SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1898  
AFSAKTA a3v~sak2ta, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (†) småningom l. i ngn mån dämpa (rösten). Röstens uphögande, eller afsacktande. Österling Prononc. 4 (1700).
2) småningom l. i ngn mån sakta (en rörelse, l. ngt l. ngn i dess rörelse). Afsakta takten. När de (dvs. hästarna) skola afsaktas. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 74 (1836). Afsaktad fart. Hazelius Förel. 274 (1839). Utan att maskinen behöfver stoppas eller afsaktas. Frykholm 304 (1881, 1890).
3) intr.: minska farten; lugna af, aftaga i våldsamhet. Sedan stormen något afsaktat, hissade vi åter segel. Vid vändningar, afsaktande, halt. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 5 (1836); jfr 2. Elden (från skjutvapnen) hade nu å ömse sidor något afsaktat. SD (L) 1894, nr 259, s. 5.
Anm. I bet. 2 o. 3 hellre (utom i part.) SAKTA AF.
Spoiler title
Spoiler content