publicerad: 2023
ÄNDLIG än3dlig2, förr äv. ÄNDELIG, adj.; adv. = (†, HH XXXIII. 1: 228 (1562), Dalin Arg. 1: 52 (1733, 1754: oändelig)), -A (-e) (†, G1R 1: 110 (1523), Swedberg Lefw. 6 (1729)), -AN (†, VDAkt. 1655, nr 198), -EN (-in) (†, G1R 12: 226 (1539), Sahlstedt (1773)), -T (numera bl. mera tillf., LoW (1889) osv.).
Ordformer
(endelig (ee-, -ii-, -gh) 1526–1741. enderligen, adv. 1612. endlich, adv. 1672. endlig (-gh) 1622–1672. ändelig (æ-, äh-, -nn-, -gh) 1523–1862. änderligen, adv. 1630–1651. ändlig (-gh) 1638 osv. änligh 1660. ännerligen (-ghan), adv. 1649–1660. — n. sg. o. adv. -ligit 1541–1751. -ligt 1810 osv.)
Etymologi
[fsv. ändeliker; jfr fd. ændelik (d., nor. bm. endelig), fvn. endiligr, endaligr (nor. nn. endeleg, nyisl. endilegur); sannol. efter mlt. endelik, entlik, motsv. mnl. e(i)ndelijc (nl. eindelijk), ffris. end(e)lik, mht. endelich (t. endlich); till ÄNDE l. (åtm. i bet. 6) till ÄNDA, v.); formen änderlig m. fl. (vanligast ss. adv.) sannol. i analogi med sådana ord som EVINNERLIGEN, SANNERLIGEN, VETERLIGEN. — Jfr FÖRÄNDLIGA, ÄNTLIG, ÄNTLIGEN]
A. (†) i fråga om att vara sist l. slutlig o. dyl. o. i bet. närmast utvecklade därur.
1) som återfinns på slutet, avslutande, slut-; jfr SLUTLIG, adj.2 I 1. Stiernhielm, brukar sådana Hexametris, vthi sin Fångne Cupido, förvthan Medel och ändlige Rijmslutande. Arvidi 169 (1651). När ett ändeligt s (t. e. genitivens s) fogas till en på k slutande stam. Tullberg SvRättskr. 42 (1862).
2) ss. adv.: (ända) intill slutet. Ther sijn ähre och gode rychte ändeligen förswara moste. Svart Gensw. (1558; i titel). Effter thet gamble förbundet som Syrach säger således lyda, och endeligen hållas skal: Tu måste döö. JPGothus NMånsson A 4 a (1639).
3) slutlig (se SLUTLIG, adj.2 I 2 b); jfr 4 o. ÄNDIG 1, ÄNTLIG 1. Så at .. Tobias theras ondsko itt endelighit förderff förkunnadhe. FörsprNah. Xxx 5 b (Bib. 1541). Gierna will iag först komma hem, och niuta någon plaisir för min långlige möda, och någon ändelig glädie. KKD 8: 184 (1701). Det rike, / forntidens vise och österns nazirer / ha skådat som mänskornas ändliga mål. Lundberg Solbåg. 56 (1932). — särsk. ss. adv.: slutligen (se SLUTLIG, adj.2 II 1) l. till sist l. till slut; äv. övergående i bet.: äntligen. Att mester Jören .. hade medh sin blotte wärie öffwerfallidt för:ne Wilhelm Johan, och ändelighen weledt tage liffwedt aff honom, huar han sigh icke hade stältt till wärn. HH XIII. 1: 137 (1564). Badh endlig, at Afgesandterne ville helsa sine principaler. RP 7: 173 (1638). På thet at ock the motte sammaledes få, medan the här lefwa, tilbörligit beröm, och endeliga på sin döda mull en tilbörlig och teck åminnelse. Swedberg Lefw. 6 (1729). Ändligen var han vid målet! Virén Skizz. 10 (1890).
4) (slutlig (jfr 3) o.) avgjord l. slutgiltig; äv. närmande sig l. övergående i bet.: oåterkallelig l. oeftergivlig (särsk. om ståndpunkt l. (makthavandes) vilja; jfr slutet β); jfr SLUTLIG, adj.2 I 3, ÄNDIG 1, ÄNTLIG 2. Kwnne wij .. worth riikitz raadt ther om inghen endeligh swar giffua, förre en wij eders och menighe almoghens wilia och godha raadh ther om forfarit. G1R 3: 22 (1526). Therföre wilde eller kunde wij ingen endelig dom ther vm affseija. G1R 12: 225 (1539). At han förkunnar vndersåterna sin ändeligha wilia. AAAngermannus VtlDan. 262 (1592). Jag swarade straxt, att iag en gång hade sagt min ändeliga mening, och wordo derifrån uthi ingen måtto gående. KKD 2: 272 (1718). — särsk. ss. adv.; jfr SLUTLIG, adj.2 II 3.
α) avgjort l. slutgiltigt. Hwar som så hende att the Danske skulle endelige beholla Gotland, tå skulle the widergella K(ung) G(ustav) halff krigxkostnadt. Svart G1 79 (1561); möjl. till 3 slutet. Men thett bleff först endeligen beslutatt dagen förra än han reeste. OxBr. 12: 520 (1620). (Sv.) ändeligen .. (lat.) diffinite. Hamb. 2: 3 (1700).
β) övergående i bet.: ovillkorligen l. ofrånkomligen l. nödvändigt(vis); jfr ÄNDAMÅLS, ÄNTLIGEN 3. Som the godhe herrer .. haffue hört, huilkit skrij oc anroop vi liidit haffue .. aff the lypsche herrer fför æn the gæll bliffue bettalid .. Huilke the ændelige haffue vele för æn the giffue sig aff rikit. G1R 1: 110 (1523). Skole borg(er)nne giffue teenn för halfpartenn, teslig(i)s th(e)t teenn, som restede för A(nn)o [15]77 skall och endeligen .. wtgiifuas. VadstÄTb. 56 (1582). Aldenstund her månge saaker förefalla, som Rijksens Rådz, så väll som våre närvaro och betänkiende enderligen fordrer. OxBr. 1: 5 (1612). Then välb. frun och the andra vilia nu endelig truga migh att gifva her Peder capellanen .. tvenne sochnar af gäldet. OxBr. 12: 644 (1643). Thet blifwer doch .. endeliga ther wid: antingen ogilla, rata och förkasta thet skrifsett, som i wår Swenska Bibel .. vptaget .. är, thet Gud förbiude! Eller ock lära, .. wederkenna och bruka thet skrifsett, som ther brukas. Swedberg Gr. Förrspr. 18 (1722).
5) ss. adv.: verkligen l. rentav l. fullkomligen o. d.; jfr ÄNTLIG 3, ÄNTLIGEN 4. Lett .. (kungen) fråga them till .. om the ändelige wille holla honom för en spelefogel then ther hwardt åår så skulle spela medh them. Svart G1 170 (1561). Wiltu ändeligen, det iagh skall seija, huru fiedrerne dee stå opå tigh? BtÅboH I. 4: 124 (1632). Better besked, om hon änligh gifft warit hafwer och om hennes man ähr dödh. ConsEcclAboP 403 (1660).
B.
6) som har en ände, som (förr l. senare) tar slut l. når sitt slut; begränsad; motsatt: oändlig; särsk. i fråga om ngts existens o. d. (jfr TIMLIG 2 c); äv. substantiverat. Somlighe hafua satt itt Principium (för allting i naturen), som skulle wara endels rörligit, endels orörligit, endeligit eller oendeligit. Forsius Phys. 12 (1611). Ett börjande och ändeligit ting vittnar om des dependence af ett oändeligit och sielfständigt väsende. 2RARP 8: 592 (1734). Deszutom är Försynen et, för all ändelig kundskap, oändeligit haf. Wexell Rol. 60 (1755). Härtill swaras, att .. religionen just derigenom är hwad den är, att menniskan uti den står i förhållande till, icke det timliga, ändliga, utan det ewiga och oändliga. SKN 1844, s. 44. Om en partikel erhåller en ändlig förflyttning under inverkan av en föränderlig kraft, är dennas arbete summan av det arbete som förrättas under de på varandra följande oändligt små förflyttningarna. Ekman Mek. 97 (1919). Som ändliga energikällor räknas t.ex. petroleum, kol .. , torv, naturgas samt uran. TNCPubl. 81: 79 (1984). — särsk. i fråga om antal l. mängd o. d.; särsk. (mat.) om storhet (se d. o. 12 a): för vilken man kan uppge annan bestämd storhet som är större (äv. om dels serie (se d. o. a): som innehåller begränsat antal termer, dels decimaltal: som innehåller begränsat antal decimaler o. kan skrivas ss. allmänt bråk). Så länge cubernas antahl är ändeligit. Brandt Math. 224 (1718). I förra fallet blir det ett bestämdt ändligt och afslutadt Decimalbråk. Almqvist Räkn. 30 (1832). NF 14: 914 (1890; om serie). Emedan ∆x, ∆y och ∆z äro ändliga storheter, så gäller identiteten ∆y/∆x = ∆y/∆z ∙ ∆z/∆x. Hedström o. Rendahl Alg. 133 (1915). Trancendent kallas ett tal eller en funktion, som icke kan bestämmas genom ett ändligt antal algebraiska operationer, exempelvis talet (pi). Dahl o. Wallmark MatTeknHb. 50 (1949).
Avledn.: ÄNDLIGHET, r. l. f. till 6: förhållandet l. egenskapen att vara ändlig; äv. (numera bl. tillf.) i konkretare anv., i sg. best. särsk. närmande sig l. övergående i bet.: den ändliga tillvaron. Och warder thenna Endelighet och Oendelighet i tueggiahanda måtto achtat, nemligha, efter Warelsen, och efter Stoorheten. Forsius Phys. 47 (1611). De medgifwa hwarken själens ändlighet eller odödlighet, hwarken straff eller belöningar efter döden. GT 1787, nr 70, s. 3. Tron på något evigt, öfver ändligheten upphöjdt, finnes hos alla folkslag. Snellman Stat. 31 (1842). Det återstår alltid en brist, en tomhet, som ej kan fyllas genom oändliga ändligheter. Rydberg FilosFörel. 4: 67 (1878).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content