publicerad: 2023
ÖSTER ös4ter, adv. o. sbst.2; ss. adv. (numera bl. tillf.) superl. -st (OfferdalKArk. N II 1, s. 17 (1685) osv.); ss. sbst. r. l. m. Anm. En best. anv. av sbst. öster föreligger i ÖSTERN.
Ordformer
(euster c. 1640 (: euster .. ut). oster- i ssgr 1660 (: ostersijdan)–1665 (: osterända(n)). östar 1667. öster (-th-) 1525 (: Österlandh) osv. östra- i ssg 1722 (: Östrahafwet). östre- i ssgr 1635 (: Östrefrankiske)–1702 (: östre-passagien))
Etymologi
[runsv. austr, adv., fsv. öster, adv. o. sbst. n.; motsv. fd., ä. d. øster, fvn. austr (nor. nn. auster-, nyisl. austur), fsax. ōstar, ffris. āst(a), āster, fht. ōstar; av en med komp.-suffix -t(r)- försedd stam som bildats till den rot (med bet.: lysa) som äv. föreligger i bl. a. lat. aurora, gr. ἕως, sanskr. uṣas, lit. aušra, samtliga med bet.: gryning, morgonrodnad (möjl. är äv. lat. auster, sydvind, o. australis, södra, sydlig (jfr AUSTRAL), trots bet. att hänföra till denna rot); jfr äv. lat. oriens (se ORIENT), it. levante (se LEVANT, sbst.1, med motsv. bet.-utveckling); öster anses ha varit huvudväderstrecket i indoeuropéernas orienteringssystem o. alltså baserat på den uppgående solens position. — Jfr AURORA, ÖST, adv. osv., ÖSTAN, ÖSTRA]
I. ss. adv.: i l. åt öster (i bet. II); numera i sht i uttr. öster om ngt, i östlig riktning från ngt; jfr OST, adv. osv. I, ÖST, adv. osv. I, ÖSTAN I. Dog äre skippen forskingrede i stormmen szomblige Öster och szomme Vester. G1R 9: 327 (1534). (Stjärnan) går up öster och neder i söder. Ekeblad Bref 1: 25 (1649; rättat efter hskr.). Östar för kyrckian fans i förledet åhr .. een graf som war med hele steenar besatt på både sijder. RannsaknAntikv. II. 1: 284 (1667). Siönt iagh nu öster drager långt från mitt fosterlandh. KKD 3: 176 (1710). Omkring 800 meter öster om stationen. DN(A) 5/1 1900, s. 2. — jfr NORD-, SYD-ÖSTER.
II. ss. sbst., om det väderstreck (som ligger vinkelrätt till höger om norr o. rakt motsatt väster o.) där solen går upp vid dagjämningarna; äv. (numera bl. mera tillf.) om den del av jorden (l. himmelssfären) som från en viss punkt l. ett visst område räknat ligger i detta väderstreck (jfr ÖSTERN 1); särsk. i förb. med prep., särsk. (i)från l. i l. mot l. åt (jfr I); äv. i jämförelser l. i bildl. anv. (särsk. i uttrycklig motsättning till väster, för att beteckna stort avstånd l. motsatser o. d.); jfr ÖST, adv. o. sbst. osv. II 1, ÖSTAN III 1. Husets veranda vetter mot öster. Frå nörr och til öster. Am. 8: 12 (Bib. 1541). Wåra meningar äro så longt ifrån hwarandra som öster och wester. HB 3: 189 (1688). Wänder du nu ansigtet mot söder, så har du norr rätt bakom dig; och på wenstra handen har du öster. Berlin Lrb. 79 (1852). Det hade .. varit vackert väder med .. vind från öster. Hallström Händ. 130 (1927). Någonstans i Amerikas öster. GHT 1946, nr 40 A, s. 8. (Landet) sträcker sig åt öster och väster, åt norr och söder. Lindgren Mio 36 (1954). Solen har just gått upp över bergskammen i öster. Anderson Brev. 9 (2004). — jfr NORD-, SYD-ÖSTER.
Ssgr (Anm. 1:o Här behandlas äv. ett antal ord som eg. kan vara avledningar till geografiska egennamn sammansatta med öster. 2:o Med avseende på ssgrna -ifrån, -på, -ut, -åt o. -över jfr anm. 1:o under östan ssgr): ÖSTER-DALKARL~02 l. ~20. (numera bl. ngn gg, i sht i skildring av ä. förh.) mansperson från Österdalarna. Så at Österdalekarlen, som härtill hafver varit vahn att giöra sine uthlagor af detta lähnets skoogar och allmenningar, nu snarast sagt ingen skoog meer här hafver att tillgåå. OxBr. 11: 309 (1648). —
-DALMÅL~02 l. ~20. dialekt i Österdalarna. TFaluLSt. 13/1 1902, s. 2. Till det övre österdalmålet ha av gammalt räknats blott målen i Älvdalen, Mora ock från Mora utbrutna socknar samt Orsa. Landsm. 1907, s. 65. —
-DEL. om den östra delen av ngt; särsk. om geografiskt område (jfr del I 1 c). Thesze härjämbte Namn-gifne Torp eller byar, liggiandes i Caporio Lähn, och Kargalschi Pogosts Österdel. Stiernhielm (SVS) III. 1: 109 (1645). —
-FÄRD. färd österut. Braun Dikt. 2: 185 (1838). Runstenarne, t. ex. de med Ubbes konstrika ristningar, tala .. om österfärder. Hildebrand Hedn. 154 (1872). —
-GRÄNS. (numera bl. tillf.) östgräns. Östergrenszan (för judarnas land) är salt haffuet in til Jordans enda. Jos. 15: 5 (Bib. 1541). —
-GÖK. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh. l. med anspelning på ä. föreställningar) särsk. i sådana uttr. som östergök är tröste(r)gök, i fråga om gök som befinner sig i östligt läge första gången på året som den hörs gala, vilket tolkats ss. ett förebud om tröst; jfr tröster-gök. Norre gök är sorgegök, öster gök, tröstegök. Crælius TunaL 88 (1774). Nu ropade en gök, en östergök till tröst. Widding 1812 156 (1970). —
-HIMMEL. om himlen i öster, särsk. med tanke på den uppgående solens sken; jfr -moln, -sky. BohuslT 11/8 1874, s. 3. Så småningom rodnade österhimlen och snart tittade solskivan upp som en röd mösskärm. Engström Adel 45 (1923). —
-IFRÅN, ngn gg äv. -FRÅN, adv. ifrån öster. Spegel GW 97 (1685). Åtskilligt .. (talar för att rönnbärsmalen) först i senare tid invandrat till Sverige, sannolikt österifrån. Trägårdh Skogsins. 163 (1914). —
-LAND. [fsv. österland] land i öster (jfr -rike o. öst, adv. o. sbst.2 II 3, öst-land); särsk. (numera i sht i sg. best.) liktydigt med: Orienten (se orient 2; jfr levant, sbst.1 1, morgon-land, sbst.1), särsk. mer l. mindre exotiserande; förr särsk. om (var o. en av) Sveriges landsdelar öster om Östersjön. I Aabo och andre köpstäder i Österlandom. G1R 2: 150 (1525). Thå ko(m)mo wise men aff österlanden till Hierusale(m), och sadhe, hwar är Judha konungen som nyfödder är? wij haffuom seet hans stierna j österlanden. Mat. 2: 2 (NT 1526). De ifrån .. Påhlen, Ryssland och de öfrige Österländer ankommande och afgående handlingar. CivInstr. 397 (1720). Guidad visning av utställningen ”Österlandets skatter” med föremål från Egypten, Persien, Kina och Japan. ÖgCorr. 30/1 2018, s. 10.
-stjärna. jfr stjärna, sbst.1 1 e. Skandia 7: 42 (1819, 1836; bildl.). De trenne de vandra före / i tidernas pilgrimsgång / i ljus af Österlandsstjernan / vid sus af englarnes sång. LandskrP 5/1 1899, s. 2. —
-LED. (färd l. rörelse i) östlig riktning; i sht i uttr. i österled; förr äv. betecknande läge l. befintlighet i öster; jfr led, sbst.2 2. Lind 2: 598 (1749). Jag tänker mig att .. ”ljusningen” kommer från österled. Wulff Petrarcab. 89 (1905). Vikingafärderna i österled. Sterner o. Kinch OrientMatt. 189 (1929). —
-LÄGE. läge i l. mot öster; särsk. i fråga om byggnad(sdel) l. trädgård o. d. Bostadslägenhet inneh. 2 rum & kök med österläge på Östermalm. SvD(A) 11/5 1911, s. 14. Balkong i österläge för sköna frukostar. GotlT 30/3 2022, BoBra s. 11. —
-LÄNDARE. [till -land] (numera bl. tillf.) österlänning. Österländares sed, at ej gerna komma tomhändte til hwarandra. Hülphers Norrl. V. 3: 170 (1797). —
-LÄNDSK, förr äv. -LÄNDISK. [till -land] som tillhör l. härstammar från l. på annat sätt har att göra med land i öster; särsk. (o. numera i sht): som tillhör osv. l. som är (l. anses vara) karakteristisk för österlandet (Orienten) l. befolkningen där; jfr levantisk, morgon-ländsk, orientalisk 3. Iagh skal offuergiffua tigh them österlendska barnomen. Hes. 25: 4 (Bib. 1541). The Österlänniske Keysares säte och huffuudh Stadh Constantinopel. Rothovius Äropr. D 2 b (1633). (Grekernas beskrivningar av mytologiska fantasidjur är) emblemer i Österländsk smak. Stiernstolpe Cuv. 60 (1821). Yoga är en urgammal österländsk filosofi. Arbetet 8/5 1952, s. 9. särsk.
a) kyrkohist. i sådana uttr. som den österländska kyrkan l. församlingen, om den ortodoxa kyrkan (i motsättning till den romersk-katolska); jfr orientalisk 2 b α. Messokläden, at man them j förstonne bruket haffuer owijgdt så wäl j the österlendzska församblingar som j the westerlendzska. LPetri Kyrkiost. 85 a (1566). Den Österländska eller Grekiska Kyrkan, som påstår den Hel. Andas utgående endast af Fadren. Bergklint MSam. 2: 117 (1784).
b) (numera i sht i skildring av ä. förh.) i uttr. österländska språk, ss. sammanfattande benämning på den (tämligen heterogena) grupp av språk som talas i Orienten; äv. ss. akademiskt läroämne; jfr orientalisk 3 a. Peringskiöld MonUpl. 243 (1710). Det ungerska och de österländska språken hafva ej pronominaladjektiver. Schiller SvSpr. 63 (1859). Professorer, i österländska språk. SvStatskal. 1939, s. 693. —
-LÄNDSKA. [till -land o. -ländsk] (numera bl. mera tillf.) österländsk kvinna; jfr orientaliska. Möller (1790). Som bekant, bära österländskorna sedan uråldriga tider beslöjade ansikten. Östermalm 27/11 1903, s. 2. —
-LÄNNING, förr äv. -LÄNDING l. -LÄNDNING l. -LÄNNINGE. [fsv. österländingiar, österlänninga, pl.; till -land] person från land l. område i öster; förr särsk.: person från ngn av Sveriges landsdelar öster om Östersjön; numera i sht om person från österlandet (Orienten), särsk. med tanke på kultur l. levnadsvanor o. d.; jfr -ländare, -ländska o. oriental, sbst.2 1. G1R 2: 43 (1525). Therföre wele wij alle österlänninger alffwarligenn förmanth och förbudit haffwe, att ingenn ware sigh finner eller båtnekarler schole effter thenne dagh kiöpslagen bruke hos bönderne på landzbygdenn medh fisk eller andre kiöpmänns warer. PrivSvStäd. 3: 103 (1569). Judarnas kosteliga Balsam och Nardus-Watn, ther medh Judarna och Österlenningarna pläga smöria sigh. Muræus Arndt 4: 45 (1648). Äfven de som varit nog lyckliga att se Österlandet, skulle näppeligen kunna gifva en fullt klar bild af österländingen. Heidenstam End. 57 (1889). Österlänningar och judar använde saltet vid reningsoffer. Arv 1953, s. 50. —
-MOLN. (numera bl. tillf.) moln i öster; jfr -himmel. Men see iagh tror dher gryr ty östermålnen glittra. Skogekär Bergbo Wen. 104 (c. 1650, 1680; uppl. 1993). —
I. (numera bl. ngn gg) ss. adv. Etth lyttett sticke öst(er)nor. ArbogaTb. 4: 75 (1550). Öster nor om prestegorden. Hall KultInt. 84 (i handl. fr. 1638).
II. (†) ss. sbst.; särsk. i uttr. (ut)i östernorr, i l. åt nordost. Olai Cal. G 1 b (1588). Då wij kom ett stycke fram, fick wi se ett tiockt moln uti östernorr. Linné Skr. 5: 135 (1732). LjusdNyh. 30/6 1905, s. 4. —
-NORRA. (†) nordöstra. HSH 30: 182 (1658). I öster-norra ändan af stora grufwan. Bergv. 3: 449 (1771). NKristinehP 8/7 1903, s. 4. —
-PÅ, adv. i l. åt öster, österut; jfr öst-på. Påhlandh och annor landh, som i vägen öster på voro belägne. LPetri Kr. 9 (1559). Öster på uthan för slottett var en miölqvarn. HH 20: 363 (c. 1640). —
-RIKE. (numera bl. tillf.) om land l. rike i öster, österland; i sht i sg. best. I wår tijdh (finns) i österrijket någhre affgudadyrkare, hwilka omkring föra sijn Affgudh vthi wagn. Bullernæsius Lögn. 431 (1619). Then tiden gick ett rychte öfwer hela österriket, at af juda vpkommande worde en Konung, som skulle blifwa rådande öfwer all land och folck. Swedberg SabbRo 1: 553 (1701, 1710). —
-RUM. (numera bl. tillf.) rum (se rum, sbst.3 9) som vetter åt öster. SvD(A) 30/7 1924, s. 13. Vi ska ha ett stort österrum, en trappa upp, under tegeltaket. Norrskensfl. 12/7 1946, s. 7. —
-SALT. (numera bl. ngn gg) ss. (metonymisk) benämning på hav i öster, särsk.: Östersjön; jfr -våg. Emellan Östersalt och Öresund. KarlshAlleh. 7/11 1850, s. 3. —
-SIDA. [fsv. östhersidha] östsida; särsk. i förb. med prep. på. På öst(er)sydon wdmed gatun. ArbogaTb. 4: 75 (1550). —
-SKY. (numera bl. tillf.) jfr sky, sbst.1 2, o. -himmel. Corr. 2/5 1840, s. 2. När gryning sedan på östersky / Med lågande kinder står. CVAStrandberg 1: 14 (c. 1845). —
-SOL. sol(ljus) i öster. Lotosblommor, purpurröda, / Like östersolens strålar, glöda. Tranér Anakr. 217 (1830, 1833). Där östersol sken genom fönstrens glasmålningar. Rydberg Vap. 30 (1891). —
-STJÄRNA. (numera bl. tillf.) stjärna i öster. Fall, julesnö, och susa djupa mo! / Brinn, österstjärna genom junikvällen! Heidenstam NDikt. 9 (1899, 1915). —
-STRECK. (tillf.) om (kompasstreck som utmärker) östlig riktning; jfr streck, sbst.1 6, o. ost-streck. En Ocean, som swallat .. af ett wäder, som jemt .. strukit öfver superficien efter Öster- och Westerstrecken. Swedenborg RebNat. 1: 11 (1719). —
I. ss. adv. G1R 7: 160 (1530). Några hundrade alnar östersöder ifrån Glipsegrufvan. NoraskogArk. 4: 271 (1746). NKristinehP 22/7 1891, s. 3.
II. ss. sbst.; särsk. i förb. med prep. i. Isogæus Segersk. 1308 (c. 1700). Jag (såg) i öster-söder i Julii månad, lijka som ett stort hwitt qwinfolck sittia på watnet. UHiärne 2Anl. 70 (1702). 2VittAH 20: 224 (1852). —
-SÖDRA. (†) sydöstra; jfr öst-södra. På östre och östersödre sidan. RARP V. 1: 155 (1652). DN(A) 13/12 1925, Söndagsbil. s. 7. —
-UT. [fsv. öster ut] åt l. i öster; jfr ut, adv. 1 a, 12 a β, o. -på, -åt, -över o. öst-vart. Rett Österuth frå domkyrken. G1R 7: 160 (1530). En liten bäck, som börjar löpa österut, men tager sedan kosan åt norden. SP 1/6 1792, s. 1. Sportlovsbussar för de barn som bor österut. TrellebAlleh. 23/2 2011, s. B2. —
-VIKING. (numera bl. ngn gg, om ä. förh.) vikingafärd österut; i sht i det adverbiella uttr. i österviking; jfr viking, sbst.2, o. -väg. AskersundT 15/8 1868, s. 4. Ulrifr, som farit i österviking. SörmlB 275 (1918). —
-VÅG. (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) metonymiskt, om hav i öster (äv. i liktydig pl.); särsk. om Östersjön; jfr -salt. Solen, som ur östervågor skrider, / syns för det unga ögat dansa fram / bland lätta silfvermoln. SP 4/12 1828, s. 1. Af gammalt hade svenske män riktat sina blickar öfver östervåg. Finland var sedan århundraden ett kärt broderland. LfF 1894, s. 162. —
-VÄG. [runsv. austrvegr; i nysv. sannol. litterärt lån från (runsv. l.) fvn. austrvegr] väg österut; särsk. i det adverbiella uttr. i österväg, österut; i sht i fråga om vikingatåg öster om Östersjön (jfr -viking). En färd i österwäg. Björner Thorst. 5 (1737). Talrika svenska runstenar .. ha rests över män, som stupat i österväg. NordKult. 1: 89 (1936). —
-ÅT. [fsv. öster at] (numera bl. tillf.) åt öster, österut. (Gränsen) löper tädhan öster åt. Jos. 19: 13 (Bib. 1541). —
-ÖVER. i l. åt öster, österut; jfr över II 3 o. öst-över. The skuter som hadhe fördt rÿtter och häster öster öffuer. 3SthmTb. 1: 269 (1594). Länderna österöver. SundsvT 8/5 2014, s. 40.
Avledn.: ÖSTERLIG, adj.; adv. -en ((†) Rosenfeldt Nav. 5 (1693)). [jfr nl. oosterlijk, ä. t. österlich; jfr äv. det etymologiskt identiska osterlig] (numera bl. tillf.) östlig (se d. o. 1, 3). Rålamb 4: 78 (1690). Österlige Fiell. Renbeteskomm. 1907, 2: 9 (1744). (Magnetnålen har) kommit at giöra sina dageliga ändringar, den ena tiden något västerligare, och den andra österligare. VetAH 1747, s. 88.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content