publicerad: 2021
ÅS å4s, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(ås (åh-, åås(s)) 1556 (: sandhååss) osv. åsar, pl. 1666 osv. åse 1788. åsen (åå-), sg. best. 1548 (: Sandååsen) osv. åssenn, sg. best. 1607 (: steen åssenn))
Etymologi
[fsv. as; motsv. fd. as (d. ås), fvn. áss (nor. ås); trol. samhörigt med ÅS, sbst.3, o. möjl. till den rot med bet.: skuldra, som föreligger i got. amsans, ack. pl., liksom i lat. umerus, gr. ὦμος, sanskr. áṁisaḥ]
1) om (naturlig o. större) lång o. smal höjdrygg av urberg l. löst material (se särsk. slutet) i terrängen (ngn gg äv. på botten av hav l. sjö o. d.) (jfr BERGS-RYGG); särsk. om sådan höjdryggs översta del; äv. dels om sandbank (se d. o. 1, 2), dels i inskränktare anv. (se slutet). Svart G1 28 (1561). Åsen eller Banken ligger midt i västra Hjelmaren .. och består af groft grus, med kullersten öfverst på ryggen. VetAH 1775, s. 134. Ås har i vissa landsorter samma bemärkelse som ordet berg, men är egenteligen en upphöjning af lös sten, grus och sand af betydlig utsträckning på längden i förhållande till dess bredd. JernkA 1832, Bih. s. 24. Borta i öster, längs den egendomligt stigande horisonten sträckte sig havet som en låg, ändlöst blånande ås. Siwertz Sel. 2: 86 (1920). Dalarna ligga där mjuka berglager sticka upp i markytan. Åsarna äro hårdare bergband, som bättre stått emot vittringen. TurÅ 1936, s. 29. Backkrönet låg däruppe, det var en ås de skulle över. Hedberg VackrTänd. 331 (1943). — jfr BERG-, DIABAS-, DISTAL-, FJÄLL-, GRAN-, JORD-, LAK-, LAND-, RYGG-, SANDSTENS-, SIDO-, SKOGS-, STRAND-, URBERGS-ÅS m. fl. — särsk., i sht geol., i inskränktare anv., om sådan höjdrygg (l. rad av kullar) bildad gm glacifluviala avlagringar. Bland phenomen, som tillhöra de yngsta eller Diluvialbildningarne, förtjenar onekeligen den del af sandbildningen, som formerar Åsar ett utmärkt rum. Hisinger Ant. 4: 24 (1828). För det mesta sträcka sig dessa åsar i nordlig och sydlig riktning med någon afvikelse åt öster eller vester. Lindström Lyell 120 (1857). Åsarna visa ansvällningar, där isen stått länge stilla och sålunda mycket material hunnit utföras och lagra sig utanför isporten. Hagman FysGeogr. 133 (1903). (Rullstensgruset) bildar tillsammans med isälvsand utan rullstenar antingen långsträckta åsar, vidsträckta fältformigt utbredda lager, s. k. isranddeltan, eller dalfyllnader. SvSkog. 29 (1928). Åsen .. är uppbyggd av grovt, korttransporterat material. SvGeogrÅb. 1952, s. 32. — jfr GRUS-, KLAPPER-, KULLERSTENS-, MARGINAL-, MORÄN-, RADIAL-, RAND-, RULLSTENS-, SLUK-, TVÄR-ÅS.
2) om ngt som till formen liknar en ås (i bet. 1); särsk. om långsträckt upphöjning dels på djur l. växt l. ben l. skal o. d., dels på redskap l. vapen o. d. (med dekorativ l. praktisk funktion), dels mellan två plogfåror; jfr KAM, sbst.2 4 a, b β, δ. Ås .. är det uphögde stället vid Sätet (på musslor). Retzius Djurr. 217 (1772). (Kranierna) äro .. utmärkta genom sin korthet, genom .. kort, trapetsformigt hjessplan med en liten upphöjning, eller ås, långsefter sutura sagittalis. Retzius EthnolSkr. 229 (1856). På frukten finnas ofta upphöjda kanter eller s. k. åsar. Areschoug BotEl. 43 (1883). Genom sidospänningen och vattnets tryck underifrån uppkomma långa, ofta meterhöga åsar (på sjöns is) med en genomgående spricka öfverst. Hedin GmAs. 1: 139 (1898). Sparrisplantorna (kommer) den första tiden icke att stå i åsarne, utan i fårorna mellan dem. Abelin VTr. 135 (1903). Andra sjöar återigen kunna komma mot oss från sidan. Långa räklar äro de ibland, tunga blå åsar, mulna som mörkt bläck. Martinson Kap 260 (1933). Ås förekommer bara hos yxor som saknar längsgående lister i över- eller undersidans mittlinje. Malmer Stridsyx. 93 (1975). — jfr BEN-, FÅR-, KANT-, MITT-, MUR-, NÄBB-, RYGG-, RYGGRADS-, SIDO-, VÄND-ÅS.
Ssgr (i allm. till 1): ÅS-BILDNING. särsk. till 1, särsk. konkret; jfr bildning 4 (b α slutet). Berzelius ÅrsbVetA 1842, s. 452. Jag sändes landvägen upp över de 50 meter höga åsbildningar som älven här skär igenom. TurÅ 1954, s. 278. —
-BRANT. brant sluttning på ås; jfr -brink. Att företaga en excursion uppåt den skogbeklädda åsbranten är mödan värdt. SDS 19/5 1881, s. 3. —
(1 slutet) -CENTRUM. om (gm avlagring nära isälvs mynning bildad) hög(sta) punkt på ås. Att åselfvarna haft en oerhörd transportförmåga och att afsättningen af hvarje åscentrum måste hafva försiggått med en mycket betydande hastighet. GeolFF 1897, s. 385. —
(2) -DÄLD. (numera bl. ngn gg) på frö l. växt: fördjupning mellan åsar; jfr däld, sbst.1 3. Till formen äro fröen runda, aflånga o. s. v. .. med ryggåsar .. mellan hvilka ligga åsdälder. Hartman Fl. XXXI (1820). —
-FORMIG. som har formen av l. till formen liknar en ås; jfr -lik. Lägre björkskog .. blandad med gran, som i synnerhet öfverdrager de upstickande åsformiga och låga backarna. Hisinger Ant. 1: 73 (1819). En hjälm av järn .. med starkt uppsvängda ögonbågar och åsformigt, böjt näsjärn. Rig 1918, s. 130. —
-GENOMBROTT~002. om plats där ås genombryts av vattendrag. Ymer 1912, s. 255. Älven skapar i lä bakom bergklacken vid Hakesta ett åsgenombrott. TurÅ 1969, s. 216. —
(1 slutet) -GRAV. geol. längs ås löpande relativt lång o. smal glacifluvial sänka; jfr grav, sbst.1 4. På en del ställen ser man .. åsgrafven fortsättas utåt – från åsen räknadt – medels en större sjö eller mosse. BihVetAH 4: nr 3, s. 28 (1876). —
-GREN. jfr gren, sbst.1 3 d. Bergknutar d. v. s. trakter af landryggen, hvarifrån denna utskjuter en eller flera åsgrenar. Agardh o. Ljungberg I. 2: 168 (1853). —
(1 slutet) -GROP. geol. (större o. ofta långsträckt l. trattformig) glacifluvial grop (se d. o. 3) i ås; jfr kittel, sbst. 2 a. LAT 1863, s. 120. Markerade åsgropar har bildats vid smältning av sedimenttäckta isblock. SvGeogrÅb. 1980, s. 38. —
(1 slutet) -GRUS. rullstensgrus; jfr -sand. SvGeolU C 16: 28 (1876). Åsgruset bildades genom avsättning från de ur landisen kommande jökelälvarna. SvTeknUppslB 3: 287 (1944). —
-HOLME. holme (se d. o. 2) som utgörs av över vattenytan uppstickande del av ås; jfr -kulle. I (sjön) Volosero finnas .. låga åsholmar, långa och steniga. Fennia XIV. 7: 25 (1898). —
-KAM. åsrygg; jfr kam, sbst.2 4 b γ. Agardh o. Ljungberg I. 2: 113 (1853). Vi gick över åskammen och ner utmed myren. Evander Härl. 217 (1975). —
(1 slutet) -KNÄ. (numera bl. ngn gg) om ställe där ås bildar vinkel l. krök; jfr knä II 5. Fennia VII. 2: 57 (1892). —
-KOMPLEX. särsk. till 1 slutet; jfr komplex, sbst. 2, o. -system 2. Detta åskomplex är bildadt i nära anslutning till den härvarande ändmoränlinjen. SvGeolU Aa 121: 86 (1905). —
-KRÖN. krön (se d. o. 2) på ås. Till venster på kartan finnas de skilda åskrönens absoluta höjder öfver finska vikens nivå angifna. Fennia IV. 5: 22 (1890). —
(1 slutet) -KULLE. geol. kulle (se kulle, sbst.3 2) bildad av glacifluviala avlagringar. Fennia I. 7: 20 (1889). Efter isens bortsmältning kvarstod en grusås (rullstensås) eller ett antal delvis sammanhängande åskullar. Loberg Geol. 92 (1987). —
(1 slutet) -KÄRNA. jfr kärna, sbst.1 2. I de väldiga åsarna Viihtyssyrjä och Padanpahtasyrjä synes åskärnan utgöras af delvis mycket stora och fullkomligt afrundade block af de mest olika bärgarter. Fennia VII. 2: 57 (1892). —
-LANDSKAP~02 l. ~20. jfr landskap 1 c, 5. Fennia VII. 2: 71 (1892). De många små sjöarna i Valle härad i Västergötland med dess hvarandra korsande rullstensåsar äro ett tydligt exempel på åslandskapens sjöar. 2NF 27: 1136 (1918). —
-LIK. som liknar l. påminner om en ås; jfr -formig, -liknande. På åns sydöstra sida höjer sig lokalen icke deszmindre ganska betydligt och åslikt. JönkBl. 12/3 1853, s. 2. Frukten (på avenboken) .. har åslika kanter samt gråbrun färg. LfF 1900, s. 151. —
-MATERIAL. material av vilket ås består. Allt åsmaterial hade ej afsatts i en och samma kanal under isen, utan afsättningen hade varit periodisk. SvD(A) 7/5 1897, s. 4. —
-NÄT. särsk. till 1 slutet; jfr nät, sbst. 3, o. -system 2. Föredraget förtydligades genom en karta, hvarpå åssträckningarna och åsnätet voro upptagna. NorrlP 9/11 1885, s. 3. —
-PARTI. parti l. del av (landskap med) ås. BetVetANaturskyddskom. 1905, s. 11. Vegetationer av .. ängsskogkaraktär anträffas huvudsakligen inom åspartiets norra delar. NaturvForsknRådÅb. 1949–50, s. 168. —
-PLATÅ. jfr platå 4. Den .. högste delen af åsen är ej någon fortlöpande vall utan en på åsplatån enstaka belägen .. sandkulle. BtFinlNF 20: 101 (1876). —
-RYGG. om (översta delen av) ås utgörande rygg (se d. o. 3 l); jfr -kam. Närmare Särnasjön går vägen ½ mil öfver ganska höga och brådstört stupande åsryggar, af grus och klappersten hopvräkta, jemnsidigt med elfven. Hisinger Ant. 1: 42 (1819). De torra och jämna åsryggarna och åssidorna ägna sig bättre än annan mark för vägar. Ymer 1912, s. 254. —
(1 slutet) -SAND. sand som avsatts i l. vid ås; jfr -grus. Den renaste och bästa är vanligen Flod- och Sjösand, emedan den blifvit utsköljd från alla främmande ämnen; dernäst kommer Åssanden, hvad renheten beträffar. Stål Byggn. 1: 59 (1834). —
-SLUTTNING. jfr sluttning, sbst.2 a, o. -sida. Så väl åkerleran, som hvarfviga leran gå ofta flera fot högt upp på åssluttningen. SvGeolU Aa 17: 28 (1865). —
-STRÄCKA. om sträcka (se sträcka, sbst.1 1) l. del av ås; jfr -sträckning. Så träffar man .. vid den så kallade ”Klinta-stugan” .. på ett ställe samlade flera af de utmärktare vexter denna åssträcka har att erbjuda. BotN 1844, s. 162. —
-STRÄCKNING. särsk. konkret, om åssträcka; jfr sträckning, sbst.1 5 b. Hisinger Ant. 5: 140 (1831). Några ryggar ha karaktären av åssträckningar eller moränanhopningar. SvGeogrÅb. 1944, s. 16. —
-STUMP. jfr stump, sbst. 1 g. Måhända är denna åsstump en fortsättning af den ås, som säges finnas c. 10 verst från Prokkola. Fennia XIV. 7: 27 (1898). Då .. (avvattningskanalerna) inte hunno fullbordas, innan de på nytt raserades, kunde endast begränsade mängder grus, som blott räckte till smärre åsstumpar eller kullar, sköljas fram. SvGeogrÅb. 1947, s. 64. —
-SYSTEM.
1) (†) till 1, om system (se system, sbst.1 5 b) för ritande av topografiska kartor vilket utgår från åsars funktion ss. vattendelare. De från Bergryggen mellan alla vatten utskjutande fortsatta Höjder benämnas här .. Åsar, hvaraf denna lära hos Svenske Topographer fått namn af Ås-Systemet. Svea 14: 39 (1831). SkrSvAntropGeogr. I. 12: 11 (1880).
2) särsk. till 1 slutet: system (se system, sbst.1 1) av åsar; jfr -komplex, -nät. GeolFF 1889, s. 109. Vid föreningspunkten sväller åssystemet .. ut till ett något mer än 2 km bredt åsnät. Fennia XXXVI. 1: 256 (1915). —
-VÄG. väg på rygg l. sida av ås. Fornv. 1930, s. 213. Våra äldsta vägar äro åsvägar. De trampades redan i en tid, då nutida odlingsmarker lågo under vatten. Näsström FornDSv. 1: 347 (1941).
Avledn. (numera bl. tillf.): ÅSAD, adj. särsk. till 2: som har l. är försedd med ås l. åsar; jfr åsig. En tämligen elegant liten guldring med åsad ringskena. Fornv. 1947, s. 329. Högbyggda, åsade sorter – ex. Danziger Kantäpple, Gravenstein. SvVäxtförädl. 2: 15 (1951). —
ÅSIG, adj. särsk. till 2: som har l. är försedd med ås l. åsar; jfr åsad. På norra sidan låg den lilla sjön Noren, som ofelbart trängde sit watten under den åsiga och höga wägen, at ängen stadigt blef wåt. Linné Vg. 264 (1747). Frukten är medelstor, rundad eller något tillplattad och svagt åsig. SvPomolFÅ 1945, s. 132.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content