SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFDÖD a3v~dø2d (a`fdöd Weste), adj.
Etymologi
[fsv. afdödher; jfr d. afdød]
brukadt ss. p. pf. till AFDÖ; särsk.
1) (mindre br.) gm döden bortgången; afliden, död. Kolmodin Qv.-sp. 2: 477 (1750). Hela det till närvarande .. stund afdöda menniskoslägtet. Leopold 3: 323 (c. 1797, 1816). (Man) prisar .. de afdöde lyckligare än de qvarlefvande. Tegnér 6: 462 (1839). Den afdöde konungens äldste son. Carlson Hist. 6: 57 (1881). — jfr: All Swensk dygdh och Mandom (vore) medh .. (G. II A.) affdödh. RARP 2: 144 (1634).
2) bildl.: liksom död, alldeles föråldrad, förgången, förstelnad o. d. Gamla afdöda gudasagor. Leopold 5: 105 (1800?). Bekymret .. lägger sig som en grafhäll på de afdöda förhoppningarna. Wallin 1 Pred. 3: 195 (c. 1830?). Förkärlek för afdöda former. Snellman Tyskl. 85 (1842). Ett afdödt helgonväsende. Estlander Konsth. 123 (1867).
3) motsv. AFDÖ 2. Då är .. (människan) afdöd från sig sjelf och från hela sitt föregående lif. Granfelt 397 (1861, 1870).
Spoiler title
Spoiler content