SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1898  
ALF al4f (a`lfar (pl.) Weste (1807); allf Dalin (1850); detta uttal, som beror på ordets egenskap af litterärt lån, afses tydligen af de flesta, som före vokal, t. ex. i pl. alfer, skrifva f, icke fv), äfv. al4v (àllv Almqvist (1842); jfr Sv. Merc. IV. 1: 368 (1758), C. F. Dahlgren S. arb. 3: 76 (1822; rimmande med kalf), NF (1875)), sbst.2, m.||ig., äfv. r. (jfr Ljunggren Sm. skr. 3: 108 (1881)); best. alfen, äfv. alfven; pl. alfer al4fer (Cnattingius Sn. E. 74 (1819), Geijer II. 1: 250 (1825), Rydberg Myt. 1: 124 (1886) osv.), äfv. alfver al4ver (Sundén Myt. 17 (1872, 1876), Fischier Tiele 152 (1887); jfr Starbäck Sv. hist. 1: 39 (1860)) l. (föga br.) alfar al3far2 (Dalin (1747), Nordforss (1805), Weste (1807); jfr Stagnelius 1: 151 (1812)) l. (föga br.) alfvar al3var2 (Skjöldebrand Odin 138 (1816), Bäckström Gruber 201, 254 (1834), Meurman (1846)).
Etymologi
[af isl. alfr; jfr nor. alv, skogsande, ags. ælf, mnt. alf, mht. alp (pl. elber), nht. alp, mara, alla m.; d. alf (med ett uttal, som närmast motsvarar det sv. al4f), m. l. f., är liksom det sv. på litterär väg upptaget ur isl.; ordet sammanställes med sanskr. rbhu-, glänsande, konstskicklig, mytiskt väsen; jfr ÄLF(VA). Se för öfr. E. Wadstein i Uppsalastud. 152 följ.]
1) mytol. lägre naturgudomlighet; tänkt dels ss. mild o. hjälpsam, dels ss. ond o. farlig, samt dels ss. framträdande i skön o. luftig gestalt, dels ss. mörk o. boende under jorden; jfr HVIT-, LJUS-, MÖRK-, SVART-ALF, samt ÄLF, sbst.2, ÄLFVA. Menigheten tror ännu Alfar, Elvar, och Elve-dansar som något öfvernaturligit. Dalin Hist. 1: 150 (1747). De offer nyss vi husets alfer gifvit, / Hvad grymma tecken innehöllo de! Stagnelius 1: 295 (c. 1815). Midsommarnatten .., / Då hvarje liten alf i skog, i dal och lundar, / Och hvarje gräsligt troll, som fjellet bär, / Sin högtid fira plär. C. F. Dahlgren S. arb. 3: 13 (1822). Med qvällens rodnad alfer måla / min Ingborgs bild på mörkblå duk. Tegnér 1: 35 (1825). Så lätt som en Alf öfver vårgräset hoppar. Ling As. 525 (1833). Hvita alfer der (på Nordens ängar), en himlaslägt, / guldlockig, blåögd och med lätta vingar, / med aftonrodnaden till sommardrägt, / bland ljusgrön björkskog dansa kring i ringar. Tegnér 2: 244 (1840). Alfverne .. äro små, späda och fina; i synnerhet är älfvan (alfqvinnan) outsägligt skön. Sundén Myt. 17 (1872, 1876). jfr: Hans graf omsväfvas skall af qvinno-alfer (female fairies). Hagberg Shaksp. 6: 104 (1849). — oeg. o. bildl. Efter hand kring henne (dvs. ”den nya Freja”, Ingeborg) växer opp / ett litet tempelslägte utaf alfer. Tegnér 1: 49 (1825). Fridens alf. B. E. Malmström 6: 341 (1839). En ljusets alf — mitt sångarideal. Oscar II Skr. 2: 186 (1855, 1887). Kommer liten alf och sjunger. Sätherberg Dikter 1: 86 (1862; om en flicka).
Anm. Ehuru ordet direkt lånats från den isl. litteraturen, upptog det efterhand många drag, som tillhörde den sv. (och d.) folksagans älfvor.
2) zool. namn på vissa kolibriarter; jfr FE, NYMF, SYLF. Wahlström Brehm 2: 730 (1875). — jfr KUNGS-, PRAKT-, TOFS-ALF m. fl.
Ssgr (till 1): A: ALF-DIS3~2. kvinnlig alf. Rydberg Gudas. 177 (1887).
-FURSTE~20. Rydberg Myt. 1: 648 (1886).
-KONA. [af isl. alfkona] (†) = -KVINNA. Björner Rolf Kr. 34 (1737).
-KORS~2.
1) [efter t. alpkreuz] fem- (l. sex-)uddig figur, använd till skydd mot onda andeväsen, trolldom osv.; trollfot. Dalin (1850). Ett dubbelt alfkors. Brunius Gotl. k. 3: 44 (1866). A. Wadstein i NF (1875). Pentagrammet eller alfkorset (trollfoten), sedan outforskliga tider symbolen .. för det hemlighetsfulla. PT 1895, nr 172 A, s. 3.
2) [litterär ombildning af det skånska ällekors (ÄLFKORS)] ss. amulett buret korslikt l. korsprydt (metall)smycke. A. Wadstein i NF (1875).
-KVINNA~20. (mindre br.) kvinnlig alf. Björner Rolf Kr. 33 (1737). Sundén Myt. 17 (1872, 1876).
-RANK~2. [af t. alf-, alpranke; se E. Wadstein i Uppsalastud. 169 samt Zincke Oec. lex. 1298 (1744)] (enst.) (den i ngn mån giftiga, i folkmedicinen använda) växten Solanum Dulcamara Lin.; bittersöta, kvesved, läkekvesa, trollbär. Ström 89 (1846).
-SLÄKTE~20. Strinnholm Hist. 5: Reg. 40 (1854).
B (föga br.): ALFA-SLÄKT30~2. (Ragnars moder) var af Alfaslägt. Strinnholm Hist. 1: 274 (1834).
-SLÄKTE~20. Strinnholm Hist. 1: 149 (1834).
C (mindre br.): ALFE-SLÄKT30~2. (alfve-) Cnattingius Sn. E. 27, 163 (1819).
Spoiler title