SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2023  
ÖSTRA ös3tra2, förr äv. ÖSTRE, adj.; komp. (numera bl. tillf.) östrare (SvD 6/7 1995, s. 27, osv.) ((†) östare VgFmT III. 3–4: Bil. 2, s. 35 (1583)), superl. östrast (SthmVBl. 1750, nr 46, s. 2, osv.) ((†) österst HammarkDomb. 8/3 1610, Östergren (1971; angivet ss. sällsynt)).
Ordformer
(östra (ø-) 1526 osv. östre 16041941)
Etymologi
[fsv. östre; jfr fd., d. østre, fvn., nyisl. eystri (nor. nn. austre); eg. komp.-bildning till ÖSTER, adv. osv.]
ss. attributiv bestämning: som är vänd l. riktad mot l. belägen i öster; numera bl. ss. bestämning till (egennamn l.) sbst. i best. anv. Vårt östra grannland Finland. Och ær huset belægit .. paa langa gatune paa øst(ra) sidhone. OPetri Tb. 144 (1526). Then österste Vdden på Ösel. Månsson Siöb. F 1 a (1644). Östra gawelen. 3SAH 23: 253 (c. 1645). Hela denna östra del af kusten bebos af ett nomadfolk. DA 19/1 1825, s. 2. Utsigter: I norra och östra Sverige mindre stadigt väder, i det vestra efterhand uppklarnande. GbgP 18/5 1881, s. 3. Någon ropade på henne från östra flygeln. Gustaf-Janson ÖvOnd. 74 (1957). Stadens östra, västra och södra delar breder ut sig nedanför våra fötter. Diakité DroppMidn. 186 (2016). — jfr NORD-, SYD-ÖSTRA.
Spoiler title
Spoiler content