publicerad: 2023
ÄRA æ3ra2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. (numera bl. tillf.) -or. Anm. Den enl. ä. kasusböjning böjda formen ärones i gen. sg. best. förekommer fortfarande i sådana uttr. som ärones höjd l. ärones konung (se 2 slutet resp. 3 b).
Ordformer
(er 1554. er- (eh-) i ssgr o. avledn. 1527 (: ehrsamme)–1800 (: erbar). ehre 1560 (: oehre). era (eh-) 1627–1640. ere- (eh-) i ssgr o. avledn. 1551 (: er(e)lööss)–1752 (: Erewördighet). erre- i ssg 1596 (: errefull). ähr 1605 (i rim)–1624. ährnenes, gen. sg. best. 1626. är- (äh-) i ssgr o. avledn. 1558 (: ärlöss) osv. ära (æ-, äh-, ää-) 1521 osv. ära- (äh-) i ssgr o. avledn. 1530 (: ärafull)–1695 (: Ähra Krants). äre (æ-, äh-) 1521–1633. äre- (äh-) i ssgr 1530 (: äreful) osv. äro (æ-, äh-), ss. obj. l. efter prep. 1524–1837. ähron, sg. best., ss. subj. 1697)
Etymologi
[fsv. ära; liksom fd., dan. ære, fvn. æra av mlt. ēre, av fsax. ēra, motsv. mnl. eere, ere (nl. eer), ffris. ēre, fht. ēra (mht. ēre, t. ehre), feng. ār, av en stam med bet.: skonsamhet, nåd, gåva, som sannol. föreligger äv. i fvn. eir (med. bet.: förskoning, skydd, hjälp, o. ss. benämning på läkekonstens gudinna) o. som utgår från den rot med bet.: vörda, tillbe, som äv. föreligger i gr. αίδώς, vördnad. — Jfr ÄRA, v., ÄRENPRIS, ÄRLIG]
1) om aktning l. högt anseende l. hög värdering (som ngn (l. ngt) åtnjuter, t. ex. för berömliga handlingar l. utmärkta egenskaper l. hög samhällsställning); äv. dels om (bibehållet) fullgott l. oklanderligt anseende l. rykte (utan tadel), dels om berömmelse l. ryktbarhet (ibland med negativ bibet. (se f)); äv. (om ä. förh.) i fråga om förtroende ss. fullvärdig samhällsmedlem (med därtill hörande medborgerliga rättigheter); särsk. i sådana numera ålderdomliga uttr. som lägga in ära (se LÄGGA IN 7), söka (ngns) ära (se SÖKA 7 a δ), medborgerlig ära; jfr 2, 5, 6 o. HEDER, sbst.2 1. Lambet som dödath är thet är werdugt ath haffua krafft och rikedoma och wijszdom, och starkheet, och ära, och prijs, och wälsignilse. Upp. 5: 12 (NT 1526). För ähra och rijkedom skuldh giörs mycken möda och arbete. Grubb 669 (1665). Och glad war jag, jag slapp med ähron ur hans hof. Hesselius FruentSp. 14 (c. 1710). Äran ärfwes ei af föräldrom, utan förwärfwas genom dygd. Kolmodin QvSp. 2: 2Reg. B 3 a (1750). Ett borttagande af en del af den allmänna medborgerliga äran, såsom till exempel rättigheten att komma under omröstning till medborgerliga förtroenden. Biberg 3: 340 (c. 1823). Lika för alla sig allt på vår jord ej lämpar, och äran / väntar oss först, då vi höjd hunnit, som ingen besteg. Janzon Prop. 3: 33 (1911). Han (ville) offra sina sista krafter för sitt älskade fosterlands .. ära. Hellström Malmros 50 (1931). Familjens ära är räddad. Hedberg SvDygd. 53 (1965). — jfr DIKTAR-, FÖRFATTAR-, NAMN-, NATIONAL-, O-, ORATORS-, SKALDE-, SLÄKT-, SPORTSMANNA-, UPPTÄCKAR-, VAN-ÄRA m. fl. — särsk.
a) i fråga om angrepp på l. kränkning av ngns anseende l. goda namn o. rykte (om ä. förh. äv. i fråga om förlust (l. återfående) av medborgerliga rättigheter (se slutet)); särsk. dels i sådana uttr. som vara ngns ära förnär (jfr NÄR, adv.2 7 a), förr äv. gripa ngn till (hans) ära (se GRIPA 5 c), gå l. stå efter ngns ära (se GÅ VIII 8 f resp. STÅ, v. I 15 a α β'), stryka äran av ngn (se STRYKA, v. III 14 h), tala ngns ära förnär l. tala på l. å l. i ngns ära (se TALA, v. 6 c), röra ngns ära (jfr RÖRA, v.2 I 11 a β), dels i mer l. mindre pleonastisk förb. med heder, särsk. i sådana uttr. som kränka ngns heder och ära (se HEDER, sbst.2 10), ta heder och ära av ngn, förr äv. förkränka ngn till heder och ära (se FÖRKRÄNKA 3 c), gå på heder och ära (se GÅ VIII 20); jfr 6. Först at iak vill ecke trengia Hans Nad tilsija hulskap oc manskap till Suerigx Rike eller noget thet Hans Nades äre är förnär. G1R 1: 3 (1521). Venerandum Consistorium seer wäl, huru iag ähr till ähra, lijf och godz attaqueratt. UUKonsP 5: 212 (1659). At Contraparten som hans ähra rördt må derföre som en ähreskiämmare effter lag plichta. VRP 6/6 1733. Ingen Öfverhet på Jorden kan hela en sårad ära. Tessin Bref 1: 54 (1751). ”Tala, herr Gyllendeg, och låt ej afbryta er”, sade rektorn .. ”säg till om någon gått er på äran; det skall kosta honom en stut”. Runeberg (SVS) 7: 56 (1834). Här sitter ni allihop och tar heder och ära av Rolf. En död man! Gustaf-Janson ÖvOnd. 91 (1957). — särsk. (om ä. förh.) i fråga om att ngn (gm dom) förlorade medborgerligt förtroende o. därmed vissa medborgerliga rättigheter (l. (gm kunglig nåd) återfick sådant förtroende osv.); särsk. i förb. med liv l. gods o. d. (jfr GODS 1); förr särsk. i sådana uttr. som döma l. säga ngn liv eller ära (i)från (jfr LIV I 1 c α), sätta äran till (jfr SÄTTA TILL I 7 b γ), mista äran. Oc aldrik vare ther med i rad eller daad at noger innanradz skal mista liiff godz limmar eller æra. G1R 1: 1 (1521). För sådane för:ne orsaker skuldh kunne wij icke döme eller säije för:ne Mårthen Tommesson hwarken lijff eller ähre iffrå. HH XIII. 1: 166 (1564). (Artiklar) hvilke så vore författade, at så månge som komme ther före måtte anten settia godzet, lifvet eller ären til. RA I. 2: 321 (1569). (Domkapitlen bör) betänckia, at dhem ingen Dom tilkommer öfwer någons Lijf, Lemmar, Ähra och Egendom. FörordnRättegDomcap. 1687, § 7. Att, fast jag (dvs. fången) nu är här, så räknar jag mig likväl för en person, som aldrig slitit spö, aldrig mist äran, aldrig sutit på fästning, aldrig en gång så mycket som snattat. Almqvist TreFr. 3: 124 (1843). Förlust av äran ådömdes icke på viss tid och äran kunde således återvinnas endast genom konungens benådning. Minnesskr1734Lag 2: 859 (1934).
b) (numera mindre br.) i uttr. komma till ära, nå framgång l. högt anseende. Liugha är enne menniskio een skemlig ting, och hon kommer aldrig til äro. Syr. 20: 29 (öv. 1536). Dhen något wil lära, han kommer til ähra. Törning 19 (1677). Ett hittebarn, som kommit till ära och välstånd. GHT 6/4 1966, s. 8.
c) (numera bl. mera tillf.) i sådana uttr. som hålla ngn l. ngt i ära, värdera ngn l. ngt högt, hysa höga tankar om ngn l. ngt, äv.: vörda l. respektera (o. värna om) ngn l. ngt. War icke trättosam för retteno(m), och halt domaren j ärom. Syr. 4: 7 (öv. 1536). Döpelsen skal i all som största ähra och wördning hållas. Kyrkol. 3: 1 (1686). Det blir edert ädla kall, J framgående unge herdar .. håller det i äro. Wallin Rel. 4: 206 (1837). I den situationen var det en handfull journalister och författare som höll språket i ära, rensade det från elisioner. Holmberg Leopold 1: 188 (1953).
d) i uttr. ngt l. ngn i all ära, för att reservera sig i fråga om ngt l. ngn med visst medgivande av dettas l. dennas förtjänster. Likväl, herr mästarns klokhet i all ära, så skulle jag inte vara så nyfiken jag, om jag vore i husbonds ställe. Envallsson Klensm. 20 (1797). Det är det att, – tag inte illa opp! – er Nils i all ära, men inte passar han för min Märtha. Böttiger 3: 33 (1858). De stora tänkarne i all ära – de oförtrutna handlingsmännen .. äro ändå märkvärdigare. SthmBl. 1907, nr 183, s. 2. Morötter och rödbetor i all ära, men man kan ju ge sig på något mera spännande när man ändå är igång med att odla. SvD 16/4 1987, Weekend s. 14.
e) (i sht i skildring av ä. förh.) om anseende l. berömmelse för hedersamt mod o. tapperhet i krig; äv. i fråga om slagfältet ss. en ärofull plats, i sådana uttr. som ärans fält (se FÄLT 10); förr äv. i sådana uttr. som ärans stråt (se STRÅT 2 c), dö l. vila på ärans bädd (se BÄDD 3 a slutet). Then osäjelige ähren och berömelsen .. then alle manhaftige Krijgzmän, för en ymnigh frucht och synnerligh lön för all mödho och arbete hålla plägha. Bureus Påw. C 2 b (1604). Tå swarade många, at thet wore bätter, falla med ära, än fly med skam undan the Danske oförsökt. Peringskiöld Hkr. 1: 157 (1697). Likaså i Svenska bröst en dödlig vanmagt röjes, / Så snart af ärans hopp ej modet längre höjes. GFGyllenborg Bält 168 (1785). De slagfält, där mångtusenden tappra tyskar och fransmän gjutit sitt blod för fäderneslandets sak eller i striden för densamma, funnit ärans och hjältarnas död. IllMilRevy 1898, s. 121. Äran går i forngrekisk tro liksom i Havamal över allting annat. Grimberg VärldH 2: 177 (1927). — jfr KRIGAR-, KRIGS-, RIDDAR-, SEGER-, SOLDAT-, VAPEN-ÄRA m. fl.
f) om ära betraktad ss. falsk l. flyktig l. i grunden betydelselös. (Den som tänker sig för) löper .. icke effter höge kall och ähra. Schroderus Comenius 840 (1639). Tu åtrår werldsens ähra, / Til henne sätter tu tin lijt; / Ther tu min Budh skulle lära, / Ther om hafwer tu ingen flijt. Ps. 1695, 210: 3. Hwad är ärans prål? Gift i gyllne skål. Ps. 1819, 210: 7. Ära, det är när femte raden hurrar åt charlatanen, som kan äta brinnande blår. Lundgren Res. 303 (1875). Äran gör som solen, den går upp och ner. Holm Ordspr. 376 (1964).
2) (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) om samhällelig l. social ställning l. rang (o. den ära (i bet. 1) som tillmäts denna); i sht om högt värderad sådan ställning osv., hög rang l. värdighet; i vissa språkprov svårt att skilja från dels 1, dels 3. Augustus .. Ful med ähre och herligheet. VocLib. Adj. (c. 1580). Att vedhertaghe dhenn ähre och höghetenn, som honom udi så måtto tillbiudhes. OxBr. 5: 36 (1613). Om E. G. N. hade varit uphögd til fursteligh äro, så hade thet vel varit förtient. OxBr. 12: 283 (1646). Äfwen sedan han blifwit upphöjd till jordisk makt och ära hade han mycket bekymmer i sitt hjerta. Hagberg Pred. 6: 19 (1820). Eftersom alla förhållanden betraktas med privatlivet som måttstock och en människa bedöms efter vad man vet eller tror sig veta om hennes triviala vanor och egenheter .. kan man inte acceptera att någon intar en särställning genom sin ära eller sitt uppdrag. Engdahl Cigarett. 147 (2011). — jfr ADELSMANNA-, KONUNGA-, RIDDAR-, SNILLE-ÄRA m. fl. — särsk. i gen. sg. best., i sådana uttr. som ärans barn (se BARN I 6 c β) l. folk, ärans l. ärones höjd, kliva på ärans trappa (se KLIVA, v.1 1 e ε), ärans l. ärones stol (jfr STOL, sbst.1 IV 5). Han .. vphäffuer then fattigha vthu trecken, at han skal settia honom ibland Förstar, och låta erffua äronnes stool. 1Sam. 2: 8 (Bib. 1541). Jo, du bör Ärans Folk från präktige tiggare skillja, / Som för en enskylt wanskelig winst hos Gudarna gillja. Dalin Arg. 1: 55 (1733, 1754). Då war upgången til ähran swår .. Men man stod ock tillika fast och orörlig på sielfwa spitsen af ährones högd. Mörk Ad. 2: 65 (1744). Den som nådde högst på ärones pinnstege var John Améen, som vid sin död 1930 var .. inspektör för trängen. ÅbSvUndH 59: 116 (1940).
3) († utom i b) om prakt l. glans (se d. o. 3) l. härlighet; särsk. om den glans l. härlighet l. höghet som tillkommer l. utmärker Gud l. Guds rike (jfr HÄRLIGHET I 1 a, HÖGHET 3 c); jfr 2 o. ÄRE-GLANS. Then ära och werdugheet som gudhi allena tilhörer. OPetri 1: 147 (1526). Äära och smucheet är före honom. Psalt. 96: 6 (öv. 1536). O som(m)ar tu kom(m)er medh myckenn dygd, / medh örter och så medh ähre, / medh löff och gräss och foglesong. Visb. 1: 11 (1572). Näste sommer ther effter thå / Monde hans Cröningh i Vpsala ståå / Medh mykin stååt och ähra. Hund E14 7 (1605). Så fredligt som Han förr fick lefwa uti ära, / Så många fiender sen Honom månd’ beswära. Frölich EnslNöj. 39 (1763). Der kommer hon i all sin ära! / Förlåt mig, gyllne sol, min bön! Tegnér (TegnS) 4: 45 (1824). Konungen bjöd honom vara hos sig, och det antog Ingemund; han var der hållen i stor ära öfver vintern. Lönnberg FnordSag. 1: 48 (1870). — särsk.
a) i uttr. Guds ära, om den ära som tillkommer l. utmärker Gud, äv. om materiellt överflöd i allmänhet (se GUD II 3 d β slutet). Therföre annammer huar then andra till sigh, såå som och Christus haffuer annammat oss till gudz ära. Rom. 15: 7 (NT 1526). Sij tijn barn .. komma församladhe .. och prijsa Gudz äro. Bar. 4: 37 (Bib. 1541). Se’n i Guds ära / Han återgår, och tar igen Sitt säte / På Fadrens högra hand. JGOxenstierna 4: 441 (1815). — jfr GUDOMS-ÄRA.
b) (numera bl. ålderdomligt) i gen. sg. best., i sådana uttr. som ärans l. ärones konung, betecknande Gud (l. Kristus), ärans l. ärones portar l. krona l. rike. Hoo är then sa(m)me äro(n)nes ko(n)ning? thet är herren Zebaoth han är ärones ko(n)ning. Psalt. 24: 10 (öv. 1536). Vthan lätt osz .. helga tigh här i then stridande Församling på thet wij mågom omsider i ährones rijke sammanfogas med tigh. Emporagrius Cat. E 3 b (1669). Öfver stoftets kretsande planeter, / Skall du ingå genom ärans portar. Stagnelius (SVS) 2: 441 (1821). (Pastorn) önskade, att Salomos visdom och Gideons hjeltemod månde blifva deras timliga arfvedel, men ärones krona deras eviga. Topelius (SLS) 7: 365 (1856). Julens sånger på flera språk och julspelet ”Ärans konung” framförs i Bergshamra kyrka kl 15. DN 5/1 1980, På stan s. 3.
4) om företeelse l. omständighet som upplevs som hedrande l. ärofylld l. som utgör en källa till ära (i bet. 1) l. stolthet (i sht förr äv. om person som är till heder för ngn; se c); äv. om hyllning l. hedersbetygelse l. bevis på uppskattning (se särsk. a, b slutet); förr särsk. i uttr. heder, tack och ära (se HEDER, sbst.2 1 c), göra sig en ära att (osv.), anse det hedersamt att (osv.) (jfr GÖRA, v.1 I 12). Det är en stor ära att få träffa dig. Nu har vi äran att presentera kvällens vinnare. OPetri 1: 148 (1526). Förbliffver E:s Excell:tz medh all ähra och tiänst altidh förobligeradt. OxBr. 12: 94 (1642). Nu har hon funnit den, som hon giör sig en ähra at älska. Mörk Ad. 1: 292 (1743). Hör kära Fru, kom ner! / En Herre ung och rask här om den äran ber, / At tala få med Frun. Bellman (BellmS) 19: 201 (1793). Man kan ega en lefvande känsla för det stora i konsten, det herrliga i lifvet, och dock äfven finna en lycka i de små ärorna. SthmFig. 1847, s. 115. Jaså den fina fru Hill är ute åt de här kanterna. Vad förskaffar oss äran? Siwertz Sel. 2: 67 (1920). En ära för en enkel man som jag att få samarbeta med herr mästerstenografen själv! – Äran är helt på min sida. Jersild 50Fräls. 183 (1984). — jfr EGEN-, GUDA-, VAN-ÄRA m. fl. — särsk.
a) i fråga om att ngn l. ngt görs till föremål för hedersbetygelse l. visas (uppmärksamhet o.) uppskattning (äv. ironiskt), särsk. i uttr. med bet.: hylla l. hedra ngn l. ngt, särsk. i uttr. göra ngn ära, göra ngn den äran (att osv.), göra ära åt ngt (jfr GÖRA, v.1 II 1), förr äv. ge ngn ära, ära (ske) den som ära bör (se BÖRA 1 a slutet; jfr ÄRA, v. 1); äv. i uttr. göra ngn l. ngt den äran (då l. då), besöka ngn (då l. då). Och thå thet war skeedt, komo och andre the som siwkdoom hadhe ther på ööna, och gingo fram, och wordho hälbroghda, hwilke oss och giordhe mykin ära. Apg. 28: 10 (NT 1526). Salige Her Niels Svantesson .. then giorde han then äre, at han lät honom triumphere medh en halmkrantz på en åkare hest. RA I. 2: 327 (1569). Gjör mig den Äran till middagen i Dag. CAEhrensvärd Brev 1: 251 (c. 1795). Sen Länsmän och Fogdar vi ärona gifvit, / Dracks äfven min skål, sedan druckne vi blifvit. Sjöberg (SVS) 2: 9 (1825). Vill icke herr Medenberg göra mig den äran inne hos mig på en liten stund? Almqvist TreFr. 1: 24 (1842). Braun gick naturligtvis på middagen, gjorde ära åt värdens anrättning, tömde sitt glas i botten vid skålen för excellentissimus och var från början till slut älskvärdheten sjelf. Sturzen-Becker 1: 143 (1861). Låt oss göra polisstationen den äran imorgon bitti. Nesser FallG 301 (2003). — särsk.
α) (numera bl. ngt ålderdomligt) ss. direkt obj. till verb med bet.: visa (se VISA, v. I 5 a). RA I. 3: 171 (1593). Edher gunst och behagh wij begäre / Betee hwar och een igän all äre. Prytz OS I 1 b (”A 3 b”) (1620). Att beuisse mig och min lille dotteer den store ähre och vare ett vittne till hennes dopz annammelssee. OxBr. 6: 23 (1627). Det var som om en stor man visade honom äran att tilltala just honom i ett stort sällskap. SvD(A) 11/5 1953, s. 18.
β) i uttr. till ngns ära l. ngn till ära (jfr ε), ss. hyllning till ngn, för att hedra l. hylla ngn; ngn gg äv. med försvagad bet., i fråga om att ge ngn särskild uppmärksamhet l. omsorg. Utenn hvad thu .. giorth haffver på våre vegne, i thätt thu haffver latijd ledsage .. (de ryska köpmännen), thätt ähr sketh aff vår gode vilije och theres storfurste till ähre och icke aff någenn plicht. G1R 28: 382 (1558). Bacchus til ära, / Vi ha krans kring hjessan fått. Bellman (BellmS) 1: 190 (c. 1775, 1790). Caro och han voro förträffliga vänner, och vänskapen knöts fastare genom den brödbit, som Herman ingalunda förgätit att stoppa i sin vestficka – Caro till ära. Knorring Ståndsp. 1: 125 (1838). En föreställning som gavs till hennes ära. Englund Silverm. 163 (2006).
γ) i uttr. ngt till ära l. till ngts ära, ss. hyllning till ngt l. manifestation av ngts betydelse; särsk. i uttr. dagen till ära. Till Svenska mannavettets ära måste dock hvarje sansad intyga, att det är endast afskummet, dräggen af nationen, som kan känna sympathier för Aftonbladets .. nidskrifter. KyrkohÅ 1927, s. 242 (1842). Att fru Klara själf högtiden till ära tog sig en liten snaps. Geijerstam LycklMänn. 99 (1899). Torparvretar äro gärdade med väldiga rösen av sten, som brutits ur marken och samlats som monument, till arbetets ära och till minne av torparnas idoga släkte. Thorsén UpplTorp. 15 (1949). Vi har köpt in cider och smörgåstårta, en med skinka och en med räkor, dagen till ära. BoråsTidn. 31/12 2017, s. 5.
δ) om erkännande (se d. o. 2) l. beröm (se d. o. 3); särsk. i sådana uttr. som få l. ha ära(n), ge ngn ära(n), ta åt sig äran (jfr TA ÅT SIG 2); särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av för l. av o. angivande det som anses berömvärt; förr äv. i uttr. räkna ngn ngt till ära (se RÄKNA 13 d slutet). Spiring ähr ambicieus; skall han drifvat, så vill han och hafva ähran. RP 4: 53 (1634). Äran af detta regeringens ingripande tillfaller i främsta rummet den snillrike konungen personligen. 3SAH 4: 172 (1889). Det ska komma en tid, när de inte vill ge oss någon ära varken för Alvastra eller Vreta. Lagerlöf Holg. 1: 230 (1906). Agnes säger att hennes syster tar åt sig äran av vad Agnes syr. Edelfeldt Rit 201 (1991). Han fick hela äran för sitt uppdrag och halva för mitt, eftersom han stod som medansvarig även för mitt arbete, men inte jag för hans. Livet40Ocens. 58 (2009). De ger henne äran för att Fremskrittspartiet klarade sig bäst av de borgerliga partierna. SvD 13/9 2017, s. 15.
ε) i fråga om hedrande l. hyllning l. lovprisning av Gud; särsk. (numera i sht arkaiserande l. skämts.) i sådana uttr. som Gud till ära (jfr a β), till Guds ära, Gud ske ära (se SKE, v.1 I 2 a), ära vare Gud; förr äv. i uttr. Gudi ära (jfr GUD II 2), äv. med mer l. mindre förbleknad bet., för att beteckna tacksamhet l. lättnad, närmande sig l. övergående i bet.: lyckligtvis (jfr GUD II 6). Alla tungor skola bekenna ath Jesus Christus är en herre, gudh fadher till äro. Filipp. 2: 11 (NT 1526). Ty wil jagh Gudh til ähra / Jämnt wandra i hans Lagh. Ps. 1695, 267: 5. Jag mår gudi ära väl. MoB 3: 9 (1756). (Dygd) är ett genom tiderna och slägtlederna fortklingande: Ära vare Gud i höjdene! Wallin Rel. 3: 201 (1826, 1831). Jag skulle vilja att ni pinades till Guds ära och gåve er kropp åt Djävulen att pina, så som vår herre gav sin kropp åt judarna! Johnson DrömRosEld 193 (1949).
b) i sg. best., följt av inf., vanl. (o. numera nästan alltid) föregången av att, i fråga om att åtnjuta l. ha l. få den heder l. det privilegium som det innebär att (osv.); särsk. (o. i sht) i förb. med ha (se slutet); ibland äv. utan efterföljande inf., med det ärofyllda underförstått av situationen. Begge H:r Bibliotecariens bref hade iag länge sedan gifwit mig den ähran att taka före. BrBenzelius 13/1 1715. Jag lemnar mig den ähran med all sanskyllig tillgifwen wördnad förblifwa. ÅgerupArk. Brev 30/11 1750. Wid min hemkomst härom dagen .. ägde jag then äran inhändiga Nådig Herr Lagmannens gracieusa Skrifwelse. ÅgerupArk. Brev 14/11 1769. ”Tillåter ni mig att få den äran, sir?” sade mr Trundle till mr Winkle. ”Med största nöje,” svarade mr Winkle; och så drucko de båda herrarne hvarandra till. Backman Dickens Pickw. 1: 65 (1871). Jag fick det året den stora äran att bli hedersledamot i Konstakademien. Laurin Minn. 4: 402 (1932). — särsk. i förb. med ha; äv. utan efterföljande inf., i elliptiska uttr. som har den äran (att gratulera o. d.) (numera äv. ha den äran, utan underförstådd l. utelämnad inf., liktydigt med: jag gratulerar); jfr DEN III 1 a β β′ (slutet). Jag .. kan icke latha att tacka Gudh innerligen för den merkelige victorie, han hafver giffvedt Kong. M:t vår allernådigste herre emott och öfver des ståltte fiende, och därjemptte att gratulere min k(äre) S(on), som och hafver hafft ähren att hielpa dirigera verkedt. AOxenstierna 6: 495 (1631). Det vore nu 8:de åhret, at H. K. M:t hafver haft den ähran at præsidera uthi thetta consilio. RP 15: 82 (1651). Jag har den ähran att ock härhos bifoga mitt enfaldiga project til vår sal. Faders Epitaphium. BenzelBr. 216 (1736). Jag har den äran å dricka Toppseglets skål. Bellman (BellmS) 1: 200 (c. 1771, 1790). Och sedan kom det hela den sluttande linjen utefter i stigande diskant: – Har den äran, rara mamma! Malmberg Åke 84 (1924). Det var vid samma tid som jag hade äran att göra hennes bekantskap. Jersild 50Fräls. 94 (1984). Ha den äran på födelsedagen underbara lilla solstråle! UlricehT 22/5 2021, s. 18.
c) (numera föga br.) om person l. ngt sakligt konkret som (återspeglar o.) kastar glans över l. är till heder för ngn l. ngt; stolthet (se d. o. 3); särsk. i förb. med gen.-bestämning. Qwinnan är mandzens ära. 1Kor. 11: 7 (NT 1526). Phillis, alla Nymphers ära / Är bå trofast, klok och wis. Runius (SVS) 2: 261 (c. 1700). Framkommen på denna gata, som utgör norra Förstadens ära, hörde hon regimentsmusik. Almqvist DrJ 447 (1834). (Sedan utländska vetenskapsmän snilleförklarat Swedenborg) tyckas ändtligen jemväl hans landsmän börja eftersinna, om han ej tilläfventyrs bör räknas för en af Sveriges yppersta äror. Atterbom Siare VI. 2: 98 (1855). Detta vin, som knappast kunde vara något annat än det ädla malvoasir, Söderns ära och alla vinsorters krona. Lagerlöf Troll 2: 108 (1921). — jfr HUS-ÄRA.
5) (utom i vissa stående uttr. i a–d numera bl. ngt ålderdomligt, i sht om ä. förh.) om rättrådighet l. oförvitlighet l. hederlighet (o. samvetsgrannhet) (enl. religiös l. samhällelig l. yrkesmässig norm) som stimuleras av drivkraften att behålla aktning för sig själv (o. från andra); heder (se HEDER, sbst.2 (10,) 11); särsk. i förb. med annat sbst. betecknande hedervärd egenskap, ss. tro (se TRO, sbst.1 2 a) l. tukt (se TUKT 2) l. dygd; äv. i uttr. som betecknar att ngt är en hederssak för ngn (se b); förr äv. i uttr. lägga ära på ngt (se LÄGGA, v. I 2 a α); i vissa språkprov (i sht i a) svårt att skilja från 1. 1Kor. 12: 23 (NT 1526). Så wele wij lathe her schriwe them vnder en Fänicke på thet the motte komma i wmgengelse med gott folck, och läre wethe hwad ähre och redhelighet haffwer betyda. G1R 15: 513 (1543). Then går frijdt fram som ähran haffuer. Aschaneus HwsRegl. 8 (1614). Intet Folck til sin profijt är öffwer Holländerne, ändoch på ähra och höffligheet är han på Merchten och Börserne intet så noga. Risingh LandB 93 (1671). Förmyndare skal låta then omyndiga upptuchtas i .. dygd och ähra. ÄB 22: 2 (Lag 1734). Ännu menas med ärans fordringar egentligen plikter, till hvilkas uppfyllande ingen lag kan tvinga. Svea 1: 124 (1818). En människas inre ära eller personliga värde, som sammanhänger med det goda samvetet, kan ingen beröfva henne. Fehr Und. 128 (1894). Då anrättningarne redan räckte till för fyllandet af behofven, afbröt Maria sitt sysslande därmed .. Marta däremot ville göra ännu litet därtill för sin husmoderliga ära. Ledstjärnan 13/6 1901, s. 13. — jfr SJÖMANS-, STÄDERSKE-ÄRA. — särsk.
a) i fråga om löfte l. ed l. försäkran o. d., med åberopande av äran ss. garanti för pålitlighet l. uppriktighet l. ärlighet; särsk. i sådana förstärkande uttr. som (lova ngt) på (förr äv. vid) sin ära l. på heder och ära (jfr HEDER, sbst.2 10 a); äv. (o. numera i sht, ålderdomligt l. skämts.) ngt försvagat, i uttr. på min ära, mer l. mindre liktydigt med: minsann l. sannerligen; förr äv. i sådana uttr. som (bli vid) ord och ära (se ORD, sbst.2 6 d γ, i), mans ord är mans ära. G1R 1: 127 (1523). Att vi thesse .. artickler .. hålle vele, lofve vi på vår christelighe tro, äre, redelighet och sanning, oss så sandt Gudh hielpe till lif och siäl. RA I. 2: 30 (1561). Mans ord, är mans ähra. Grubb 385 (1665). Jag bedyrar vid min ära, at (osv.). GJEhrensvärd Dagb. 2: 448 (1783). Rudbeck måste .. på heder och ära försäkra, att han varit härom aldeles ovetande. Annerstedt Rudbeck Bref CXXXX (1905). Klang och jubel på min ära. Min kamrat fyller 50. BoråsTidn. 1/7 2017, s. 38. — jfr ADELSMANNA-, RIDDERSMANNA-, SJÖMANS-ÄRA m. fl.
b) i uttr. som betecknar att ngt är (viktigt l. prestigefyllt o.) en hederssak för ngn, särsk. i sådana uttr. som sätta en ära (ut)i (förr äv. (up)på) ngt (jfr SÄTTA, v.3 I 15 b γ β'); äv. (numera bl. mera tillf.) i uttr. göra en ära i ngt. I gamla Rom sattes en serdeles ära uppå en sådan grad af vältalighet, at man genom utstofferandet af falska begrep kunde intaga den omröstande pöbeln, och vinna des bifall. 1VittAH 5: 67 (1788). (Hövdingen) var rik ock satte en ära uti att ega präktigare kläder ock kost, hästar ock allehanda don än någon annan i landet. Landsm. V. 6: 136 (1891). (De) går ju själva i malmlastningen med bara händer, gör en ära i att tåla köld och väta. Höijer GrBerg 26 (1940).
c) i uttr. (göra ngt) med (den) äran, förr äv. med ära, (göra ngt) på ett (hederligt o.) hedrande l. hedersamt sätt, numera äv.: (göra ngt) på ett utmärkt l. bra sätt (i uttr. med ära(n) förr äv.: rätteligen). Doomkirkiones ræntha .. Som med ære kirkione tiil hörde. G1R 1: 52 (1523). Men nu är jagh dheruthi så perplex, att jagh inthett veth, huru jagh dett medh ährann schall fordtsettie. OxBr. 5: 326 (1625). Doch skall jagh medh Gudz hielp medh ähran gå mine saaker igenom, om jag ähn sielff skall settia migh i olegenheet deruthöffuer. OxBr. 3: 85 (1625). Jordbrukares friborne Barn, ehvad de vistas på minsta Torp eller Backstuga, och sig där med äran föda, må aldrig i en framtid förklaras för Lösdrifvare. LBÄ 11–13: 75 (1798). Lars-Åke Skarp, advokat och fiskeentusiast från Älmhult, svingar sitt flugspö vid kanten av Mörrumsån. Han gjorde det med den äran – flera fiskar nappar på flugan. DN 16/4 1987, s. 8.
d) i sådana hyperboliska uttr. som bortom l. utom l. utanför (all) ära och redlighet, i fråga om avlägsen plats (utanför vad som uppfattas som civiliserade trakter). Ytterst är ock allom witterligit, at iag .. sielfkrafd upsökt och upspanat alla små Kåtor, thär någon siuk warit, fast the hade warit belägna, utom al ära och redlighet. Block Pest. 92 (1711). Fru Kåhre, hon som bor långt bort i världens ände, aflägsnad från all ära och redlighet, där borta i Stadsgården. Forsell Sällsk. 70 (1843). Flytta .. utom all ära och redlighet. Öberg Son. 180 (1905). En liten håla bortom all ära och redlighet. Trenter SomRop. 15 (1944). (Han) var villig att sälja .. (herrgården) till ett horribelt underpris och i stället inköpa ett magert hemman utanför all ära och redlighet. Malmberg StyckVäg 10 (1950).
e) (†) i sådana uttr. som inte (veta) annat än ära och gott (med ngn). At ffor(screffne) marti(n) skal ko(m)ma til neste radztugudag och giffwa ho(nom) kwnskap at han wet eÿ m(edh) ho(nom) a(n)net æn ære och got. OPetri Tb. 12 (1524). Ther tiill swarede menige man, att the iche annatt wiste medh hon(n)om, wthan thett som ähre och redeligheett belånger. TbLödöse 84 (1588). (Skrivaren frågade inför rätta) om någon hadhe honom till att beskylle. Swaradess honom af menigheten: Ney, inthet annatt, vthan ähre och gått. BtÅboH I. 4: 6 (1626). (Hon) förklarar sig intet wetta annat, än ähra och godt med dem. VRP 15/10 1735.
f) i uttr. (en) ärans man, äv. (en) man av ära. Min Sal. farfader, hederlig i åminnelse, vilken som en ärans man sträkte sitt hufvud mot döden för ett opinionsbrott. HSH 9: 144 (c. 1800). I det academiska consistorii förhandlingar lär man känna .. (A. Stobæus) såsom en man af gammaldags ära och tro. Weibull o. Tegnér LUH 2: 236 (1868). Hallenberg var en ärans man, arbetssam, samvetsgrann och en betydande vetenskapsman. Schück VittA 7: 132 (1943).
6) [eg. specialanv. av 5] (†) i fråga om (ogift) kvinnas oskuld (se d. o. 2 a) l. kyskhet betraktad ss. tecken på anständighet l. oförvitlighet; i vissa språkprov svårt att skilja från 1 (a); jfr DYGD 5, HEDER, sbst.2 12. Ath holkin ssom talar om p(er) matss(on(s)) hwst(rv) th(et) he(n)næ ære pa lydh(e)r han bethæ xl m(ar)k och sswara til ssakæ(ra). ArbogaTb. 3: 374 (1529). Bleff han tillfrågat om han icke haff(we)r loffwat henne ächtenskap, bekende han wäl att han haff(we)r så loffwat henne, men icke förre än han fick hennes ähre. UppsDP 19/2 1603. Om i taga min ähra emoot min willie från mig så skall Eder halss gå af om han wore så tiock som een ladhu bielke. VDP 1682, s. 463. I galgen med den nedriga bofwen! .. / Nu hoppas jag, wi skola honom lära / Att muntra qwinnor kunna ock ha ära. Hagberg Shaksp. 11: 252 (1851). Kvinnorna aktade icke mera sin dygd och ära, utan gav sig uti horeri och otuktssynd. Moberg Rid 90 (1941). — jfr O-ÄRA.
7) [utvecklat ur 5 (f)] (vard., numera bl. ngn gg) i gen. sg. best., i anv. ss. (urspr. ironiskt) förstärkande attribut i tillmäle l. skällsord. Var fin, du ärans skojare. / Odödlighetens lillepytt! Thorild (SVS) 1: 110 (1784). Jo, han var allt, ska’ jag säga, en ärans fähund. GHT 1895, nr 224, s. 2. Rackare, muttrade han, rackare till pojke. En sån liten ärans lymmel. Essén Brilj. 15 (1918). Den där tjuven måste vara ett ärans fä. Tänk att inte ens låta herr kyrkoherdens tennpotta få bli kvar. Widding Svan. 84 (1971).
Ssgr: A († utom i -vördig): ÄR-BOREN, -DRYG, -FAST, se D. —
-FULL, se H. —
-FÖRGÄTEN, -GIRIG, -KLÄNNING, -LYSTEN, -LÖS, se D. —
-RIK, se H. —
-RÖRA, -RÖRIG, -SKÄNDERI, -VÄRDIG, -VÖRDIG, -ÄLSKANDE, -ÄMBETE, se D.
B (†): ÄRA-DAG, se D. —
-FULL, se H. —
-FÖRGÄTARE, -GIRIG, -KLÄNNING, -KRANS, -LÖS, -PENNING, -PREDIKAN, -PREDIKNING, -SKÄMMARE, -TITEL, -TJÄNST, -TÖRST, se D. —
-VÄRD, se H. —
-VÖRDNING, -ÄLSKANDE, se D.
C (†): (5) ÄRANS-MAN. man av ära; jfr ära, sbst.2 5 f. NHbgP 8/8 1864, s. 2. ”Adelsmannen, äransmannen” stod det som devis på en af kransarna å framlidne landshöfding Snoilskys kista. Dagen 8/10 1897, s. 1.
D: (2) ÄRE-ANSEENDE. (†) jfr anseende, sbst. III 2. Andre aff Edelt blodh bördige förspille genom laster thz ähreanseendet, som them af börd påkommit är. Girs Edelh. F 5 a (1627). —
-BAN, -BANA, se H. —
(1 (e), 4) -BEDRIFT. (†) jfr bedrift II 3 o. -drift. Til jemnlijke ärebedriffters eftertrachtning. Girs Edelh. Dedik. 4 (1627). —
(1, 2, 4) -BEGÄR. (äre- 1712 osv. äro- 1961 osv.) (numera bl. tillf.) ärelystnad. KKD 12: 435 (1712). Diktatoriska fasoner och ett sjukligt ärebegär. ArbT 3/3 1953, s. 4. —
(1, 4) -BELÖNING. (†) hedrande belöning; jfr -pris. Girs Edelh. B 4 a (1627). Wår uplysta och nådiga Drottning har låtit prydeliga grifter tilredas för twenne afledne Hedersmän, som med sälsynt snille gjort sig af en sådan ärebelöning wälförtjente. Posten 1769, s. 486. —
(1, 4) -BENÄMNING. (numera mindre br.) hedrande l. ärofull benämning, ärenamn. Leo I, som .. af efterverlden blifvit utmärkt med ärebenämningen den Store. Strinnholm Hist. 3: 390 (1848). DN 19/10 1975, s. 30. —
(1, 2) -BESTÄLLD, p. adj. (†) som har en högt ansedd position l. ställning; jfr beställa, v.1 2. Een Predikningh, .. hållin, när .. Jacob Erikszons, Thenne Widtberömda Stadzens Stockholms, Ehrebestelte Borgemestares, Salige Lijk .. begroffs. Wallius JEriksson Titelbl. (1620). —
(1, 4) -BETYG. (numera bl. ngn gg) ärebetygelse; jfr betyg II. Jourdan är efter sin ankomst från Paris emottagen på de fläste ställen med samma ärebetyg som fordom General Dumourier. GbgAlleh. 1/4 1796, s. 2. —
(1, 4) -BETYGA, -an (†, Dalin Hist. III. 1: 285 (1761), JmtP 18/9 1893, s. 3), -ning (†, Kalm Resa 3: 304 (1761)). (numera mindre br.) betyga (se betyga, v.1 3) (ngn) sin högaktning; ss. vbalsbst. förr äv. i konkretare anv.: ärebetygelse. Benzelstierna Cens. 268 (1745). En och hwar af de förbigående korszade sig, lyfte på hatten eller gjorde eljest någon äre-betygning. Kalm Resa 3: 304 (1761). De .. främsta olympierna kommer att presenteras och ärebetygas vid den stora Stadionfesten den 29 maj. SvD(A) 7/5 1962, s. 28. —
(1, 4) -BETYGELSE. [jfr -betyga] (äre- 1734 osv. äro- 1740 osv.) betygande av högaktning; äv. (o. numera nästan bl.) om (konkret) uttryck för uppskattning; hedersbetygelse; jfr -betyg, -betyga, -bevis, -bevisning, -vördning. OSPT 1734, nr 2, s. 2. Verserna voro författade till ärebetygelse för prinsessan Charlotte. Atterbom Minn. 47 (i senare bearbetat brev fr. 1817). (Det) vore .. enfaldigt att förneka, att (S.) Hedin var utomordentligt road av yttre glans. Och ärebetygelserna regnade ju över honom. 3SAH LXIV. 1: 33 (1953). —
(1, 4) -BEVISNING. ärebetygelse; jfr bevisning 2. Emporagrius Cat. E 4 a (1669). De mest hedrade och ansedda besökarna (i affären) släpptes in i rummet innanför lagerlokalerna .. Sån ärebevisning kändes ganska fägnesam. Kjellgren Smar. 168 (1939). —
(1, 4) -BILD. (numera mindre br.) hedrande l. ärofull bild (se bild, sbst.1 1); äv. (o. i sht) bildl. Dryselius Monarchsp. 189 (1691). I sin roman ”Violen från Pratern” har Christopher Isherwood tecknat en ärebild över den centraleuropeiske juden från mellankrigstidens Europa. SvD(A) 29/12 1961, s. 13. —
(1, 2) -BOREN, p. adj. (är- 1657–1726. äre- 1637 osv.) (numera bl. arkaiserande l. i skildring av ä. förh.) som är av hedervärd l. förnäm börd l. härkomst; äv. i allmännare anv. (äv. om ngt sakligt): högtstående l. förnäm; särsk. (o. i sht) ss. hedrande epitet; jfr boren 1, 4. Örnen .. / I sit äreborna Rike. Bureus Nym. 11: 22 (1637). För allom them ehrebornom, welactighom och förståndighom godom mannom bekenne wij .. ath wij haffue vndt och såldt Mattis hoffslagare eth gårdz rum af stadsenz egoor vth med Cappell backann. GävleTb. 86 (1639). 1775 beslöt collegium medicum, att apotekarene, hvilka derförinnan benämnts ”äreborne och konsterfarne”, numera skulle kallas ”högachtade”. Hjelt Medicinalv. 3: 427 (i handl. fr. 1775). jfr hög-äreboren. —
(1, 2, 4) -BRUNST. (†) ärelystnad; jfr brunst 3. Creutz Vitt. 53 (1755). Gjöthisk ärebrunst. CAEhrensvärd Brev 1: 206 (1791). —
(1, 4) -CEREMONI. (†) jfr ceremoni 1. Då .. (ngn synnerligen utmärkt sig i krig) pläghe Regenterne aff majesteterligh macht, them tilägne Adeligh ähretitel .. och theras Adelighe dygd och bedrifft med ähre-Ceremonier afförkunne. Girs Edelh. A 4 b (1627). —
(1, 4) -DAG. (ära- 1647. äre- 1614 osv. äres- 1630–1897. äro- 1840 osv.) (numera bl. tillf.) dag avsedd för l. ägnad åt att ära ngn l. ngt; äv.: ärofull dag; jfr heders-dag. Det I ären här tillstädes komne, at hielpa fullborda denne min högsta Ähre-Dagh. Widekindi G2A 414 (i handl. fr. 1614). Till .. (Oscar II:s) äresdag hafva också långt utom Sveriges gränser det bildade Europa skyndat att betyga honom erkännande. NorrlP 18/9 1897, s. 2. —
(1, 4) -DIKT. (äre- 1672 osv. äro- 1849 osv.) (numera bl. ngn gg, i sht om ä. förh.) om dikt (se dikt, sbst.1 3 a) till ngns l. ngts ära, hyllningsdikt; jfr -diktan, -skald. Lucidor (SVS) 265 (1672; uppl. 1997). (Zjukovskij) skref under fälttåget i lägret vid Tarutin den patriotiska äredikten ”Sångaren i de ryske krigarnas läger”. 2NF 33: 809 (1922). —
(1 (e), 4) -DRIFT. (†) om ärofull bedrift; jfr drift 19 a o. -bedrift. Ja alle andre sköne männ, / Om hwilkes ähredrifft man änn / Hör talas öfwer werlden wijdh. Girs Edelh. E 3 b (1627). —
(1, 2, 4) -DRYG. (är- 1718 (i vers)–1897 (: ärdryghet). äre- 1674–1906) (†) som är överdrivet mån om sin ära; särsk. dels: högfärdig l. struntförnäm, dels: ärelysten; äv. överfört, om ngt sakligt; ngn gg äv. substantiverat; jfr dryg 4. The Stålt’ ok Ähredryga / Som noga Wälde nått / Ok tänke til at flyga / Förn the rät fiädrar fått. Lucidor (SVS) 142 (1674; uppl. 1997). (Drottning Semiramis) war regeringsiuk och ärdryg: men i brist / Af wälde, brukte hon mot mannen thenna list. Kolmodin QvSp. 1: 307 (1732). Et krig, som på detta sätt förklarades, kunde wäl intet, i denna högsinta och äredryga tiden, på något sätt undangås. Lagerbring 1Hist. 1: 138 (1769). Högberg Vred. 1: 236 (1906).
Avledn. (†): äredryghet, r. l. f. högfärd l. ärelystnad; jfr ärekärhet. SvMerc. 1: 763 (1756). På Island .. se vi, enligt sagorna, äredryghet, äfventyrslystnad .. och blodshämnd drifva sitt vilda spel. Cavallin o. Lysander 2: 205 (1891). JmtT 1897, nr 53 B, s. 3. —
(1, 2) -DRÄKT. (numera mindre br.) om (ämbets)dräkt med tanke på den värdighet som den symboliserar; särsk. mer l. mindre bildl. Om nu någen (dvs. ngn präst) thetta Bodh wordo förachtandes, dijt (dvs. till avrättningsplatsen) gongandes, och sigh ther finna låtandes: Then samma skal mista sin Ähredrächt, och antwardas vthi berörde Miszgerningsmäns Hoop. Schroderus Os. 2: 178 (1635). Aldrig har man mera dristigt afklädt den fåfänga och pedantiska Skol-lärdomen, desz orättmätigt tilwållade styfwa och prålande äredrägt, til mera synbar befordran af den sanna folksuplysningen. Hasselroth Campe 94 (1794). SölvesborgT 29/7 1966, s. 1. —
(5) -FAST. (är- 1621. äre- 1769–1871) [jfr t. ehrenfest] (†) orubbligt hederlig l. rättrådig; jfr fast, adj.1 22. Ifrå them, som äre trogne och ährfaste, och the som elska rättwijszheet, skaltu tigh aldrigh skilia. Forsius Fosz 57 (1621). BoråsTidn. 15/3 1871, s. 3. —
(1, 2, 4) -FIKEN. (†) ärelysten; jfr fiken, adj. 3. Brenner Dikt. 1: 189 (1711, 1713). Nehrman InlJurCiv. Föret. 1 (1729). —
-FULL, se H. —
(1, 4) -FÖLJE. (numera mindre br.) om samling personer som medföljer för att hedra ngn (jfr följe 2); äv. i uttr. göra ngn ärefölje, ss. hedersbevisning följa med l. ledsaga (ngn), äv. mer l. mindre bildl., om djur (jfr följe 1 a). Måsar, Glador och Örnar i stora skockar göra ärefölje up efter älfven, der de se laxen, och beflita sig om rof. VetAH 1751, s. 105. (Att) grannar och närboende bekanta gjorde honom (dvs. riksdagsmannen) ärefölje till Östersund, bjödo på middag och dervid druckos skålar för konungen, fosterlandet och den aktade brodern. AB 19/7 1844, s. 2. Då äreföljet närmade sig Kants hus för att ledsaga den döde, mottogs kistan av klangen från alla kyrkklockor i staden. Landtman Kant 96 (1923). —
(1, 5) -FÖRGÄTARE. (ära- 1666. äre- 1563–1865) (†) om person som anses sakna heder o. ära, ärelös person. HH XIII. 1: 110 (1563). Herrarna, eders nåde! Straffa dem, ty de äro papister och äreförgätare! Mellin Nov. 1: 615 (1832, 1865). —
(1, 5) -FÖRGÄTEN, p. adj. (är- 1599–1621 (i vers). äre- 1584 osv. äres- 1544. äro- 1616) (numera bl. ngn gg, arkaiserande l. i skildring av ä. förh.) som glömmer l. försummar vad anseendet l. hedern kräver; äv. (o. i sht): som saknar heder o. ära, ärelös (se d. o. 2); äv. överfört, om ngt sakligt; jfr förgäta 4. Sådana upröriske edz och äres förgätne skalkar och theris egit fädernes rikis förrädare. RA I. 1: 410 (1544). Däremot uprepade K. Erik allenast det swarta äreförgätna upförande, som blifwit föröfwadt på Hertig Knut. Lagerbring 1Hist. 2: 108 (1773). Äreförgäten bort hon skyndade, innan hon lyckt sin döende makes ögon med händren. Johansson HomOd. 11: 424 (1844).
Avledn. (numera bl. ngn gg, arkaiserande l. i skildring av ä. förh.): äreförgätenhet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara äreförgäten. Möller (1790). Hans äreförgätenhet wisar sig deruti att han öfwerger sin wän i nöden och nekar till att han känner honom. Hagberg Shaksp. 7: 325 (1849). —
(1) -FÖRKLENLIG. (†) om yttrande o. d.: ärekränkande l. skymflig. För det han .. uti mycket folks öfwerwaro honom ogrundade beskyllningar med skjälsord och äre förklenligt blame tillagt. VRP 21/5 1733. SP 18/12 1811, s. 4. —
(1) -FÖRLUST. (numera bl. tillf.) förlust av anseende; ngn gg äv. (om ä. förh.) till 1 a slutet, i fråga om att ngn (gm dom) förlorade medborgerligt anseende o. vissa medborgerliga rättigheter. Att de .. för sine åtgärder skulle stånda strängaste bot, afbön och äreförlust. Fädernesl. 20/9 1852, s. 3. Tidningsnumren ifråga skola konfiskeras och svaranden dömdes betala utslagets tryckning. Rätten värderade således Pehr Pehrssons äreförlust till sammanlagdt 1,000 kr. Arbetet 12/1 1906, s. 3. —
(1, 2, 4) -GIRE, äv. -GIRU. (-giri 1635. -giru 1650–1672) (†) äregirighet; jfr -lystnad. Här yfwes then Påfweske Åsznan, vpblåst aff Ähregiri och Ståltheet. Schroderus Os. 1: 525 (1635). Landsm. XVII. 3: 13 (1672). —
(1, 2, 4) -GIRIG. (är- 1561–1898 (: ärgirighet). ära- 1615 (: ähragirigheet)–1617 (: ähragirigheet). äre- 1559 osv. äro- 1538–1740) [fsv. äro girugher] girig (se d. o. 1) efter ära, ärelysten (äv. substantiverat); äv. i överförd anv., om ngt sakligt. VarRerV 59 (1538). The Göther är itt ähregirigt folck, myckit åstundandes högheet. Tempeus Messenius 95 (1612). En äregirig anser en liten skymf för det svåraste, som kunnat drabba honom. Lidbeck Anm. 74 (c. 1825). När hon förstod, att vår unga ministerfru icke var att räkna på för förverkligandet av hennes äregiriga drömmar, så dröpo missräkningens och avundsjukans skorpioner sitt gift i hennes gamla hjärta. Lagergren Minn. 6: 68 (1927).
Avledn.: äregirighet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara äregirig, ärelystnad (förr särsk. i uttr. inslagen äregirighet (se inslå II 3 a slutet slutet)); i sht förr äv. konkretare, om ngt som vittnar om l. ger uttryck för sådan egenskap osv.; jfr äre-gire. LPetri Spörszm. 15 (1602; avskrift av ä. övers.). Sålunda är allting charmant, oöfverträffligt arrangeradt på bästa tänkliga sätt, tillfredsställande alla möjliga önskningar, intressen, äregirigheter och anspråk. ÖresundP 7/4 1856, s. 1. Gud förbjude, att jag skulle fresta eder äregirighet. Det tyckes mig vara att vanhelga både eder och mig. Lagergren Minn. 2: 340 (1923). —
(1, 4) -GLANS. (äre- 1709 osv. äro- 1755 osv.) (numera bl. tillf.) om glans (se d. o. 3) som hör samman med ära; jfr -sken o. ära, sbst.2 3. Geisler Fägnet. B 1 a (1709). Spelare som kommit från relativ obemärkthet till stjärnljus och äreglans. SvD 6/5 1992, s. 32. —
(2, 4) -GRAD. (†) om rang l. värdighet (se d. o. 4) (enl. fastställd rangordning); särsk. i fråga om (ss. hedersbevisning utdelad) militär rang; jfr grad, sbst.1 4 (b). Girs Edelh. D 4 a (1627). Hafwa ock någre af dem sedermera kunnat ernå och upstiga til lustre och stora äre-grader. Nordencrantz Arc. 84 (1730). Om man vill ytterligare komplettera .. så kan anföras att han .. mottagit äregrader äfven inom landtvapnet. DN 12/7 1901, s. 2. —
(1, 4) -GRAV. om gravmonument till ngns ära; jfr grav, sbst.1 3. Linc. M 4 b (1640). Åt Millöcker har Wiens municipalråd voterat en äregraf å Centralfriedhof, der grafven kommer att anordnas mellan Johann Strauss och Suppés hvilorum. SDS 2/2 1900, s. 3. —
(1, 4) -HÖLJD, p. adj. (numera bl. ngn gg, i sht om ä. förh.) jfr hölja, v. 1 f slutet. Marskalk Mac Mahon, denne ärehöljde soldat. AB 22/11 1873, s. 2. —
(1, 4) -KALL. (†) om ärofull (livs)uppgift; jfr kall, sbst.2 4. Gyldenhielm Nosce 14 (1645, 1650). Förklena ej med smädeord mitt ärekall! Palmblad Aisch. 197 (1842). —
(1, 2) -KLÄDER, pl., äv. -KLÄDE. (äre- 1580–1650. äro- 1582) (†) om kläder (l. klädsel) för högtidligt o. ärofullt tillfälle; jfr kläde II 1, III o. -klädnad. (Härmed kvitteras) 12 al(nar) ber(e)tt eng(elsk)tt opå Afflidne Mest(er) hans gardenärs Ähre Cläde. KlädkamRSthm 1580 D, s. 4 a. Fröken Augusta Sophia aff Sultzbach .. (får tyg) till Ährekläder .. oppå H:K:M.:tz lÿckelige kröningh. KlädkamRSthm 1650 A, nr 70. —
(1, 2) -KLÄDNAD. (äre- 1643–1788. äro- 1561–1566) (†) klädnad för högtidligt o. ärofullt tillfälle (utgörande tecken på ngns (höga) rang l. värdighet); äv. bildl.; jfr -kläder, -klänning. LPetri Sir. 27: 8 (1561). Christi rättfärdighet och blod, den är min äreklädnad god. Oldendorp 2: 366 (1788). —
(1, 2, 4) -KLÄNNING l. -KLÄDNING. (är- 1677. ära- 1615. äre- 1560–1942. äres- 1890 (: siden-äresklädning). äro- 1548–1734) (†) om uppsättning (högtids)kläder som ges till ngn ss. hedersbevisning l. ss. naturaförmån utöver den egentliga ekonomiska ersättningen vid tjänstgöring o. d. (jfr -skänk); äv. liktydigt med: högtidsdräkt (jfr -klädnad; äv. bildl.); jfr klänning 1. G1R 19: 293 (1548). Resolverades att skulle gifvas till .. M. Stephani bröllop .. itt hundrade daler, och M. Stephani brud gifves een ähreklädning. RP 8: 272 (1640). Ödmiukhet är en ähro-klädning, som täcker alla fel och bräckeligheter. Scherping Cober 1: 312 (1734). En stor och lång Talar eller ähreklädning med wida ärmar och breda brem försedd .. brukades först af Cajus Cæsar, och sedan af de Romerske Rådsherrarne. Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 12 (1753). När .. gossen genomvandrat dessa tunga fem år inom brukets murar och förhållit sig väl, får han sin äreklädning och är sedan skyldig tjena som gesäll. Strindberg SvFolk. 2: 9 (1882; om förh. på 1600-talet). Dædalus 1942, s. 74 (om förh. på 1500-talet). jfr siden-äreklädning. —
(1, 2, 4, 6) -KRANS. (ära- 1590–1826. äre- 1582 osv. äro- 1855–1956) (numera bl. ålderdomligt) om krans som (är avsedd att) ges till ngn ss. hederstecken (o. symbol för ära l. värdighet l. upphöjdhet); äv. (o. i sht) i mer l. mindre bildl. anv.; jfr -krona. PErici Musæus 4: 80 b (1582). När han sågh att bägge hans Söner fingo på then Olympiske Thorneringen ährekrantzar, them the satte på hans hofuud, dignadhe han nedh och dödde af hastigh gledie. Forsius Phys. 348 (1611). Jungfrurs Ähre-Krans / Står dagelig i Fahra. Dahlstierna (SVS) 371 (c. 1707). Så rik på nya uppslag var dock konungens verksamhet, att, äfven om åtskilliga blad i hans ärekrans förbleknat, tillräckligt många återstå att taga vara på. 3SAH 10: 96 (1895). —
(1, 2, 4) -KRONA. (numera bl. ngn gg) om krona ss. hederstecken, särsk. i mer l. mindre bildl. anv. (jfr krona, sbst. 3 c, o. -krans o. heders-krona 1); förr äv. om person (l. ngt personifierat) som kastar glans över l. är till heder för ngn l. ngt (jfr krona, sbst. 6 a). Svart Ähr. 89 (1560). Autumnus åhrsens ähre-Cron, / Och alla Fruckters Fahr, / Satt deylig på sin gröna Thron, / Een Crantz på Hufwud bahr. Lucidor (SVS) 61 (1671; uppl. 1997). Det liksom anade honom, att den yngling, han nu öfverhopade med ynnest och frikostighet, skulle göra heder åt sitt land och blifva ett blad i hans egen ärekrona. Crusenstolpe Tess. 1: 102 (1847). —
(1) -KRÄNKA, -ning. förtala l. med avseende på anseendet kränka (se kränka, v.2 10) (ngn); särsk.: utan (tillräcklig) grund utpeka (ngn) som brottslig l. moraliskt klandervärd l. dyl. (särsk. ss. vbalsbst. -ning, om (brott som innebär) sådant utpekande (jfr -skänderi)); jfr kränka, v.2 9, o. -röra, -skända. Svarta siälars ärekränkande tadel. 2RARP 21: Bil. 22 (1761). Att Gärdeland .. å dansbanan inför ett flertal personer ärekränkt Meimi Olsson med smädliga yttranden. 1NJA 1947, s. 629. (Tryckfrihetsförordningen) ger varje medborgare rätt att fritt uttrycka sig i skrift. Men lagen ger också den enskilde skydd mot ärekränkning i tidningar. Küng HbRätt 116 (1989).
Ssgr: ärekränknings-brott. brott (se d. o. II) som innebär l. inbegriper ärekränkning. Då vågar han ej att skaffa sig laglig upprättelse af fruktan att blifva tilltalad och dömd för sina ärekränkningsbrott. NDagstel. 7/6 1876, s. 3.
-mål. jfr mål, sbst.2 1. SthmAftonp. 13/5 1872, s. 1. Ärekränkningsmålen äro många och anledningarna ibland ganska konstiga, till synes tämligen meningslösa glåpord .. t. ex. .. ”vallmarsbyx” .. ”bälgehund”. Lyberg GPprFalunDal. 1: 90 (1940).
-åtal. Ärekränkningsåtal hafva nu börjat följa efter de häftiga valstriderna i Danmark. NDA 29/11 1873, s. 3. —
(1) -KRÄNKARE. [jfr -kränka] (numera bl. mera tillf., i sht arkaiserande) om person som ärekränker l. försöker l. uppfattas ärekränka ngn; jfr -skämmare, -skändare, -tjuv. Att han såsom een ähre förgäten meniskie och ährekrenkiar(e) hade .. förkrencht hans nampn och gode rÿchte. 2SthmTb. 7: 107 (1584). —
(1, 2, 4) -KRÖNING. (numera mindre br.) ärofull kröning, i bildl. anv. Han winner till ett slut ett wälbelägit Land, / Der Dygden honom gier en prächtig ährekröning. Ehrenadler Tel. 897 (1723). Arbetet 14/3 1970, s. 2. —
(1, 2, 4) -KRÖNT, p. adj. (äre- 1819 osv. äro- 1838 osv.) ärad l. upphöjd (o. beprisad); jfr kröna 1 c. PoetK 1819, Suppl. s. 21. Nu är det i stället så .. att redan tillräckligt ärekrönta och oftast åldriga diktare (tilldelas Nobelpriset i litteratur). SvD 4/10 1974, s. 2. —
(1 (e)) -KULT. (förr) dyrkan av (krigisk) ära. Böök SvStud. 111 (1913). Men gravarna .. har dock mera varit vigda åt ärekult än åt dyster dödskult. Fehrman DiktDöd. 250 (1952). —
(1, 2) -KÄNSLA. (äre- 1821 osv. äres- 1896–1971) stolthet l. självkänsla; äv. (med anslutning till ära, sbst.2 5): hederskänsla. Bland corpsen .. (härskar) en wisz ärekänsla, som ej tillåter någon tjuf eller liderlig att dit intagas eller der qwarblifwa. JönkT 14/7 1821, s. 3. (Gustav III) beherskades af den gamla fördomen, att ärekänsla i högre mening vore ett privilegium för adeln. Odhner G3 1: 400 (1885). Den nationella revansch- och ärekänslan, som värmer Tegnér och hos honom gör eruptiva utbrott. Blanck GeijerGötDiktn. 9 (1918). —
(1, 2, 4) -KÄR. (numera bl. ålderdomligt) mån om sin ära; särsk.: ärelysten. En ärekär man lär ej med kallsinnighet anse at han har mödan och en annan äran. SP 9/9 1786, s. 1. Föräldrarna hade alltid varit mycket ärekära och noggranna om sitt anseende. Lagerlöf Jerus. 2: 77 (1902).
Avledn. (numera bl. tillf., ålderdomligt): ärekärhet, r. l. f. omsorg om den egna äran; jfr äredryghet. Detta sorgliga skådespel, som har afslöjat .. så mycken personlig ärekärhet och så många egennyttiga beräkningar hos ledarna. YstadT 30/12 1873, s. 1. —
(1, 4) -LOV. (†) lovord till ngns ära; jfr lov, sbst.5 1. HC11H 15: 57 (1697). Med evigt ährelof Bergslagen honom saknar, / Gud vet när sådan man här näst i Kiöping vaknar. KöpingT 26/3 1891, s. 3. —
(1, 5 a) -LOVEN. (†) hedersord; jfr loven 2. Alle dem, som deres hand och ährelofwen der undersatt hafwe. UrkFinlÖ II. 1: 89 (c. 1595). —
(1, 2, 4) -LUST, äv. -LUSTA. (äre- c. 1696–1905. äro- c. 1740–1847) (†) ärelystnad. Dahlstierna (SVS) 368 (c. 1696). Vi skola ej förakta medmänniskors bifall, men ärelust och fåfänga skola vika fjerran ifrån oss. Tegnér (WB) 5: 291 (1825). JmtT 1/3 1905, s. 4. —
(1, 4) -LYSEN. (†) om ljussken som förkunnar ngns ära, i bildl. anv.; jfr lysen 1. Så skall ditt rara Wett .. åsz till äre-lysen brinna. LykkoPris D 3 a (1689). —
(1, 2, 4) -LYSTEN. (är- 1750 (i vers)–1895. äre- 1680 osv. äro- 1744 osv.) som känner starkt begär efter ära l. berömmelse l. hög ställning (i samhället), äregirig (äv. substantiverat); äv. i överförd anv., om ngt som vittnar om sådant begär; jfr -dryg, -fiken, -kär, -mäten, -sjuk, -snål, -törstig. Och såsom .. (Henrik V av England) war en behiärtad och Ährelysten Herre, altså sågh han ingen bättre Lägenheet, til at winna beröm, än som förmedelst Wapenwäxling medh Franckrijke. Brask Pufendorf Hist. 129 (1680). Det är just denna period, som är utsedd at nyttjas til all tings förstöring, ware sig af wåra fienders Agenter, eller af wåra egna ärelystne. EP 1792, nr 2, s. 2. Han tänkte på sin ungdoms ärelystna förhoppningar: också han hade tänkt sig en framtid af ljus och ära. Topelius Vint. II. 1: 228 (1881). —
(1, 2, 4) -LYSTNAD, förr äv. -LYSTNA. om egenskapen l. förhållandet att vara ärelysten, äregirighet (förr särsk. i uttr. inslagen ärelystnad (se inslå II 3 a slutet slutet)); äv. mer l. mindre liktydigt med: mål l. ambition (för strävan); förr äv. konkret, om ärelysten person; jfr lystnad, sbst.2 1, o. -begär, -brunst, -gire, -lust, -sjuka, -sot, -sukt, -törst o. äredryghet, äremätenhet. Dalin Arg. 1: 121 (1732, 1754). Huru mången har icke, genom en otyglad ärelystnad, ådragit sig menniskors hat och för alltid förlorat sin lefnads lugn. Hartman Naturk. 302 (1836). Här fans en mängd af ärelystnader, hvilkas ofördragsamhet mot lag och rätt var lika stor, ehvad rätten skipades af unionens konungar eller af inhemsk myndighet. 2SAH 51: 71 (1875). En tarvlig ärelystnad är det .. att arbeta för egen fördel, en ädlare att göra det för fäderneslandet, men ädlast att verka för mänsklighetens väl. Fåhræus LäkH 2: 72 (1946). —
(1, 6) -LYTE. (†) om skadat anseende l. rykte i moraliskt avseende; jfr lyte 2. Lucidor (SVS) 429 (1674; uppl. 1997). Hur månger på sig sielf et ärelyte flamsar, / Som alt för fritt och dierft med vnga karlar gamsar! Kolmodin QvSp. 1: 122 (1732). —
(1 (e)) -LÖN. (äre- 1675–1945. äro- 1765) (†) om (hedrande) lön l. belöning som tillfaller ngn för bragd l. förtjänstfull (långvarig o. betungande) insats; särsk. om erkännande l. beröm. VDAkt. 1675, nr 306. Jag kan ej heller twifla derom, at J en gång skal få en förtjenad äro-lön. Ekelund Fielding 420 (1765). Att de frihetskämpar som blivit invalider tillförsäkras en ärelön. ArbT 24/7 1945, s. 8. —
-LÖS. (är- 1558–1902. ära- 1538. äre- 1535 osv. äro- 1540 osv.) [fsv. ärlös, ärolös]
1) (förr) till 1 (a slutet): som saknade medborgerligt anseende o. vissa medborgerliga rättigheter (efter att i domstol ha fråndömts dessa); särsk. i sådana uttr. som (vara) ärelös dömd l. gjord; äv. allmännare: som inte åtnjöt anseende l. aktning, illa ansedd, vanryktad; jfr infam 1, o-ärlig 1, van-frejda 2. G1R 10: 134 (1535). Resolverades att en Capiten, Paul Walter, som är ährelööss giord för thet han hafver uthan skäl beskylt sin Öfverste, skulle åter restitueras famæ et existimationi, i anseende att han nu länge har uthstådt straf för sitt brott. RP 8: 670 (1641). Förfalskar någon krönt Mått och Wigt, warde Äre-lös och böte 50. Dal. PH 1: 85 (1720). Ej må den vittna, som menedare, biltog lagd, ärelös dömd, eller för sådant brott då anklagad är. Backman Hb. 596 (1883). (Nattmännen) var ickepersoner, oärliga i betydelsen ärelösa. Man tog inte en ärelös person i hand och man satt inte gärna vid samma bord på krogen. Sydsv. 4/4 2020, s. B8.
2) (numera bl. ngt ålderdomligt, i sht om ä. förh.) till 1, 5, om person: som saknar aktning för vad plikten l. anseendet l. hedern fordrar (o. (återkommande) handlar på ett gement l. skamligt sätt); moraliskt klandervärd l. förkastlig; äv. i substantivisk anv.; jfr -förgäten. OPetri Kr. 51 (c. 1540). Hustro Elizebeth i Siöö hafuer förwit och skelt honom för en ehrlööss man. ÅngermDomb. 25/6 1642, fol. 189. Stenbocken .. ärindrade sig ej, at då man twingas til dagtingen med en äre-lös, bör man icke hoppas, at han är ordhållen. Celsius G1 2: 228 (1753).
3) till 1, 5, om ngt sakligt: som saknar ära l. värdighet; moraliskt klandervärd l. föraktlig; särsk. motsatt: ärofull; förr äv. i uttr. ärelöst brott, om brott som kan göra en ärelös (i bet. 1). 2SthmTb. 5: 234 (1577). Det kringlöpande gemena folket drefs ihop, och sattes at gjöra gatorne rena (efter jordbävningen), dock med uttryckelig förklaring, at detta eljest i kraft af lagarne ärlösa arbete icke skulle denna gången lända någon til skam. SvMerc. V. 3: 136 (1760). (Indelta krigshärens) StraffRullor innefatta i proportion af Regementernes styrka et ganska ringa antal af dem, som för grofva och ärelösa brott, särdeles för stölder, blifvit dömde. Calonius 3: 22 (1798). Dagens Tyskland skuggas ännu av sitt ärelösa förflutna. Expressen 12/3 1993, s. 21.
Avledn.: ärelöshet, r. l. f. till ärelös 1–3, om förhållandet l. egenskapen att vara ärelös; i sht (o. numera nästan bl., om ä. förh.) till ärelös 1; jfr vanfrejd 1, 2. VarRerV B 5 b (1579). Huru djup måste icke dens egna ärelöshet vara, som kan göra sig en lek af at störta andras ära! Thorild (SVS) 3: 99 (1791). Med ”nesligt brott” avses sådant, varå enligt lag och författning följde total eller delvis ärelöshet. SvRiksd. 8: 102 (1934). —
(1, 4) -MINNE. (äre- 1671 osv. äro- 1737 osv.)
1) (†) hedrande minne l. erinring l. hågkomst; ärofull åminnelse; särsk. i sådana uttr. som till ngns äreminne, (leva) i äreminne; jfr minne, sbst.1 5. Ok bygg’ ett Altar vp til Dygdens ähre-mine / Vthi sitt Hierta. Lucidor (SVS) 219 (1671; uppl. 1997). At thenna Kyrka är inwigder .. til alla Apostlars äreminne. Broman Glys. 2: 266 (c. 1730). Archi-Biskopens Laurentii Petri den äldres nit om Guds ära lefwer hos efterwerlden i odödeligit äreminne. Bælter Cerem. 286 (1760). Hans äreminne och mångfalliga Förtjänster skola derföre af oss förwaras i de tacksammesta hjertan. VDAkt. 1800, nr 215.
2) (i sht om ä. förh.) om ngt (konkret) som hedrar o. befäster l. är avsett att hedra o. befästa minnet av ngn l. ngt; särsk. dels (o. i sht) om minnesteckning l. lovtal över bortgången storhet (se d. o. 6 a) (jfr panegyrik), dels om minnesmärke; särsk. i uttr. äreminne över ngn; jfr minne, sbst.1 7. Wällförtiänt’ Äreminne Uppå Kongl. May.tz TrooMan ok Assessor .. Then Ädle ok Wälb. Herres, H.r Erik Rosenholm. Lucidor (SVS) 261 (1672; uppl. 1997). Walbo-stenen i Helsingeland, som är et äreminne öfver sielfve Anföraren. Dalin Hist. 2: 42 (1750). Agardh har tagit vältalighetspriset för sitt äreminne öfver Linné. Wachtmeister AntBr. 150 (1915).
Ssgr (till -minne 2; i sht om ä. förh.): äreminnes-författare. Snällp. 31/5 1870, s. 3. (B. von) Beskow är i viss mån den siste äreminnesförfattaren i gammal mening. 2NF 3: 117 (1904).
-stil. jfr stil, sbst. III 1. Små karakteristiker i äreminnesstil öfver Luther, Axel Oxenstierna .. samt Geijer. GHT 1883, nr 299 A, s. 6. —
(1, 4) -MÅTT. (äre- 1678–1855. äro- 1774) (†) om det mått (se mått, sbst.4 3 b δ) av ära l. erkännande som tillfaller ngn. Han har sitt Loff alt för dyrt kiöpt, alt för wäl förskylt / Och medh mång blodigh Siorta sitt ähremått opfylt. Swebilius SGHelmfeldt Q 4 a (1678). Atterbom Siare VI. 2: 204 (1855). —
(1, 4) -MÄRKE. (äre- c. 1700 osv. äro- 1615) om ngt som vittnar om ngns ära; särsk. dels om ngt konkret, dels bildl.; jfr märke, sbst.1 11, o. -minne 2, -tecken. Phrygius HimLif. 182 (1615; bildl.). Frihetskrigarnas äremärke på en gravsten skyddar graven för all framtid. Gravstenen får inte flyttas för att göra det möjligt att ta graven i nytt bruk. Hufvudstadsbl. 16/5 1989, s. 15. —
(1, 2, 4) -MÄTEN, p. adj. [med avs. på senare leden jfr stor-mäten] (†) ärelysten l. övermodig; jfr stor-mäten. Om et damm .. förmörkar den höghet, den ähremätne afsikt, den glantz, som han ärnar sig til, ack Gudar, då är han olyckelig. Dalin Arg. 2: nr 40, s. Rr 2 (1734).
Avledn. (†): äremätenhet, r. l. f. ärelystnad. At tu får fullborda tin Willia, Tin Ähre-Mätenheet, tin Girigheet. Voigt Alm. 1680, s. 18 b. —
(1, 4) -NAMN. (äre- c. 1618 osv. äro- 1617 osv.) hedrande l. ärofullt namn l. ärofull benämning, hedersnamn (jfr -benämning, -titel); förr äv. liktydigt med: gott anseende l. gott namn (jfr namn 5). Paulinus Gothus Ratio 33 (1617). Synes altså den Sal:n aflednas berömwärda Ehrenamn .. oförswarligen af hans medarbetare blifwa angrepet. VDAkt. 1720, nr 24. I Norge .. fick .. (Magnus Eriksson) av folket ärenamnet Magnus den gode. Moberg SvH 1: 184 (1970). —
-ORD, se G. —
(1, 4) -PELARE. pelare som uppför(t)s till ngns l. ngts ära. Vthi Rom lärde och framstälde han .. Wältalighetz Konsten medh sådan förundring, at för hans förträfflige skickligheet skull bleff honom en Ährepelare vpreest på Trajani Torgh. Schroderus Os. 1: 415 (1635). —
(1, 4) -PENNING, äv. -PENG. (ära- 1608. äre- 1620 osv. äro- 1615 osv.)
1) (†) om penningsumma som reserveras för ngt hedersamt l. ärofyllt; jfr -skilling. PJGothus Martini 233 (1608). Dän reserverade Dödepäning, Nödepäning och ährepäning som en hushållare bör alltid hafwa sig förbehållin. Rosenhane Oec. 19 (1662). Scherping Cober 2: 38 (1737).
2) (numera bl. tillf.) hedersmedalj; förr äv. om penningsumma som förärades ngn ss. hedersbevisning. Stiernhielm Arch. A 4 a (1644). Vetenskaps-akademien och Upsala lärosäte firade sorgefester till .. (professorns) minne. Förstnämda samfund preglade derjemte en ärepenning öfver honom. 2SAH 32: 59 (1859). För det mod och den rådighet han visat erhöll han tapperhetsmedalj .. jämte en ”ärepenning” af 25 riksdaler årligen. Modin GTåsjö 156 (1916). —
(1, 4) -PLATS. (äre- 1785 osv. äro- 1837 osv.) hedersplats (äv. bildl.); förr äv. om plats som inrätta(t)s till ngns l. ngts ära; jfr -ställe, -säte. Ödmann StrSaml. 1: 48 (1785). (Hârûn) hedrar honom med att bjuda honom sitta ned bredvid honom själf, en äreplats, som icke tillbjöds många. Lindberg Hârûn 112 (1900). Huvudsyftet med gården var .. att bilda en triumfteater för Frankrike, en större och rikare motsvarighet till de kungliga äreplatser, som tidigare upprättats under Ludvig XIV:s tid. Josephson Tessin 2: 98 (1931). Schöier bör få en äreplats i presshistorien. DN 5/4 2020, s. 54. —
(1, 5) -PLIKT. (numera mindre br.) hedersplikt; förr äv. i uttr. bevisa sin äreplikt, ge bevis på sin vördnad, (underdånigt) uppvakta ngn (jfr plikt, sbst.1 1 (d)). Apollo sampt Musæ vppå Berget Parnasso framträda til att wörda och bewijsa sijn Ähreplicht .. Drotning Christinæ. Stiernhielm Lycks. 4 (1650, 1668). Ett nationellt föreställningssätt, som .. uppställt en mycket snäf kodex af så kallade ärepligter. PT 1903, nr 19 A, s. 3. SvD(A) 22/7 1954, s. 7. —
(1, 4) -PORT. (äre- 1673 osv. äro- 1744 osv.) om (ståtlig o.) vanl. bågformig port (se port, sbst.1 2) som uppför(t)s för att hedra l. hylla l. uppmärksamma ngn l. ngt; särsk. (o. numera i sht) om tillfällig (löv- l. blomster)dekorerad sådan port (som person som är föremål för hyllningen skall passera igenom); äv. bildl.; jfr triumf-port. Stiernman Com. 4: 38 (1673). På broen öfver la Charente var en arc de triomphe eller äreport af ganska stora stenar, hvaraf de fleste hade inscriptioner af kejsarns namn. Ferrner ResEur. 469 (1761). Lamartine är nu sysselsatt med utgifvandet af ett stort poem, som föregås af ett lysande rykte. Det skall blifva .. hans äreport till odödligheten. Böttiger 6: 236 (1836). Kvällen före bröllopsdagen infunno sig tärnor och marskalkar för att kläda brudstugan och sätta upp äreportarna. Budk(Brage) 1922, s. 61. —
(1, 2, 4) -POST. (äre- 1831 osv. äres- 1921. äro- 1873 osv.) post (se post, sbst.2 5) som innebär ära l. hög ställning (o. tilldelas ngn ss. hedersbevisning). MariestWeckobl. 1/10 1831, s. 3. Alla de fyra debattörerna .. var positivt inställda till systemet med äreposter för pensionsmässiga statsråd. SvD(A) 1961, nr 82, s. 13. —
(1, 4) -PRAKT. (†) hedrande l. ärofull prakt (se prakt, sbst.1 1). Stiernhielm Lycks. (1668; titel). Det är icke möjligt att beskrifva all den blomsterprakt som ägnas den aflidna såsom äreprakt. HbgD 12/8 1901, s. 2. —
(1, 4) -PREDIKAN. (ära- 1560. äre- 1560 osv. äro- 1633) (om ä. förh.) predikan (se d. o. 2 b) i vilken högt uppsatt avliden person hyllades; jfr -predikning. Svart Ähr. 44 (1560). De första utförligare framställningarna av valet i Strängnäs gjordes av kungens hovpredikant Peder Svart i hans ärepredikan och i hans krönika om den nyligen avlidne monarken. HT 1960, s. 5. —
(1, 4) -PREDIKNING. (ära- 1620. äre- 1620 osv.) (om ä. förh.) ärepredikan. Phrygius Föret. 2 (1620). —
(1, 4) -PRIS.
1) (†) pris (se pris, sbst.3 II 2) l. lovord, särsk. i uttr. ngn till ärepris, för att hedra l. hylla ngn; äv. mer l. mindre liktydigt med: ära (se ära, sbst.2 1), särsk. i personifierad anv. Sielfwe Gloria (thet är, ÄhrePrijs) förer vppå sijn högra hand een Skåål full af gull, och öfwerst vppå sitt Hufwud ett RijkzÄple. Stiernhielm Virt. 5 (1650, 1668). Erickzmässa .. är hållen den 18 Maij, Kong Erick som i Upsala sägz wara halszhuggen, til ähreprijs. Dijkman AntEccl. 127 (1703). Beckman Påfv. 36 (1880).
2) om pris (se pris, sbst.3 III 1) som tilldelas ngn ss. särskild hedersbevisning (utöver ordinarie pris vid prisutdelning), hederspris; förr äv. om hedrande l. ärofull belöning (jfr -belöning). Hwad är eder förmente inbillade Ähreprijs: Eder lycklige Framgång, Seger och Victorier. Stiernhielm Lycks. 3 (1650, 1668). Ett nordiskt ärepris delades .. ut till norska gruppen A-ha, som i år firar 20-års jubileum. Expressen 22/10 2004, s. 31. —
(1, 4) -PRYDNAD, äv. -PRYDNA. (†) prydnad (se d. o. 3) som är hedrande l. ärofull för ngn; särsk. mer l. mindre bildl. (jfr prydnad 4). Kalff AUggla C 2 b (1643). Hwar själ har här sin ähreprydna, / Står utan fläck och minsta me’n. Rutström SionNSång 121 (1778). Wi jage efter lycka, winning, de nådige herrars nåd, menniskopris och ähreprydnader. Rogberg Pred. 2: 249 (1828). —
(1, 4) -PRÅL. (†) i uttr. Dafnes äreprål, om lagerkrans (med tanke på Dafnes förvandling till lagerträd i den grekiska mytologin); jfr prål, sbst. 4. The Seger-sälle Hiältar / Som komm’ igen med Frid, .. / The blifwa billigt krönte, / Med Daphnes Ähre-Pråål. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). —
(1, 4) -PRÅNG. (†) ståt l. prakt (ss. bevis på ära); jfr prång, sbst.3 1. I Fruer ock Jungfrur skön .. Bewijser eder Frögd med liufligt taal och Sång, / Med wijsor, dantz och leek, och alzköns Ähre prång. Stiernhielm Fägn. 96 (1643, 1668). —
-RIK, se H. —
(1, 4) -ROS. (†) om beröm till ngns ära; jfr ros, sbst.1 6 c. Äre-Roser, Til Prijswärdigt Åminne, när .. Hr. Nils Jonsson .. Graff-sattes. Lucidor (SVS) 351 (1673; uppl. 1997). —
(1, 4) -RUM. (†) om ärofull (o. framskjuten) plats l. ställning (på värde- l. rangskala) som tillmäts ngn; jfr rum, sbst.3 17. Schroderus Os. 1: 510 (1635). Regieringsformen tillerkiänner rådsvärdigheten här i riket yppersta ärerummet näst konungens höghet. 2RA 3: 529 (1734). Celsius G1 1: 124 (1746). —
(1, 4) -RUNA. (†) hedrande minnesord l. minnesteckning; särsk. i uttr. rista en äreruna på ngn (se rista, v.2 2 f α); jfr runa, sbst.1 3 a α slutet. Lucidor (SVS) 275 (1672; uppl. 1997). SöderhT 1/9 1951, s. 8. —
(1, 4) -RYKTE. (†) gott rykte l. högt anseende. Lucidor (SVS) 294 (1672; uppl. 1997). Swenske nationens högsta längtan och åtrå woro att hämnas gammal oförrätt och att åter uprätta ett uråldrigt ärerykte. HSH 23: 226 (1757). Barometern 1/3 1871, s. 4. —
(1) -RÄDDA, -ning; -are (se avledn.). rädda ära l. anseende för l. åt (ngn l. ngt), hjälpa (ngn l. ngt) att behålla l. återupprätta anseende l. prestige; jfr rädda, v.2 1 k. AB 5/10 1853, s. 3. I anledning av detta jubileum har vi återställt ett par .. (av Hazelius) tablåer. .. Den yngre museigenerationen har ansett sig vara skyldig Hazelius minne denna äreräddning. Fatab. 1934, s. 27. Syftet är .. inte att ärerädda personer som med rätt eller orätt beskylls för att ha fraterniserat med nationalsocialismen. Östling NazSensm. 116 (2008).
Avledn.: äreräddare, m.//ig. om ngn l. ngt som räddar ngns l. ngts ära l. anseende. Här har man .. blott att göra med obevisade påståenden, med fyndighet hopletade af Karl XII:s och Görtz’ äreräddare. Axelson K12Tid 257 (1888). —
(1) -RÖRA. (är- 1688. äre- 1738 osv.) för att beteckna att ngns (l. ngts) heder l. ära berörs l. hotas l. sätts på spel, särsk.: förolämpa l. ärekränka (ngn); särsk. (o. numera nästan bl., ngt ålderdomligt) i p. pr. i adjektivisk anv. (jfr -rörig); jfr röra, v.2 I 10 b, 11 a β. Ty när dän twungna kropp .. most’ arbeta, / Og see æy någons Gunst war’ åt ofärd faal, / Plär Tungan utan Frukt og med Ett kraftlöst hot / Är-röra dän, som ler åt sådan fåfäng Iwer. Börk Darius 526 (1688). Nästan aldrig förekom att någon blef stämd till ansvar för ärerörande beskyllningar. UpplFmT 29–32: 7 (1913). —
(1) -RÖRIG. (är- 1645–1701. äre- 1560 osv. äro- 1604–1972) om yttrande o. d.: som hotar l. angriper ngns heder l. ära; särsk.: förnedrande l. ärekränkande; förr äv. om dom l. straff för ärekränkning o. d. (se slutet); jfr rörig I 10 o. -förklenlig, -rörlig. Om han elliest med smälige ock ährerörige Ord honom antastar .. ware samma straff. Schmedeman Just. 38 (1560). Apotekaren Golot .. lär ha pratat en massa ärerörigt strunt om fröken de Brone. Johnson DrömRosEld 128 (1949). särsk. (†) om dom l. straff: som avser ärekränkning o. d. ConsAcAboP 3: 468 (1670). Om (en mans) skillnad ifrån sin Hustru, för hennes förargeliga och elaka förhållande, samt öfwergångne äreröriga dom och därpå följande straff skull. HC11H 15: 53 (1697). Grundel har .. stått inför krigsrätten, man har dömt honom .. till 40 mark ärröriga böter. Stenbock o. Oxenstierna Brefv. 1: 184 (1701). Almqvist AmH 1: 63 (1840).
Avledn.: ärerörighet, r. l. f. om förhållandet l. egenskapen att vara ärerörig; äv. konkretare, om ngt ärerörigt. SthmVBl. 1751, nr 46, s. 2. Ärerörigheter och förbannade lögner. GT 13/2 1978, s. 25. —
(1) -RÖRLIG. (är- 1652–1694. äre- 1596–1904) [sannol. ombildning av -rörig gm anslutning till rörlig] (†) ärerörig l. förnedrande l. ärekränkande; om dom l. straff o. d. äv.: som rör vanärande brott (jfr -rörig slutet); äv. substantiverat. Efther hann någre ressor tillförene någre aff oss mäd ährerörlige ord haffuer ahntastat. VadstÄTb. 223 (1596). Efter som Hustru Karin eÿ kune Tomes Skredders Hustru någet ährerörliget beuisse. EkenäsDomb. 1: 103 (1646). Domen ähr så ärrörlig at H:r Martin icke får niuta sin präst. HärnösDP 1694, s. 187. AB 24/10 1904, s. 4.
(1, 5) -SAK. hederssak (se d. o. 2). AB 22/10 1847, s. 3. För mig är det en äresak att se till att Fiskars bruk lever vidare. Hufvudstadsbl. 1/4 1994, s. 9. —
(1, 2, 4) -SJUK. (numera bl. ngt ålderdomligt) ärelysten; äv. substantiverat; jfr sjuk 4. Runius (SVS) 1: 219 (1712). En äresjuker wil ej nämnas för högmodig bängel, utan sägas hafwa honett ambition om sig. Orrelius Diurr. 103: 5 (1750). Hon var bara fåfäng och äresjuk; hon ville bara bli begapad och omtalt och beundrad och avundad. Lindström Vindsröjn. 47 (1939). —
(1, 2, 4) -SJUKA. (äre- 1719 osv. äro- 1582) (numera bl. ngt ålderdomligt) ärelystnad; jfr sjuka, sbst.1 3, o. -sot. PErici Musæus 3: Gg 3 a (1582). Han (hade) kunnat lefwa wördad, ansedd och älskad, om ej en oinskränkt äresjuka förgiftat altsammans. Lagerbring 1Hist. 2: 338 (1773). —
(1, 4) -SKEN. (äre- 1626–1712. äro- 1840) (†) äreglans; jfr sken, sbst.1 1 d. Schroderus Liv. 911 (1626). J barn af andra tidehvarf, / .. För er är uppenbaradt re’n, / Hur vanskligt är det ärosken, / Som köps med blod och tårar. BEMalmström 6: 186 (1840). —
(1, 4) -SKILLING. (†) jfr skilling, sbst.2 2, o. -penning 1. CarlscrVBl. 30/10 1868, s. 2. NorrtT 3/7 1886, s. 4. —
(1, 4) -SKOTT. (förr) skott som avlossades till ngns ära. NAv. 6/11 1657, s. 3. Det är en gammal plägsed bland Allmogen på landet, att man wid bröllop brukar aflossa s. k. äreskott för brudparet under deras färd till eller ifrån kyrkan. VexiöLT 1838, nr 50, s. 1. —
(1, 4) -SKRIFT. skrift (se skrift, sbst.1 8) avsedd att hedra ngn; jfr fest-skrift. PJAngermannus Tröstskr. C 4 a (1622). En lithen sångh och äreskreft, / en iungfru till behag. Visb. 1: 295 (c. 1640). —
(1) -SKÄMMARE. (ära- 1637. äre- 1598–1733) (†) om person som angriper l. skadar l. förminskar ngns anseende l. rykte; jfr skämmare 3 o. -kränkare. Loenbom HArch. 5: 11 (1598). At Contraparten som hans ähra rördt må derföre som en ähreskiämmare effter lag plichta. VRP 6/6 1733. —
(1) -SKÄNDA, -ning. (numera mindre br.) ärekränka l. skymfa l. vanära (ngn); i sht i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. Cavallin Herdam. 4: 41 (cit. fr. 1690). Äreskändande och nedriga rykten. AdP 1789, s. 46. SvD(A) 21/11 1955, s. 11. —
(1) -SKÄNDARE. (äre- 1598 osv. äro- 1631) [jfr -skända] (numera bl. i skildring av ä. förh.) ärekränkare; jfr skändare 1. RA I. 4: 870 (1598). De anklagade fingo .. upprättelse, då Brenner såsom äreskändare dömdes till döden och avrättades. Rosman BjärkSäb. 2: 235 (1924). —
(1) -SKÄNDERI. (är- 1732–1891. äre- 1657–1918) [jfr -skända] (†) ärekränkning. VDAkt. 1657, nr 348. Slikt lättfärdigt äreskänderi. SvD(A) 3/9 1918, s. 7. —
(1) -SKÄNDERSKA. [jfr -skända o. -skändare] (†) kvinnlig ärekränkare. 2SthmTb. 8: 64 (1589). Heinrich (1814). —
(1) -SKÄNDLIG, äv. -SKÄNDELIG. (äre- 1667–1860. äro- 1680) (†) ärekränkande. Stiernhielm (SVS) III. 1: 267 (1667). Stygge, ähro skändelige och högstförargelige ööknampn. VDAkt. 1680, nr 34. NorrteljeBl. 30/11 1860, s. 3. —
(1, 4) -SKÄNK. (äre- 1546 osv. äro- 1740) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) om gåva som skänks till ngn ss. hedersbevisning; förr särsk. om gåva som skänks (självmant l. ss. avtalad gottgörelse) utöver den egentliga ekonomiska ersättningen vid köp l. byte l. rättegångssak o. d. (jfr -klänning) (särsk. i mer l. mindre tautologisk förb. med vildgoda (se vildgoda)); jfr skänk, sbst.2 2. G1R 18: 17 (1546). För thetta goda rådhet skull, wille .. Konung Carls Senningebudh begåfwa honom medh trettijo tusende gyllen til en ähreskänck. Schroderus Dress. 208 (1610). År 1746 köpte Tersmeden en av de huvudlotter i vilka Ramnäs bruk var delat för 270 000 dlr kmt jämte en äreskänk på 1000 dlr. HT 1954, s. 179. —
(1, 2, 4) -SNÅL. (†) ärelysten; jfr snål 1 a. Liljedahl Norström 1: 325 (cit. fr. 1904). Ekelund ConcAn. 69 (1942). —
(1, 2, 4) -SOT, äv. -SOTA. (†) ärelystnad; jfr sot, sbst.2 2, o. -sjuka. Forsius Fosz 442 (1621). Pfeif DeHabitu 25 (1713). —
(1, 2, 4) -SPETS, äv. -SPITS. (†) i sht i sg. best., om maximal ära; jfr spets, sbst.2 8 a. Och när the äre högst til Ähre-Spitzen brachte / Fördrista the sig tjdt sin Herre at förachta. Spegel GW 43 (1685). Heinrich (1814). —
(1, 2, 4) -STEG. (†) steg (se steg, sbst.1 5 a, c) mot ära. Peringskiöld MonUpl. 113 (1710). Kärlek för .. (vetenskaperna) har fölgt Eder genom alla de Äre-steg I genomgått, alt til det högsta. Wargentin SvarPVetA 1756, s. 19. —
(1, 2, 4) -STEGE, äv. -STEGA. (numera mindre br.) om äran tänkt ss. en stege (där olika personer befinner sig på olika höjd l. nivå); jfr stege 1 e β o. -trappa. Lucidor (SVS) 294 (1672; uppl. 1997). ArbT 4/7 1944, s. 9. —
(1) -STIG. (äre- 1714–1929. äro- 1730–1783) (†) bildl., om ärofull väg (mot allt större ära); jfr stig, sbst.5 1 c, o. äro-bana. Han wandrat så hos osz, at hwart et fiät han gått, / En ähre-stijg har wijst til måhlet, thet han nådt. Gezelius Spegel N 1 b (1714). Arbetet 17/8 1929, s. 5. —
(1, 4) -STOD. om (bild)stod l. minnesmärke som reses l. rests till ngns l. ngts ära; äv. bildl.; jfr stod, sbst.3 b. Lucidor (SVS) 289 (1672; uppl. 1997). Med dygd ett vackert namn åt efterverlden lemna, / Thet är then ärestod, som trotsar död och tid. JRudeen Vitt. 387 (1718). Amerika har redan på allmän bekostnad rest en ärestod öfver vår landsman John Ericsson. Adelsköld Dagsv. 4: 402 (1901). —
(1, 4) -STOL. (äre- 1748 osv. äro- 1887–1931) (numera mindre br.) äresäte; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr stol, sbst.1 IV 2–5. Linné SvArb. 9 (1748). Folkmassorna bröt igenom alla spärrar, grep honom och bar honom i ärestol. DN(A) 4/7 1962, s. 8. —
(1) -STRAFF. (förr) straff (se d. o. 2) som medförde vanära; särsk. i fråga om förlust av medborgerliga rättigheter; jfr vanfrejds-straff. Palmén JurHb. 51 (1859). Man kan tillerkänna sådana ärestraff som t. ex. förlust af medborgerligt förtroende en preventiv verkan. Thyrén StrafflRef. 1: 51 (1910). Av speciella ärestraff funnos åtskilliga arter, vilka samtliga kunna karaktäriseras såsom rena skamstraff. Minnesskr1734Lag 2: 816 (1934). —
(1) -STYCKE. (†) ärofull handling l. gärning; jfr stycke 6. Huru manliga Christus öffuerwan dieffuulen, och medh itt ährestycke skildes widh honom. PErici Musæus 1: 188 b (1582). —
(1) -STÅND. (äre- 1619 osv. äro- 1680–1734) (numera mindre br.) hög rang l. värdighet; äv. (med anslutning till 2) om ärofull l. hedersam befattning l. ställning. Sigfridi G 5 b (1619). En biskop kan allena medhdeela Präster och Kyrkiones tienare theras Ährestånd, men icke allena them thet affhenda. Schroderus Os. 2: 252 (1635). ArbT 13/7 1946, s. 10. —
(1, 2) -STÄLLE. (äre- 1686 osv. äro- 1734–1968) (numera bl. i skildring av ä. förh.) framskjuten l. ärofull placering l. position (på social l. samhällelig l. yrkesmässig rangskala) (jfr ställe, sbst.1 I 6 (b), o. -ställning 1); förr äv. ngn gg i mer konkret bet.: förnäm l. hedrande plats, hedersplats (jfr ställe, sbst.1 I 4, o. -plats). UUKonsP 18: 18 (1686). Gustaf ägde redan alla de stora egenskaper, som utmärkte det höga äreställe, til hwilket naturen honom ämnat. Celsius G1 1: 6 (1746). Hvarefter jag på Fru v. Savigny’s högra sida (på den vänstra satt Gneisenau) billigtvis grep mig an att intressera i proportion till mitt äreställe. Atterbom Minn. 612 (1819). (Stjernsköld) uppsteg småningom till statens högsta äreställen. Fryxell Ber. 5: 24 (1831). —
-STÄLLNING.
1) till 1, 2, om ärofull l. upphöjd (social l. samhällelig) ställning (se d. o. II 7); jfr -ställe. Den rika borgarens illa dolda åhåga efter rang och en lysande äreställning. SD 7/3 1861, s. 1.
2) (†) till 1, 4, om estrad l. plattform som uppför(t)s för att (ta emot o.) hedra l. hylla ngn; jfr ställning III 1. Rüdling Suppl. 518 (1740). Vid kungaparets återkomst från sin Eriksgata .. (var) en äreställning .. å stora barnhusets facade anbragt, hvarå samtliga barnhusbarnen .. stodo, sjungande psalmer. Nyköpingsbl. 22/5 1860, s. 2. —
(1, 2, 4) -SUKT. (äre- 1650, 1668. äro- 1654) (†) ärelystnad; jfr -sukt (se sp. S 14484). Månge föra blodige Krijg .. sättiandes sine Victorier intet måål, och ingen ända: Allenast til at mätta och vpfylla theras grundlöse ähresucht. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668). Sprinchorn NSv. 93 (i handl. fr. 1654). —
(1, 4) -SÅNG. (numera bl. mera tillf.) sång till ngns l. ngts ära; äv. bildl. Een konungs ähre sång, en herlig melodij. Rosenfeldt Vitt. 101 (c. 1690). Den ende Linnés Namn är en äresång för Oss i hela verlden. Thorild (SVS) 6: 307 (1794). —
(1, 4) -SÄTE. (äre- 1620 osv. äro- 1778) [fsv. ärosäte] (numera bl. tillf.) hedersplats (jfr -plats); förr äv. (med anslutning till 2) om ärofylld tjänst l. befattning (jfr säte, sbst.1 3); jfr -stol. Ähresätet (vid gästabud) skal tu enom androm gerna vnna. Hambræus Erasmus B 4 b (1620). Sedan nu en grund är lagd, så lär ingen hindra mig, at intaga et af de förnämsta Äresäten. Dalin Arg. 2: 62 (1734, 1754). —
(1, 4) -TAL. tal (se tal, sbst.2 5) till ngns l. ngts ära. Lucidor (SVS) 279 (1672; uppl. 1997). Samma termin disputerade .. (Sven Lagerbring) då Akademiens d. v. Rector såsom E. Opponens höll ett äretal till honom. BL 7: 231 (1841). —
(1, 4) -TECKEN. (äre- 1626 osv. äro- 1734 osv.) om ngt som vittnar om ära l. heder; i sht om ngt konkret, särsk. om medalj o. d.; jfr tecken 3 (b γ) o. -märke o. heders-tecken 1, 2. Schroderus Liv. 482 (1626). Nordens konungar prydde hans bröst med äretecken. 2SAH 54: 118 (1878). —
(1, 4) -TEMPEL. (äre- 1752 osv. äro- 1764–1977) (numera bl. tillf.) tempel som uppför(t)s till ngns l. ngts ära; äv. bildl. PT 6/1 1752, s. 2. Den svenska djupfrysningens ärotempel. SvD 2/1 1977, s. 15. —
(1, 4) -TITEL, förr äv. -TITUL. (ära- 1636. äre- 1569 osv. äres- 1906 osv. äro- 1572 osv.) hedrande l. ärofull titel l. benämning, hederstitel; jfr titel, sbst.1 4, o. -namn. RA I. 2: 389 (1569). Den Konung, hvilken nationens samfälta dom tilldelat äretiteln af Landets Fader. 2SAH 17: 196 (1836). —
(1) -TJUV. (äre- 1574 osv. ären- 1618. äro- 1582–1730) (numera bl. i skildring av ä. förh.) ärekränkare. 2SthmTb. 4: 497 (1574). Om Lagbundna Tjufwar, Kyrko-Tjufwar, Äretjufwar .. och andre sådane, skola efter undfången werldslig dom undergå Kyrko-plickt eller ej. HC11H 15: 43 (1697). —
-TJÄNST. (ära- 1634. äre- 1566–1936. äro- 1736–1758) (†)
1) till 1, 2, 4, om ärofullt ämbete l. hedrande befattning; jfr -ämbete. Schroderus Os. 1: 636 (1635). Så at han blef ther af landsens herra mykit afhållen, och befodrad til then ena ähretiensten effter then andra. Swedberg Cat. 691 (1709). DN(A) 24/9 1936, s. 5.
2) till 1, 4: tjänst (se d. o. 5) som ngn gör för att hedra ngn; särsk. i sådana uttr. som dels göra ngn äretjänst, dels visa l. bevisa ngn (den) sista l. yttersta äretjänst(en), särsk. i fråga om deltagande i ngns begravning (jfr sist, adj. I 1 c α, resp. yttre, adj. 2 c). Wele wij då göra hennes N:de then ähretienst och wyrdning såsom trogne undersåther Sweriges Rikes Drottning böör at göra. Stiernman Riksd. 271 (1566). På det de måge kunna biwista samma Begrafnings-Act, och således bewisa Hennes Sal. Maj:t den yttersta Äretjenst. HC11H 6: 172 (1693). Jag sjungit ömt vår Broders minne / .. Såleds åt Zetterman, afsomnad, / Vår sista äre-tjenst fullkomnad. Bellman (BellmS) 10: 77 (1787). Soldaterna ega under morgontimmarne tillträde, för att visa den höge aflidne den sista äretjensten. Ahnfelt KröntRiv. 3: 356 (1887). —
(1, 2, 4) -TRAPPA. (äre- 1678 osv. äro- 1731–1737) (numera mindre br.) om äran tänkt ss. en trappa (där olika personer befinner sig på olika höjd l. nivå); jfr trappa, sbst. 4 a slutet, o. -stege. Columbus Ordesk. 39 (1678; uppl. 1963). Mången är vpfödd med watn och bröd, och likwäl kommit högt på ähro-trappan. Scherping Cober 1: 190 (1734). AB 11/2 1937, s. 10. —
(1, 2, 4) -TÖRST, äv. -TORST. (ära- 1620. äre- 1755–1924. äro- 1561) (†) ärelystnad; jfr törst 3. Menniskiors fåfenga ährotorst. LPetri SalWijsh. 14: 14 (1561). Reformatorn 25/4 1924, s. 1. —
(1, 2, 4) -TÖRSTIG, äv. -TORSTIG. (†) ärelysten. Schück VittA 1: 34 (i handl. fr. 1617). Den ähretorstige Sonen, som brann af åtrå at fälla Diuret, och giöra sig ett stort namn deraf. Bliberg Acerra 847 (1737). Sjöberg Kris. 79 (1926). —
(1, 4) -VARV. (äre- 1916 osv. äro- 1963 osv.) om (extra) varv (se varv, sbst.2 1 c) som görs av segrare o. d. i idrottstävling för att kunna ta emot publikens hyllningar; äv. oeg. l. bildl. (Cyklisten) gjorde under kraftiga applåder från läktaren ärevarvet kring banan. DN 10/7 1916, s. 15. Sedan gör den vackert blå färjan med opmärket på skorstenen ett ”ärevarv” uppför älven till Göta älv-bron. SvD(A) 9/3 1966, s. 19. —
(1, 4) -VISA. (numera mindre br.) visa avsedd att hedra ngn; jfr -sång. Botvidi G2A D 2 b (1634). Norrskensfl. 6/3 1916, s. 2. —
(1, 4) -VÅRD. (numera mindre br.) om hedrande minnesmärke; äv. bildl.; jfr vård, sbst.1 5. Så fort Ehrt blanka ståål Triumph och Seger winner / Så byggs Ehr Ähre-wård alt mehr och mehra stoor. Geisler Fägnet. F 2 a (1709). Ännu stodo nästan samtliga tempel .. och talrika ärevårdar. Centerwall RomRuin. 155 (1889). DN(A) 13/11 1941, s. 4. —
-VÄRD, se H. —
(1) -VÄRDIG. (är- 1563. äre- 1560 osv. äro- 1880 osv.) [fsv. ärvärdhogher] som är värd ära l. aktning, ärevördig. Then ährewärdige gode gamble Swenske Adell. Svart Ähr. 58 (1560).
Avledn.: ärevärdighet, r. l. f. [fsv. ärvärdhoghet] (numera bl. tillf.) om förhållandet l. egenskapen att vara ärevärdig; förr äv. ss. hederstitel, i ssgn väl-ärevärdighet; jfr ärevördighet. Att vi skulle .. blott för at behaga dem, upoffra icke allenast en samvetsgran redlighet, utan ock vårt Embetes verkeliga ärevärdighet. LBÄ 4: 94 (1797). —
(1) -VÖRDIG. (är- 1664 (: Ehrwördigheet) osv. äre- 1598 (: ährewördigheet) osv. äro- 1658 (: Ährowördighet) osv.) som åtnjuter l. är värd att åtnjuta ära l. aktning (för framstående egenskaper l. hög ålder l. samhällsställning l. (om ngt sakligt) lång tradition); förr särsk. ss. hedrande epitet l. artighetsbetygelse framför titel o. d.; ngn gg äv. substantiverat; jfr -värdig o. ärlig 1 a, äro-värd. AJGothus ThesEp. 2: 8 (1619). Ährewyrdige H:r Kyrkioherde, .. högtähr. gode wen och gynnare. Swedberg Lefw. 317 (i handl. fr. 1714). En ärevördig Ålandsgumma i söndagsdrägt. Topelius Fält. 2: 166 (1856). Det gick ett förstående leende öfver den ärevördiges anlete. ÖrnsköldsvAlleh. 4/11 1903, s. 4. Den gamla ärevördiga Münsterkatedralen. Höglund Branting 2: 14 (1929). jfr hög-, väl-ärevördig.
Avledn.: ärevördighet, r. l. f. om förhållandet l. egenskapen att vara ärevördig (jfr -vördnad); förr äv. ss. hederstitel, i förb. med poss. pron. (jfr eder, pron. I 1 b med anm.). Att meste parten uthaf adelen hafuer giort sigh reede till att möte h. k. M., och anamme h. k. M. medh all ährewördigheet in i rijket igen. RA I. 4: 681 (1598). Huad seyer Edhers Ehrwördigheet? Kempe Proberugn Dedik. A 5 a (1664). Att turisterna ska .. låta sig imponeras av hur pittoreskt Uppsala är med all sin stenlagda ärevördighet. UNT 2/6 2007, s. 5. jfr hög-, väl-ärevördighet. —
(1) -VÖRDNAD. (†) vördnad (som anstår ngns ära l. upphöjdhet); jfr -vördning o. ärevördighet. HärnösDP 1662, s. 8. Som til Exempel Östgiöthl. Krist: 23 fluck, står, och specificeras wisze orter af helgonens minnen medh serdeles ährewördnat skulle celebreras. Dijkman AntEccl. 75 (1678, 1703). —
(1) -VÖRDNING. (ära- 1603–1648. äre- 1586–1912. äro- 1607–c. 1640) (†) aktning l. vördnad (som anstår ngns l. ngts ära l. upphöjdhet); särsk. i uttr. hålla ngn l. ngt i (sådan l. sådan) ärevördning, bevisa ngn ärevördning (jfr bevisa I 3 (a)), med (sådan l. sådan) ärevördning; äv. (med anslutning till 4) mer l. mindre liktydigt med: ärebetygelse, vördnadsbetygelse; jfr vörda, v. f, o. -vördnad. Medh all ödmiuk ährewördningh. 2SthmTb. 7: 167 (1586). The Esseer kommer then helga Skrifft intet ihogh. Men Josephus effter sitt ringa förstånd holler them i stoor ärewördning. Schroderus Os. 1: 2 (1635). Nogon .. Tijdh ther effter befalte Keysaren man skulle på alla Ortar bewijsa honom Guddomligh Ährawördning. Schroderus Os. 1: 36 (1635). En påminnelse af den ärewördning, hwilken folket gjorde wår Frälsare, då han for vp til Jerusalem. Celsius G1 1: 381 (1746). PopEtnolSkr. 8: 96 (1912). —
(5) -ÄLSKANDE, p. adj. (är- 1638–1711. ära- 1608. äre- 1607–1896) (†) hederlig (se d. o. 8) l. rättrådig l. oförvitlig o. d.; om kvinna särsk. (med anslutning till 6) övergående i bet.: sedesam l. ärbar; äv. substantiverat. Thet gifwe wij alle ähreälskande och vprichtige menniskior til at betänckia. Chesnecopherus Skäl Ddd 1 a (1607). Item, huru then helige Ande, berömer och prijser dygdeliga och äreälskande Qwinnor. Botvidi Brudpr. A 3 a (1634). Som allom ährälskandom kunnigt. VDAkt. 1711, nr 452. SundsvP 29/12 1896, s. 4. —
(1, 2) -ÄMBETE. (är- 1814. äre- 1635–1807) (†) om ärofullt ämbete l. hedrande befattning; jfr -tjänst. The som ena reso äre vptagne ibland then Andelige Orden .. om them hafwe wij beslutit, at the icke skole yttermehra begifwa sigh til Krijgszwäsende, eller til någet annat werldzligit Ähreembete. Schroderus Os. 1: 775 (1635). Heinrich (1814).
E (†): ÄREN-TJUV, se D.
F (†): ÄRENT-RIK, se H.
G († utom i -ord, -titel): ÄRES-DAG, -FÖRGÄTEN, -KLÄNNING, -KÄNSLA, se D. —
-ORD. (äre- 1633–1810. äres- 1893 osv.)
1) (numera bl. tillf.) till 1, 4: hedrande ord. H:s M:ts Frökens såsom och sal. K. M:ts titel med dhe ähreorden den Andre och Store, sade Johan Berndes sigh fulkomligen vidh audiencen haffva uthsagdt. RP 3: 179 (1633).
2) (†) till 1, 5 a, om löfte l. försäkran varvid heder l. ära åberopas, hedersord. E. Exsellens bör veta detta menn jag tager här hans äreord att han hvarken omtalar eller låter märka att han vet det. BrinkmArch. 2: 242 (1810). DN 17/7 1897, s. 4. —
-POST, -TITEL, se D.
H: (1) ÄRO-BANA, äv. -BAN. (äre- 1672–1804. äro- 1730–1896) (†) bildl., om ärofull väg (mot allt större ära); jfr bana, sbst.1 1 g, o. äre-stig. Then genom Konst ok Modh i Swett förvtan lättia / Gåhr Äre-banen uth .. / Then kan mäd rätt gått skiähl aff besta Adlen kallas. Lucidor (SVS) 241 (1672; uppl. 1997). GbgP 9/6 1896, s. 2. —
-BEGÄR, se D. —
(1, 4) -BEMÄLT, p. adj. (†) nämnd l. omtalad med aktning. Thet ährobemälta Erchebiskopa hwset. Wallius KPedersson B 2 b (1622). —
-BETYGELSE, -DAG, -DIKT, se D. —
-FULL. (är- 1785. ära- 1530. äre- 1530 osv. äro- 1631 osv.) [fsv. ärofulder]
1) till 1, 4, om ngt sakligt: full av l. vittnande om ära; särsk. dels (till 1): som medför l. innebär l. karakteriseras av stor ära l. högt anseende, dels (till 4): som ngn har orsak att vara stolt över, hedrande; äv. om person (se slutet); äv. substantiverat; jfr -fylld, -rik o. hedersam 4, ärlig 4. En ärofull utmärkelse. Ärofulla minnen. Girs Edelh. B 4 a (1627). Kort sagt, han efter ärfull lefnad / I mognad ålder, saligt dog. NorrkpgT 3/9 1785, s. 2. Vannius .. vann, oaktadt lyckan var honom vidrig, det beröm ”att han både personligen kämpat, och uppburit ärofulla sår”. Kolmodin TacAnn. 2: 81 (1835). Kriget har han ärofullt fullbordat. Idun 1888, s. 104. Det var ett ärofullt uppdrag. 3SAH LXXI. 1: 67 (1962). En sedelärande historia om det ärofulla i att aldrig ge upp. Barometern 10/12 2015, s. 34. särsk. (numera bl. mera tillf.) om person: som tillskrivs stor ära l. är föremål för mycket beröm; högt ansedd. Under det han .. klagade, kom til honom utur buskarna en ähre-full man. De gråa hår, som swäfwade kring hans axlar, witnade det höga åhratal, som han öfwerlefwat. Mörk Ad. 1: 17 (1742). Och sist, när ärefull och glad / Han går af segerns hand att krönas. Lindegren 2: 239 (1806).
2) (†) till 3 (a): (gudomlig o.) härlig l. storartad; särsk. i uttr. ärofull uppståndelse. Ath såsom Christus stoodh op aff dödha medh en äreful lekamen, så skole wij och vpstå medh honom. OPetri 2Post. 50 a (1530). En gladh och ärefull upståndelse på then yterste dagen. RA I. 3: 154 (1593). Rutström SionNSång. 122 (1778).
3) (†) till 4, 5, om ngt sakligt: som vittnar om (tillbörlig) aktning l. heder. Särskildt visade henne prins Henrik af Preussen stor uppmärksamhet och skref till henne de ärofullaste bref. Topelius Vint. II. 1: 193 (1850, 1881). Strindberg NRik. 191 (1882). —
(1, 4) -FYLLD, p. adj. fylld av l. vittnande om ära, ärofull. Att erkebiskop S. lyktat sin ärofyllda och genom välsignad verksamhet framgångsrika lefnad. SmålP 24/2 1900, s. 2. —
-FÖRGÄTEN, -GIRIG, -GLANS, -KLÄDER, -KLÄDNAD, -KLÄNNING, -KRANS, -KRÖNT, -LUST, -LYSTEN, -LÖN, -LÖS, -MINNE, -MÅTT, -MÄRKE, -NAMN, -PENNING, -PLATS, -PORT, -POST, -PREDIKAN, se D. —
-RIK. (är- 1706. äre- c. 1635 osv. ärent- 1572. äro- 1789 osv. äron- 1572) till 1: som har högt anseende, rik (se rik, adj. 4 a (δ)) på ära; numera i sht om ngt sakligt: ärofull; förr äv. till 5, mer l. mindre liktydigt med: hederlig l. anständig l. ärbar; jfr ärlig 1 a. Nu är iagh fattigh doch äron rijck. Visb. 1: 7 (1572). Vid denna tid utförde spaniorernas ärorike nationalhjelte sina bragder. Ahnfelt VLitt. 1: 502 (1875). Vår korta men ärorika saga är snart all. Allah har så velat. Wägner Norrt. 161 (1908). —
-RÖRIG, -SJUKA, -SKEN, -SKÄNDARE, -SKÄNDLIG, -SKÄNK, -STIG, -STOL, -STÅND, -STÄLLE, -SUKT, -SÄTE, -TECKEN, -TEMPEL, -TITEL, -TJUV, -TJÄNST, se D. —
-TORST, -TRAPPA, se D. —
(1) -VÄRD. (ära- 1881. ärans- 1800–1894. äre- 1666–1971. äro- 1855 osv.) som är värd ära l. aktning, ärevördig (förr särsk. ss. hedrande epitet l. artighetsbetygelse); jfr äre-värdig. Dhetta Ährewärde och loflige berammadhe Prestamöte. VDAkt. 1666, nr 147. Det var den ärevärde prestmannen Sämund Sigfusson hin Frode (den vise eller lärde). Atterbom VittH 166 (1845). —
-VÄRDIG, -VÖRDNING, se D.
I (†): ÄRON-RIK, se H.
Avledn.: ÄRAKTIG, adj. [fsv. äraktogher; jfr mlt. ērachtich] (†) till 1: som utmärks av l. vittnar om l. ger uttryck för aktning l. vördnad, vördnadsfull. Hielp medh tinom Anda och nådh, at wij .. (är) ährachtige emoot Predicoembetet. PErici Musæus 1: 149 a (1582). Theras loffliga Förfäders tappra bedriffter .. hwarigenom, the een sådana ährachtigh åminnelse sigh hoos effterkommandena förwärfwat hafwa. Gallius KGyllenstierna A 1 b (1645). Halländingen 18/8 1903, s. 4. —
ÄRBAR, förr äv. ÄREBAR, adj. (är- 1558 (: Erbarheet) osv. äre- 1614–1708) [efter t. ehrbar (l. mlt. ērbār)] (numera i sht ngt ålderdomligt) till 1, om person l. kollektiv (äv. om sak (se b)): som förtjänar ära l. aktning; särsk. dels: aktningsvärd l. respektabel, dels: hederlig (se d. o. 8) l. rättskaffens; äv. (äv. till 6) med särskild tanke på (en kvinnas) dygd (se d. o. 5) l. sedlighet: sedesam l. anständig (jfr dygdig 2, ärlig 1 δ); förr äv. ss. hedrande epitet; jfr äre-älskande. Vill och thet erbare rådh uthi Rostoch hafve macht allena, när hufvudstolen skall upseijas. OxBr. 12: 344 (1610). Fiscalens ehrbar och welachtat Bengt jacobsons fulmacht. VRP 1651, s. 558. För lögnen måste sig hwar ärbar menn’skia wachta. Kolmodin QvSp. 1: 160 (1732). För werlden ärbare, som hållas för gode och fromme, fastän synden och werldenes kärlek i deras hjertan härskar. SynodA 1: 591 (1783). Han är sjelf en hygglig, ärbar gubbe med hvita lockar. Atterbom Minn. 256 (1817). Jag trodde mig ha svurit kärlek och trohet till en ärbar fröken; till en lättfärdig tjänstepiga gäller icke mitt ord! Cederschiöld Riehl 2: 97 (1878). I ett samhälle där en ärbar kvinna höll tyst, där talade Ellen Key. AB 3/10 2019, s. 4. jfr hög-, o-ärbar. särsk.
a) i sådana uttr. som ärbart folk, förr äv. (inför) Gud och (hela) den ärbara världen (jfr värld 4 c). Att han, Storförsten .. hafwer .. emott all ährebart folcks rätt illa tracterat och arresterat Kongl. M:tz Sänningebudh. RARP 7: 177 (1660). Hvarföre iagh och alt sådant in för Gudh och hela then Ehrebara Världen nekar. VDAkt. 1697, nr 333. Hur skulle det se ut, att ärbart folk står och äter på gator och torg, frågades det i danska tidningar (vid pölsevagnarnas införande år 1921). GbgP 19/1 2021, s. 24.
b) om ngt sakligt, särsk. om levnadssätt l. sinnelag; förr äv. dels (till 1 e) om krigshandling l. fredsfördrag: hedersam (se d. o. 4), dels med förbleknad bet., för att uttrycka hög grad l. stor omfattning: grundlig (se d. o. 3) l. rejäl. Rudbeckius KonReg. 15 (1614). Om, och på hwad Sätt, man kunde på thesse blodige Krijgen något ehrbart Fredz-Sluut hafwa til förmoda. SvRStBesl. 1660, s. A 2 b. Socknemännen intygade enhälligt, att bondhustrun i fråga ”alltid warit känd för en ärbar, tuchtig och dygdig wandel”. KulturbVg. 1: 70 (1761). Jag drogs på den förorättade ”magisterns” knä och fick mig en ärbar stut, som nära nog hade frampressat tårar ur mina ögon. Sederholm Finl. 2: 8 (1865). Din blick är käck, din mössa / är krusad och struken, / och barmen ärbart skyld af / den korsknutna duken. Procopé DiktUrv. 94 (1912).
Avledn.: ärbarhet, r. l. f. [fsv. ärbarhet] (numera i sht ngt ålderdomligt) om förhållandet l. egenskapen att vara ärbar; särsk.: anständighet (se d. o. 3, 4) l. sedesamhet (särsk. i uttr. i all ärbarhet); förr äv. dels i bet.: aktning l. anseende, dels ss. hederstitel, i förb. med poss. pron. (jfr eder I 1 b med anm.); jfr hövlighet II 1,
modesti 1,
ärlighet 1,
ärsamhet. Eders Erbarheet. BtFinlH 3: 409 (1558). Den, som hemligen angifver, och den, som sätter tro till angifvaren, handla begge mot ärbarhet och samvete. Atterbom Minnest. 1: 199 (i handl. fr. 1685). Slöjdidkarnes stånd bör vara hedrat med ärbarhet. Ambrosiani SvSkråämb. 174 (i handl. fr. 1794). Min flicka! var glad – men i nöjenas dans / Låt ärbarhet anföra ringen. Wallin (SVS) 1: 339 (1808). Han stannade kvar i huset över natten och låg hos sin tilltänkta hustru i hennes kammare, påklädd, i all ärbarhet. Moberg Utvandr. 27 (1949). —
ÄROSAM, förr äv. ÄRESAM l. ÄRSAM, adj. (är- 1527–1836. äre- c. 1580–1971. äro- 1582 osv.) [fsv. äro samber, ärsamber] till 1.
1) (†) om person: som förtjänar högt anseende, aktningsvärd l. hedervärd, särsk. ss. epitet; äv. (o. i sht): som visar aktning, aktningsfull l. respektfull. Then ehrsamme högtärade Mäster Olavus Magni Canik i Upsala och Linköping. HSH 1: 29 (1527). Theodosius war .. Emot hwar man ähresam. Schroderus Os. 1: 506 (1635). Ty änskönt nöden .. hänger likwäl gamla arten uti dem, att de gerna wilja wara äre- och fägnesamma emot främmande. Crælius TunaL 209 (1774).
2) (numera bl. tillf.) om ngt sakligt: hedrande l. ärofull; förr äv. dels (äv. till 5 (l. 6), särsk. om uppförande l. levnadssätt o. d.): hedervärd l. rättskaffens, dels: aktningsfull l. respektfull. Gudfruchtigheett, ödmiukt och ähresampt beblandet medh Dristigheett och Stadigheett. Brahe Oec. 13 (c. 1580; uppl. 1971). Ett ärsamt ock dygdigt lefwerne. Schmedeman Just. 1550 (1699). Wij Skohla .. sådant i ährsampt minne behålla. VDAkt. 1703, nr 253. Böcker, der man får läsa om .. att det är ärosamt att stjäla, bara man tar en plit i hand och sätter en trasa på en stång och drar in i andras land och säger: nu är det krig! Strindberg SvÖ 2: 177 (1883). Det var ärosamt och det gjorde mig fantastiskt glad och rörd att få det här diplomet, säger Jonas Nyström. VästerbK 4/4 2013, s. 13.
Avledn.: ärosamhet l. äresamhet l. ärsamhet, r. l. f. särsk. (†) till ärosam 1, om förhållandet l. egenskapen att vara ”ärosam”; särsk. mer l. mindre liktydigt med dels: aktning l. respekt, dels: anständighet l. ärbarhet. Konungens Mildheet och äresamheet. Schroderus Liv. 564 (1626). Och som jag fann mycken höflighet och äresamhet hos bem:te bryggare och alt hans hus, tog jag (osv.). Rhyzelius Ant. 53 (c. 1750). THemmet 1885, s. 153.
ärsamlighet, m.//ig. (†) ss. hederstitel, i förb. med poss. pron.; jfr eder I 1 b med anm. Huilkin hielpacktigheet .. , nest Gudz hielp, then wj edres ersamligheter här medt ewinnerlige befalom. BtFinlH 3: 296 (1554).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content