SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1893  
ADORANT ad1ωran4t l. -or-, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. adorant, lat. adorans, p. pr. af adorare]
person, som är stadd i bön till en gudomlighet. Dalin (1871). — särsk. konstverk, föreställande en bedjande (i sht med enl. antikt bruk uppåtsträckta armar). (Han) var en den yppersta adorantmodell man kunde önska sig. Rydberg Vap. 99 (1891).
Spoiler title
Spoiler content