SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
AERO- a1erω- l. a1erω-, l. -rå-, l. ae1-
Ordformer
(ärostatiken, 5-stafvigt, i vers, Lannerstierna 38 (1794))
Etymologi
[af t. aëro-, fr. aéro-, af lat. aër, gr. ἀήρ]
luft-; begagnas i åtskilliga, förnämligast det vetenskapliga språket tillhörande ord, hvilkas senare sammansättningsled äfv. är lånad från gr. (o. förmedlad gm fr. l. t.), t. ex.: AERO-DYNAMIK(EN)100— l. 010 —104, r. (f. Rydqvist); läran om gasformiga kroppars rörelse. Dalin (1850). Rubenson i NF (1875).
-LIT—4, r. (l. m.); best. -en; pl. -er. meteorsten. Meurman (1846). NF (1875).
-MEKANIK(EN)—104, r. (f. Rydqvist). läran om gasformiga kroppars jämvikt o. rörelse. Rubenson i NF (1875).
-METER—40, r. (l. m.); best. -n; pl. -trar. instrument till bestämmande af gasformig kropps beståndsdelar l. specifika vikt. Pfeiffer (1837). Dalin (1871).
-METRI(EN)—04, r. (f. Rydqvist); best. -en l. -n. läran om bestämmandet af gasformig kropps fysiska o. kemiska egenskaper. Bergklint Sam. 1: 149 (1794). Dalin (1871).
-NAUT—4, m.||ig.; best. -en; pl. -er. luftseglare; person, som har luftsegling till yrke. Pfeiffer (1837). NF (1875).
-NAUTIK—04, r. (f. Rydqvist); best. -en. luftseglingskonst. Meurman (1846). NF (1875).
-STAT—4 (aerosta´t Weste), r. (l. m.); best. -en; pl. -er. luftballong. Lindfors (1815). Fock 167 (1853, 1859).
-STATIK(EN)—04, r. (f. Rydqvist). läran om gasformiga kroppars jämvikt. Dalin (1871). Rubenson i NF (1875). — luftseglingskonst. Pfeiffer (1837).
-STATISK—40 (aerosta´tisk Weste), adj.; -T, adv.
1) som har afs. på l. grundar sig på gasers jämvikt; lufttrycks-. A. lampa, press, våg. Dalin (1850). Rubenson i NF (1875).
2) luftseglings-. A. maskin. Lidner 2: 82 (c. 1790). Dalin (1850). Aërostatiska ballonger. Trolle- Wachtmeister 1: 164 (1809). — bildl. sväfvande i luften, fantastisk, imaginär. E. Fries enl. Kindblad (1867). A. E. Ihre i Ad. prot. 1865, 1: 223.
Spoiler title