[utlöst (möjl. efter mönster av LAGA, adj.) ur den ssg som föreligger i fsv. asyna(r) vitni (liksom möjl. ännu i de äldsta språkproven nedan), urspr. gen. sg. av ÅSYN; i vissa ä. nysv. ordböcker förekommer formerna åsyne-vittne, åsyna-vittne, möjl. ännu vittnande om den ursprungliga ssgn, men senare sammanskrivningar (se nedan) torde däremot vara sekundära till uttr. — Jfr SAMMAN-KÖNA, ÅHÖRA, adj.]
som med synen bevittnar l. erfar ngt; äv.: som görs l. fås o. d. med hjälp av synen; särsk. (o. numera bl.) i uttr. åsyna vittne (äv. sammanskrivet), ögonvittne; jfr VITTNE 2 e ι. Endogh ther wore ingen åsyne witne. UpplDomb. 5: 212(1599). Som Ledamot af Adelsståndet, gafs Honom rättighet .. at, under Konungs och Ständers åsyna pröfvande, göra sin nit och sin skickelighet utmärkte. Tessin ÅmVetA 1753, s. 12. Af åsyna erfarenhet vet jag intet bränbarare att maka till vår eld. Bergklint Vitt. 251(1774). 2:ne åsyna och åhöra vittnen. Hygiea 1842, s. 243. Om likfärden .. har man följande .. anförda skildring, gjord af ett åsynavittne. 3SAH 9: 90(1894). Det finns inget åsyna vittne men det finns personer som gjort iakttagelser som kan visa sig vara värdefulla, säger (åklagaren). SmålP 22/11 2018, s. A24.
SAOB
