publicerad: 2023
ÄRR ær4, sbst.3, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(arr 1604–1675. err 1538–1824. erre 1636. är 1626. ärr (æ-) 1541 osv. ärre c. 1613–1639. ärre- i ssg 1603 (: ärre fult). ärret, sg. best. 1541 osv.)
Etymologi
[fsv. ar, är, äv. ärre; motsv. fd., d. ar (nor. arr), fvn. ærr, ørr (nor. nn. ær, nyisl. ör, fär. arr, err, ør); jfr det från nord. spr. lånade fin. arpi; nära besläktat med sanskr. áruṣ-, sår, o. sannol. till den rot med bet.: riva (upp), som äv. föreligger i bl. a. RÖVA]
i hud l. annan vävnad i kroppen: bestående spår (se SPÅR, sbst.3 3) av (sedan länge) sammanläkt (mer l. mindre långsmalt) sår l. skada l. av förutvarande utslag (se d. o. 6) o. d.; särsk. i förb. med dels verbet ha, dels bestämning inledd av prep. efter, äv. av; äv. dels utvidgat (se a), dels bildl. (se a, b); förr äv. övergående i allmännare anv., med inbegrepp av ännu inte sammanläkt sår l. skada o. d.; jfr SÅR, sbst., SÅR-MÄRKE. VarRerV 17 (1538). Thet är itt ärr effter brenningen. 3Mos. 13: 28 (Bib. 1541). Lägg Saffran i Rosenwatn, .. smörg sedan .. aff detta Watnet .. på Kopparna, när the begynna att torkas, så warder inga Arr. Lindh Huuszapot. 228 (1675). (Den uppståndne Jesus) lät wisa ärren och merken, ja ock hohlen effter spikarna i thesz hender och fötter. Swedberg SabbRo 1286 (1691, 1712). En fattig änckefru, hvars herre för dess trogne och tappre tienster eij mer öfrigt blifvit än en med ärr och skråmor upfyld kropp. 2RARP 7: 393 (1734). Se ärret af det sting, din dolk hans hierta ämnat. Murberg Racine Ath. 73 (c. 1776). På venstra kinden har hon ett litet ärr. Idun 1888, s. 167. Har tejpat ärret, hudfärgad tejp, man ska göra det om man vistas i solen så att inte ärret mörknar och blir ännu mer synligt. Wahlberg Cancerland 82 (2016). — jfr BOLDE-, KLÖS-, MÄSSLINGS-, PERFORATIONS-, SPIK-ÄRR m. fl. — särsk.
a) i utvidgad l. bildl. anv., om bestående spår av ytlig skada l. påverkan o. d. på ngt annat konkret, särsk. dels växt (särsk. bark på träd), dels landskap o. d.; förr äv. om (första ansats till) grodd o. d., särsk. i ssgrna FRÖ-ÄRR, ÄRR-KNÖL (jfr ÖGA 5 b β); jfr SÅR, sbst. c. (Trädets) jämna Båhl war på 3. sidor långs åt och något på slutt ristad ifrån Roten, så långt up man se kunde; desse skråmor woro med ett ärr .. ihopläkte. Linné Gothl. 183 (1745). Afsigten med Stålplattan är att vid ämnets utdrifning ur ringen, bevara det för ärr i botten. VetAH 1820, s. 215. Stöflar, som .. förete ärr efter åratals strider med gatläggningen. Aminoff StPtbg 153 (1909). Nu gapade mot oss .. den tomma glaciärbädden, i vilken de nutida bäckarna skurit djupa ärr. Ymer 1931, s. 11. Annars bär vår planet många spår efter krockar med asteroider och möjligen kometer. Sådana ”ärr” finns också i Sverige. GbgP 15/11 1992, Söndag s. 10. — jfr BLAD-, FRÖ-, GREN-ÄRR.
b) i bildl. anv., om minne l. följd av ngt, i sht negativ upplevelse o. d., som har bestående (menlig) inverkan på senare förhållanden; jfr SÅR, sbst. d. At .. alla sedermera opwexte arr och trätor efter then första pr(æ)positi förlijkning och wår egin obligation skola aldeles dödas och iche någo(n) sinn mehr yrkias. Murenius AV 161 (1647). Försökom .. att ingjuta mera lif och ett större mått af kraft åt vissa snillets alster, der reglornas tvång tyckts hafva lemnat ärr efter fjettrarna. 2SAH 9: XI (1819). En konflikt skulle lämna många ärr efter sig, hur den än slutar. GHT 1946, nr 244, s. 3.
Ssgr: A: ÄRR-BETÄCKT, p. adj. (numera bl. tillf.) mer l. mindre täckt med ärr; ärrig; jfr betäcka 2 o. -full. AB 14/12 1839, s. 3. Veteraner ärrbetäckte, / Ett i pansar härdadt slägte. Snoilsky NDikt. 11 (1881). —
-BILDNING. abstrakt o. konkret(are); jfr bildning 4. TLäk. 1834, s. 374. Smittosam ögoninflammation .. vållar svålbildningar i ögonlockens bindhinna, ärrbildningar och fläckar på hornhinnan. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 403 (1886). När behandlingen avbryts sker nybildning av hudceller i det behandlade området och risken är liten för ärrbildning. PatFass 1990–91, s. 279. —
-FULL. (ärr- 1809 osv. ärre- 1603) (numera bl. tillf.) full med ärr; ärrig; jfr -betäckt. Mitt skin så ärre fult är. Balck Es. 186 (1603). —
-KNÖL. (numera bl. tillf.) ärrsvulst; förr äv. till a, om knölformig (ansats till) grodd. Fröen med kamlikt bihang (ärrknöl). Nyman VäxtNatH 1: 293 (1867). Dessa ärrknölar (keloid) äro små .. och höja sig blott några millimeter öfver hudytan. Wretlind Läk. 1: 115 (1893). —
-LIKNANDE, p. adj. som liknar l. påminner om ärr; jfr -lik. En ärrliknande skrumpning af huden. 2NF 16: 1470 (1912). —
-MASSA. anat. massa (se massa, sbst.2 1 b) varav ärr bilda(t)s. Näsbenet .. hade en dålig ärrmassa till betäckning. UpsLäkF 1888, s. 96. —
-MÄRKNING. avsiktligt åstadkommande av (ss. prydande l. hedersamt o. d. ansett) ärr l. ärrsvulst (på sig själv); jfr märka 3 o. -tatuering. GHT 14/8 1912, s. 3. Denna ärrmärkning kan leda sitt ursprung från krigarens ärofulla sår. Bolinder Naturkult. 114 (1922). —
-SKRUMPNING. med. gm ärrbildning uppkommen skrumpning; jfr -striktur. NorrkpgT 9/1 1900, s. 2. Förändringen består i atrofi och ärrskrumpning af väfnaden. Tårkörtelns utförsgångar förstöras. 2NF 33: 512 (1922). —
-STRIKTUR. med. gm ärrbildning uppkommen striktur; jfr -skrumpning. Redan länge har man antagit, att åtminstone de svåraste formerna af ärrstrikturer i .. (matstrupen) oftast bero på förtärandet af frätande kemikalier eller i undantagsfall af alltför heta drycker. UpsLäkF 1889, s. 469. —
-SVULST. med. i ärr i huden: av (förtjockad) ärrvävnad bildad svulst, keloid; jfr -knöl. I samtliga fall har ärrsvulsterna blivit avsevärt mindre än tidigare. DN(A) 7/7 1953, s. 3. —
-TATUERING. (i fackspr.) gm ärrmärkning (o. utan färgämnen) åstadkommen tatuering; äv. konkret. GHT 14/12 1901, s. 6. En teori om att färgtatuering uppkommit ur en primitiv, folkmedicinsk ärrtatuering. Fatab. 1928, s. 96. Dessa (på bronshuvudet) fint utmejslade, levande ansiktsdrag, där den karaktäristiska ärrtatueringen skulpterar huvudets serena linjespel. DN 8/3 1983, s. 4. —
-VANDLAS, v. dep. -ing. med. ärra sig; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som bildat ärr (jfr ärra, v. 3). Norrlänn. 29/8 1901, s. 4. I stället för en förtjockning uppstår ärrvandlade, tunna, glänsande om cigarettpapper påminnande områden. Strandberg HudSj. 114 (1924). Även i fortsättningen följer den tuberkulösa lymfangiten primärhärdens omvandling. När den senare ärrvandlas, ärrvandlas även den förra. SvLäkT 1935, s. 349. —
-VÄV. (numera bl. tillf.) ärrvävnad; jfr väv 1 d β. MedArch. I. 2: 142 (1863). Att skapa en ny pupill, då den ursprungliga genom inflammation efter starrstick tillslutits av ärrväv. Meyerson SerafimInstr. 35 (1952). —
-VÄVNAD. anat. bindvävnad varav ärr består; jfr vävnad 2 a slutet o. -väv. Denna wätska .. ombildas på några (3–6) dagar till ärrwäfnad. Lundberg HusdjSj. 506 (1868).
B (†): ÄRRE-FULL, se A.
Avledn.: ÄRRA, v., l. ÄRRAS, v. dep. -ning. (-a 1756 osv. -as 1839 osv.) [jfr fsv. ärraþer, p. adj.]
1) intr.: bilda ärr; äv. (o. numera vanl.) refl. (se a) l. ss. dep. (se b) i liktydig anv.; äv. bildl.; jfr ärr-vandlas. Hans Skada vthi Nacken war ännu intet läckt, ärrat eller medh någon starck Hinna öfwerdragen. Sylvius Curtius 538 (1682); jfr 3. Jag har .. tydeligen sett, at vattukoppor kunna ärra. VetAH 1784, s. 151. 1905 hade ”unionen som var ett tvångsäktenskap” upplösts och såren ärrade ännu. Idun 1948, nr 26, s. 11. särsk.
a) refl. Sahlstedt (1773). Såren ärrade sig hos henne mycket långsammare, än vanligt. VeckoskrLäk. 1: 61 (1781). I hans ena tinning såg hon ett djupt rivsår, som icke hunnit ärra sig. Moberg Rid 160 (1941).
b) ss. dep. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 89 (1839). För oss som under sex blodiga år suttit hemma vid köttgrytorna är det ur många synpunkter nyttigt att komma till Frankrike innan den stora hemsökelsens spår sopats igen och såren ärrats. SvD(A) 30/12 1945, s. 12.
2) (numera bl. tillf.) tr.: omvandla (ngt) till ärr l. förse (ngt l. ngn) med ärr. Väl tiden ärrar månget sår, / Hur djupt än pilen slog. Sätherberg Dikt. 2: 131 (1863). (Autostradan) går på sidan om stupen utan att ärra bergsidan. GbgP 1947, nr 97, s. 2.
3) [möjl. delvis adjektivisk bildning till ärr, sbst.3] i p. pf. av 1 l. 2 i mer l. mindre adjektivisk anv.: som har fått (månget) ärr; ärrig. Ihre (1769). Ärrad som ett knäckebröd av kopporna. Nilsson BombiNick 220 (1946). På andra sidan .. stod ett urgammalt, ärrat skåp som var låst och otillgängligt fast nyckeln satt i. Nilson MessTräb. 23 (1990). särsk. i bildl. anv., motsv. ärr, sbst.3 b; särsk. om utövare av viss verksamhet o. d., i fråga om att ha prövats hårdhänt i denna verksamhet. För första gången fick jag av en erfaren, ärrad skribent höra vad ett förlag betydde för en författare. Lo-Johansson Förf. 40 (1957). Men idag är jag en ärrad alkoholisthustru med alla verserna genomgångna och repeterade. Antti MyckJord. 93 (1987). —
ÄRRIG, förr äv. ÄRROT, adj. (-ig 1615 osv. -ot (-tt) 1639–1732 (: koppeärrot). -ug 1681–1745) som har (månget) ärr; ärrad; om soldat o. d. äv. mer l. mindre metonymiskt l. oeg.: som prövats hårt i krig; äv.: som innebär l. utgörs av ärrbildning; jfr ärr-betäckt, ärr-full. Wåra kroppar äre, medhan wij wandra i thenna mörksens daal, swarte, stygge, faaselighe, ärrige, fläckiotte. Phrygius HimLif. 89 (1615). En plump och ärruger Soldat, / Med gammal råck och råstig wärja, / Kan ofta landet bättre wärja, / Än granna gåszen med sin stat. Nordenflycht QT 1745, s. 26. Man .. har exempel på att smittkoppor anfallit personer, som förut hafwit dem, ja deraf warit ärriga. Lovén Anv. 59 (1838). Någon gång händer (vid skörbjugg), att ärriga förändringar i en led och skrumpning och kramp i en muskel göra, att t. ex. en arm eller ett ben blir obrukbart för livet. Ljungdahl ÄmnSj. 148 (1930). För Paolos skull måste hon kyssa sin far någonstans på den ärriga kinden. Born RopSten. 189 (1991). jfr kopp-, mässlings-ärrig. särsk. i utvidgad l. bildl. anv. l. till ärr, sbst.3 a; i sht förr särsk. om tackjärn. Tackjernet, som rann ganska qvickt, stelnade långsamt, med jemn yta dock litet ärrigt. JernkA 1817, 2: 79. Väggfasta ekbord, ärriga efter alla de salamandrar, som rivits på dem. Lindqvist Herr. 160 (1917). I närheten av Bålforsen står Gammeltallen, ärrig, 400-årig. TurÅ 1943, s. 264.
Avledn.: ärrighet, r. l. f. Tholander Ordl. (1872). Enligt forskarna kan detta bero på att kvinnor betraktar ärrighet som en symbol för maskulinitet. UNT 23/11 2008, s. A23.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content