publicerad: 2023
ÖDSLIG ø3dslig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(ödesligit, n. sg. 1681. ödeslikare, komp. 1789. ödselig 1778. ödslig 1749 osv. öslig 1725. — n. sg. o. adv. -ligit 1681–1753. -ligt 1790 osv.)
Etymologi
som är l. ligger öde l. obebodd l. tom (o. därmed ger ett (hopplöst) övergivet l. dystert intryck); äv. dels om vy med l. anblick av ngt sådant, dels [sannol. utvecklat ur adverbiell anv. i sådana uttr. som ligga ödsligt, ligga i ödslig omgivning] övergående i bet.: avsides belägen l. enslig, dels bildl. (se slutet); jfr ÖDLIG. Af-öda att det blijr Ödesligit. Verelius 24 (1681). De wisade åt folket, huru Kyrkorne stodo ödsliga utan beläten. Dalin Montesquieu 195 (1755). (Vägen) börjar .. blifwa backug och blifwa swedjefall mer synlige än förut, som gjör vuën nog ödselig. Palmstedt Res. 10 (1778). Ensam i vida / Gapande fjärden, / Reser sig opp på den / Hvitgrå klippan, / Timrad af furu, en ödslig koja. Sätherberg Blom. 1: 61 (1841). Östlandet närmast Sverige .. förefaller något ödsligt med sin glesa befolkning i de stora skogarna. Roth 1Geogr. 110 (1886). Nedramlade murar var det gott om i denna ödsliga del av staden. Lagergren Minn. 4: 81 (1925). Det var ett stort och ödsligt rum, utomordentligt torftigt och opersonligt möblerat. Gyllensten Grott. 239 (1973). — jfr MORGON-, VINTER-ÖDSLIG. — särsk. i bildl. anv.: som är (övergivet l. kyligt) innehållstom l. förödande för l. i (hopplös) avsaknad av sinnesfrid l. (livs)mod l. glädje o. d., dyster l. uppgiven; särsk. om dels ngt som hörs l. syns, dels tidsförlopp. Hon ler ett ödsligt leende. Han vakade sig igenom nattens ödsliga timmar. Ho skulle wäl hafwa lust at förblifwa under et så ödsligit wäsende, som både synd och syndastraff äro? Borg Luther 1: 64 (1753). För honom, som både uppvext och grånat under fälttåg, skulle det hafva förefallit ödsligt att komma i saknad af militarisk befattning. 1SAH 3: 458 (1790, 1803). Från antikens blomstringsdagar till den italienska renaissancens morgongryning förgingo många ödsliga sekler. Lundgren MålAnt. 3: 125 (1873). Det vilda, ödsliga tjutet af en svulten varg. Benedictsson FruM 246 (1887). Den ödsliga vanmakten och den bottenlösa pessimismen kommer starkt fram i denna ovanliga föreställning. BonnierLM 1954, s. 77.
Avledn.: ÖDSLIGHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara ödslig; äv. konkret(are), om ödsligt läge l. område. PT 30/8 1739, s. 2. Nattens lugn, wilddjurens tjutande och skogens ödslighet gjorde på mig et rysligt intryck. Ödmann MPark 57 (1800). Än nederstörtad / I urgrundsnattens djup, än återkastad / I ödsligheterne af Chaos’ rymder. JGOxenstierna 4: 357 (1815). Det är en ödslighet utan gräns att hafva honom mistat. Böttiger 4: 140 (1855, 1869). Wallenstein .. väckte blott känslor af ödslighet och skräck vid sidan af den nordiske hjälten. Weibull LundLundag. 10 (1882). Därför är ett område sådant som Sandhammaren med sin storslagna ödslighet något enastående i vår sydligaste provins. SvNat. 1913, s. 28.
Ssgr: ödslighets-känsla. känsla (se d. o. 8 b) av ödslighet (hos det som framkallar känslan); äv. (o. i sht) motsv. ödslig slutet. Detta gjorde (under färden) föga afbrott i den allmänna ödslighetskänslan. AB 9/11 1859, s. 1. Livskraftens förening med ödslighetskänslan behöver icke innebära en dragning till undergången. Söderhjelm Levertin 2: 388 (1917).
Spoiler title
Spoiler content