SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
BÖNING, m. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(bönning 1671)
Etymologi
[efter (m)nt. boninge, t. bühnung; afledn. af BÖN, sbst.2]
(†) loft, vind. (Han) vphängde sigh på sin egen böning. Kemner Trum. 72 (1629). Til Kornhuus brukas mest i alle Land, Bönningar eller Lofft. Risingh Landb. 32 (1671). VDAkt. 1696, nr 578.
Spoiler title