publicerad: 1901
BASUN basɯ4n (basu´n Weste), r. l. m.; best. -en, hvard. i mellersta Sv. äfv. =; pl. -er.
Ordformer
Etymologi
[fsv. basun (bosun, busun), m.(?) o. n., liksom d. basun, isl. basún af mnt. bas(s)une, f., motsv. holl. bazuin, mht. basune (bosune, busune, busine), t. posaune, af ffr. bosine, buisine, som jämte it. buccina har sin källa i lat. būcĭna, buccĭna, lur, trumpet, af gr. βυκάνη. Med afs. på öfvergången af o till a jfr GARDIN, KALAS, KARNIS]
1) ett slags blåsinstrument (med kraftig ton) hos de gamla folken, särsk. [motsv. hebr. ʃōfār, som eg. betyder vädurshorn] hos hebréerna; i modern musik: ett slags blåsinstrument (af metall) med vid mynning, ofta bestående af två i hvarandra inpassade stycken, af hvilka det ena med högra handen skjutes upp o. ned, hvarigenom olika tonlägen uppkomma. — jfr ALT-, BAS-, DISKANT-, DOMS-, DRAG-, GUDS-, KONTRA-, KRIGS-, SOPRAN-, STRIDS-, TENOR-, VENTIL-BASUN m. fl.
a) i eg. bet. När tw geffwer almoso, läth ey stöta j baswn för tigh, som the skrymtare göra. Mat. 6: 2 (NT 1526). Basunen skall liwda, och the dödha warda vpståndandes. 1 Kor. 15: 52 (Därs.). Medh yttersta basunen (dvs. domsbasunen). Därs.; jfr G. E. Beskow Resem. 111 (1861, 1881). Iach sågh siw englar ståndandes före gudh, och them wordo giffuen siw basuner. Upp. 8: 2 (NT 1526). Medh gudz baswn. 1 Tess. 4: 16 (Därs.); jfr Wallin Vitt. 1: 391 (c. 1805). Bläser (dvs. blåsen) j baswn j Gibea. Hos. 5: 8 (Bib. 1541). Basuner .. och Cornetter. Stiernhielm Fägn. 109 (1643, 1668). Emot Gibraltars borg man skeppen rusa ser, / Då till en gruflig storm basunen tecken ger. Lidner 1: 81 (1784). Blåsa .. basun. Almqvist (1842; i fråga om det moderna instrumentet). För att väcka denna flamman / Fordras minst en god basun. Wennerberg 2: 74 (1848, 1882). Basunen är till sin karakter ett heroiskt instrument; bland de blåsinstrumenter som för öfrigt tillhöra denna familj — valdhorn och trompeter — är den det mäktigaste och mest storartade. Bauck Musikl. 2: 253 (1871). Från taket af Jupiterstemplet hördes flöjter, basuner, cymbaler och pukor. Rydberg Sägn. 33 (1874, 1884). (Basunen) användes redan af de äldsta folken ... I sin nuvarande form skall basunen (af mässing) hafva blifvit förfärdigad redan 1520, i Nürnberg. Den begagnades då och framgent endast i kyrkmusiken, till dess Gluck och Mozart införde den i operaorkestern och Beethoven i symfonien. A. Lindgren i NF (1876).
b) mer l. mindre bildl. En Gudz basun hans tunga war, / Hwarmed han hiertan rörde. Rydelius Vitt. 60 (1716). Hur stark basun ock Lögnen låter höra, / Förvånar skallet dock ej hopens öra. Leopold 2: 145 (1801, 1815). — särsk. [jfr första ex. under a] i uttr. stöta i basun, trumpeta l. basuna ut, låta blifva allmänt bekant. Afvunden stötte i basun, at han var en Adelig lathund. Dalin Arg. 1: 147 (1733, 1754). — stöta i basun för (ngn l. ngt), högljudt förkunna (ngns l. ngts) förtjänster; puffa l. göra reklam för. Han stöter i basun för vattenskidorna. Almqvist (1842). Göra reklam och stöta i basun för sig. VL 1897, nr 29, s. 3. — jfr REKLAM-BASUN.
2) en pedalstämma i orgeln; basunregister, basunstämma. H. Ph. Johnsen hos Hülphers Mus. 318 (1773). Basun är .. namnet på ett 16—32 fots rörregister i orgelns pedal. Höijer Mus.-lex. (1864). Lagergren Orgelsk. I. 5: 1 (1894). — jfr KONTRA-BASUN.
-BLÅSARE~200. (basuna- Fasciculus (1677). basune- Lagerström Bunyan 1: 225 (1727)) Lex. Linc. (1640). Brunius Metr. 243 (1836, 1854). Neh. 4: 18 (öfv. 1896). jfr BASUNARE, BASUNIST. —
-DUNDER~20. (basuna- Bellman 6: 23 (1787), Franzén) Ett sådant domedags basunadunder! Franzén Skald. 3: 379 (1829). —
-HÖGTID(EN)~02 l. ~20. (basuna- Holmberg) benämning på en af judiska folkets större årliga tempelfester (jfr 3 Mos. 23: 24). Holmberg (1795, under trompette). Weste (1807). Kindblad (1867). —
-KLANG~2. (basune- Lælius. basuns- Ebr. 12: 19 (Bib. 1541)) Gideon förskreckte them medh .. Feldtskrij och Basune klang. Lælius Res. 1: 97 (1588). Nobless och majestät äro de egenskaper som beteckna basunklangen. Bauck Musikl. 2: 253 (1871). Lofven honom (dvs. Herren) med basunklang, lofven honom med psaltare och harpa. Psalt. 150: 3 (öfv. 1897). —
-LJUD~2. (basuna- Jer. 4: 19 (Bib. 1541), Lysander Äfv. 76 (1872) m. fl. basune- Wollimhaus Syll. (1649, under bombus), Wetterbergh Altart. 512 (1848), Nybom S. dikt. 1: 376 (1880). basuns- Swedberg Dav. § 5 (1713)) Verelius Ind. (1681, under hornablastur). Domens basunaljud. Wallin Vitt. 1: 47 (1839). NF 7: 1412 (1884). —
-SKALL~2. Heinrich (1814). Atterbom LÖ 2: 121 (1827, 1854). De af basunskall ramlande murarne i Jericho. Ljunggren i SAH 50: 200 (1874). Ebr. 12: 19 (öfv. 1883). —
-STÄMMA~20.
1) parti (af musikstycke) afsedt för basun.
2) bildl. om mycket kraftig mänsklig stämma; jfr -RÖST 2. Den Leopoldska basunstämman. C. A. Agardh i Tegnérs ppr 34 (1809). Om han .. med basunstämma dundrat mot bränvinspannorna. Topelius Vint. I. 2: 72 (1867, 1880).
-STÖT~2. (basuna- C. F. Dahlgren S. arb. 3: 197 (1828)) Atterbom LÖ 2: 313 (1854). Lundin 1 Tyskl. 348 (1877). Job 39: 28 (öfv. 1897). —
-TON~2. —
1) ängel som på yttersta dagen blåser i basun för att kalla människosläktet till doms. C. F. Dahlgren S. arb. 5: 242 (1832). Kindblad (1867).
2) kyrkängel som framställes ss. blåsande i basun. Han är röd, pussig som en basunängel. Weste (1807). Backman Reuter Lifv. på l. 1: 323 (1870). jfr Almqvist (1842).
B, C (numera bl. i högtidlig l. biblisk l. skämtsamt arkaiserande stil): BASUNA- l. BASUNE- 030~ -BLÅSARE, -FEST, -KLANG, -LJUD m. fl., se A.
D (†): BASUNS-KLANG, -LJUD, se A.
Anm. Den hos Lagerström Bunyan 2: 30 (1727) förek. genitiven Basunans är trol. tryckfel för Basunens; jfr dock fsv. basuna, f.
Spoiler title
Spoiler content