publicerad: 2023
ÖRA œ3ra2, sbst.1, n. (1Kor. 2: 9 (NT 1526) osv.) ((†) r. l. f. HFinlÖ 398 (1730)); best. -at (OPetri 1: 532 (1528) osv.) ((†) -et UpplDomb. 2: 100 (1579), RARP 4: 219 (1649)); pl. öron (OPetri Tb. 30 (1524) osv.) ((†) öran HB 1: 115 (1629), KKD 12: 184 (1703); öre TbLödöse 159 (1589); ören Syr. 5: 14 (”5: 16”) (öv. 1536: örentaszlare), G1R 28: 57 (1558), Rääf Ydre 3: 160 (cit. fr. 1615), BoupptVäxjö 1794 (: Ören hängen); örer Kiöping Resa 13 (1667); öror UrkFinlÖ I. 2: 191 (1597), PH 6: 4086 (1756)); pl. best. öronen (OPetri 2: 256 (1528) osv.), äv. (vard.) örona (Svart Ähr. 87 (1560) osv.) ((†) öhrane KKD 12: 184 (1703); örerna Kiöping Resa 13 (1667); öronar OMartini Läk. 40 (c. 1600), Elimæus MOlofsson B 2 a (1615); örorna Forsius Min. 66 (c. 1613), PH 6: 4086 (1756)).
Ordformer
(oret, sg. best. 1633. orne- i ssg c. 1600 (: Ornewärck). öra (ø-, öh-, öö-) 1526 osv. öradett, sg. best. 1649. öre c. 1580–1592. örre- i ssg 1582 (: Örre skeder))
Etymologi
[fsv. öra; motsv. fd., d., nor. bm. øre, fvn. eyra (nor. nn. øyra, øyre, nyisl. eyra, fär. oyra), got. auso, fsax. ōra (mlt. ōr(e), ȫr(e)), mnl. ōre (nl. oor), ffris. ār(e), fht. ōra (mht. ōr(e), t. ohr), feng. ēare (eng. ear); till den rot som äv. föreligger i lat. auris, gr. οὖς, fkyrkoslav. uxo, lit. ausìs, samtliga med bet.: öra. — Jfr AURIKEL, AUSKULTERA, HYSKA, ORILLON, OT-, STUDSÖR, ÖRFIL, ÖRNGOTT, ÖRNLAV, ÖRNMOSSA]
1) om vart o. ett av de (två) parvis sittande organen för hörsel o. balans hos ryggradsdjur (hos människa o. andra däggdjur bestående av inneröra, mellanöra o. ytteröra); särsk. dels (o. i sht) om örats yttre, synliga del, ytteröra (äv. om l. med inbegrepp av området kring detta (se särsk. b)), dels om de inre delarna av örat (se e). Hans herre .. bore honom igenom örat medh en syyl, och han ware hans trääl ewerdeligha. 2Mos. 21: 6 (Bib. 1541). Beswimmelse är Hiernens Förqwefjelse .. när nu sådant skeer, så blifwer Ögonen röda, Ådrarna baak om Örona stoora och Blodrijka. Lindh Huuszapot. 25 (1675). Kullorna hwissla fuller kring öhronen. KKD 8: 163 (1700). En undersätsig gammal man .. med en grågul bondmössa neddragen över öronen. Bergman Mark. 292 (1919). Den där tokige servitören i hotellets restaurang som kunde vifta med öronen. Mazetti GrabbGrav. 102 (2000). Nalle höll i kortet med bägge händer. Hans leende gick från öra till öra. Larsson BlodSpill. 179 (2005). — jfr SLOK-, UT-, YTTER-ÖRA m. fl. — särsk.
a) (förr) i fråga om att ngns ytteröra avskars l. avhöggs (ss. bestraffning); särsk. i sådana uttr. som mista öronen. Skarpryktar(e)n mester Laurens hade honom tiill stupona sa(m)me dagh och skar båden hans öron aff, att han icke aff staden vndwika skulle. 2SthmTb. 1: 5 (1544). Öfver konan för:ne Kirstin fältes thenna dom och sententz efter Stadgan, at mista ören näso och locker wid stupona. Rääf Ydre 3: 160 (cit. fr. 1615). Johan Dauensbärgh yrkade på Hillebrandh Fläcks bestraffning, emedan han lofvat ”taga bodha örorna aff Johan”. BtÅboH I. 7: 84 (1635). Kalla mig en otrogen hund och kasta mina öron för Ibrahims fötter, om jag denna gången bedragit mig. Topelius Vint. I. 1: 328 (1860, 1880).
b) i fråga om slag mot (området kring) örat; särsk. i sådana uttr. som ge ngn på örat (jfr GIVA, v. I 7 b α), slå ngn på, i sht förr äv. för l. vid, örat (förr äv. i det bildl. uttr. slå ngt på l. vid örat) (se SLÅ, v. I 1 d β), smörja ngn på örat l. om öronen (se SMÖRJA, v. 9 a). (Han) slogh honum ett slag wtt m(edh) örett, så att hann strax störtte nidh. UpplDomb. 2: 100 (1579). Ath hann hellth honom j armenn, så lengie han fich ith slagh widh örith medh en stenn. TbLödöse 139 (1589). Satans lymmel .. kom ut, ska jag ge dig på örat, så det både spelar och sjunger i klotet på dig. Ullman FlickÄra 39 (1909). Till slut visste Kim Il Sung ingen annan råd än att lappa till sonen över örat och kräva att han nu omedelbart höll tyst. Jonasson Hundraår. 274 (2009).
c) om ytteröra ss. plats för smycke l. prydnad. Tuå Perlor i örorne. Karlson EBraheHem 50 (i handl. fr. 1665). (Konstnären hade) lysande guldringar i öronen. Lundgren Res. 212 (1855). På en bal i Göteborg gick det ej an att uppträda med oklädda öron .. Cilla erbjöd därför väninnan att få låna ett par af hennes vackra örhängen. Dahlgren Herrgårdssl. 194 (1909).
d) om (ytter)öra hos annat däggdjur än människa; särsk. i uttr. som beskriver öras ställning l. rörelse (o. därmed djurets sinnesstämning l. lynne l. humör o. d.), särsk. i uttr. klippa med öronen (se KLIPPA, v. 3 b), sloka (med) öronen (se SLOKA, v. 1 a). Balck Es. 218 (1603). Ett Swin-Kreatur hänger Öronen neder, äter intet, lägger sig ofta, .. när thet mår illa. Aken Reseap. 243 (1746). Af ställningen och rörelsen på hästens Öron kan man sluta sig till hans sinneslag. Juhlin-Dannfelt (1886). Öronen ska (hos hundrasen) vara högt ansatta och får vid lystring blott föras obetydligt över hjässans plan. JägUppslB 460 (1989). — jfr DJUR-, HÄNG-, HÄST-, KALV-, OX-, RÅTT-, RÄV-, SO-, STUBB-, STÅND-, SVIN-, ÅSNE-ÖRA m. fl.
e) om l. med huvudsaklig tanke på de inre delarna av örat; särsk. i uttr. (ha) ont i örat l. öronen. PJGothus Martini 112 (1608). De hade fått höra, det Min Herre klagade öfwer ondt i örat. Tessin Bref 1: 9 (1751). Vi tvingas erkänna, att ormen i paradiset .. tömde sitt gift i vår urmoders öra. Ruin SjunknH 10 (1956). Det händer att dykare drabbas av små öroninfektioner .. Det finns flera sätt att undvika dessa problem, det vanligaste är att skölja öronen med sötvatten. Staffansson Halls o. Krestovnikoff Dykn. 155 (2007). Jag hade ont i öronen och fick feber var och varannan dag. GotlAlleh. 11/3 2023, s. 6. — jfr INNER-, MELLAN-ÖRA.
f) i vissa uttr.
α) betecknande att ngn hamnar l. befinner sig i en brydsam l. besvärlig situation (o. därmed fylls av oro l. förlägenhet l. bekymmer); i uttr. bli het om öronen, få det hett (ngn gg äv. varmt) om öronen, göra ngn het om öronen, ha det hett om öronen (se HET 2 b resp. VARM 1 e δ).
β) i sådana uttr. som dra öronen åt sig, bli l. vara vaksam l. misstänksam l. återhållsam l. försiktig l. orolig. Rudbeck d. ä. Atl. 3: 662 (1698). Brandeburg drager .. öronen åth sig när han .. seer sig eij blifwa understödd. KKD 8: 141 (1700). Försäkringsskojarna drog öronen åt sig när Göteborgspolisen och försäkringsbolagen införde nya rutiner. GbgP 1/8 1994, s. 6.
δ) i uttr. betecknande att ngn är listig l. förslagen l. bakslug o. d.; särsk. i sådana uttr. som ha ngt bak(om) örat, särsk. ha en räv l. räven bak(om) örat (se RÄV, sbst.1 1 f δ β'), ha en skälm l. skälmen bakom örat (se SKÄLM 2 f), i sht förr äv. ha en skalk l. skalken bak(om) örat (se SKALK, sbst.1 2 d α), förr äv. ha en lur bak örat (se LUR, sbst.1 slutet). Ekeblad Bref 2: 143 (1659). At hafwa ärlig mine, men mycke bak om örat. SvNitet 1738, s. D 3 a.
ε) i sådana uttr. som inte vara torr bakom öronen (se TORR, adj. 4 i), vara våt bak öronen (jfr VÅT 3 b), betecknande att ngn ännu inte har uppnått viss ålder l. mognad o. d. Han är ännu wåter baak Öran. Grubb 81 (1665). Den späda generationen, som knappast blifvit torr bakom öronen. Hellberg Samtida 4: 18 (1871). En femtonårings missnöje tar man med ro .. Man ler, man säger: Vänta tills du blir torr bak örat. Bergman Chef. 90 (1924).
ζ) ss. uttryck för förlägenhet l. betänksamhet l. villrådighet l. bryderi o. d., i sådana uttr. som klia sig bakom örat (se KLIA 2 a), klå sig bak(om) örat, i sht förr äv. öronen (förr äv. klå örat l. öronen) (se KLÅ, v. 1 b α), riva sig bakom (i sht förr äv. bak) örat (i sht förr äv. öronen, förr äv. ut med öronen) (se RIVA, v.2 II 3 slutet).
η) (numera bl. ngn gg) i det interjektionella uttr. kyss mig på örat, ss. uttryck för avslag l. förnekande l. ogillande o. d.; jfr KYSSA 1 h. Bellman (BellmS) 17: 174 (1788). Tag vackert uti mig min gosse, sade den sårade; axeln gör ondt som fan. Kyss mig på örat, svarade Jerker; och tag hit klockan om der finns någon. Palmstjerna Snapph. 1: 180 (1831).
ϑ) i uttr. betecknande att ngn minns ngt; särsk. (numera i sht i Finl.) i uttr. lägga ngt bakom örat, lägga ngt på minnet. Brask Pufendorf Hist. 272 (1680). Prästens lärdoms-tal blir bakom örat lagt. Kolmodin QvSp. 2: 242 (1750). På vintern bör man komma ihåg att trampa snön under träd och buskar för att hindra sorkarna från att äta av stammarna .. det kan vara bra för trädgårdsodlarna att lägga tipset bakom örat till nästa vinter. Borgåbl. 1978, nr 96, s. 2.
ι) i uttr. betecknande att ngn sover (gott) l. vilar l. vaknar; särsk. i uttr. sova på sitt (söta) öra (se SOVA 1 d resp. SÖT 4 a slutet); förr äv. i uttr. vakna på ett galet öra, vid vaknandet befinna sig i dålig form l. sinnesstämning o. d. Hesselius FruentSp. 33 (c. 1710). Och i rännsten på sitt öra / Hvilar en gesäll så pank. Bellman (BellmS) 1: 98 (c. 1771, 1790). Du tyckes ha vaknat på ett galet öra i dag. Du är väl inte sjuk? Cavallin Kipling Gadsby 108 (1897).
κ) i uttr. betecknande att ngn faller l. ramlar (huvudstupa); särsk. i uttr. stå på öronen (se STÅ, v. I 1 i δ). DN(A) 8/4 1929, s. 14. Sen klev mr Gerald snyggt och prydligt ut från sitt gömställe och gav mig en råsop och jag körde på örona och slog skallen i ett stolsben. Edlund Chandler EneDöd 114 (1952). Samtidigt behagade värste konkurrenten, norrmannen Kay Arne Engelstad, att gå på öronen. Idrottsboken 1979, s. 377.
λ) (†) i sådana uttr. som sätta l. ge ngn l. sätta på ngn loppor i örat l. öronen, få l. ha loppan l. loppor i örat (se LOPPA, sbst.1 1 b).
μ) i sådana uttr. som ta l. nypa ngn i (förr äv. vid) örat l. öronen, (ss. bestraffning) gripa ngn i örat; äv. (o. i sht) bildl.: (muntligen) tillrättavisa l. läxa upp ngn. Tuäggia handa folk äro itt lydher förmaningar andra måste bliva nupit i öron. Bureus Suml. 63 (c. 1600). Härpå togs Sellén vid öronen och hudströks, så att till och med hans ovänner tyckte att det var orättvist. Strindberg RödaR 134 (1879). Ibland tar .. (lärarinnan) någon i örat. Salje DessBröd. 31 (1964). Miljöpartiets revisorer tar partistyrelse och riksdagsgrupp i örat. GbgP 24/5 1995, s. 35.
ν) i sådana adverbiella uttr. som (upp) över l. (upp) till öronen, i hög grad l. synnerligen l. fullständigt; särsk. i förb. med kär (se KÄR II 1 c) l. skuld (jfr SKULD, sbst. I 2); jfr UPPÖVER I 1. OPetri 2: 256 (1528). Sådan är Werlden .. huru hon ligger i synden up öfwer öronen. Borg Luther 2: 425 (1753). Båda förälska sig undertiden i hwarandra ända upp till öronen. SvLittFT 1834, sp. 390. Jag sitter nu fördjupad ända öfver öronen i OrdboksArbetet. 3SAH XLVIII. 2: 184 (1842). Hon är tämligen nonchalant i affärer och har tidtals skulder upp över öronen. Arbetet 5/10 1906, s. 2. (Han) var upp över öronen inblandad i den oöverträffade rättsröteaffären med Ebbe Carlsson m fl. SvD 14/12 1993, s. 3.
ξ) (ngt vard.) i uttr. vara l. bli (så l. så mycket) på örat, vara l. bli (i sådan l. sådan grad) berusad. Han måtte vara på örat den där seglarn, eftersom han inte kan hålla rak kurs. DN(A) 19/7 1953, s. 11. Och så hade de blivit lite på örat. Sjungit psalmer. Förklarat varandra sin tillgivenhet. Hållit tal. Larsson BlodSpill. 199 (2005).
g) (numera bl. ngn gg) i metonymisk (o. nedsättande) anv., ss. senare led i ssgr betecknande person (l. djur) med så l. så beskaffade öron; jfr 2 d. — jfr LÅNG-, SLOK-, SO-ÖRA.
2) om örat (i bet. 1) med särskild tanke på dess funktion ss. organ för hörseln; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr 3. Thet intit ögha seedt haffuer, och intit öra hördt .. , thet haffuer gudh beredt them som honom elska. 1Kor. 2: 9 (NT 1526). Ingen hafuer thz för migh fördt: / iagh hafuer thz mz min öron hördt. Asteropherus 76 (1609; uppl. 1909). Ty Natten säges inga ögon hafwa, utan Dagen, men Natten Öron. Rudbeck d. ä. Atl. 2: 238 (1689). Med fåfäng ting bryr ei mitt öra; Then Högste drar ju sorg för alt. Österling Lärops. 259 (1724). Gå ut, Emilie lilla; det skulle ej gå an för edra öron. Almqvist Col. 17 (1835). Man (kan) inte helt och hållet stoppa bomull i öronen för det språk som .. talas av officiella rapporter. Hellström RedKav. 202 (1933). Man kan stänga av öronen utan att det märks. Jörgensdotter BergDöttrar 22 (2009). — jfr DÖV-, MÄNNISKO-, SKALKA-ÖRA o. LÄNSMANS-ÖRON m. fl. — särsk.
a) i vissa uttr.
α) i uttr. betecknande att ngn (mer l. mindre uppmärksamt) lyssnar på ngn l. ngt (o. tar fasta på l. är intresserad av l. bryr sig om l. rättar sig efter o. d. det som yttras). Esra Presten hemtadhe fram laghen .. och lasz ther vthi på bredha gatonne .. för män och quinnor, och .. hela folckens öron woro wend til Laghbokena. Neh. 8: 3 (Bib. 1541). Här gäller det att ha öronen styfva! Lundegård Tit. 233 (1892). Världens bilfabrikanter har ständigt örat mot marken. Alla är lyhörda för minsta trend eller nyhet som kan poppa upp. DN 14/10 1993, Motortrafik s. 4. Jag satt med öronen på helspänn när mamma i går kväll berättade för pappa att det hade tagit slut mellan Groth och frun. Knutsson Kjærstad JagBrödWalker 345 (2009). — särsk.
α') (†) i uttr. böja sina öron l. sitt öra till ngn l. ngt (se BÖJA, v. I 2 c), luta öronen l. sitt öra till ngn l. ngt (se LUTA, v.3 II c), läna öronen till (se LÄNA TILL).
β') (†) i uttr. fatta ngt med öronen (jfr FATTA 7 a). Luk. 9: 44 (NT 1526). Herre fatta medh öronen mijn bön, och giff acht på mijns böns röst. Liturg. 5 b (1576).
γ') (numera bl. ngn gg) i uttr. finna (sådant l. sådant) öra l. (sådana l. sådana) öron (hos ngn). Det gifves en öfverdrift i beröm som i tadel, hvilken ej finner något villigt öra. Tegnér Brev 2: 163 (1821). Vi vilja .. för ingen del hafva sagt att vi anse detta program oantagligt .. men det är nog att säga att det är omöjligt, då det hos Andra kammarens utskottsledamöter icke fann något öra. Samtiden 1873, s. 274. Rydberg Ath. 306 (1876: öron).
δ') i sådana uttr. som ha ngns öra, ha öra l. öron för ngn l. ngt, förr äv. äga ngns öra (se ÄGA, v. 4). Swedberg Lefw. 145 (1729). Jag har inga öron för hvad du säger. Eurén Kotzebue Cora 102 (1794). Den nationella rörelsen har fått en verklig Führer i Hitler; han har folkets öra. SvTeolKv. 1933, s. 349.
ε') i uttr. ha öron(en) på skaft l. med öron(en) på skaft l. öronen l. ngns öron står (äv. är) på skaft (se SKAFT, sbst.1 I 6 d).
ζ') i sådana uttr. som hålla öronen öppna, förr äv. öppna (ngn) öronen l. örat. Then arma skal han (dvs. Gud) hielpa vthu hans armoodh, och öpnar th(e)m arma örat j bedröffuelsen. Job 36: 15 (Bib. 1541). Gud öpne öron och hierta. Swedberg SabbRo 1: 369 (1688, 1710). (Han) svarade att han nog hållit öronen öppna och lyssnat till bibelläsningen. Wägner Vind. 41 (1947).
η') i uttr. låna sitt öra l. ett välvilligt l. uppmärksamt o. d. öra åt ngn, stundom låna (ngn) sina öron l. sitt öra l. örat, förr äv. låna sina öron l. öronen till l. åt ngn l. ngt (se LÅNA, v. 4 d).
ι') i uttr. spetsa öronen, äv. sina öron l. sitt öra l. örat, förr äv. spetsa öra (se SPETSA, v.1 I 2).
κ') i sådana uttr. som spänna öronen l. örat (jfr SPÄNNA, v.3 I 4 b). GFGyllenborg Skald. 19 (1798). Spänn örat för allt hvad han säger. Adlerbeth HorSat. 77 (1814). John måste spänna öronen för att uppfatta vad han sade. DN(A) 25/1 1948, s. 19.
ξ') i sådana uttr. som vara idel öra (se IDEL 1 b), förr äv. vara endast l. helt och hållet öra. Min syster berättar så oändeligen artigt, jag är helt och hållet öra. Kexél Puff 40 (1789). Af höflighet är Olof endast öra. / Den sköna Sångerskan han vågar ej att störa. Stagnelius (SVS) 3: 36 (1814).
ο') i sådana uttr. som vinna (jfr VINNA, v.2 3 b δ α') l. få ngns öra. Oelreich 65 (1755). Konsten var att få konungens öra. Carlén Skuggsp. 2: 19 (1865). Velasquez hade lyckats vinna kejsarens öra. Grimberg VärldH 8: 198 (1938).
β) i uttr. betecknande att ngn (täcker l. täpper till öronen o.) i endast begränsad omfattning l. med förstrött intresse l. inte alls lyssnar på ngn l. ngt (o. inte tar fasta på l. bryr sig om l. rättar sig efter o. d. det som yttras). — särsk.
α') i sådana uttr. som hålla (händerna) för örat (jfr HAND 2), hålla sig för öronen (jfr HÅLLA, v.1 1 d α). At Hedhninganar skola .. skemma sigh, och leggia handena på sin munn, och tilhålla sijn öron. Mika 7: 16 (Bib. 1541). (Turkarna) hafwa inga klåckor, uthan deras präster stiga sielfwa uputj kyrckiotornen och hålla sig med bägge händerna för örorne och ropa med höga röst då folcket tillsammans. KKD 3: 238 (1711). Jag håller för örat, ty nu jag hört nog. Wirsén Vis. 189 (1899). Måsten I rusa bort med händren för öronen? Lagerlöf Troll 2: 259 (1921).
β') i sådana uttr. som inte höra (se HÖRA 1 slutet) l. lyssna på det örat. Celsius Ordspr. 2: 398 (1709). Jag var där .. för att bevisa min oskuld, fast de icke ville lyssna på det örat. Lundegård DrMarg. 1: 216 (1905).
γ') i sådana uttr. som lyssna med ett halvt öra, höra (på) med ett öra. Icke höra Predican medh thet eena örat. Lælius Jungf. I 5 b (1591). Senare vande han sig att höra på med ett öra och för husfridens skull hålla med. Edqvist SvartSyst. 280 (1961). Victor pratade på om sin mammas konstintresse och sin pappas intresse för pengar, jag lyssnade med ett halvt öra. Stensdotter ArnesKiosk 51 (2004).
δ') i uttr. sluta sina öron för ngt (se SLUTA, v.1 I 1 c), sluta till sina öron l. sitt öra l. öronen (för ngt l. ngn) (se SLUTA TILL I 1 a γ β').
ε') i sådana uttr. som stoppa öronen l. sina öron till för (förr äv. över) ngt (se STOPPA TILL 1 slutet).
ζ') i sådana uttr. som tala för döva öron (se DÖV 1 b), vara döv på det örat (se DÖV 1 b β), förr äv. vända döva öron till ngt (se DÖV 1 b α).
γ) i uttr. betecknande att ngt kommer till ngns kännedom o. d. — särsk.
α') (numera bl. ngn gg) i sådana uttr. som komma (in)för l. till l. i ngns öron (jfr KOMMA, v. I 1 b ε). Idhar grååt är kommen in för Herrans öron. 4Mos. 11: 18 (Bib. 1541). Så snart denna hälsning kom i hennes öron, lopp hon ut, och nekade sig infinna. VDAkt. 1790, nr 235. Såsom till Gymnasisternas öron kommit, att öfveråringarne i Fjerde Classen illa behandlade sina Underåringar .. , så beslöts enhälligt, att ofvannämnde öfveråringar skulle .. anmodas att dermed upphöra. ÅbSvUndH 34: 74 (1844).
β') i uttr. nå (förr äv. hinna) (till) ngns öra l. öron (jfr NÅ, v. 1 b, resp. HINNA, v.2 2 b β). Jag har .. bedt för min Far, at en stilla död måtte skilja honom ifrån verlden, innan hans Dotters öde hunnit til hans öron. Eurén Kotzebue Cora 119 (1794). Hann någon gång ett i öfverilning fäldt oblidt omdöme hans öra, skänkte han det ingen uppmärksamhet. 3SAH 2: 129 (1887). Förhållandet nådde i varje fall mina öron. Söderström Linan 109 (1983).
δ) i uttr. betecknande hur ngn uppfattar l. reagerar på ngt som yttras l. hörs o. d. — särsk.
β') (numera bl. ngn gg) i uttr. klinga (så l. så) (ut)i ngns öron l. öra, förr äv. ngn (ut)i öronen (se KLINGA, v. 2 c β slutet).
ε') i sådana uttr. som tro sina öron, vara övertygad om att man hört rätt l. lita på det man hört; särsk. (o. numera i sht) i negerad sats, uttryckande (stark) förvåning över det man hört (gränsande till ifrågasättande av sanningshalten i det man hört l. att man hört rätt) (jfr TRO, v. 3 c β). Då swarade han .. och sade han troor bäst sijne egne öron. UppsDP 4/6 1600. (Pojken) trodde inte sina öron då Magdalena .. erbjöd honom att få följa med på fågeljakt. Widding Major. 210 (1969).
ζ') i sådana uttr. som mycket ska man höra innan öronen trillar av, ss. uttryck för förvåning över ngt man hört (jfr TRILLA AV). Man måste mycket höra, före än Öronen falla aff. Grubb 508 (1665). Mycket ska man höra innan öronen trillar av, och till råga på allt ur statsministerns mun. Hufvudstadsbl. 15/10 2014, s. 13.
η') i sådana uttr. som skära i öronen l. örat l. i öronen osv. på ngn l. ngn i öronen osv. l. i ngns öron l. öra o. d., i sht förr äv. skära örat l. ngns öron (se SKÄRA, v.2 30 a (slutet)).
ε) i sådana uttr. som ngt går in genom ena örat och ut genom det andra, betecknande att ngt som yttras (omedelbart) glöms bort l. lämnas utan avseende o. d. Somblige aff them förachta oorden lätandes them gå genom thet ena örat in, och genom thet andra vth. OPetri 1: 532 (1528). Om jag nu säjer att så får du inte göra, så går det in genom ena örat och ut genom det andra. Nilsson HistFärs 142 (1940).
ζ) i uttr. lock för öronen (äv. örat) (se LOCK, sbst.2 g), förr äv. i uttr. öronen flyger l. springer i lås (se LÅS 1 c γ).
ϑ) (†) i sådana uttr. som ligga ngn i öron(en) l. i öra(t), stundom äv. ligga i ngns öron (se LIGGA 12 c).
b) i förb. med verb(-förb.) angivande sätt på vilket ngt förmedlas in i ngns öra l. öron. Iagh skriffuer så illa fördy barnen skrika migh så i öhron. Ekeblad BrClEkeblad 9 (1649). Viola lutar sej mot mej och säjer högt och ändå så tätt i mitt öra att jag kan känna läpparnas klibbighet efter hopblandad läppsmink-likör. Sjögren TaStjärn. 12 (1957). Har du ont? mumlade han i hennes öra. DN 31/7 1976, s. 3. — särsk.
c) i fråga om hörselförnimmelse som inte beror på (omedelbart) yttre sinnesintryck, särsk. i sådana uttr. som det susar i, äv. för öronen (på ngn) (se SUSA, v.1 1 f), det ringer i l. för öronen (på ngn) l. i l. för ngns öron (förr äv. det ringer ngn för öronen) (se RINGA, v.3 6 a α), ljuda i ngns öron (se LJUDA, v.1 1 e). Iagh wil låta een sådana olycko komma offuer thetta rwmet, at then thet hörer, honom skal gella j öronen. Jer. 19: 3 (Bib. 1541). Sampt liudet länge sitter quar i örona af ett starkt skiutande. Polhem ESkr. 3: 314 (c. 1720). Cheviots ord hade stannat kvar i Mollskinns öron, där de surrade som ett skarpt, pinande borr. Moberg Rosell 322 (1932).
d) i mer l. mindre metonymisk anv., om person som lyssnar; särsk. om person som gm att lyssna insamlar upplysningar o. därefter vidarebefordrar dessa till ngn. Iag tör för höfliga öhron mig icke beklaga. Schück Wivallius 1: 168 (i handl. fr. 1632). Hon blef den kommenderande fältherrens öra. Topelius Vint. II. 1: 151 (1850, 1881). (Kontoristerna) Charlek och Kauffman .. tillhöra den mera löpande expeditionen, hvarjemte de äfven begagnas såsom öron på börsen och andra affärsställen. Ridderstad Samv. 2: 76 (1851). Kontaktpersonen är mina ögon och öron när det gäller barnen. HbgD 6/2 2022, s. A1.
3) i sg. (obest.), om förhållandet l. förmågan att uppfatta l. förnimma (nyanser l. kvaliteter o. d. hos) ljud, hörande l. hörsel; äv. med särskild tanke på att (till fullo) kunna uppskatta l. bedöma det som uppfattas osv. (se särsk. a); äv. oeg. l. bildl., i fråga om att uppfatta ngt på annat sätt än med hörseln: sinne (se SINNE, sbst.2 8); i vissa (i sht ä.) språkprov svårt att skilja från 2. Ögat haar intet Lius; och örat har intet som höres. Stiernhielm Herc. 76 (1648, 1668). Men märker dock, ogerningsmän! / Att Hämnaren Har både syn och öra. Ps. 10: 3 (1819). Traditionens wälde i tidehwarf, som hade ett öra för det lefwande ordet och hågkomst af desz innehåll. SKN 1841, s. 25. Denna kanske mera för andens än för köttets öra fattbara oro, hvarigenom ett hus förråder, att det är bebodt af människor. Cavallin Stevenson Nichols. 71 (1897). Innan jag somnar, då örat skärpes alldeles otroligt, hör jag hennes små steg, och en gång hörde jag hennes röst. Strindberg Kamm. 1: 42 (1907). Han har visat sig äga ett mycket fint öra för vad som rör sig i tiden. SvTeolKv. 1939, s. 161. I det förmoderna samhället var lyssnande en dimension som liknade beröringssinnet: örat kunde treva och känna sig fram, lystra. Johannisson MelankRum 201 (2009). — särsk.
a) i fråga om musik; särsk. dels om gehör, dels om förmåga att uppskatta (vacker l. väl framförd) musik. Jag har öra nog at skilja Hayden och Gluck ifrån andra. Kellgren (SVS) 4: 302 (1782). Den som röres af et musikaliskt stycke har redan hvad man kallar öra. JournSvL 1800, s. 356. Det gäller att oberoende av instrument blott med hjälp av sitt ”inre öra” kunna höra hur ett musikstycke klingar. Anrep-Nordin HbKördir. 9 (1920). Då Lampa en afton .. får höra, att han varken har öra eller det minsta begrepp om takt, bränner han upp sin flöjt. 3SAH 50: 61 (1940). — jfr MUSIK-, SPEL-ÖRA.
b) om (god) förmåga att uppfatta nyanser i språk(et) l. att avgöra språkriktighet o. d., språkkänsla l. språksinne. Arvidi 23 (1651). Det behöfs ej ett mycket fint öra för att tydligen urskilja närheten af vokalljud i fader och fäder, tom och tömma, kulen och kyla. 2SAH 17: 54 (1805). Genom dessa alfvarsamma metoder blef man ganska skicklig i latinet och fick öra för språket. Svanberg RedLefn. 22 (1882). Han ägde skarp blick för språkets anatomi och fint öra för de rätta, osmyckade uttryckssätten. 3SAH LXIV. 1: 149 (1953). — jfr SPRÅK-ÖRA.
4) om ngt sakligt som på ett l. annat sätt liknar l. påminner om ett öra (i bet. 1); särsk. om utstående l. utskjutande l. ögleformad del av ngt. Örorne och Achterstycket af Casematter. Rålamb 8: 46 (1691). De mästa (av musslorna) hafwa det man kallar Öron, eller en utstående kant wid cardo, der skalen sitta ihop. Linné FörelDjurr. 342 (1752). Mycket utbredda hörn eller så kallade öron uppkomma på plåten, om den insättes snedt mellan valsarne. JernkA 1875, s. 138. För att begränsa skrufvens vridning .. har luckan två utstående klackar .. mot hvilka skrufvens öron stanna. LbArtill. 21 (1892). De båda spetsiga, fritt sittande skörtvecken (på jackorna), ”öronen”. Svensson SkånFolkdr. 66 (1935). — jfr ANKAR-, ESEL-, HUND-, JUDAS-, SKO-, SKÄRM-, VALV-, ÅSNE-ÖRA m. fl. — särsk.
a) på kärl l. husgeråd o. d.: handtag l. grepe; särsk. (ordlekande, anspelande på bet. 2 a α) i sådana ordspråksliknande uttr. som små grytor har också öron, även barn kan uppfatta vad det talas om. En gamal kopar kätill m(edh) itt söndrogt öra. InventArboga c. 1575. Krukan som går åstad at hämta watn vtur en främmande brunn, torde en gång mista öronen. Scherping Cober 2: 26 (1737). Små grytor hafwa ock öron. Rhodin Ordspr. 111 (1807). Det värsta han vet är kaffekoppar, som örona är avslagna på. Lindgren MästBlomkv. 43 (1946). — jfr GRYT-, PANN-, PIP-, SÅ-ÖRA.
b) (i fackspr.) om var o. en av öglorna i (kyrk)klockas krona (se KRONA, sbst. 4 m). Kiellberg KonstnHandtv. StyckKlock. 4 (1753). På den öfre slutna ändan (av kyrkklockan) .. äro öronen .. , som bilda kronan, fastgjutna. Almroth Karmarsch 135 (1838). — jfr KLOCKO-ÖRA.
c) (förr) på ä. typ av plog l. årder: utstående del som vid plöjning förde jorden åt sidorna; jfr MULL-FÖSA 2. VetAH 1749, s. 282. Redan hos greker och romare utvecklades årdret genom anbringande af ”öron” och mullbräden, hvilka förstorade fåran genom jordens förskjutning. LB 4: 195 (1905). För att den i marken kvarstående fåran skulle bli mera markerad och bearbetningen något kraftigare placerades ofta ett par smala brädor eller järnstenar (öron) bakom billen så att jorden fördes ut åt sidorna. Moberg JordbrMek. 30 (1989). — jfr KROK-, ÅRDER-ÖRA.
d) (i sht förr) om utskjutande l. ögleformad del av vapen l. verktyg o. d. Vill du bara ta pliten vid öronen och dra honom ur skidan? Dahlgren Shakespeare Rom. 60 (1845). Skall eldvapnet medföras till häst, är kornet vanligen omgifvet af skyddande öron. Billmanson Vap. 32 (1882). Yxnacken, som på ena eller båda sidorna var försedd med ”öron” för fastbindning. SvSkog. 487 (1928). — jfr PANN-ÖRA.
e) (i sht i fackspr.) om utskjutande l. ögleformad del av maskin l. apparat l. fordon o. d. VetAH 1760, s. 216. Zinken (i batteriet) utgöres af en gjuten 3 linier tjock ring, som på glasets kant uppbäres af 4 stycken utåtböjda öron. Nyström Telegr. 117 (1869). Från fortsättningsplåten (på cykeln) framspringa tvenne öron, i hvilka de omböjda bygeländarna äro lagrade och styrda. TIdr. 1897, s. 55. — jfr ORO-ÖRA.
f) om hjärtförmak; äv. (o. numera bl., i fackspr.) ss. senare led i ssgn HJÄRT-ÖRA, om öronliknande fickbildning på hjärtförmak. VetAH 1753, s. 112. Mynningarne mellan hjertats öron och ventriklar. TLäk. 1834, s. 501.
g) om växtdel. Daggdroppar här jag går och letar opp, / Och hänger se’n, du ser jag har att göra, / En perla uti hwar guldwifwas öra. Hagberg Shaksp. 1: 19 (1847). Bladskaft med breda öron vid basen. BotN 1893, s. 68. Dytåg .. slidor hinnkantade, upptill avslutade av korta öron. Weimarck SkånFl. 76 (1963). — jfr BLAD-, MUS-, SLID-ÖRA.
h) ss. senare led i ssgr betecknande växt l. svamp som i ngt avseende liknar l. påminner om ett (djurs) öra. — jfr BJÖRN-, HAR-, JUDAS-, MUS-, OX-, ROST-, SVART-, SVIN-, VÅRT-ÖRA o. HYLLE-, KÄRING-, YXNE-ÖRON.
Ssgr (i allm. till 1): A: ÖR-BROSK, se G. —
-BUCKLA, äv. -PUCKLA. (ör- 1724–1939. örn- 1796–1816. öron- 1785) [jfr fr. boucle d’oreille] (†) särsk. till 1 c, om öronsmycke; jfr buckla, sbst. 2. PT 14/9 1724, s. 4. Likwäl böra wåre Jouvelerare icke inbilla sig, at Örbuklor med långa Pendants äro något nytt påfund. 1Saml. 1–6: 321 (1773). Cannelin (1939). —
-BÖLD, -CLIPS, -FLIK, -FLUSS, -FORMIG, se G. —
(1 c) -GEHÄNG. (ör- 1637–1675. öre- 1633) (†) örhänge; jfr gehäng 1. RP 3: 166 (1633). 6 p(a)r öhrgehenger af perlmodher med fiederbuskar. BoupptSthm 1675, s. 1277 a. —
-GROP, -GÅNG, -HINNA, -HÅL, se G. —
-HÄNGE, förr äv. -HÄNG. (ör- c. 1635 osv. öre- 1639–1737. örn- 1669–1840. örne- 1635. öron- 1640 osv.)
1) till 1 c, om (häng)smycke buret l. avsett att bäras i örsnibb; ofta i pl.; jfr hänge, sbst. 1 a α, o. -gehäng o. öron-klocka 2. Schroderus Dict. 62 (c. 1635). Örhängen, halsband och kors af slipade svarta perlor. KonstNyhMag. 1: 24 (1818). jfr briljant-, diamant-, glas-, guld-, klocke-, pärl-, rubin-örhänge.
2) [i bildl. anv. av 1, delvis med anslutning till öra, sbst.1 2 c] om populärt musikstycke (som tänks hänga sig kvar i örat); jfr schlager 1, slagdänga, sbst.2 3, öron-mask 2. Ända bort till Beckers salteri gingo många och nynnade på små visor, som blifvit örhängen för dem, medan de väntade på någon ny melodi för att bli den gamla kvitt. Smith Rönnerkr. 46 (1912). jfr: Jag till öronhängen / jämt hans visor har, / och som murgrönsklängen / slingra de sig kvar. Levertin Salomo 40 (1905).
-KLOCKA, -KÖRTEL, -LAPP, -LOCK, -LÄPP, -LÖS, -MANDEL, -MASK, -MUSSLA, -MÄRKA, -MÄRKE, -MÖSSA, -PLOPP, se G. —
-PÄRLA, -RING, -SJUKA, -SJUKDOM, -SKED, -SKÅL, se G. —
-SLEV. (ör- 1738 osv. öre- 1639–1738. öron- 1810 osv.) (förr) om liten, skedformad spatel för avlägsnande av öronvax; jfr slev, sbst.1 2 a, o. öron-rensare, öron-sked. Schroderus Comenius Reg. f 5 a (1639). De som hafwa förstoppade öron, böra ränsa öronen wäl med örslef och skjölja dem flitigt. Darelli Sockenapot. 133 (1760). —
-SMYCKE, -SMÄRTA, se G. —
-SNIBB. (ör- 1777 osv. öre- 1619–1698. öron- 1771 osv.) om ytterörats nedersta, mjuka del hos människa; ngn gg äv. till 1 d, om motsv. del hos annat däggdjur; jfr snibb 1 a β o. öron-flik, öron-lapp 2, öron-läpp, öron-snipp, öron-spets, öron-timp, öron-tipp, ör-vinge. 3SthmTb. 11: 256 (1619). En liten hwit Spansk Hund .. , med litet swart i öron-snibbarna, är bortstulen. DA 16/1 1771, s. 4. Hennes öronsnibbar brände och tinningarna bultade. Ahrenberg Stockj. 194 (1892). —
-SNIPP, -SOND, se G. —
-SOPP. om svampen Suillus bovinus (Lin.) Roussel (vars hatt kan liknas vid ett ytteröra hos människa); jfr ko-svamp. Örsopp .. Hatten något klibbig. Foten blekt gulbrun. Romell Lindblad 75 (1901). Örsoppen även känd under namnet kosopp, har en klibbig, till färgen brungulaktig hatt. Cortin SvampHb. 184 (1937). —
-SPEGEL, -SPETS, -SPOTTKÖRTEL, se G. —
(1 e) -SPRÅNG. (ör- 1847 osv. örne- 1640–1741. öron- 1739 osv.) öronvärk; förr äv. öroninflammation; jfr språng, sbst.1 III. Linc. Ssss 4 b (1640). Wanligt öronsprång .. lindras .. ofta lika hastigt som det kommit, genom fortsatt andning i örat, imbad, eller i allmänhet fuktig yttre wärme, såsom grötomslag och dylikt. Lovén Anv. 48 (1838). —
-STYCKE, -STYNG, -SUSNING, -TIMP, -TIPP, -TRAKT, -TRATT, -TRUMMA, -TRUMPET, -TÄCKARE, -VAX, se G. —
-VINGE. (ör- 1773–1889. öre- 1738–1750) (†) ytteröra; äv. om örsnibb; jfr vinge, sbst.2 2 b, o. öron-lapp 2, öron-läpp, öron-mussla 1. Sielfwa örewingen består af en bråsk .. som är öfwerdragen med tunna skinnet, skinnet, cellulosa, (hwilken här är mycket tunn .. ), och perichondrium. Rosenstein Comp. 268 (1738). Björkman (1889; om örsnibb). —
-ÖPPNING, se G.
B (†): ÖRA-MÖSSA, -TIMP, -TIPP, -VITTNE, se G.
C (†): ÖRE-GEHÄNG, se A. —
-GÅNG, se G. —
-HÄNGE, se A. —
-LAPP, -LÖS, -MASK, -MÖSSA, -NERV, -PÄRLA, -RING, -SJUKA, -SKED, -SKÅL, se G. —
-SLEV, -SNIBB, se A. —
-SNIPP, -STYCKE, -SUSANDE, -TASSLARE, -VAX, se G. —
-VINGE, se A. —
(2) -VISKAN. om (bedrägligt l. lismande o. d.) viskande (se viska, v.2 1 (a)) i ngns öra; jfr öron-tasslande. Han gillad’ ey förtahl, bakdantan ok ord-smekning, / Ey Öre-hwiskan ey bedräglig räfwe lekning. Lucidor (SVS) 1: 377 (1674; uppl. 1997). J achten Ehr ock wel, för trollpacks örewiskan. Hesselius FruentSp. 10 (c. 1710). —
-VÄRK, se G.
D (†): ÖRN-BUCKLA, se A. —
-DROPPAR, -GÅNG, se G. —
-HÄNGE, se A. —
-KLOCKA, -KUDDE, -LJUD, -MASK, -RING, -SKED, -SKÅL, -TASSLARE, -TRUMPET, -TVIST, se G.
E (†): ÖRNA-BÖLD, se G. —
-KLOCKA, -LAPP, -LJUD, -RING, -SKED, -SPANN, -SUSANDE, se G. —
(2) -TASSLAN. (örna- 1526–1725. örne- 1712) örontasslande. När man brukar skadhelighet smeker örnataslan, och twetungor. OPetri 1: 20 (1526). Swedberg Ordab. (1725). —
-TASSLANDE, -TASSLARE, -TASSLERI, -TIMP, -TIPP, -VÄRK, se G.
F (†): ÖRNE-BÖLD, -GROP, -HINNA, -HÅL, se G. —
-HÄNGE, se A. —
-KUDDE, -LJUD, -LOCK, sbst.2, -RING, -SKED, -SNIPP, -SPANN, se G. —
-SPRÅNG, se A. —
-STING, se G. —
-TASSLAN, se E. —
-TASSLANDE, -TASSLARE, -TIMP, -TIPP, -VÄRK, se G.
G: ÖRON-BAD. (numera bl. tillf.) öronspolning. Då hon under denna tid begagnade ljumma öronbad, så utkommo smärre membranstycken. NordMedArk. 1872, nr 13, s. 5. —
(1 e) -BARN. om barn som lider av öronsjukdom; numera i sht (vard.) om barn med benägenhet att återkommande drabbas av öroninflammation. SvMorgBl. 1898, nr 257 B, s. 1. Öronkliniken på Helsingborgs lasarett vill under hösten 1992 pröva en specialmottagning för öronbarn. SDS 30/4 1992, s. C1. —
(2) -BEDÖVANDE, p. adj. om ljud (särsk. oväsen o. d.): som överröstar alla andra ljud; äv. oeg. l. bildl., särsk. i uttr. öronbedövande tystnad, tystnad som upplevs ss. (särskilt) anmärkningsvärd l. påfallande o. d.; jfr bedöva 3 o. -dövande. NDA 4/3 1867, s. 2. En hord av små pojkar, beväpnade med plåtburkar och kastruller, sätter i gång med ett öronbedövande oväsen. Holmsen KanarSolv. 34 (1964). Efter en veckas öronbedövande tystnad var det meningen att den dopade Ben Johnson, fantomsprintern som i Söul förlorade både guldet och äran, skulle ”tala ut” som det brukar heta. DN 1/10 1988, s. 7. —
(2) -BIKT. [jfr t. ohrenbeichte, fr. confession auriculaire] (i fråga om romersk-katolska förh.) muntlig (personlig) bikt (se d. o. 1 a). Rydén Pontoppidan 426 (1766). Öronbikt är instiftad av Kristus. Alla dödssynder måste bekännas och ärliga svar givas på prästens frågor. Fehrman OrientK 100 (1920). —
-BROSK. (ör- 1749–1968. öron- 1841 osv.) i sht anat. broskvävnad i (ytter)öra. Lind 1: 1205 (1749). Öronbrosket är hudklätt brosk som delvis omsluter den yttre hörselgången. VLäkarb. 140 (1982). —
-BUCKLA, se A. —
-BÖLD. (ör- 1738–1828. örna- 1538. örne- c. 1580–1640. öron- 1892 osv.) (numera bl. mera tillf.) böld l. svulst i l. vid örat. VarRerV 15 (1538). De som hafwa örböld med wärck, bruka lenande omslag och gröter af gryn. Darelli Sockenapot. 133 (1760). —
(1 c) -CLIPS. (ör- 1934 osv. öron- 1934 osv.) [jfr eng. ear clip] smycke fastklämt l. avsett att klämmas fast i örsnibb. AB(A) 16/7 1934, s. 11. Öronclips i gulmetall med antik finish. KatalJosefsson 1989, Höst. s. 115. —
-DOPPING. [beträffande anledningen till benämningen se språkprovet fr. 1960] (numera bl. ngn gg) svarthakedopping. Ström SvFogl. 82 (1839). Hjässan, hakan och kinderna är svarta .. medan från ögat bakåt över tinningen går ett orangebrunt band av förlängda fjädrar, vilka gett doppingen dess latinska artnamn liksom ett av de äldre svenska namnen, örondopping. DjurVärld 8: 193 (1960). —
(1 (e)) -DROPPAR, pl. (örn- 1778. öron- 1872 osv.) droppar (se droppe 2) avsedda att anbringas i örat för att bota l. lindra öronsjukdom l. lösa upp vaxpropp o. d.; jfr -mixtur. VGR 1778, Verif. s. 435. Indroppning av örondroppar kan ske när man sitter med lutat huvud. PatFass 1990–91, s. 21. —
(2) -DÖVANDE. (numera bl. ngn gg) öronbedövande; jfr döva, v.1 1 a. NorrlT 13/4 1839, s. 2. Ett örondöfvande, men för öfrigt till situationen ganska väl passande trumm-ackompagnement. Fädernesl. 27/1 1864, s. 1. —
-FLIK. (ör- 1795 osv. öron- 1795 osv.) örsnibb; äv. om ytteröra; jfr flik, sbst.1 2, o. -lapp 2, -läpp, -mussla 1 o. ör-vinge. I nedra öronfliken ses jämwäl en flat och slät Guldring. EP 11/8 1795, s. 4. Utöron eller örflik saknas alltid hos foglarna. Nilsson Fauna II. 1: V (1858). —
(1 (e)) -FLUSS. (ör- 1891–1939. öron- 1747–1939) (†) öronflytning (jfr fluss, sbst.1 1); äv. om sjukdom (särsk. öroninflammation) med sådant symptom (jfr fluss, sbst.1 2, o. -sjukdom). VetAH 1747, s. 265. Nanna är sjuk i öronfluss. HH XXXVI. 3: 90 (1856). Förr kallade man .. flytning ur örat öronfluss. NF 4: 1503 (1881). Cannelin (1939). —
(1 (e)) -FLYTNING. med. avsöndring av vätska ur örat; jfr flytning 3 o. -fluss. Öronflytning, (dvs.) en varartad flytning utur örat genom sjukligt tillstånd i hörselgången, trumhålan eller någon gång i sjelfva hjernan. Collin Ordl. (1847). —
-FORMIG. (ör- 1839–1971. öron- 1862 osv.) som har formen av (människas) ytteröra; jfr -lik. Wikström ÅrsbVetA 1839, s. 155. Bland mera anmärkningsvärda viflar märkas .. släktet öronviflar .. som fått sitt namn däraf, att snytet framtill har ett par öronformiga flikar. 2NF 32: 350 (1921). —
(2) -FÄGNAD. (numera bl. ngn gg, ngt arkaiserande) glädje l. fröjd som ngn finner i att lyssna på l. höra ngt; äv. konkret(are), om ngt som föranleder sådan glädje; jfr fägnad 1. Wallin Rel. 1: 35 (1813, 1825). (Kungen gick) ombord och lät fartygets musikkår spela upp åtskilliga stycken till stor öronfägnad för den på bassängbacken samlade mängden. SDS 3/7 1894, s. 2. Gökropen under vår som försommar hör till öronfägnaden i vår natur. SvJakt 1970, s. 296. —
-GAM. [fågeln har en nedhängande hudflik på var sida om det nakna huvudet] zool. gamen Torgos tracheliotos Forst. (tidigare benämnd Otogyps auricularis Daud.). 1Brehm 2: 334 (1875). Jämte munkgamen är örongamen .. den kraftigaste gamarten. DjurVärld 9: 96 (1961). —
(2) -GODIS. (vard.) om lättlyssnad l. behaglig musik. DN 31/12 1976, s. 15. Som en britternas motsvarighet till Lars Roos har Galway även spelat in mer lättsmält örongodis. DN 5/9 1992, På stan s. 7. —
-GROP. (ör- 1893. örne- 1611. öron- 1828–1872) (†) trumhåla; äv. om central grop i öronmussla (se d. o. 1). Hörslonnes Nerver, som .. äre wthsprijdde omkring örorna, och fästas wedh the try små been i Örnegropen. Forsius Phys. 323 (1611). Den centrala, mest urhålkade delen af örat, som begränsas af motfållens främre kant och dess fortsättning nedåt men tudelas af örfållens centrala ända, är örgropen (concha). OoB 1893, s. 327. —
-GÅNG. (ör- 1745 osv. öre- 1738–1748. örn- 1778. öron- 1748 osv.) (numera bl. ngn gg) hörselgång. Rosenstein Comp. 270 (1738). Någon gång samlas örvaxet i mängd och hårdnar, hvarvid örgången tillstänges och döfhet uppkommer. Berzelius Kemi 6: 528 (1830). —
-HINNA. (ör- 1731 osv. örne- 1674–1697. öron- 1733 osv.) (numera bl. ngn gg) trumhinna; särsk. i uttr. betecknande mer l. mindre starkt ljudintryck. Columbus (SVS) 1: 88 (1674). Musik som dånar fram förmedlad av fyrtio män, slår emot örhinnor vana vid skogstystnad sen flera år. Martinson Kvinn. 230 (1933). —
(1 (d)) -HÅL. (ör- 1747–1889. örne- 1623. öron- 1777 osv.) (numera bl. tillf.) öronöppning. Til at bewara .. för skadhelighit Wädher och ohelsosam lucht, är rådhelighit, at .. Stryka kringom Munnen, Näseborerne, Örneholen, Öghonen .. wälluchtande Olio. Paulinus Gothus Pest. 76 a (1623). Denna Näbbmusens stora öpna öron-hål intyga, at des hörsel måste vara mycket fin. VetAH 1788, s. 316. —
-HÄNGE, se A. —
(1 (e)) -INFLAMMATION. inflammation i (mellan)öra, otit; jfr -sjukdom o. ör-språng. PT 9/10 1833, s. 1. Följden (av skidturen i snöstorm) blev att hon fick öroninflammation och måste fara till sitt hem där hon plågades av värk i veckor. Krusenstjerna Fatt. 1: 121 (1935). —
(1 d) -KAPPA. öronen täckande huva med syfte att begränsa hörsel hos travhäst; förr äv. om skydd för underlättande av läkning av öronsjukdom hos djur; jfr kappa, sbst.1 2 a. Öronkappor understödja väsendtligen kuren. TLandtmKommunEkon. 1848, s. 150. Öronkappan är till för att Callit inte ska höra så bra, en åtgärd för att lugna hästen. GbgP 16/4 1989, s. 63. —
(1 e) -KAPSEL. (numera bl. ngn gg) om hölje som på embryonalstadiet omger inneröra; jfr kapsel 2 c β. Lilljeborg Däggdj. 14 (1870; hos fisk). En embryonal bindväf, som på ett relativt sent fosterstadium benvandlas, nämligen den i den broskiga öronkapseln befintliga embryonala bindväf, som sedan (osv.). Hygiea 1910, Förh. s. 66. Wallin MusikalHjärn. 57 (1982; hos grodlarv). —
-KLAFF. öronlapp (se d. o. 1); jfr klaff, sbst.1 1 b α. En mössa med uppfästade öronklaffar betäcker det rakade hufvudet. PT 12/8 1836, s. 3. —
(2) -KLIARE. (†) om inställsam l. lismande person; jfr kliare 1 o. -smickrare o. öra, sbst.1 2 a δ δ′. Profetians öronkliare swärma hoptals omkring och draga de okunniga och ostadiga till sig. Roslagsbl. 30/9 1887, s. 3. —
-KLINIK. klinik (se d. o. 2) för behandling av öronsjukdomar; jfr -poliklinik. ÖresundP 20/6 1877, s. 4. Vid sidan af sin .. verksamhet som privat öronläkare har Holmgren som universitetslärare och ledare af landets första och största öronklinik .. redan hunnit utbilda ett stort antal nya och dugande öronläkare. 2NF 36: 453 (1924). —
-KLOCKA. (ör- 1788–1915. örn- 1777–1809. örna- 1751. öron- 1762–1889) (†)
1) om växt av släktet Campanula, särsk. om C. rotundifolia Lin., liten blåklocka; jfr klocka, sbst. 2 c. Linné Sk. 319 (1751). ASFFIF XL. 4: 16 (1915).
2) [jfr t. ohrenglocke] till 1 c: örhänge; jfr klocka, sbst. 2, o. -smycke. Ett par örnklockor af guld. VRP 9/7 1777. BoupptVäxjö 1869. —
(1 d) -KRÄFTA. [senare leden oeg. anv. av kräfta, sbst. 5] (†) om typ av öroninflammation. TLandtmKommunEkon. 1848, s. 150. Mycket ofta lida hundar .. af en obehaglig och envis åkomma, som i dagligt tal benämnes öronkräfta, och hvilken yttrar sig genom intensiv klåda inne i öronen samt oläkliga, blödande sårnader i örats ytterkanter. TIdr. 1897, s. 125. —
-KUDDE. (örn- 1834. örne- 1675–c. 1705. öron- 1884 osv.)
1) (†) huvudkudde. Sängkläder .. 2 små Öhrnegåth 3 st små Öhrnekuddar. BoupptSthm 1675, s. 843 a. Strindberg Giftas 1: 99 (1884).
2) på hörlur l. hörselkåpa o. d.: mjuk, mot (området vid) örat vilande del. GHT 9/3 1925, s. 10. Hörselskydd .. Med ovala, tättslutande, lätt inställbara, mjuka och behagliga öronkuddar av skumplast. LunaVM85 1984, s. 1032. —
(1 d) -KUPERING. kupering av öra l. öron (i sht på hund). Förhindrande av svans- och öronkupering å hundar. GHT 31/3 1923, s. 14. —
(1 (d)) -KÖRTEL. (ör- 1804–1852. öron- 1778–1950) (†) körtel (se d. o. 1 b) i l. vid öra; särsk. om öronspottkörtel. Hernquist Hästanat. 108 (1778). Öronkörteln (glandula parotis), som har sit läge framom örat, är den största (av spottkörtlarna). Sönnerberg Loder 413 (1799). SAOL (1950). —
(1 e) -LABYRINT. (numera bl. ngn gg) hos människa l. annat däggdjur: inneröra; äv. om motsv. organ hos fisk; jfr hinn-labyrint. En liten hoppande pulex (dvs. loppa), som sig i öronlabyrinten förirrat. NorrkpgT 14/10 1873, s. 3. Öronlabyrint (hinnlabyrint, vestibulapparat) utgör ett parigt sinnesorgan för hörsel-, tryck-, rörelse- o. lägesförnimmelser. SvFiskelex. (1955). —
-LAPP. (ör- 1699 osv. öre- 1698–1727. örna- 1909. öron- 1787 osv.) särsk.
1) till 1, om (nedvikbar) del av huvudbonad avsedd att skydda öra (jfr lapp, sbst.3 1 d); i pl. ngn gg äv. om öronmuffar; jfr -klaff, -skydd 1, -slag. Myszor, hwar wid hängia långa Örelappar. Rudbeck d. ä. Atl. 3: 206 (1698). Öronlappar har funnits i evärdliga tider – det nya är materialet. Plastskenan i de billigare värmarna är dessvärre bräcklig, vid köldgrader bryts den lätt. SDS 20/12 1980, s. 12.
2) till 1 (d): ytteröra (numera i sht hos djur); äv. om örsnibb; äv. om nedhängande flik av muskelvävnad vid yttre hörselgång hos (höns)fågel; jfr lapp, sbst.3 3 b, o. -flik, -läpp, -mussla 1 o. ör-vinge. Roberg Beynon 118 (1727). (Brahmahöns har) stora hängande kind- och öronlappar. Juhlin-Dannfelt 46 (1886). Likheten mellan dotterdotter och morfar var betydande, samma låga panna .. , samma utstående öronlappar. Bergman Mark. 106 (1919). De voro också fina med svarta klädeskläder, skarphattar och guldringar i örlapparna. Engström Milst. 109 (1929). Öronlapparna (hos cockerspanieln) ska nå precis fram till nosspetsen. JägUppslB 48 (1989).
3) [sannol. bildl. anv. av 1, 2] om vinglikt, utskjutande sidostycke på fåtölj l. annan sittmöbel i höjd med den sittandes huvud; äv. elliptiskt för: öronlappsfåtölj. DN(A) 7/10 1918, s. 20. Nu till Julen realiseras några fåtöljer, däribland s. k. Öronlappar o. Engelska klubbstolar. SvD(A) 9/12 1929, s. 23. Tre stora biblioteksstolar med höga ryggar och öronlappar. Hellström Kärlek 240 (1942).
Ssgr: öronlapps-fåtölj. till -lapp 3, om typ av fåtölj med hög rygg o. öronlappar. DN(A) 1/3 1917, s. 15. Han placerade sin gängliga lekamen i en gedigen öronlappsfåtölj. Lange Vitklädd 53 (1967).
(1 (e)) -LIDANDE. (numera bl. mera tillf.) besvär l. sjukdom i örat; jfr lidande 1 slutet o. -sjukdom. AB 5/4 1856, s. 4. Till och med dövstumhet kan någon gång bli följden av dubbelsidiga öronlidanden efter mässling. Petrén EpidSj. 34 (1926). —
-LIK. som har formen av (människas) ytteröra; jfr -formig. Retzius Djurr. 200 (1772). Skålsvampar .. Fruktkropparna äro skålformiga, snedvuxna eller öronlika. Cortin SvampHb. 16 (1951). —
(2) -LJUD. (örn- 1745–1893. örna- 1929. örne- 1706. öron- 1733 osv.) särsk. (numera bl. ngn gg) i sådana uttr. som (inte) få öronljud för ngt, (inte) få gehör för ngt, förr äv. (inte) ha l. få öronljud, (inte) ha möjlighet att höra. Således skulle jag aldrig kunna ha örneliud i huset kanskie för buller och stripp uth och in i dörarna, rop och skrik och mera sådant. Runius (SVS) 3: 52 (1706). När det börjar grälas om anmärkningar .. och ömskinnade föräldrar få öronljud i pressen för dumma klagomål (mot barnens lärare), då (osv.). VL 13/3 1901, s. 3. Fram och tillbaka gick den stadiga gestalten, de långa stunder han inte kunde få örnaljud, – med .. handen om hakskägget, såsom han plägade. Wulff 85år 294 (1929). —
-LOCK, sbst.1 (ör- 1768–1852. öron- 1827 osv.) vid örat l. tinningen hängande hårlock (jfr lock, sbst.1 2, o. tinning-lock); äv. om motsv. lock i peruk (jfr lock, sbst.1 2 b). PT 12/12 1768, s. 4. En peruk med öronlockar. ÖrebroT 29/4 1895, s. 4. Långsamt tog frisyren form med pannlugg, öronlockar och en snäckformigt vriden nackknut. Siwertz SpegAmor. 155 (1947). —
-LOCK, sbst.2 (ör- 1820–1874. örne- 1673. öron- 1852 osv.) (numera bl. ngn gg) om hudflik vid hörselgångens mynning hos djur (jfr lock, sbst.2 c); förr äv. om ytteröra hos människa; äv. i bildl. anv., i fråga om att värja sig mot starkt l. påträngande ljud. När Jordens Tohrdön uhr Malm-bössor Åskie-lijkt smällde, / At Jorden darra widh, Ok Örne-Locken fälde. Lucidor (SVS) 360 (1673; uppl. 1997). Wachtmeister fick .. en svår (blessyr), hela högra öronlocken afskalad, hängande. BL 19: 114 (1852). Ytterörat uppnår hos vissa flädermöss en betydligare utbildning och storlek än hos något annat djur med ofta starkt utbildadt ”öronlock” (tragus). 2NF 8: 683 (1907). —
(2) -LUR. (i sht förr, tillf.) om enklare hörapparat i form av en lur; jfr lur, sbst.3 2 b, o. -trumpet 2 o. hör-lur. DA 22/6 1826, s. 4. Sedan sången var ändad uppträdde pastor Neander i predikstolen. Allas uppmärksamhet spändes, man såg till och med en åhörarinna .. lyssnande genom en öronlur. DN 25/9 1877, s. 2. —
-LÄKARE. läkare som är specialist på l. ägnar sig åt öronsjukdomar. NorrkpgT 8/6 1839, s. 2. Det finns endast alltför många i vårt land som fått sin hörsel svårt skadad för livet i samband med en scharlakansfeber eller en mässling. Öronläkaren har i flertalet fall medel i sin hand att förhindra detta. Holmgren ÖronSj. 21 (1925). —
-LÄKEKONST~102, äv. ~200. (numera bl. ngn gg) otologi; jfr ot-iatri. Privatdocenten Weber-Kiel har kallats till professor i öronläkekonst vid universitetet i Jena. Upsala 12/2 1884, s. 2. —
(1 (d)) -LÄPP. (ör- 1807–1925. öron- 1935) (†) ytteröra; äv. om örsnibb; jfr läpp 2 o. -flik, -lapp 2, -mussla 1 o. ör-vinge. Weste (1807). Konvex överläpp och fastvuxen öronläpp uppträda även hos afrikanska och asiatiska pygméformer. Backman MännRas. 76 (1935). —
-LÖS. (ör- 1686 osv. öre- 1640–1700. öron- 1772 osv.) som saknar öra l. öron; särsk.
1) till 1. Linc. Nn 6 b (1640). Hans i Lenhovda, märkt till mästerman, en öronlös man. Moberg Rid 125 (1941).
2) till 4, särsk. 4 a. BoupptSthm 1686, s. 513 a. Varför hade han radat upp hela sitt förråd av gamla tennmuggar och öronlösa kaffekoppar i fönsterkarmen? Spong Kråkn. 56 (1963). —
-MANDEL. (ör- 1764–1973. öron- 1891 osv.) (numera bl. ngn gg) gommandel, tonsill; jfr mandel, sbst.1 3 a α. Ekblad (1764). Öron- eller örmandeln, tonsillen (tonsilla palatina), parig, belägen en på vardera sidan mellan gombågarna. Hylin Munn. 1: 45 (1930). —
-MANET. skivmaneten Aurelia aurita Lin. (med tydligt synliga, öronformiga könsorgan). GHT 1893, nr 288 B, s. 2. Maneter kommer drivande med strömmen, Västkustens röda brännmaneter och de blåaktigt genomskinliga, klocklika öronmaneterna också inne i Östersjön. Selander LevLandsk. 152 (1955). —
-MASK. (ör- 1734–1889. öre- 1639–1712. örn- 1739–1746. öron- 1748 osv.) särsk.
1) [beträffande anledningen till benämningen se språkprovet fr. 1866] (†) till 1: tvestjärt; ngn gg äv. om annan insekt; jfr -tvist. Schroderus Comenius 223 (1639). Tvästjertarne äro äfven förtretliga djur, som göra skada på blommor och frukter i trädgårdarne; de krypa gerna in i hål och derföre händer det ock stundom att de krypa in i öronen på folk; deraf kallas de äfven öronmaskar. Berlin Lsb. 148 (1866). Östergren (1971).
2) [jfr motsv. anv. av t. ohrwurm, eng. earworm] till 2 (c), om melodi l. musikstycke o. d. som ständigt (o. ofrivilligt) upprepas i ngns medvetande; jfr ör-hänge 2. SvD 31/10 2003, s. 40. Fenomenet att få en låt på hjärnan kallas tydligen öronmask. Tipset för att få bort öronmasken är att sjunga den rätt igenom från början till slut, eller problematisera texten och analysera den. SundsvT 4/9 2010, s. 58. —
-MIXTUR. (†) mixtur (se d. o. 4) avsedd att användas mot besvär l. sjukdom i örat; jfr -droppar. VGR 1771, Verif. s. 395. VGR 1789, Verif. s. 40. —
-MUFF. [jfr eng. ear muff] om typ av (värmande) huvudbonad bestående av två mjuka dynor av textil som placeras över vardera örat o. som hålls samman av en skena (av plast l. metall) över huvudet; i sht i pl., liktydigt med sg.; jfr muff, sbst.1 1, o. -lapp 1, -skydd 1. De i Amerika mycket använda s. k. öronmuffarne. SDS 4/3 1886, s. 3. Öronmuffar massor av härliga färger. DN 21/11 1980, s. 11. —
-MUSKEL. (numera bl. ngn gg) muskel i öra(t). Hernquist Hästanat. 35 (1778). Den främre öronmuskeln .. utspringer från fascian öfver tinningmuskeln och fäster sig i främre delen af örats brosk. Müller LbAnat. 134 (1905). —
-MUSSLA. (ör- 1847–1939. öron- 1847 osv.)
1) anat. till 1, om den del av ytterörat som ligger närmast hörselgången; äv. allmännare, om ytteröra; jfr mussla, sbst. 3 b β, o. -flik, -lapp 2, -läpp, -snäcka 1 o. ör-vinge. Hygiea 1847, s. 772. Öronmusslan är hos många djurarter väsentligt mera utvecklad än hos människan och dessa djur hava också betydligt finare hörsel. Holmgren ÖronSj. 23 (1925). Öronmussla .. (dvs.) den del av ytterörat (auricula) som ligger närmast hörselgången. Lindskog (1997).
2) till 2, om typ av mindre hörlur som placeras i ena örat o. ansluts till radio o. d., hörsnäcka; jfr -snäcka 3. Var noga med kvaliteten, även när det gäller fickradio .. Inbyggd Ferroceptor-antenn, uttag för öronmussla. DN(A) 5/5 1960, s. 8. —
-MÄRKA, -ning. (ör- 1959. öron- 1893 osv.)
1) till 1 d: förse (tamdjur) med öronmärke. NorrbNyh. 29/7 1893, s. 3. Öronmärkning användes också av lapparna för renhjordarna och det är troligt att vi även här ha att göra med ett lån från den nordskandinaviska fårskötseln. Ymer 1933, s. 344.
2) [eg. oeg. l. bildl. anv. av 1; jfr motsv. anv. av eng. earmark] reservera (ngt, särsk. penningmedel) för specifikt ändamål. SvD(A) 27/3 1933, s. 16. Vuxenskolan använder 45 procent av statsbidraget till sin verksamhet för handikappade. Även ABF öronmärker anslagsmedel till handikappverksamhet. GbgP 1/2 1994, s. 24. —
(1 d) -MÄRKE. (ör- 1764–1804. öron- 1804 osv.) hos tamdjur: för identifiering avsett märke i form av hål l. snitt l. plastbricka l. tatuering i örat. Någon renshud, derå öronen äro så afskurna, att örmärcket icke igenkännas kan. HFinLappm. 3: 176 (1764). —
-MÖSSA. (ör- 1668 osv. öra- 1925. öre- 1668–1677. öron- 1899 osv.) särsk. (i sht förr) till 1, om viss typ av mössa som täcker öronen. BoupptSthm 1668, s. 518. Örmössan jämte ett till densamma hörande hårband, hårstryken, var den gifta kvinnans hedersplagg. Norlind AllmogL 337 (1912). —
-NACKEL. [växtens blad kan liknas vid musöron] (†) växten Pilosella lactucella (Wallr.) P. D. Sell & C. West, revfibbla; jfr nackel 1. Nyman VäxtNatH 1: 62 (1867). —
-NERV. (öre- 1738. öron- 1778–1973) (†) särsk. i uttr. stora öronnerven, nervus auricularis magnus; äv. om hörselnerven, nervus cochlearis. När bloden löper med häftighet genom örat, och giör i öre-nerven samma ändring, som buller hade giordt, så wore Siälen ey ricktig, om hon ey hörde det. Rosenstein Comp. 203 (1738). Den stora öronnerven .. går rakt uppåt snedt öfver M. sterno-cleido-mastoideus’ öfre del till huden på den konvexa sidan af örat. Müller LbAnat. 236 (1905). SAOL (1973). —
(1 d) -PENSEL. (†) örontofs; jfr pensel, sbst.2 2. Öronen framtill och öfre sidan af framfötterna äro (hos ekorren) rödbruna, och öronpenslarne äro rödbrunaktiga. Lilljeborg Däggdj. 390 (1871). GbgP 18/12 1977, s. 7. —
(2) -PINA. om påfrestande l. plågsamt l. obehagligt ljudintryck; jfr pina, sbst. I 3. DA 19/3 1839, s. 2. Hafva edra döttrar af naturen utrustats med musikaliska anlag, nåväl, då bort med alla tankar på öronpinan! Idun 1888, s. 17. —
(2) -PINANDE, p. adj. om ljud: påfrestande l. plågsam l. obehaglig; ngn gg äv. om person: som alstrar sådant ljud; jfr -skärande, -slitande. Alla dessa sjungande, spelande, jodlande, grimacerande och öronpinande sällskaper. AB 23/1 1855, s. 1. Hela efternatten hade böndernas järnskodda vagnar med öronpinande skrammel åkt ner. Spong Tavl. 48 (1946). —
-POLYP. (numera bl. tillf.) polyp (se d. o. 2) i (mellan)örat. Operation för öronpolyp. SFS 1891, Bih. nr 79, s. 8. —
-PROPP. (ör- 1951 osv. öron- 1872 osv.)
1) till 1 (e): vaxpropp (se d. o. 2). Tholander Ordl. (1872). Så olikartade åkommor som feber, kolik och öronpropp. GHT 1890, nr 193 A, s. 2.
2) till 2: hörselskydd i form av propp som anbringas i hörselgången; i sht i pl. Väl skyddande öronproppar. SvD(A) 21/5 1913, s. 4. —
(1 c) -PÄRLA. (ör- 1771 osv. öre- 1639–1734. öron- 1915 osv.) öronsmycke med l. bestående av pärla. Schroderus Comenius 519 (1639). Guldinfattad, stor fransk Örpärla. AB(A) 12/11 1927, s. 13. —
-RENSARE. (numera bl. tillf.) jfr rensare 2 a o. ör-slev. Tandpetare med nagel- och öronrensare. Hvad Nytt? 12/11 1872, s. 4. —
(1 c) -RING. (ör- 1738 osv. öre- 1615–1630. örn- 1803–1895. örna- 1538–1810. örne- 1640–1709. öron- 1536 osv.) öronsmycke i form av ring. En gyldene öronringh. SalOrdspr. 25: 12 (öv. 1536). Öronringarna glimmade och kom henne att likna en gammal dalkulla. Höijer 30Silverp. 94 (1949). —
(2 c) -RINGNING. (numera bl. tillf.) jfr ringa, v.3 6 a α, o. -sus. Weste (1807). Öronringning .. (dvs.) tinnitus aurium, ringning i öronen, ibland med yrsel. Lindskog o. Zetterberg (1981). —
-ROT. jfr rot, sbst.1 4 a. Stundom ligger en brandgul fläck under örat, och synes äfven på öronroten (hos nordfladdermus). Nilsson Fauna 1: 26 (1847). —
(1 (e)) -SJUKA. (ör- 1790–1872. öre- 1588–1642. öron- 1804 osv.) (numera bl. tillf.) öronsjukdom. Raimundius HistLiturg. 74 (i handl. fr. 1588). Om vin (enl. folktron) skall hjelpa för öronsjuka, måste det vara en öfverlefva af det, som varit nyttjadt vid Communion. VetAH 1804, s. 82. —
(1 (e)) -SJUKDOM~02 l. ~20. (ör- 1790–1872. öron- 1807 osv.) sjukdom i örat; särsk. i uttr. öron-, näs- och halssjukdomar; jfr -fluss, -inflammation, -lidande, -sjuka, -sting, -styng o. ör-språng. Möller (1790). Öron-, näs- och halssjukdomar är mycket vanliga och en genomgång av organens funktion är därför av särskilt stort värde för att många skall kunna förstå de olika symptom som kan uppträda under sjukdomarnas förlopp. VLäkarb. 139 (1982). —
-SKED. (ör- 1673–1872. öre- 1582–1587. örn- 1739. örna- 1640. örne- 1525–1700. öron- 1751 osv.) (numera bl. tillf., om ä. förh.) örslev. HSH 18: 263 (1525). Jag tog strax några vissa krydder och kokade i söt mjölk, hvarmed jag sprutade hänne i båda öronen, och med öron-sked rensade dem väl, fast de voro nog torra. VetAH 1765, s. 201. —
-SKYDD.
1) till 1: skydd (se d. o. 2 b slutet) för öra l. öron; särsk. dels om öronlapp (se d. o. 1) l. öronmuffar, dels om del av hjälm; jfr -skyddare 1. Schulthess (1885). Att tapetens hjälmar sakna öronskydd utgör intet hinder för deras härstamning från ribbhjälmarna. Fornv. 1920, s. 10. Öronskydden kunna på vissa modeller (av skidmössor) knytas med band under hakan. Varulex. Beklädn. 253 (1945). Det drar så förbannat när man cyklar. Bäst att ta öronskydden också. Fogelström Vakna 13 (1949).
2) till 2: hörselskydd; jfr -skyddare 2. Användandet av öronskydd vid skjutning. ST(A) 1913, nr 7089 A, s. 4. —
-SKYDDARE. (numera bl. tillf.)
1) till 1: öronskydd (se d. o. 1). SD 30/12 1887, s. 2. Barn-Mössor. Af prima marinblått ylletyg, med öronskyddare. PriskurLeja 1895–96, s. 6.
2) till 2: hörselskydd; jfr -skydd 2. SvD(A) 31/1 1904, s. 8. Det är .. bäst att ha öronskyddare, om man står i kanonens närhet. VFl. 1914, s. 104. —
(4 a) -SKÅL. (ör- 1673 osv. öre- 1675–1778. örn- 1800. öron- 1766 osv.) med öra l. öron försedd skål (se skål, sbst.2 1). Teen 3. St: Stoop. 3. St: Öhr Skåhlar. BoupptSthm 1673, s. 674 b. —
(2) -SKÄRANDE, p. adj. om ljud: som skär (se skära, v.2 30 a (slutet)) i örat l. öronen; jfr -pinande, -slitande. Musiken bestod af en viol, föga öfverlägsen vår ryktbare spelman i Klefva, tambur och triangel, hvilka instrumenter förenade stundom åstadkommo temligen öronskärande ljud. Roos ResAmer. 136 (1854). —
-SLAG. öronlapp (se d. o. 1); jfr slag, sbst.1 46. En fodrad stormmössa med nedfälda öronslag. ST 1898, nr 2694 A, s. 3. —
-SLEV, se A. —
(2) -SLITANDE, p. adj. (numera bl. ngn gg) öronpinande; jfr slita 2 a o. -skärande. Berzelius ÅrsbVetA 1834, s. 340. Flickor, som vida bättre kunde använda tiden, sitta vid pianot 4–5 timmar om dagen, då de aldrig borde på detta onyttiga, öronslitande klink offra mer än lika många timmar i veckan. Langlet Husm. 997 (1884). —
(2) -SMEKANDE, p. adj. om ljud: som smeker (se smeka, v. 2 d α) örat l. öronen. Den lifliga rythmen, de öronsmekande favoritmelodierna gåfwo honom lust att äfwen dansa en kotiljong. Göta 14/7 1855, s. 3. —
(2) -SMICKRARE. (†) om inställsam l. lismande person; jfr smickrare 1 o. -kliare. Så hände det en gång i .. (Karl XI:s) yngre år, att några öronsmickrare, som trodde honom wara widskeplig, wille wäcka misztankar mot några bland hans hoffolk, begagnande dertill en pigas uppenbarelser. Afzelius Sag. X. 2: 126 (1866). —
(1 c) -SMYCKE. (ör- 1856 osv. öron- 1846 osv.) smycke buret l. avsett att bäras i öra (i sht örsnibb); jfr -clips, -klocka 2, -pärla, -ring, -spann o. ör-buckla, ör-gehäng, ör-hänge 1, örna-guld. Den älskade sjelf var prydd med sina förfäders dyrbara hals- och öronsmycken. PT 2/10 1846, s. 2. —
(1 (e)) -SMÄRTA. (ör- 1853. öron- 1863 osv.) smärta i (inner- l. mellan)öra; jfr -sting, -styng, -värk o. ör-språng. Uti Frankrike .. förekom sjukdomen vanligen med örsmärtor, hvilka gerna öfvergingo i bulning. Ilmoni Sjukd. 3: 383 (1853). —
-SNIBB, se A. —
-SNIPP l. -SNIP. (ör- 1788. öre- 1635–1747. örne- 1709. öron- 1849) (†) örsnibb; jfr snip, sbst.1 1. (Soldaterna) refwo och sleto ifrån Qwinnespersonerne .. theras Prÿdning .. , icke skonandes theras Örnehängien, så at Öresnipperna medh fölgde. Schroderus Os. 1: 603 (1635). Retzius EthnolSkr. 159 (1849). —
-SNÄCKA.
1) till 1: öronmussla (se d. o. 1); särsk. i uttr. som betecknar lyssnande (jfr öra, sbst.1 2). Tholander Ordl. (1872). Så fylls mina öronsnäckor av hans spänstiga steg. Smällande klackar. Närmre och närmre. Sjögren TaStjärn. 21 (1957).
2) zool. till 1, om snäcka av släktet Haliotis Lin., havsöra; jfr näck-öra. ELönnberg hos Linné FörelDjurr. 562 (1913).
3) till 2: öronmussla (se d. o. 2), hörsnäcka. Populära böcker om företagsadministration ingår också i utbudet. Stressade affärsmän kan korvstoppas med hjälp av en fickbandspelare och en öronsnäcka på flyget. SDS 18/10 1974, s. 5. —
-SOND. (ör- 1872. öron- 1906–1926) (i sht förr) sond (se d. o. 2) avsedd att införas i örat (för undersökning l. behandling). Tholander Ordl. (1872). Främmande kroppar i yttre hörselgången aflägsnas .. med fin vinkelböjd öronsond. LbKir. 2: 122 (1922). —
(1 c) -SPANN. (örna- 1725. örne- 1638. öron- 1541–1732) (†) öronsmycke; jfr spann, sbst.2 8. Öronspan, ringar, ännespan. Jes. 3: 20 (Bib. 1541). Kolmodin QvSp. 1: 118 (1732). —
-SPEGEL. (ör- 1899–1939. öron- 1843 osv.) om instrument för undersökning av öra; särsk. om pannspegel; förr äv. om öronspekulum; jfr oto-skop. Af .. Öronsjukdomarna (på garnisonssjukhuset) hafva tvenne utgjorts af simulerad döfhet, i ett fall af irritation genom en i örat instoppad och qvarglömd, samt sedermera genom örvaxafsöndring hårdnad bomullspropp, och hvarest döfhet och smärta upphörde, sedan nämnde propp blifvit genom öronspegel med pincet uttagen. Hygiea 1843, s. 248. Öronspegel .. (dvs.) en spegel med hål i mitten och konkav yta som reflekterar ljuset från en ljuskälla in i hörselgången för att se bl.a. trumhinnan. Lindskog (1997). —
-SPEKULUM. (förr) spekulum avsett att införas i örat (för undersökning l. behandling); jfr -spegel. SamlFörfArméen 5: Bil. 20 (1864). (Vid otoskopi) införes ett öronspeculum i hörselgångens yttre mjuka del, hvarigenom cerumen och hår hållas ur synfältet och hörselgångslumen hålles utspändt. LbKir. 2: 115 (1922). —
(1 d) -SPEL. spel (se spel, sbst.1 4 d) hos öron. En rättskaffens trafkörare tar under pågående körning icke ett ögonblick sina ögon från hästens hufvud och öron, ty han vet att galoppsprången föregås af ett förrädiskt öronspel. Wrangel HbHästv. 502 (1885). —
-SPETS. (ör- 1816 osv. öron- 1847 osv.) örsnibb; äv. (o. i sht) till 1 d, om yttersta delen av öra hos annat däggdjur än människa; jfr spets, sbst.2 1 b. Att här (i Nordnorge) finnas, utom röda räfvar, äfven hvita sådana och blå, samt svarta och hvita med svarta örspetsar och svansspets. Nilsson Dagb. 153 (1816, 1879). Hans mustasch strävar i riktning mot öronspetsarna. YstadAlleh. 16/9 2009, s. B5. —
-SPOLNING. spolning (se spola, v.1 2) av öra; särsk. konkretare, om enskild omgång av sådan spolning; jfr -bad. Det förut kända faktum, att patienter efter en öronspolning företedde egendomliga ryckande ögonrörelser. SvD(A) 12/9 1916, s. 9. —
-SPOTTKÖRTEL~020. (ör- 1845–1885. öron- 1778 osv.) framför o. nedanför örat belägen spottkörtel, glandula parotis; jfr -körtel. Hernquist Hästanat. 68 (1778). (Påssjuka) uppträder vanligen plötsligt med smärtsam svullnad av en eller bägge öronspottkörtlarna eller ibland underkäkspottkörtlarna. Wirgin Häls. 3: 97 (1933). —
-SPRUTA. spruta (se spruta, sbst.1 2) för öronspolning. Holmberg 2: 273 (1795). Det bästa sättet att oskadliggöra det lilla kryp som man fått in i örat är att drypa några droppar sprit i hörselgången, varigenom djuret dödas och sedan kan spolas ur med en öronspruta. DN(A) 5/7 1937, s. 10. —
-SPRÅNG, se A. —
(1 (e)) -STEN. särsk. (numera bl. ngn gg): otolit; jfr sten 6 b. (I innerörat) finner man en liten kalkartad massa, kallad otoconit eller öronsten (otolithus). Thorell Zool. 1: 178 (1860). —
(1 e) -STING. (örne- 1675–1888. öron- 1751–1931) (†) (sjukdom som orsakar) smärta i inner- l. mellanöra; jfr sting, sbst.1 4, o. -sjukdom, -smärta, -styng. Lindh Huuszapot. 54 (1675). Dracks mässvinet ur kyrknyckeln, botade det för öronsting. SvKulturb. 7–8: 291 (1931). —
-STRIT. [insekten har öronliknande flikar på halsskölden] entomol. striten Ledra aurita Lin. 1Brehm III. 2: 168 (1876). Öronstritarna har starkt plattat huvud och kraglik halssköld, som ofta bär skivlika utskott på sidorna. DjurVärld 3: 86 (1963). —
-STYCKE. (ör- 1691. öre- 1691. öron- 1738) (†) orillon; jfr stycke 3 a. Rålamb 8: 50 (1691). Näst efter Grafwarne måste märckas .. om Flanquerne, eller theras öron-stycke (Orilloner) så framt ther äro någre, kunna uthålla Stycke-skot. Richardson Krigsv. 1: 60 (1738). —
(1 e) -STYNG. (ör- 1760–1932. öron- 1842–1872) (†) = -sting; jfr styng, sbst.2 7. Det lindrar wärken i örstyng, at låta blåsa sig i örat med et rör eller penna. Darelli Sockenapot. 134 (1760). FoF 1932, s. 182. —
(2 c) -SUS. sus (se sus, sbst.5 1 e β) i öra l. öron; särsk.: tinnitus; jfr -ringning, -susande, -susning. Pigan Johanna Johans doter fr. Dybecks gods hade .. sårnader och wärk samt öronsus, curerades. NyttGam. 1788, s. 62. Enligt beräkningar skulle cirka 400 000 svenskar lida av öronsus. GbgP 21/9 1987, s. 39. —
(2 c) -SUSANDE. (öre- 1623–1642. örna- 1623. öron- c. 1645 osv.) (numera bl. tillf.) öronsus. Paulinus Gothus Pest. 95 b (1623). Lefwerådran som kallas Basilica .. hon öpnar thet Blodhet som ähr vnder Halsen, och hielper för ögnaswulnad, öfwerflödigt Näseblod, öronsusande. IErici Colerus 1: 131 (c. 1645). —
(2 c) -SUSNING. (ör- 1738–1824. öron- 1771 osv.) öronsus; jfr susa, v.1 1 f. Lind (1738). Operationen avhjälper också i de flesta fall den öronsusning, som ofta kan vara mycket besvärande vid otoscleros. Bergstrand SvLäkS 478 (1958). —
(1 d) -SÄL, förr äv. -SJÄL l. -SKÄL. zool. om säl tillhörande familjen Otariidae (vars medlemmar har synliga ytteröron), särsk. om sjölejon (se d. o. 1); i pl. äv. om familjen. Öron-skälarne (Otaria) utmärka sig derigenom, att de äga små utöron. Thorell Zool. 2: 107 (1861). Den med man försedda öronsälen eller sjölejonet. UB 3: 584 (1873). —
(2) -TASSLANDE. (örna- 1593. örne- 1638. öron- 1852 osv.) (numera bl. ngt ålderdomligt) om (bedrägligt l. lismande o. d.) tasslande i ngns öra; jfr -tassleri o. öre-viskan, örna-tasslan. PJGothus Helg. C 3 b (1593). Betrachtandes, althenstund vtaff slijke hemlighe Sammankomster, och hemligit Örnetaszlande .. blifwer på sidstonne Kärlekens Gnistar vptände. Schroderus Albert. 1: 42 (1638). —
(2) -TASSLARE. (öre- 1642. örn- 1759. örna- 1541–1864. örne- 1614–1788. öron- 1536 osv.) (numera bl. ngt ålderdomligt) person som baktalar l. förtalar l. sprider rykten o. d. i ngns öra; äv.: lismare. Örontaslare göra sich sielffue skadha, och ingen haffuer them gerna när sich. Syr. 21: 28 (”21: 31”) (öv. 1536). Han hade örontasslare till slafvar, som rent förstörde honom. VLitt. 1: 510 (1902). —
(2) -TASSLERI. (örna- 1752. öron- 1824–1865) (†) örontasslande. Wrangel Tact. 246 (1752). Den hos en så utmärkt man beklagansvärda svagheten, att lyssna till örontassleri och derpå grunda misstankar. 2SAH 40: 375 (1865). —
-TIMP. (ör- 1749. öra- 1644. örna- 1541–1855. örne- 1640–1756. öron- c. 1740) (†) örsnibb; jfr timp, sbst.1 2. Mose .. ströök aff blodhet på theras höghra örnatimp. 3Mos. 8: 24 (Bib. 1541). Dalin (1855). —
-TIPP, förr äv. -TIBB. (ör- 1764 osv. öra- c. 1645. örna- 1538–1640. örne- 1639–1696. öron- 1774 osv.) (numera bl. ngn gg) örsnibb; jfr tipp, sbst.1 slutet. VarRerV 5 (1538). När Författaren til Speculum Regale war wid Norrska Hofwet, säger han där hafwa warit sed, at klippa håret kortare än öron-tipparne. 1Saml. 4: 423 (1774). —
(1 d) -TOFS. tofs på öra; jfr -pensel. En liten hwit hund, med swart fläck på wenstra ögat och på länden, samt swarta örontofsar. KristianstBl. 2/7 1879, s. 3. —
(1 (d)) -TRAKT. (ör- 1835. öron- 1823 osv.) om område kring öra; jfr trakt, sbst.1 3. Florman Anat. 1: 227 (1823). Hufvudets sidor (på gröngöling) från näbben ända bakom ögonen till örtrakten svarta, med ett karmosinrödt streck från näbbviken bakåt. Nilsson Fauna II. 1: 125 (1835). —
-TRATT. (ör- 1899–1935. öron- 1869 osv.) trattformad (del av) apparat för undersökning av öra. SD 9/1 1869, s. 1. Ljusstrålarna från lampan vid sidan om patienten reflekteras och samlas i örontratten så att läkaren får en skarp bild av hörselgång och trumhinna genom att se igenom hålet i öronspegeln. VLäkarb. 142 (1982). —
-TRUMMA. (ör- 1790–1889. öron- 1824–1889) (†) trumhinna (anträffat bl. i ordböcker); äv. om hålrum i innerörat, särsk. om trumhåla; jfr trumma, sbst. 2 (d). (Sv.) Örtrumma .. (lat.) Tympanum auris. Möller (1790). Om man tillsluter näsa och munn, kan vid ett starkt bemödande att genom bröstets utvidgning hemta andan, öron-trumman så tömmas, att den yttre luftens tryckning på trummhinnan blir ganska känbar, och förorsakar ett slags tillfällig döfhet. ÅrsbVetA 1824, s. 425. Björkman (1889). —
-TRUMPET. (ör- 1844–1973. örn- 1848. öron- 1830 osv.)
1) till 1, om gång mellan mellanöra o. svalgets övre del, eustachiska röret (se eustachisk); jfr hörsel-trumpet. AB 13/3 1844, s. 4. Snabbt övergående smärtor i örat vid infektion i övre luftvägarna (förkylning) är vanligt och tyder på svullnad i örontrumpeten. VLäkarb. 35 (1982).
2) (†) till 2: öronlur. Hertigen af Wellington, som alltmer lider af döfhet, lärer nu börjat nyttja en örontrumpet af caoutschouc. Medborg. 7/1 1830, s. 1. Östergren (1971). —
-TVIST. (örn- 1837–1876. öron- 1846–1971) [sv. dial. örntvist; jfr d. ørentvist; i ä. tid troddes tvestjärten gärna krypa in i örat (o. knipa sönder trumhinnan); senare leden (med bet.: ngt tudelat) etymologiskt identisk med tvist, sbst.1] (†) tvestjärt; jfr -mask 1. Dahlbom Insekt. 102 (1837). Östergren (1971). —
-TÄCKARE. (ör- 1860. öron- 1906 osv.) zool. hos fågel, om fjäder som täcker (området vid) örat; i sht i pl. Bakom de hvitaktiga örtäckarne en svartbrun långsfläck (hos pärlugglan). ÖfversVetAFörh. 1860, s. 191. —
-VAX. (ör- 1738–1973. öre- 1738. öron- 1714 osv.) om i hörselgångens körtlar bildat sekret (som vid ansamling kan bilda en propp (jfr -propp 1 o. vax-propp 2)); jfr vax b (slutet). Lindestolpe Matk. 31 (1714). Det (är) vanligt att örvax samlar sig i yttre hörselgången i sådan mängd, att den fyller ut hörselgången fullständigt och därmed vållar starkt nedsatt hörsel. Holmgren ÖronSj. 38 (1925). —
(2) -VITTNE. (öra- 1708. öron- 1806 osv.) (numera bl. mera tillf.) person som med hörseln erfar l. erfarit ngt, åhöra vittne (se åhöra, adj.). Block Progn. 73 (1708). Myhrberg och Olle Alsén hävdar att ubåten i ytläge bullrat fram ute på havet. De hänvisar till ”öronvittnen bosatta på Aspö och Sturkö, som klart och tydligt kunde följa dess inträngning under nära en timmes tid före grundstötningen”. DN 8/5 1984, s. 2. —
-VIVEL. [insekten har öronliknande utvidgningar i snytet] entomol. om insekt av skalbaggssläktet Otiorhynchus Germar; i sht i pl., om släktet. Lundell (1893). Öronvivlar .. Huvudet ej hopsnörpt bakom ögonen; snytet i spetsen vid antennroten utvidgad till ett slags öronformiga flikar. Trägårdh Skogsins. 65 (1914). —
(1 (e)) -VÄRK. (öre- 1687–1737. örna- c. 1645. örne- 1578. öron- 1714 osv.) värk i (inner- l. mellan)öra; jfr -smärta. BOlavi 172 b (1578). Ack, den örvärken, när den anfäktar en rätt, vill den spränga hufvudet på en menniska. Runeberg (SVS) 7: 92 (1836). —
-ÖPPNING. (ör- 1847–1911. öron- 1765 osv.) hos människa l. annat däggdjur: hörselgångens mynning; äv. (o. numera i sht) om motsv. del hos andra djur än däggdjur; jfr -hål. SvSaml. 4: 125 (1765). Öronöppningarna (hos ugglorna) äro mycket stora och vanligen försedda med en rörlig hudklaff. 2NF 30: 851 (1920). Han tog ett par blöta lönnlöv och försökte pressa in dem i öronöppningen. Moberg Nybygg. 490 (1956).
Avledn.: ÖRAD, adj.
1) till 1, 4, ss. senare led i ssgr: som har (så l. så beskaffade l. så l. så många) öron (jfr örig, adj.2 1); jfr en-, har-, häll-, häng-, kort-, lok-, lång-, mus-, pensel-, röd-, slok-, små-, spets-, stor-, stubb-, stump-, svart-, svin-, tve-örad.
2) (†) till 4: som har öra l. öron; särsk. om (del av) växt; jfr örig, adj.2 2. (Musslan är) til skapnad .. Örad, Aurita, med en utestående hoptryckt och long flik. Retzius Djurr. 215 (1772). Åkersenapen .. (har) såg- eller bugttandade blad, de nedre vid basen örade. Nyman VäxtNatH 1: 304 (1867). Baudotii (Godron) v. d. Bosch. .. Bladskaft ej mycket längre än skifvan, med vidvuxna, glatta, föga örade slidor. BotN 1893, s. 62. —
ÖRIG, adj.2, förr äv. ÖROT, adj.
1) (numera bl. tillf.) till 1, 4, ss. senare led i ssgr: -örad (se örad, adj. 1); jfr häng-, lång-, slok-, spets-, stubb-örig o. slok-, stor-örot.
2) (†) till 4: som har öra l. öron; jfr örad, adj. 2. (T.) Oericht, (sv.) örig, som har öron. Lind 1: 1202 (1749). —
-ÖRING, sbst.3, m. l. r. till 1 d, om djur som har öron av det slag som anges av förleden; särsk. ss. senare led i ssgn slok-öring. —
ÖROT, se örig.
Spoiler title
Spoiler content