SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2023  
ÖMKLIG öm3klig2, äv. (numera bl. ngn gg) ÖMKELIG öm3kelig2, förr äv. ÖNKLIG l. ÖNKELIG, adj. -are. adv. -A (†, 2Mack. 3: 16 (Bib. 1541), PJAngermannus Tröstskr. D 3 b (1622)), -EN (G1R 26: 116 (1556) osv.),-T (Nordenflycht (SVS) 1: 38 (1745) osv.).
Ordformer
(ömkelig (-ck-, -gh) c. 1540 osv. ömklig 1742 (: ömklighet) osv. önkelig (-ck-, -gh) 15221819. önklig 18441932. — n. sg. o. adv. -ligit 15281756. -ligt 1724 osv.)
Etymologi
[fsv. ömkeliker, önkeliker; jfr fd. ønkelig (d. ynkelig); till ÖMKA, v. (l. ÖMKA, sbst.); etymologiskt identiskt med YNKLIG. — Jfr ÖMKRYGG]
om ngt som väcker ömkan: bedrövlig l. beklagansvärd l. eländig l. usel; särsk. med huvudord betecknande dels person, dels tillstånd l. situation o. d.; ofta med tanke på att ngn bevittnar ngt eländigt osv. (särsk. i sådana uttr. som vara ömkligt att se); äv. med inbegrepp av ringaktning l. nedlåtenhet; jfr MISERABEL 1, 3, YNKLIG 1, ÖMKANS-VÄRD, ÖMLIG. En ömklig syn. De befinner sig i en ömklig situation. Thenna önkelige brandh som henne (dvs. kyrkan) offuergangin ær. G1R 1: 35 (1522). Marken är förödd, och åkren ståår ömkeligha. Joel 1: 10 (Bib. 1541). Thet är en önckelig ting at en Menniskia låter således Diefwulen öfwerwin(n)a sigh. Muræus Arndt 3: 88 (1648). (Bruksarbetarna) äro nu råkade uti sådant ömkeligt och fattigt tillstånd, att jag det intet tillfyllest beskriva kan. Helmfrid Holmen. 99 (i handl. fr. 1724). Det var ömkeligare, än jag kan omtala, att se min Väns Hustru gråta. Linnerhielm 1Br. 210 (1797). Hvilket ömkeligt lif jag här i allmänhet förer behöfver jag ej för Friherinnan omtala. Tegnér Brev 5: 150 (1829). Det skall bli ett brått slut på detta ömkliga förhållande. Bergman Hancken 163 (1920). Ömkeliga änkor efter knektar, som var stupade. Moberg Rid 10 (1941). — jfr MED-ÖMKLIG. — särsk.
a) om handling l. gärning o. d. (l. om person med tanke på handling osv.); särsk.
α) (numera bl. ngn gg) om handling osv. som vittnar om hänsynslöshet l. våldsamhet l. brutalitet; särsk. om mord; jfr YNKLIG 3. The rydzers önckelige och ochristelige tyrannij. G1R 26: 116 (1556). (Staden blev) så ömkeligen förstörd, at den sedan aldrig kom til sin förra härlighet igen. Cederbourg BeskrGbg 129 (1739). Riksens biskopar och rådsherrar äro ömkeligen mördade. Fryxell Ber. 3: 18 (1828). Gjordt är det blodiga och grymma dådet, / Det gräsligaste, ömkligaste mord / Som nånsin England gjort sig skyldigt till. Hagberg Shaksp. 5: 248 (1848). ArvikaT 27/10 1899, s. 3.
β) i fråga om moral, ungefär liktydigt med: tarvlig l. skamlig. Hans affärer blefvo mycket intrasslade och slutligen rent ömkliga. Almqvist AmH 1: 159 (1840). Nu har jag .. begått denna ömkliga handling och af dig blifvit straffad derför. PT 12/6 1858, s. 2. En moraliskt ömklig och lågsinnad individ. Expressen 20/5 1957, s. 4.
γ) i fråga om kvalitet l. värde hos prestation (särsk. inom konstnärlig l. litterär verksamhet): sorgligt l. beklagligt svag l. bristfällig, usel. (Porträttet) tyckes ju wara så ömkeligen målat, at jag, min sann, skulle kunna göra det långt bättre. Lagerström Holberg Jean 56 (1744). Att såsom litteratörer, eller ens såsom läsare af böcker, äro Svenskarne temligen ömklige. De följa godtroget Utlänningars omdöme. Skandia 3: 64 (1834). Talet var i Logiskt och Grammatikaliskt afseende ömkeligt, och likväl af en stor verkan, genom fadrens tårar och djupa rörelse. Geijer Brev 288 (1836). Flickorna voro klädda i smaklösa klänningar, och deras frisyrer voro ofta ömkliga försök att efterapa en eller annan filmstjärnas. Hedberg VackrTänd. 6 (1943).
b) i vissa uttr. särsk.
α) (l. ta) ett ömkligt slut l. en ömklig ände o. d.; i sht i fråga om att dö. Ther epter wardt han stongat i hääl aff en galin tiwr, och thet war en önkeligh affgong for en konung. OPetri Kr. 28 (c. 1540). Then glädin togh en önckeligh ände. Svart G1 32 (1561). Vi hafva sedan sedt ett ömkeligit slut på denna ärliga Herre. HSH 7: 259 (c. 1800). Pelias får sin ömkliga ändalykt i den gyllene kitteln. SagSed 1935, s. 34.
β) (vara både) ömklig och löjlig; jfr YNKLIG 1 c α. Corylander LundDomk. 45 (1756). Det var både ömkligt och löjligt att se derpå. Sturzen-Becker 1: 8 (1845, 1861). En sådan hämndaktion är både ömklig och löjlig. DN 22/6 1972, s. 2.
c) med huvudord betecknande ljud l. läte l. tonfall o. d.: som vittnar om elände l. bedrövelse o. d., jämrande l. klagande; äv. i anv. motsv. d; äv. ss. adv.; jfr YNKLIG 4. Kom .. fram en dansk quinna, som klagade sigh önkeligen att hon hade myckin ahnfechtningh. ÄARäfst 163 (1596). Hon sporde honom til medh qwidhe, / Så önkeligh war hennes gråt. Visb. 2: 55 (c. 1600). Hennes klago-sånger, de äro både ömkelige och häftige. Nordenflycht (SVS) 1: 120 (1743). Hvad ömklig låt, lik sjelfva dödens qval / i glädjens krets? i Gästabudets sal? Arnell Moore LR 1: 67 (1829). En liten tunn, ömklig röst. SölvesborgT 31/1 1964, s. 19.
d) med mer l. mindre klart framträdande tanke på ngns l. ngts ringa kraft l. styrka l. storlek o. d.: (eländigt) klen l. svag l. liten, ynklig (jfr c); om person ibland äv. med inbegrepp av bet.: feg. Schroderus Os. 1: 485 (1635). Modige resar i skryt äro ömklige mesar i värjan. Nicander GSann. 29 (1766). Solen förefaller mig ofta ömklig, då hon icke förmår genombryta de tomma moln, som våga hölja henne. De Geer Hjertkl. 16 (1841). Han var så ömkligen svag, att han sjönk ner på knä. Lagerlöf Körk. 208 (1912). Folk stod och trängdes kring prästen där han satt på trappstenen, det var en liten, ömklig skock av levande i en stor, döende socken. Nilson MessTräb. 136 (1990).
Avledn.: ÖMKLIGHET, r. l. f. [fsv. ömkelikhet] egenskapen l. förhållandet l. tillståndet att vara ömklig, bedrövlighet; eländighet; särsk. till a γ, d: (beklagansvärd) svaghet l. otillräcklighet; uselhet; äv. konkretare, om manifestation av sådan egenskap osv.; jfr ynklighet 1. The måtte ther bådhe hungre och torste, / Sådane ömkeligheet the lijde moste. Svart Gensw. G 8 a (1558). De synas hafva frambragt sina poetiska ömkligheter endast för att roa sig sjelfva. BEMalmström 2: 213 (c. 1860). Så är det en ömklighet att se, huru arbetsklassen liksom blygs för att vara hvad den är. Wetterbergh GNord 37 (1862). Även om .. (författarens) romanfigurer är dråpliga i sin allmänna ömklighet är hon alltid på deras sida. NerAlleh. 16/4 2019, s. 14.
ÖMKLING, m.//ig. (numera bl. tillf.) ömklig person. Almqvist Brev 32 (1821). En hjärtsjuk ömkling till pappa. UNT 5/8 2005, s. B5.
Spoiler title
Spoiler content