SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1901  
BEBYGGARE bebyg4are, i Sveal. äfv. 0302, m.||ig.; best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
person som bebygger. — särsk.
1) (mindre br.) till BEBYGGA 3. En med behörigt tillstånd uppförd åbyggnad å annars grund verkar och medförer för bebyggaren en rättighet till både hus och tomt. Calonius 3: 423 (1794). Kindblad (1867).
2) till BEBYGGA 4: nybyggare, kolonist, odlare; numera vanl. mer l. mindre närmande sig 3. Nordin i 1 SAH 1: 102 (1786, 1801). I händelse de första kolonisternas ansträngningar blifvit krönta med framgång, så har ryktet härom ditlockat äfven andra bebyggare. Castrén Resor 1: 155 (1842). I Gutasaga talas om en Tjälfvar .. såsom Gotlands förste bebyggare och odlare. T. Wisén i NF 16: 388 (1892).
3) till BEBYGGA 5: inbyggare, invånare. Snäckorna (äro) både til Byggnad och Bebyggare vida skilda ifrån de fläste .. ovindade Skalkräk. A. Modeer i VetANH 14: 84 (1793). (Sverige) ingifver .. sina bebyggare en trefnad, kanske större än i de flesta andra länder. Geijer II. 1: 21 (1825). Jordens Bebyggare. C. F. Dahlgren S. arb. 3: 298 (1828). Stadens svenskspråkiga bebyggare. Tavaststjerna Inföd. 6 (1887). Jätteverldens bebyggare. T. Wisén i NF 13: 662 (1889). — jfr SOL-, UR-, VÄRLDS-BEBYGGARE.
Spoiler title
Spoiler content