SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
ANDFÅDD an3d~fod2, hvard. an3~ (a`ndfådd Weste), adj. -are; n. -fådt ~fot2.
Ordformer
(anfådd H. Hofberg i Fören. f. Nerikes folkspr. verks. 1859—60, s. 15, Agrell I Sthm 79 (1892))
Etymologi
[möjl. en nybildad maskulinform till neutralformen *andfått, äldre *and(a)fat(t), af ett adj. *and(a)far, andtruten; jfr sv. dial. annfått, andfådd (Noreen Ordb. öfv. Fryksd.), samt andfåa, själtåg (Rietz); detta antagande förutsätter. att ordet i ä. tid hufvudsakligen förekommit predikativt i opers. konstr. (jfr fsv. mik wardher lifwith faat, mitt lif är slut, samt isl. afl(a)fár, förek. i uttr. mér verðr afl(a)fátt); den nya maskulinformen vore då beroende af den opers. konstruktionens utbytande mot personlig; jfr Ihre Gl.; om en annan uppfattning se Rydqvist SSL 1: 254, 3: 274 samt A. Kock i Från filol. fören. i Lund 4 (1897); jfr FÅ, adj.]
andtruten. And-fådd captus respiratione. Columbus Ordesk. 21 (1678; anf. ss. vanligt i talspr.). Schenberg (1739). Linné Gen. morb. 18 (1763). C. M. Blom i VetAH 27: 187 (1766). Hennes goda Tante, kring halsen / Fullt sex qvarter tjock, / Stånkar andfådd med i valsen. Lenngren 98 (1796). Strax Asia-Hejmdall helt andfådd kom fram, / med pannan betäckt utaf svett och af dam. Ling As. 100 (1833). Han andfådd efter jagten / Står flämtande och tårögd qvar. Strandberg 3: 21 (1855). Frustande, andfådda hästar. Weibull Lundag. 22 (1884). — oeg. o. bildl. Flamman / utaf en brand, som andfådd flämtar till. Sturzen-Becker S. arb. 6: 209 (1868). Med andfådd ifver. Rydberg Faust 26 (1878). Namn som Clissow och Holofzin / Bar ryktet andfådt kring jord. Snoilsky 2: 75 (1881). En stund — en evighet af andfådd ångest — / Förgick. Wennerberg 3: 119 (1883).
Spoiler title
Spoiler content