SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1901  
ARIAN ar1ia4n, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. arianer, eng. arian, fr. arien, af senlat. arianus, adj., bildadt af namnet Arius, gr. Ἄρειος]
kyrkohist. anhängare af den i 4:de årh. efter Kristus lefvande presbytern Arius' lära, enligt hvilken Kristus icke var Gud, utan bl. den förnämste af de skapade varelserna. Ups. möt. C 2 b (1593). The Papister, Arrianer, Socianer, och andre slijke Kättare. Schroderus Uss. A 2 a (1626). (Han) hade warit en rättsinnigh Christen, men (var) tå blefwen en Arian. Dens. Osiander 1: 821 (1635). Borg Luth. 2: 42 (1753). Anjou Lärob. 21 (1842, 1867). Eklund Kyrk. hist. 64 (1883). — jfr HALF-, SEMI-ARIAN.
Spoiler title