SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ANKLAGELSE an3~kla2gelse, äfv. 3~, r. l. f. (m. Almqvist (1842)); best. -en; pl. -er. vbalsbst. till ANKLAGA. — särsk.
1) till ANKLAGA 1. At få skjuta skulden för de blodiga upträdena .. på aristocraterna .. var .. Mirabeau's afsigt med denna anklagelse. Höijer Skr. 4: 298 (c. 1796). En .. anklagelse inför konstitutionsutskottet. Tegnér Eft. skr. 1: 146 (1823). — konkret: tal l. skrift, hvarigenom ngn anklagas. Almqvist (1842). Anklagelsen upplästes. SAOB (1870). — jfr MOT-, STATS-ANKLAGELSE.
2) till ANKLAGA 2. Vår oro vid samvetets anklagelser. Wallin 2 Pred. 3: 162 (1814). — konkretare: innehållet af det, som anföres mot en, som anklagas; beskyllning. En svår anklagelse. Oxenstjerna hade .. föresatt sig, att försvara den så kallade stora eller förnäma verlden för åtskilliga vanliga anklagelser. Blom 332 (1819). Om han skulle frikallat den brottsliga, så hade han brutit lagen och styrkt den anklagelsen, som de ofta gjorde honom, att han höll med syndare. Franzén Pred. 3: 221 (1843). — jfr SJÄLF-ANKLAGELSE.
Ssgr: (1) ANKLAGELSE-AKT3100~2. handling l. dokument, innehållande en anklagelse. Leopold 6: 264 (1797). Juryn behöfver .. alldeles icke .. hafva lagen, utan endast anklagelse-akten för ögonen. Schlyter Jur. afh. 2: 238 (1823, 1879). Weibull i Ill. Sv. hist. 4: 216 (1881).
(1) -LIBELL~02. om anklagelseskrift. Fryxell Ber. 14: 108 (1846).
(1) -PRINCIP~02. Skilnaden emellan den ackusatoriska eller anklagelseprincipen och den inqvisitoriska eller undersökningsprincipen. Hagströmer i NF 2: 1175 (1878).
(1) -PROCESS~02. Nordström Samh. 2: 489 (1840).
-PUNKT~2. punkt l. moment i en anklagelse. Leopold 2: 20 (1799, 1815). Böttiger 5: 116 (1867). Schück (o. Warburg) Litt.-hist. 1: 187 (1896).
(1) -SKRIFT~2, innehållande en anklagelse. Fryxell Ber. 4: 341 (1830). Samtiden 1874, s. 55.
(1) -TILLSTÅND~20 l. ~02. Carlson Hist. 3: 333 (1874). Hedin Rev. qv. 131 (1879). Försätta i a(nklagelsetillstånd). Hahnsson (1884).
Spoiler title