publicerad: 2023
ÖDLA ø3dla2, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(odela 1689. öddela c. 1580. ödela (-dh-) 1538–1741. ödla (-dh-) 1541 osv. öglor, pl. 1761 (: ormöglor))
Etymologi
[fsv. öþla, äv. om orm; motsv. fd. øthle (d., nor. øgle), fvn. eyðla, øðla, eðla (nor. nn. ødle, nyisl. eðla); av omstritt ursprung]
1) om (individ l. art l. släkte l. familj av) den till ordningen fjällreptiler hörande underordningen Sauria med mer l. mindre långsträckt, cylindrisk kropp, lång mer l. mindre spetsig stjärt o. vanl. fyra ben (som oftast är svagt bärkraftiga, medförande ett krälande, men likväl mycket snabbrörligt förflyttningssätt), saurie; särsk. (o. om sv. förh. i sht) om (individ l. art av) det till familjen Lacertidae (egentliga ödlor) hörande släktet Lacerta Lin. (med jämförelsevis mindre saurier vars svans lätt kan brytas av men växer ut igen) (jfr FYR-FOT, sbst.2); äv. dels koll., särsk. (o. i sht) om ödleskinn, dels (astron.) i sg. best., om en av många stjärnor bestående stjärnbild på norra stjärnhimlen. VarRerV 54 (1538). Ormödleolia, (men thet moste wara aff thet Wälska slags Ödelor) .. smörj ther medh thet fleenskalliga ställe. Hildebrand MagNat. 24 (1654). Ju skiönare ödela, ju starkare och farligare är också förgiftet. AsiatB 1: 303 (1741). Af zoologiska nyheter kan jag nämna, att man vid Helsingborg skutit en stor ödla, som man länge trodde vara en drake, som låg på pengar. Berzelius Brev 14: 39 (1825). Ödlornas ordning är den artrikaste bland kräldjuren. 1Brehm III. 1: 36 (1876). Reptilläder och dess efterapningar, såsom krokodil, ödla, orm etc. äro alltid en betydande handelsvara. Förbundet 1914, nr 3, s. 8. Nordliga stjärnbilder: .. Lacerta, Ödlan. Bergstrand Astr. 39 (1925). En liten ödla löpte hastigt utmed sprickan och försvann in i den. Pleijel Fungi 173 (1993). — jfr BRYGG-, GECKO-, IGUAN-, KRAG-, MUR-, ORM-, PRICK-, SAND-, SKEN-, SKOGS-, SKÖN-, STUBBSVANS-, TAGG-, VARAN-ÖDLA m. fl. — särsk. i jämförelser (särsk. i sådana uttr. som snabb som en ödla) l. i bildl. anv. (särsk. (numera bl. mera tillf.) om snabbrörlig l. i skinnkläder klädd person). En vanmäktig ordprålare, som, en gång satt på verkligt prof, blifver stum som en ödla. LitAlbum 1880, s. 82. Snabb som en ödla hade Jim Cox redan krupit mellan hjulen. Janson CostaN 2: 10 (1910). Raggare och raggarbrudar – ödlorna – som knuffar sig fram mellan korvstånd och nyfikna turister. GHT 1959, nr 175, s. 6.
2) ss. senare led i ssgr, om djur som till utseende l. beteende påminner om ödla (i bet. 1).
a) om dinosaurie l. annat utdött kräldjur, särsk. i ssgrna FISK-, FLYG-, JÄTTE-, SKRÄCK-, SVAN-, SVANHALS-, TAK-ÖDLA.
Ssgr (i allm. till 1 (l. (tillf.) 2 a)): ÖDLE-ART. jfr art 8 a α. I Sverige finns det tre ödlearter, sandödla, skogsödla och kopparödla. En Iguana, en ödleart af ansenlig storlek. SvBiet 1843, nr 302, s. 3. —
-ARTAD, p. adj. jfr arta, v. V 1 b, 3; i sht förr särsk. i uttr. ödleartat djur, om djur hörande till underordningen ödlor. Upsala 4/11 1845, s. 3. Det är först på de sista åren, som man upptäckt lemningar af ödleartade djur uti stenkolsformationens lager. Bergstrand LbGeol. 320 (1868). —
-BO. jfr bo, sbst.1 8. Ack! tala icke med mig om Rom! Det är en kyrkogård och ett ödlebo. UpsP 5/1 1876, s. 2. —
-DJUR. förr äv. med inbegrepp av ödla 2 b, om kräldjur. Ichthio- och plesiosauriernas förfärande ödledjur. BoråsTidn. 10/12 1873, s. 2. Kräldjurens (ödledjurens) likheter med groddjur. Smitt Ryggradsdj. 5 (1882). —
-FÅGEL. (numera bl. ngn gg)
1) urfågel (ss. ordning); jfr -svans-fågel. TKristlTro 1886, s. 229 (1880). Trots den primitiva byggnaden anses urfågeln emellertid ha kommit ett gott stycke på väg mot vår tids fåglar, och många olika ”ödlefåglar” torde ha levat före den. BokNat. Liv. 207 (1951).
2) om varietet av kanariefågel med ödleliknande teckning. Engelska Ödlefåglar finnas till salu billigt. GHT 19/1 1878, s. 4. —
-KALLA. om den i Sv. ss. prydnadsväxt odlade kallan Sauromatum venosum (Aiton) Kunth (som har ödleliknande fläckigt bladskaft o. blommar utan vatten l. jord). Hylander PrydnV 66 (1948). —
(1 (slutet)) -KVICK. ödlesnabb. Hon räckte ut sin långa, smala, röda tunga, men den drogs ödlekvickt tillbaka in i munnen igen. Johnson DrömRosEld 183 (1949). —
-LIK. ödleliknande. Storödlor (Dinosaurii) är namnet på en annan ordning, bestående af mera ödlelika djur med ytterst grofva extremiteter. Thorell Zool. 2: 229 (1861). —
-LIKNANDE, p. adj. som liknar l. påminner om en ödla(s); jfr -lik. NVexjöBl. 1883, nr 45, Bil. s. 2. Kritperiodens tandbeväpnade och ödleliknande fåglar. Rydberg Varia 111 (1889, 1894). —
(1(, 2 b)) -OLJA. (förr) olja utvunnen (för magiska ändamål) ur ödla (l. orm). Kan tu icke Ödleolian bekomma .. Tagh gröna lefwande Ormödlor, siudh them i Boomolia. Hildebrand MagNat. 25 (1654). —
-SKINN. skinn (på l.) från ödla. GbgP 15/10 1867, s. 2. Hon hade skor av ödleskinn. Martinson Kap 17 (1933). —
-SLÄKTE. [jfr fsv. ödhlo släkt] jfr släkte, sbst.2 4 a; särsk. (i sht i sg. best.) om Lacerta Lin. Ödle slägtet är ett ganska widlyftigt genus. Linné FörelDjurr. 162 (1748). Ödle-Slägtet (Lacerta Lin.). Nilsson Fauna 3: 22 (1860). Placodus .. ett fossilt ödlesläkte från triastiden. 2NF 37: 1066 (1925). —
(1 (slutet)) -SNABB. snabb ss. en ödla; jfr -kvick. (Det) tog .. i dörrvredet – en magister förstås! och ödlesnabbt hade man slinkit under bänken. KarlstT 28/4 1900, s. 3. —
-SVANS. svans hos (l. från) ödla; jfr -stjärt. GHT 22/11 1895, s. 1. Som bekant får man aldrig taga en ödla i svansen, den brytes genast af, ödlesvansen är ett ömtåligt ting. FoFl. 1909, s. 215.
Ssg: ödlesvans-fågel. paleozool. fågel av den utdöda underklass (med det ä. lat. namnet Archaeornites) som från kräldjuren bevarat svans (o. endast omfattar ordningen urfåglar (jfr ödle-fågel)); i sht i pl., om underklassen. DjurVärld 8: 100 (1960). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content