SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFKUNNA a3v~kun2a (a`fkunna Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (numera föga br.), -ING († Fredsfördr. 16 Okt. 1648, s. A 4 b; Ekblad Lib. mem. (1764)); -ARE.
Etymologi
[jfr ä. d. afkynde, t. kunden, abkünden]
I. högtidligt l. officiellt förkunna.
1) (i officiell stil) å ämbetets vägnar tillkännagifva l. kungöra. — särsk.
a) (från l. på predikstolen) bekantgöra (förestående äktenskap, inträdt dödsfall osv.) l. uppläsa (officiella tillkännagifvanden, kungörelser o. d.).
α) (nästan †) Af Predikestolen blifwer .. afkunnat, således wara skedt med .. barnet. KOF II. 1: 24 (1650). Echtenskaps fullbordan genom bröllop, skal tree Söndagar å slagh lysas af predikostolen medh brudgummes och brudz nampns afkunnelse. Emporagrius Därs. II. 2: 142 (c. 1655). Sedan Bönerne (efter predikan) äre förrättade, afkunnes hwad Wij, eller wåre Befallningzhafwande .. kunna hafwa at biuda och tilkenna gifwa. Kyrkol. 2: 5 (1686). Dödzfallet afkunnas på Predikstolen. Därs. 18: 1 Afkunna ägtenskap af predikstolen. Sahlstedt (1773). Hvad dag denna Vår Nådiga Kungörelse i hvarje Kyrka blifvit afkunnad. Kungör. 17 Jan. 1793, s. 3.
β) Ett Christeligt äkta förbund afkunnas i denna Församling. Handb. 1811, s. 22. Äktenskap, intygadt af afkunnaren. FFS 1871, nr 26, s. 3. jfr: Så skall lysning afkunnas .. uti kyrkan. Schrevelius 3: 51 (1849, 1858).
b) (numera föga br.) å Guds l. kyrkans vägnar tillkännagifva: tillsäga (ngn syndernas förlåtelse o. d.), uttala (en välsignelse o. d.), lysa (bann öfver ngn). Skriftefadren afkunnar them bootferdigom syndernas förlåtelsse. Laurelius i KOF II. 1: 169 (1659). Vti bemelte Nyåhrs predikan afkunnades, likasom af bergen Grisim och Ebal, welsignelsen och förbannelsen. Swedberg Schibb. 421 (1716). Afkunna kyrkans bann öfver de .. ohörsamma. Strinnholm Hist. 5: 21 (1854).
c) jur. ss. domare högtidligt uppläsa (dom, resolution o. d.); afsäga. Fullmakt, at få afkunna denne dom. Dalin Arg. 2: 410 (1734, 1754). (Riksrätten) eger, sedan ransakningen gjord är, att afkunna domen för öppna dörrar. RF 1772, § 16. (Domarena böra) utan allt anseende till personen .. fatta sina beslut, med frimodighet afkunna dem. Handb. 1811, s. 45. (Utslaget) .. afkunnas efter föregånget anslag, om målet varit ordenteligen instämdt, eller utfärdas eljest. Rabenius Kam. § 50 (1825, 1832). — med domens innehåll ss. obj. De ordalag i hvilka äktenskapsskilnad skall afkunnas. Thomander Skr. 2: 507 (1860). — (mindre br.) med indirekt personobj. När de inträdt .., afkunnade öfverståthållaren å Kongl. Maj:ts vägnar dem förskoning till lifvet. Adlerbeth Ant. 1: 218 (c. 1792). — bildl., närmande sig bet.: fälla (en dom). När häfden afkunnar sin dom öfver tiderne. Fries Utfl. 1: 39 (1843). Författaren ådagalägger (omsorg) .. vid afkunnande af sitt domslut. C. G. Strandberg i SAH 45: 71 (1869). Odhner G. III:s hist. 1: 82 (1885).
d) (nästan †) offentliggöra (en förordning o. d.). Afkunna en Förordning, Statutum promulgare. Sahlstedt (1773). Afkunna en lag. Nyström (1795).
e) (†) kungöra inträdet af (krig l. fred o. d.); förklara (krig); pålysa (fred). Mercurius .. kommer til at afkunna Freden. Stiernhielm Fred. 14 intr. (1649). Vi (tsar Peter) .. hafve .. beordrat Vår Gouverneur i Novogorod, at han med aldraförsta afkunnar krig. Nordberg 1: 94 (1740). Ett Stillestånd (vardt) offenteligen afkunnadt på 10 veckors tid. Dens. 1: 741. Mörk Th. 2: 121 (1752). — (mindre br.) offentliggöra (krigsförklaring o. d.). Vid krigsförklaringens afkunnande. Fryxell Ber. 7: 248 (1838).
f) (†) om ngt, som bör göras: förständiga. (Konsuln) affkunnadhe (denuntiavit) them, thet the affståå skulle medh then seedhwana. Schroderus Liv. 663 (1626).
2) (†) högtidligt förkunna, bebåda (ngt kommande l. att ngt kommer att ske). Christi Aflelse .. bleff afkunnat .. (i) Nazareth. J. Matthiæ 1: 482 a (1658). Honom (dvs. Mose) blef afkunnadt, att intet få komma in i det förlofvade landet. Eneman 2: 35 (1712). — jfr: Man .. (har) afkunnat sig vilja fara stora stråk-vägen. Tessin Bref 1: 218 (1753).
3) (†) högtidligt l. inför allmänheten uppläsa l. muntligen föredraga (ett tal, en dikt osv.). Hof Skrifs. 180 (1753). Om Claudianus författat en Poëtisk Panegyrique, så är dock icke afgjordt, om han den någonsin afkunnat. Sandel Præs. i VetA 1771, s. 21.
II. [jfr t. abkünden] (†) högtidligt l. officiellt tillkännagifva upphörandet af (ngt); förklara (riksdag) afslutad, aflysa. Vijd Rijksdagens an- och afkunnande. 2 RARP 3: 394 (1723). (Efter 3 månader) kan Kongl. Maj:t .. riksdagen afkunna och dem (dvs. riksdagsmännen) hvar till sin ort hemskicka. RF 1772, § 46. Ad. prot. 1800, s. 1375.
Ssg (jfr I 2): AFKUNNINGS-SKRIFT. (†) Min afkunnings skrifft til disputationen .. i Lund. Swedberg Försvar 159 (1719).
Spoiler title
Spoiler content