publicerad: 2023
ÖSTAN ös3tan2, adv., prep. o. sbst.; ss. sbst. r. l. m. l. f. (Bergman Jordkl. 2: 107 (1774) osv.) ((†) n. Block Progn. 29 (1708), 1Saml. 2: 183 (1773)); i best. anv. utan slutartikel; förr äv. ÖSTEN, adv., prep. o. sbst.; ss. sbst. r. l. m. l. f.; i best. anv. utan slutartikel.
Ordformer
(östan (ø-, -th-, -nn) 1521 osv. östen (-nn) 1528–c. 1750 (: östenom))
Etymologi
[fsv. östan; motsv. fd., d. østen, fvn. austan (nor. bm. østa, nor. nn. austa), fsax. ōstan(a), mlt. ōsten, mnl., nl. oosten, fht. ōstana, ōstenan (t. osten), feng. easten, æstan; till stammen i ÖSTER, adv. osv., med den adverbialändelse som äv. föreligger i VADAN; formen östen beror på inflytande (i sjömansspr.) från mlt., mnl. l. t., den är dock (i vissa fall) äv. att uppfatta ss. sg. best. av ÖST, sbst.2; jfr äv. de etymologiskt identiska OSTAN, OSTEN, sbst.2 — Jfr ÖSTERN]
(utom ss. förled i vissa ssgr numera ngt ålderdomligt)
I. ss. adv.: i öster, i östligt läge; äv. (o. urspr., numera bl. ngn gg): från öster; särsk. i uttr. östan om ngt (särsk. i sådana uttr. som östan om sol och västan om måne (se SOL, sbst.1 1 g ε)). Th(et) staket østan widt strøme(n). SthmSkotteb. 3: 194 (1521). Så kom åter danske skeep flotten och lade sig östan widh Ölandh. Bolinus Dagb. 79 (1679). Broderfolket östan om Sundet. Snällp. 28/12 1861, s. 1. Dagen dagas östan. Ljunggren SmSkr. 1: 191 (1872). En familj kom östan från Rangarvellir. Hallberg Laxness IslKlocka 42 (1948). — särsk. (†) närmande sig l. övergående i anv. ss. adj. i predikativ anv.; i sht om vind: som kommer från öster. Risingh LandB 49 (1671). Månen gick upp i öster och wädret var östan och kalt. Linné Dal. 115 (1734). Widegren (1788).
II. ss. prep.: öster om (ngt). Ene lycko i samma gærdhe, östhan weghen. JönkTb. 116 (1528). Östan floden. Bolinus Dagb. 35 (1668). (De) svenska bygderna östan Kvarken. Ekholm Odal 166 (1930).
III. ss. sbst.
1) öster; i sht i prep.-uttr., särsk. dels i sådana uttr. som från östan och västan (l. i uppräkning av alla fyra väderstrecken) (se VÄSTAN III 1), dels för att ange vindriktning (jfr 2); ibland äv. ss. beteckning för österlandet (jfr ÖST, adv. o. sbst.2 II 3). Ty ath såsom liungeelden går vth aff östan och synes strax j wester, så wardher menniskiones sons tilkommelse. Mat. 24: 27 (NT 1526). (Man får luftombyte) när man offta öpnar Fänster och Dörar, (hälst the som sigh emott Nordan och Östan wända). Palmchron SundhSp. 263 (1642). På högra sidan (av vägen) blir man warse en hög, länge fortsatt bergås, ett wärn mot östans windar. Zetterstedt SvLappm. 1: 6 (1822). Emot förhärjaren (dvs. pesten) från Östan, / .. Till kamp han uppbjöd med förtröstan / Sitt varma nit, sin vetenskap. Snoilsky NDikt. 145 (1881). Sedan gick vinden mer på östan. Rönnberg Bredbolstad 147 (1907). — särsk. (†) om kardinalstrecket öster; särsk. i uttr. som utgör benämningar på vissa kompasstreck på båda sidor om detta kardinalstreck (l. på de väderstreck som dessa kompasstreck betecknar), t. ex. östan till söder (jfr ÖST, adv. o. sbst.2 II 1). Östan til Söder. Schwartz Alm. 1647, s. 25. Südost till Östan. FinKyrkohSP 2: 136 (c. 1690).
2) vind från öster, östanvind. Forsius Phys. 134 (1611). At Östan är wått och Wästan tort I Brasilien .. , är icke allenast allmennelig kundbart af the bästa resebeskrifningar. Block Progn. 29 (1708). Sålunda kallas Östan det Väder, som kommer ifrån det ställe där Solen synes upgå vid dagjemningen. Duræus Naturk. 199 (1759). En gruflig Östan nyss har brutit hafvet opp. GFGyllenborg Bält 5 (1785). Ibland kom från landsidan den torra östan. Wigforss Minn. 2: 185 (1951). — jfr NORD-, SYD-ÖSTAN.
Ssgr (i allm. till I, III 1. Anm. 1:o Ssgrna -efter, -för, -ifrån, -till förekommer (i sht i ä. språkprov) äv. i särskriven form. Det är därför ovisst om ssg verkligen föreligger l. om dessa ska uppfattas ss. fria förb. mellan adv. o. prep. (i abs. anv.) resp. mellan adv. o. adv. I vissa fall är det äv. möjligt att uppfatta en sådan konstruktion ss. en förb. mellan sbst. östan o. en efterställd prep. 2:o Några av de nedan anförda ssgrna har motsvarigheter med ostan ss. förled; jfr de under d. o. anförda ssgrna): ÖSTAN-BLÅST, förr äv. -BLÄST. (numera bl. ngn gg) blåst från öster, östanvind. Sedermera hela tjden regn, töwäder, östanbläster. Broman Glys. 1: 381 (c. 1730). —
-EFTER, adv. [fsv. östan äptir] (†) från öster; äv. övergående i bet.: i öster. Upp. 16: 12 (NT 1526). Israels Gudz herligheet kom östan effter. Hes. 43: 2 (Bib. 1541). Svearna voro de ledande i denna handel östanefter. OoB 1930, s. 283. —
(II) -FJÄLLS, adv. (numera bl. ngn gg) öster om fjället l. fjällen; särsk. i fråga om förh. i Norge. Östanfjälls, ehuru marken der har en ringa upphöjning, förekommer dock ej eken norr om Næs i Hedemarken. Palmblad Norige 46 (1846).
Ssg (tillf.): östanfjälls-ifrån. Från isbräds-kärren, östanfjälls ifrån. Atterbom LÖ 2: 208 (1827); möjl. ej ssg (jfr anm. 1:o ovan). —
-FLÄKT. svag vind från öster; äv. i bildl. anv., särsk. [ss. skämtsam ombildning av västan-fläkt] om förhållandevis oförarglig politisk tendens l. företeelse som härstammar från öst (se öst, adv. o. sbst.2 II 3); jfr fläkt, sbst.1 II 1, 2, o. -vind. CVAStrandberg 1: 11 (1845). Klar himmel och ljumma lekande östanfläktar. JmtT 23/5 1888, s. 2. En mild östanfläkt jämfört med Maos tidigare kampanj ”Det stora språnget”. AB 25/5 2018, s. 17. —
-FÖR, förr äv. -FÖRE, adv. o. prep. [fsv. östan for] (numera bl. ngn gg)
I. ss. adv.: i l. åt öster. Tompten ær belægh(e)n emellen sielegardz gatuna och th(e)n tranga gatuna østa(n)fo(re). OPetri Tb. 108 (1526). Den nejd, där Nyen-älf går ut åt Finnviken, fast något östanföre. Högberg Vred. 3: 432 (1906).
II. ss. prep.: öster om (ngt). Berghet som ligger östan för stadhenom. Hes. 11: 23 (Bib. 1541). Landen östanför tjärnen. Norrl. 7: 9 (1907). —
(II) -HAVS, adv. (numera bl. ngn gg) öster om havet; särsk. (i sht om ä. förh.) i fråga om svenska intressen l. förehavanden öster om Östersjön. JönkBl. 2/1 1862, s. 2. Den äldre Vasatiden blev av grundläggande betydelse för Sveriges välde Östanhavs. TurÅ 1941, s. 247. —
-IFRÅN, ngn gg äv. -FRÅN, adv. ifrån öster. Vid thenna tijden kom(m)e the Asianer och Turkar, östan ifrån. Verelius Herv. 37 (1672). —
-NORDAN, adv. [fsv. östan nordhan] (†) nordost; jfr öst-nordan. Teitt Klag. 265 (1555). Östan-nordan om Staden. Widekindi KrijgH 316 (1671). Bolinus Dagb. 64 (1679). —
-STORM. jfr -vind. Grubb 915 (1665). Flottan öfwerfölls, skingrades och till nära hälften förstördes af en häftig östanstorm. Fryxell Ber. 3: 143 (1828). —
-SUNNAN, adv. [fsv. östan sunnan] (†) sydost; särsk. i uttr. östansunnan till, i l. åt sydost; jfr öst-sunnan. Tiill hwilket bool ære iii hagha til lagdhe, en rekker op fraa Rödna och östan synnan mz Rödhna. JönkTb. 123 (1532). Östan sunnan till är een fast port och ingångh medh hwalf. Bolinus Dagb. 65 (1679). —
-TILL, adv. (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) i öster. Ena halffwa tompt østantil belægh(e)n nidh(e)n ffor h(er)men ffoss(erts) huss. OPetri Tb. 8 (1524). Några gränder östantill. Sthm 1: 95 (1897). —
-VIND. vind från öster; jfr -blåst, -fläkt, -storm, -väder o. öst-vind. Serenius Q 2 b (1734). De regelbundna vindarne utgöras hufvudsakligast af en oupphörlig östanvind som blåser på jordens mest uppvärmda del. Berzelius Kemi 1: 156 (1808). —
-VÄDER. [fsv. östanvädher] (numera bl. ngn gg) östanvind; särsk. i uttr. som anspelar på att sådan vind (längs Östersjökusten) ofta medför regn. Itt starkt östan wädher. 2Mos. 14: 21 (Bib. 1541). Der grätos inga blödiga tårar, sådana mången anser lika nödvändigt höra till en god predikan, som regn till östanväder. Topelius Vint. I. 2: 72 (1867, 1880).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content