SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFRULLA a3v~rul2a (a`frulla Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. afrulle, nnt. afrullen, t. abrollen]
1) tr. Möller (1790). — särsk.
a) rulla upp (ngt, som är rulladt omkring ngt annat, l. ngt hoprulladt). Afrulla ett väfstycke af l. från mangelstocken. Abwinden .. vinda ned eller af, afrulla, afnysta. Lind (1749). Almqvist (1842). (Telefon-)kabel .. kan bäras på och afrullas från soldatens ränsel. Busch i NF 8: 1563 (1884). Min far liknar tiden och allt i den vid ett band eller ett pergament, som afrullas. Rydberg Vap. 359 (1891).
b) (mindre br.) befria (ngt) från ngt omrulladt l. omlindadt. Almqvist (1842). A(frulla) en mangelstock. Dalin (1850).
c) (mindre br.) rulla ned l. bort (ngt). Wikforss (1804, under abrollen). A(frulla) brännvinsfat ifrån däcket på ett fartyg. Dalin (1850).
d) [jfr t. abrollen] (föga br.) bokb. medelst rullstämpel påtrycka. Deleen (1836, under abrollen). Bokbindaren afrullade en guldkant på pärmen. Kindblad (1867).
2) intr.
a) upprullas. Låta ett tåg hastigt afrulla. Jungberg (1873). Uggla Sjölex. (1878, under surge).
b) rulla ned l. bort, rulla sin väg. I hvarje ögonblick afrullade .. resvagnar. Böttiger 6: 285 (1836). Afrulla .. fara af ..; säges om hjuldon. Almqvist (1842).
Anm. I bet. 1 a, c, 2 b hellre (utom i part.) RULLA AF.
Spoiler title
Spoiler content