SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1924  
BYGEL by3gel2, stundom (i bet. 1) BÖGEL 3-, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.; best. -n ((†) -gelen Möller 1: 114 (1745)); pl. -glar; stundom (i bet. 1) BYGLA by3gla2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(bygel 1581 osv. bygglar, pl. 1697. bygla (pl. byglor) 15461881. bögel (pl. böglar) 15631900. bö(i)jel(l) 16011843. böglor, pl. 1523)
Etymologi
[fsv. böghil; jfr d. böjle, ä. d. bøgel, bøiel, isl. bygill, mnt. bogel, mnl. bogel, buegel, t. bügel; till stammen i BUGA, BÖJA; med afs. på förhållandet mellan ö- o. y-former jfr Tamm, Hellquist samt Noreen VS 3: 211]
1) stycke metall l. läder o. d. som bildar en hel l. half ring o. d. samt tjänar till handtag l. fäste l. skydd l. stöd o. d. för ngt; ofta elliptiskt för ngn ssg, ss. STIG-, VAR-BYGEL m. fl. GR 1: 153 (1523; om stigbygel). Därs. 26: 708 (1556; om värjebygel). Skon består endast af en såla, utan öfverläder och bakstycke; framtil går tvärsöfver en bögel, som fodras med linne, af en fingers tjocklek. CPThunberg PVetA 1784, s. 18. Ericsson Ur. 220 (1897; om å ur befintlig ring, hvari urkedjan är fäst). Janson Lögn. 95 (1912; om varbygel). — jfr FÖR-, HJÄLM-, KONTAKT-, LÅS-, SPIR-, STIG-, VAR-, VÄRJ-BYGEL m. fl. — särsk.
a) om hvar särskild af de tvänne bågformiga delarna af en räfsax o. d. HushBibl. 1757, s. 390. SkogsvT 1909, s. 317.
b) (metall)båge som (vanl. i förening med flere andra) bildar taket i en sluten krona. En Kongl. Crona, med sine Otta Bygglar. BerC11-Begrafn. 1697, s. C 2 a. RiksdRevStatsv. 1900, s. 234.
c) mus. krökt rör som gifver ett med detsamma förlängdt mässingsinstrument en annan grundton. Bögeln får namn efter den tonart man för tillfället behöfver använda, t. ex.: f-bögel, ess-bögel o. s. v. Höijer MusLex. (1864).
2) [eg.: person med brandvaktssax?; jfr d. bøjle, fånglänk] (hvard.) polis; exekutionsbetjänt. Ser dig intet menskligt öga — / ”Bygelns” öga ser dig visst. SN 1879, s. 87. Sundén (1885).
Ssgr (till 1): BYGEL-ARM, r. l. m. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 35 (1836).
-HORN, se d. o. —
-JÄRN.
1) stycke järn i form af en bygel. TT 1881, s. 106. Därs. 1898, B. s. 49.
2) [efter t. bügeleisen] (†) strykjärn. Bögel eller GlantsJärn. BoupptVäxiö 1764. Pasch ÅrsbVetA 1827, s. 99.
-KNAPP. på ur: knapp hvari bygeln är fäst. —
-KORG. (i fackspr.) (Värjfäste) med parerstång och en eller flere byglar (bygelkorg). Billmanson Vap. 92 (1882).
-REM. rem med (stig)bygel; äfv. (i sht förr) om bygelformigt böjd rem. FörordnRyttBeklädn. 1729, s. 5.
-UPPDRAG~02, äfv. ~20. urm. = -UPPDRAGNING. Silfver-Herr-ur med guldrand, cylinderverk, bygeluppdrag. SD(L) 1896, nr 4, s. 7.
-UPPDRAGNING~020. urm. (fickurs) uppdragning gm inrättning i bygelknappen; konkret, om dylik inrättning. TT 1889, s. 185.
Afledn. (till 1): -BYGLAD, p. adj. försedd med (så l. så många) byglar; i ssgr, ss. SJU-BYGLAD m. fl.
BÖGLA, v. -ing. [efter t. bügeln, till bügeleisen (se BYGEL-JÄRN)] (†) i fråga om hattillverkning: glätta. Pasch ÅrsbVetA 1827, s. 98, 99.
Spoiler title