spotz (spotz ord)] (†): SPOTTS-KRÖNIKA, -ORD, se A.
Spoiler title
Spoiler content