SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AMEN am3en2 l. am4en (a`men l(äs) ammen Weste, àmmän Almqvist), interj. l. adv. (ofta användt ss. sbst. n. i sht i fraser sådana som säga amen o. d.; jfr under 1 a, b, 2 a; jfr äfv. 1 d, 2 b, c, d)
Etymologi
[jfr t. amen, lat. amen, gr. ἀμήν, af hebr. āmēn, eg. adj. med bet. sann (jfr 1 c o. d), ss. adv. försäkrande o. bejakande: ja, i sanning]
1) [med direkt förebild i hebr. o. Nya testamentets gr.] i det bibliska o. kyrkliga språket: ja, visserligen, må så ske. Amen, thet är Skee som nw bidhit är. O. Petri Handb. A 2 b (1529).
a) ss. afslutning på en bön, lofsång, högtidlig försäkran o. d.; äfv. på en ed l. besvärjelse.
α) ss. den talandes egen afslutning. Anno .. Mdxxiij .. (vardt) gösstaff ericson .. keest oc korat kwngh tiil Swerigis riche gudj tiil looff heder oc æra. oc allom andeligom oc werdzligom i Swerige tiil nytto gangn beskerm oc longliget bestaandt Amen. G. I:s reg. 1: 64 (1523). Mat. 6: 13 (NT 1526). Faar här vth tu orene diäffuul och giff them helga anda rwm .. Amen. O. Petri Handb. A 4 a (1529). O giffue gudh ath thet motte snart skee, Amen, Amen. Därs. H 4 a. Så laas han rätt vth Fadher wår alt in til Amen. Lindner 103 (1641). Ja, jagh troor thet skal så hända, / Ty wil jagh medh Amen ända. Ps. 377: 5 (1695); jfr Ps. 443: 5 (1819). När han (dvs. Lode) sin bön fått ända / Sagt sitt amen högt och gladt. Runeberg 5: 33 (1860). Äfven muhammedanerna hafva antagit amen till slutformel för sina böner. Lagerström i NF 1: 606 (1875). — särsk.
α') ss. afslutning på en längre framställning (en biblisk bok, en predikan osv.); ofta utan direkt sammanhang med det närmast föregående. Luk. 24: 53 (NT 1526). 1 Joh. 5: 21 (Därs.). Hufvudsakligt är, att hans (dvs. predikantens) Amen kommer, förrän åhöraren det önskar. Ödmann Anv. t. pred. 51 (1807, 1812).
β') i bild. Hela hans lif var en bön: mot himlen han vände sitt öga / Sent på en sabbatsqväll, sade sitt Amen och dog. B. E. Malmström 6: 139 (1847; om Franzén). Strandberg 1: 237 (c. 1870).
β) ss. instämmande svar af en person l. församling. Upp. 5: 14 (NT 1526). Leuiternar skola .. säya .. Förbannat ware then som icke fulkompnar all thenna laghsens ord, så at han gör ther effter, Och alt folcket skal säya, Amen. 5 Mos. 27: 26 (Bib. 1541). Nehem. 8: 6 (Därs.). Wij (skola) .. högt rekna thenna wälsignelsen, icke löpa vthu Kyrkionne, för än hon sagd är, och skola altijdt säya ther vppå itt starckt Amen. P. Erici 2: 369 a (1582). Stafuer så högh eedh i will! / gierna iagh säger Amen ther till. Asteropherus 39 (1609). Jagh kommer snart, o kära siäl. / Ja, Amen, kom! Ps. 117: 5 (1695); jfr Ps. 52: 5 (1819) o. Upp. 22: 21. Församlingen sjunger (efter välsignelsen): Amen, Amen, Amen. Handb. 1894, s. 42. — i bild. Och alla foglar .. / Sin tro för himlen messa och för jorden, / Och alla blommor med ett amen svara. Strandberg 1: 68 (1845). Stenarnes Amen. Runeberg 3: 168 (1852).
b) [nära slutande sig till a β] (enst.) tänkt ss. svar från Gud på en bön. O Herre hör oss .. / Sij wij rope nu alle sammen, / Ah, giff oss ett nådigt Amen. P. J. Rudbeckius A 3 b (1624).
c) (enst.) ss. predikativ, motsv. ett adj.: tillförlitlig. Alle gudz tillsäyelse (dvs. löften) äro ja j honom (dvs. Kristus), och äro Amen j honom (ἐν αὐτῷ τὸ ἀμὴν). 2 Kor. 1: 20 (NT 1526; med randglossa: Thet är, the äro wisse och sanne).
d) (enst.) substantiveradt ss. namn på Kristus: den sannfärdige l. tillförlitlige; jfr c. Thetta sägher Amen (ὁ ἀμήν), thet troghna och sanna witnet. Upp. 3: 14 (NT 1526).
2) i åtsk. härledda anv.
a) bestämd(t), obetingad(t) ja l. bekräftelse. (Våra sändebud) Tänckte wi skulle säija dertill (dvs. till deras fredstraktat) Amen, / Ändock de öfwer deras befallning hade giort. Carl ix Rimkr. 40 (c. 1600). Kan .. något låta förnuftigare, och är (dvs. finnes det) väl en läsare, som icke sitter färdig med sin själs öfvertygade Amen? Thorild 4: 175 (1795). Allt detta talar .. den Gudomliges röst, — och vår tanke, som klarnar, vårt hjerta, som fredas, säga dertill sitt ja och sitt amen. Wallin 2 Pred. 3: 79 (1826); jfr 1 a β. Templets (i Jerusalem) öde tomt .. är lik ett Ja och ett Amen derpå, att Gud ej låter gäcka sig. G. E. Beskow Resem. 118 (1861, 1881). Se der mitt ord och amen! Hedberg Bröll. 108 (1865); jfr: (ord och) AFSKED. — särsk. i förb. säga ja och amen till ngt, obetingadt o. osjälfständigt bifalla l. eftersäga ngt [jfr holl. ja en amen op iets zeggen, fr. il dit amen à tout]. Jag tycker inte om folk, som aldrig ha en egen mening, utan säga ja och amen till allting. jfr: O dessa hofmän med fruset smil, / Prelater med ja och amen. Snoilsky 4: 80 (1887).
b) [jfr d. vist som amen i kirken, holl. het is zoo war als amen, nnt. dat is so wiss as amen in de kark; jfr äfv. 1 a α α'] (hvard.) i förb. säkert som amen i kyrkan (äfv. i predikan) o. d. Det (är) ändå så visst, som amen i Kyrkan. Envallsson Kopparsl. 2 (1781). Hans svägerska, som han tror på som Amen i Kyrkan. Kexél 1: 235 (1789). Bremer Grann. 2: 253 (1837). Är det ej såsom amen i kyrkan att ... Carlén Skugg. 1: 4 (1861, 1865).
c) [jfr 1 a; jfr äfv. eng. you must hear the speaker to amen] ss. beteckning för slutet på något. Sjung Amen, frusna Sång-Gudinna! Lidner 2: 80 (c. 1790). Och så Götha-stammen / Gnolar på sitt Amen. Thorild 1: 172 (1805). (†) Det ”synes vara som ett amen med eloquentia”. Achrelius (1682) hos Heikel Filol. 78.
d) (mindre br.) ss. beteckning för en (med amen afslutad) kyrklig akt, i sht brudvigseln. Mellan dem var löfte och ring, der fattades intet annat, än amen af presten. Topelius Vint. II. 2: 111 (1882). Lundegård Prins 99 (1889).
Spoiler title