publicerad: 2021
ÅT, prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 278):
(II 5 a) ÅT-LE, -ning. (†) le åt (ngn l. ngt); särsk. i metonymisk l. bildl. anv., i fråga om missaktning o. d.; jfr le, v.1 1 a, 2 a. Min Gudhligheet iagh sielff åthleer. Forsius Fosz 361 (1621). VästmFmÅ 15: 11 (1775). —
(II 4) -LEVA. [möjl. ombildning av åter-leva] (†) återstod l. kvarleva; äv. bildl., särsk. speciellare: (gammal) tradition; jfr leva, sbst.1 2. Alla aathlefwor ok seder hafwe j (dvs. skåningar o. hallänningar) efther Swenske men. G1R 1: 49 (1523). At .. (floden) faller vthi Hafwet tyst med små åthlefwor, ringa och små Strömmar. Sylvius Curtius 596 (1682). —
-LIGGA.
1) till II 2: ligga an; i sht (o. numera nästan bl.) i p. pr.; jfr ligga åt 1. Hon war klädd som en liten matrona, mycket enkelt, med en tätt åtliggande negligé. CarlscrVBl. 21/10 1829, s. 3.
2) (†) till II 2 c: ansätta (ngn med l. om ngt); äv. (o. i sht) abs.; jfr ligga åt 3. (Han) åthligger .. mäst om Lönen. Schück VittA 3: 117 (i handl. fr. 1688). Dett åthligger mig Båtzmans hustrun Jngefred Larss dotter .. och will äntel(ige)n giffta sig. VDAkt. 1712, nr 162.
3) (†) till II 4: åligga l. tillkomma (ngn). VestmLT 29/2 1876, s. 3. Det åtligger länsstyrelserna .. att snarast möjligt till kommunikationsdepartementet inkomma med redogörelse för .. vidtagna åtgärder. DN(A) 2/9 1939, s. 14. —
-LITA. [fsv. at lita] (†)
1) till II 1: söka stöd l. hjälp hos l. vända sig till l. ta i anspråk l. anlita (ngn l. ngt) (jfr lita 1 a); äv. (med anslutning till åt, prep. o. adv. II 5 a): förlita sig på (ngt) (jfr lita 3); ngn gg äv. med obj. ersatt med bestämning inledd av prep. till. Sådan Ordning eller Regementz Form .. then wij och menige Sweriges Rijkes Ständer .. hade kunnet åtlijte. Chesnecopherus Skäl Ggg 4 a (i handl. fr. 1599). Alt till den ända, att .. köparen, som till theras arbete måste åtlijta, kan och niutha rätt och skäl för sine penningar. HSH 31: 37 (1663). (Om) Allmogen något söker, som Landshöfdingen sielf angår, då kunna de Kongl. Maj:t åtlita. PH 1: 376 (1723). Att de enskilda skogarne åtlitas utöfver sin afkastningsförmåga är uppenbart. Dalpilen 28/10 1902, s. 3.
2) till II 5 a: nöja sig med (ngt). Blef sagdt, att kyrkiorådet .. (skall) ienka husen, och the andra låtha sigh ther åthlijta. Murenius AV 430 (1660). Verelius 157 (1681). —
(II 1) -LOPP. [jfr fsv. atlöp] (†) anfall. Undlöpa dödsens macht, hans väldiga ältan och åttlopp. UHiärne Vitt. 80 (1664). —
1) till II 5 b: lyda (ngn l. ngt); äv. (numera bl. mera tillf.) dels abs., dels oeg., om sak (jfr lyda, v.1 3 f); jfr lyda åt 2. Om tu mi(t)t Rådh åtlÿda will, / skall snart sårgen försuina. Visb. 3: 9 (c. 1635). Spitsglas .. gör ock at jernet, af des inblandning, ej mera åtlyder magneten. Wallerius Min. 237 (1747). Cyana teg och åtlydde. CFDahlgren 4: 100 (1830). Utan stränghet förstod hon att göra sig åtlydd af alla ända in i de minsta detaljer. De Geer Minn. 1: 4 (1892). jfr o-åtlydd.
2) (†) till II 5 b α: åhöra l. lyssna till (ngt); jfr lyda åt 1. Såsom Kongl. May:tt .. måste förnimma, hurulunda Parterne .. sällan .. sig hoos Deputatos Revisionis infinna .. Fördenskull hafwer Kongl. May:tt .. för skiäligit funnit, Parterne än yttermera .. förmana det de med flitigt upwachtande wederbörligen åthlyda. Schmedeman Just. 470 (1666); möjl. till 1. När han nu en tämlig stumd dem (dvs. musikanterna) hade åtlydt. Columbus MålRoo 51 (c. 1678). Ahlman o. Forsman (1885). —
(II 5 b) -LYDNAD, förr äv. -LYDNA. [jfr -lyda] lydnad; jfr -följd 3. De okunnoge och enfaldige, hwilka en menlös åtlydna undergifne äro. Bennet Lin. 2 a (1738). Till underd. åtlydnad af EMs nådiga befallning rörande Elementarundervisningen för blifvande Militärer. Tegnér Brev 8: 77 (1836). —
(II 2, 5 a) -LYSTA. (†) ha lust till l. önska (komma åt) (ngt) (jfr lysta, v.2 2 (a)); äv. abs.; ngn gg äv. med subjektsväxling: behaga l. tilltala (ngn) (jfr lysta, v.2 1). Wijnet, ther thet står så rödt, och fergar sigh j skålenne, så at en må åt lösta. LPetri SalOrdspr. 23: 31 (1561). Intet annat migh åthlyster. / Vthan medh eder nu ingåå. Messenius Dram. 66 (1612). Salomo, them Gud gaf alt hwad hans ögon begärade, och hiertat åtlyste. Swedberg Ungd. 340 (1709). —
(II 1) -LÄGEN. (-läggne, pl.) [sannol. efter mönster av (bl. a.) anlägen] (†) benägen (till ngt); jfr -lägsen. Muggor och Låppor äro mycket åtläggne til at bitas. IErici Colerus 1: 45 (c. 1645). —
(II 1, 2 b) -LÄGSEN. (-lig- 1818. -läg- (-e-) 1756–1817) [möjl. efter mönster av avlägsen i bildl. anv.] (†) angelägen l. påträngande; jfr -lägen. At någon wore .. för obetänksam, för mycket åtlägsen och enträgen. Wulf Köppen 2: 1057 (1800). Muncktell Dagb. 2: 115 (1817).
Avledn. (†): åtlägsenhet, r. l. f. Med oförsynt åtlägsenhet. Brauner Bosk. 130 (1756). Muncktell Dagb. 2: 216 (1818).
Spoiler title
Spoiler content