SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1903  
ATELLAN at1ela4n l. -äl-, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. atellanen (pl.), eng. atellan, fr. atellanes (pl.); af lat. (fabula) atellana, atellanskt skådespel, af atellanus, adj. till Atella, namn på en stad i Kampanien]
litt.-hist. benämning på en folklig fars hos de gamla romarna; oftast i pl. Lénström Rom. litt. hist. 94 (1838). Af Pomponius (Bononiensis c. 90 f. Kr.) blifva Atellanerna aldraförst fattade i skrift. Lysander Rom. litt. 280 (1858). Atellanerna skildra landt- och småstadslifvet i motsats mot det förfinade lifvet i Rom och äro uppfyllda af grofkornigt skämt, löjliga och öfverraskande infall och vändningar samt slipprigheter. R. Törnebladh i NF (1876). Schück Världslitt. 1: 302 (1899).
Ssgr: ATELLAN-AKTÖR103~02. Schück Världslitt. 1: 346 (1899).
-DIKTNING~20. Lysander Rom. litt. 281 (1858).
-DRAMA~20. Därs. 280. —
-SKALD~2. Därs. 286. —
-SKÅDESPELARE~10200. Schück Världslitt. 1: 302 (1899).
-TEATER~020. Därs. 346.
Spoiler title