publicerad: 2023
ÄNDELSE än3delse2, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(end- 1637–1744. änd- (æ-) 1651 osv.)
Etymologi
1) (†) upphörande l. avslutning l. slut; jfr 2 o. ÄNDE 1 f (α). (Sv.) Endelse .. (lat.) Terminatio. Schroderus Lex. 84 (1637). Det händer gemenligen i sådana ord, som hafwa sin ändelse på twänne consonantes. Pfeif DeHabitu 82 (1713). Ändelsevocalen i en rad (skulle), utom det att den motsvarades af samma vocal i ändelsen af en annan rad, äfven återfinnas ”någorstädes omkring midten .. af en följande”. Arfwidsson Oisian 1: 84 (1842). ÖoL (1852).
2) [eg. specialanv. av 1] osjälvständigt morfem placerat i slutet av ord(stam) (åstadkommande böjning l. avledning), suffix; äv. (numera bl. i icke fackmässigt spr., mera tillf.) allmännare (l. med kvardröjande bet. av 1), om ordslut l. senare del av ord; ngn gg äv. om konkret representation av sådant morfem l. ordslut. Lijkwäl måste man i begynnelsen någre Latiniske ändelser Nominum propriorum behålla, så länge the Swenske ändelser komma i wahnen, elliest kunde thet mångom något hårdt i Öhronen lyda, såsom til Exempel ther man wille sättia Mars barn för Martis barn. Arvidi 23 (1651). De i språket wanligaste ändelserna samlas (vid tryckeriet) i alphabetisk ordning uti hwarje stamords-kast. GT 10/10 1786, s. 3. Den förnuftige, upplyste ädlingen slog en okunnig, värnlös varelse, för det han ej anade hvad en adlig ändelse är för en ömtålig sak. Carlén Skjutsg. 144 (1841). Ändelsen -ska, som är så vanlig vid femininbildning på det menskliga området, har öfver hufvud taget ingen användning i fråga om djur. 3SAH 6: 230 (1891). Ändelsen -eter i petroleumeter är oriktig, enär detta ämne ej alls har den för etrarna utmärkande sammansättningen. Bolin OrgKem. 40 (1925). (Att) med eldskrift inskärpa alla de former och ändelser, vilka ju utgöra de klassiska språkens stötestenar, om de icke från början bli fast inpräntade. ÅbSvUndH 63: 150 (1941). — jfr ABSTRAKT-, ADVERBIAL-, ANTALS-, AUGMENTATIV-, AVLEDNINGS-, BÖJNINGS-, DEKLINATIONS-, DIALEKT-, FALL-, FÖRMINSKNINGS-, GENUS-, HÄRLEDNINGS-, INFINITIV-, KOMPARATIV-, MEDIAL-, NOMINATIV-, ORDNINGS-, PASSIV-, PLURAL-, ROP-, SAMMANSÄTTNINGS-, SLUT-, STAV-, TAL-ÄNDELSE m. fl.
Ssgr (till 2): ÄNDELSE-BETONING. betoning på ändelse. En följd af äldre ändelsebetoning. Landsm. VI. 6: 130 (1888). —
-BOKSTAV~02 l. ~20. särsk. (numera bl. i icke fackmässigt spr., tillf.): slutbokstav. Då e är finale, eller ändelse-bokstaf af ord, som hafva flere än en stafvelse, är det altid stumt i Engelskan. Mannercrantz EngSpr. 27 (1783). —
-BORTFALL~02 l. ~20. jfr bortfall 2 slutet. Landsm. VI. 6: 11 (1888). I de germanska språken har genom ändelsebortfall ackusativen i regel blivit = nominativen. 3NF 11: 504 (1929). —
-FORM. (numera bl. tillf.) form som utgör ändelse l. föreligger hos l. gm tillägget av ändelse. (Stamstavelsen) består då alltid för sig sjelf, och kan betraktas särskilt ifrån ändelse-formen. 2SAH I. 2: 75 (1796, 1801). I vissa pronomina finnes ännu qvar ändelse-formen för accusativus. Boivie SvSpr. 168 (1834). —
-LJUD. (numera bl. tillf.) ljud som utgör l. ingår i ändelse. Vi læra, at ændelse-ljudet tager vid, hvar utstœtningen på ordet slapp, såsom i trængtan vid træng eller trængt. Laurel Inl. 2 (1750). Definit (artikel), som uttryckes genom ett tillagdt, kort ändelse-ljud, neml. på en eller n .. och på et eller t. Moberg Gr. 161 (1815). —
-LÖS. som saknar (böjnings)ändelse. I verberna har man att betrakta den i alla Germ. språk ändelselösa 2 sing. imperat. af starka verber. Blomberg Omlj. 30 (1865). —
-STAVELSE. stavelse som utgör (l. ingår i) ändelse. Hos sådana uti Præsens förlorade men i Imperfectum bibehållna och brukliga ord, är alltid accenten på ändelse-stafvelsen. Trendelenburg GrSpr. 49 (1801). —
-VOKAL. särsk. (numera bl. i icke fackmässigt spr., tillf.): slutvokal. Böjningar af verber, .. som hafva i infinitiven .. å till ändelse-vokal. 2SAH I. 2: 34 (1796, 1801).
Spoiler title
Spoiler content