SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1902  
BEKANT bekan4t (beka´nt Weste), adj. -are (gradf. med mera, mest dock vanligare); n. o. adv. =; dessutom användt ss. sbst. m.||ig. ((†) pl. -er Växiö domk. akt. 1688, nr 696).
Ordformer
(bekand Gyldenhielm Ps. 467 (c. 1605; rimmande med hand), Sigfridi L 5 b (1619; rimmande med stand). bekan(d)t (-kante osv.) Gyldenhielm Ps. 131 (c. 1605), Schroderus Liv. 792 (1626) osv. — bekanter (urspr. nom. sg. m. obest.) Växiö domk. akt. 1682, nr 24, Dalin Arg. 1: 54 (1733, 1754), Livin Kyrkost. 65, 73 (1781))
Etymologi
[af t. bekannt, ä. t. äfv. bekand, l. (möjl.) mnt. bekant, eg. p. pf. till t. l. mnt. bekennen (se BEKÄNNA); jfr ä. d. bekant, d. bekendt, ä. holl. bekant, holl. bekend samt BEKÄND]
— jfr OBEKANT.
I. ss. adj. — jfr ALL-, RIKS-, VIDT-, VÄL-, VÄRLDS-BEKANT.
1) [jfr motsv. anv. i d., mnt., holl. o. t.] som man vet om l. känner till l. har reda på; känd; vetterlig; särsk. med tillagdt adverbial (ss. allmänt, vida, väl) ofta närmande sig 2. Detta är bekant för större delen af vårt folk. Är det bekant (dvs. känner ni till), om A. är i staden? (uttr. i sht användt, då man vill undvika tilltalsord). (Så)som bekant (är) [jfr d. som bekendt, t. wie bekannt (ist)]; jfr 2. Om detta blir bekant, är han olycklig. En allmänt bekant sak, historia. Thenne Gåsen är wäl bekand / I Andeligh och i Werldzligh stand (dvs. stånd). Sigfridi L 5 b (1619). Caffee, som i våra tider blifvit mer än bekant uti Norden. Bælter Jesu hist. 4: 45 (1757); jfr 2. Jesus .. talar icke om en främmande och nyss införd, utan en allmänt känd och bekant sak. Ödmann Str. förs. II. 1: 74 (1803). De för Uppsvearne bekantare rang-löfträden möta (i Småland) den resande talrikare. Atterbom Minnen 5 (1817). Dittills bekanta facta. Berzelius Kemi 3: 5 (1818). Ändtligen blef saken bekant för skolans rektor. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 160 (1831). Det är .. bekant, att Kristina vid sitt uppstigande på tronen genast regerade med lika sjelfmyndighet, som de flesta .. konungar. Fryxell Arist. 1: 39 (1845). Då jag gick igenom posten .., märkte jag ett bref med Sylvesters väl bekanta handstil. Nyblom Hum. 96 (1874, 1883). Som bekant var det .. med knapp nöd som .. (K. XV) på hemvägen hann till Malmö. De Geer Minnen 2: 136 (1892). Hvad David hade talat blef bekant. 1 Sam. 17: 31 (öfv. 1896). Sedan drottning Kristina nedlagt sin krona .., tillbragte hon, såsom bekant är, mer än ett år i Nederländerna. E. C. Tegnér Sv. bild. 124 (1896). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] (jfr anm.) med den för hvilken ngn l. ngt är känd(t) uttryckt gm pron. l. sbst. utan prep. (i ä. tid dat., så ännu i förb. med allom; jfr ALL V 3 a α), i sht i förb. med vara l. som attribut. Det är mig väl bekant, endast ryktesvis bekant. Mig bekanta förhållanden. När the (dvs. tyskarna) i thet förlofwade Land / Droghe, war Gååsen them bekandt. Sigfridi B 5 b (1619). Wårt mod är Eer bekant. Stiernhielm Fred. 5 (1649). Man finner här (i Virginia) åthskillige slagz Diur, oss deels bekandte, deels obekandte. Amer. 9 (1675). Församlingen bör i slijka fall .. af Predikstolen förmanas, at röija Syndaren, om han är någon af åhörarena bekant. Kyrkol. 10: 6 (1686). Hoos oss är allom Barnom .. bekant, att Darra är skiälfwa. Rudbeck Atl. 3: 221 (1698). Det är ej allom bekant att .. GHT 1895, nr 206, s. 2. Jag (dvs. Gud) känner alla fåglar på bergen, och hvad som rör sig på marken är mig bekant. Psalt. 50: 11 (öfv. 1897). — i vissa numera obr. förb. med ett sbst., närmande sig 4 b. Låther och så see en skön Corant, / Tillicka Passas Cavalerer bekant. Visb. 1: 326 (c. 1620; om två dansar). Græska Hofvet var dem Svenskom i denna tid ganska bekant. Dalin Hist. 1: 476 (1747).
Anm. Ordet förekommer i denna konstr. nästan uteslutande i skriftspr., i sht i historisk, officiell, högtidlig l. ngt arkaiserande framställning. Vanligast är förb. (är) mig bekant, som äfv. kan förekomma i talspr.
b) i uttr. hafva (sig) bekant.
α) [jfr t. davon habe ich mir nichts bekannt] i uttr. hafva sig (ngt) bekant, numera i sht med afs. på ett pron. i n. sg. l. en hel sats. Så vidt jag har mig bekant. Swedberg Schibb. 136 (1716). Herr envoyén torde hafva sig bekant, at ... Höpken 2: 252 (1753). Hafva sig bekanta de lagar .., som härskat i Riken och Samhällen. Nordenflycht Frunt. 5 (1761). Alt detta borde min Herre hafva sig väl bekant. SP 1778, s. 82. Denne måste omtala allt, hvad han hade sig bekant om Wallensteins förehafvanden. Fryxell Ber. 6: 434 (1833). Om denna sak hade han sig ingenting bekant. C. F. Dahlgren (1844) enl. Kindblad (1867). Ni har er då bekant hvem denne amatör är! Sturzen-Becker S. arb. 2: 34 (1861). — (föga br.) oböjdt med afs. på följ. sbst. i pl. Herrar stjernkikare hafva sig mera bekant himmelens ställningar och förhållanden, än jordens. Crusenstolpe Mor. 2: 95 (1840).
β) (†) i uttr. hafva (ngt) bekant. Om jagh intet hade titt sinne bekant. J. Celsius i 2 Saml. 13: 30 (1687).
c) åtföljdt af prep. o. sbst. betecknande det (den källa, det sammanhang osv.) hvarifrån ngt är kändt, i uttr. bekant från, ur l. (numera mindre br.) af ngt; stundom närmande sig 2. Thet är af Skrifften bekant, at ... Swedberg Schibb. 14 (1716). Namnet Holaveden är af historien bekant. Schlyter Jur. afh. 1: 14 (1836). De från sagan och den episka dikten bekanta forntidssläkterna. Cavallin Skr. 13 (1879).
d) [jfr t. ich will diese lieder bekannt machen] (numera mindre br.) i uttr. göra (ngt) bekant, bekantgöra, stundom: publicera, offentliggöra. Man gjorde l. lät göra (allmänt) bekant att ... Serenius (1741). — (numera föga br.) (Ärendena) voro intet hemligare, än at de, efter några dagar, giordes allmänt bekanta. Nordberg 1: XV (1740). Det blefve vidlyftigt att uppräkna allt hvad .. (kanslirådet J. af Bjerkén) i sitt embete gjort, och en del torde ännu icke kunna göras allmänheten bekant. Rosenstein 1: 13 (1780); jfr a. (Man) lät genom tryck offentligen göra bekanta de med Christiern ingångna afhandlingar. Strinnholm Vas. 3: 198 (1823).
e) [jfr motsv. anv. i t.] mat. om storhet hvars värde är gifvet l. kändt. Man kallar thet som obekant är för x, thet bekante för a. b. c. etc. Svedenborg Reg. 12 (c. 1718). Mört Geom. 20 (1727). Bekanta och obekanta quantiteter. Palmquist Alg. 1: 8 (1745). (Räkne-)uppgifter, i hvilka 3 .. bekanta storheter äro gifna i .. (ett visst) sammanhang med hvarandra. Lindblom Räknemetodik 220 (1893).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] som alla l. många känna till, allmänt känd; stundom: beryktad, berömd, namnkunnig; sällan om person l. förhållande som vunnit (historisk) ryktbarhet af högsta slag. Det är en (synnerligen) bekant man. En af hufvudstadens mest bekanta personligheter. Han är bekant som en framstående talare. Han utförde uppdraget med sin bekanta noggrannhet. En bekant historia. Hwad som hände then namnkunniga Voigts Son här i Swerige, är en bekant Sak. Block Progn. 9 (1708); jfr 1. Det fullkomlige förtroende .. (ridderskapet o. adeln) till Hr Baron och Landtmarschalkens .. bekante redelighet fattat. 2 RARP I. 1: 2 (1719). Den bekante illgärningsmannen .. Ravaillac. Hallenberg Hist. 1: 101 (1790). Hvitkålens största fiende är den bekanta kålmasken. Lundström Trädg. 86 (1831, 1852). Det bekanta stället 4: 15 (i Predikarboken). Agardh Teol. skr. 1: 4 (1842, 1855). Grefve Gustaf Fredrik Gyllenborg, den bekanta skalden. E. G. Geijer (1847) enl. Kindblad (1867). När preses vid Upsala möte år 1593 .. utropade sina bekanta ord: ”nu är Sverige vordet en man och alle hafva vi en Gud”. Sundberg Bekänn. 3 (1879). Den som skald bekante kongl. sekreteraren Abraham Niklas Clewberg. Ljunggren SAHist. 1: 94 (1886). (Dessa strofer) höra .. till de bekantaste literära minnesmärkena från denna tid. Lidforss DQ 2: XIII (1892). — särsk.
a) [jfr d. han er bekendt for sin legemsstyrke, dette sted er bekendt af et slag, t. du bist dafür bekannt] i uttr. bekant för, i ä. tid äfv. af ngt, vid angifvande af det på grund af l. för hvilket ngn l. ngt är känd(t). Han är bekant för att vara en stor intrigmakare (jfr med afs. på bet. b). Emädan ofvanbe(mäl)te Försambling för sin ostijrigheet är såra (dvs. mycket) bekant. Växiö domk. akt. 1683, nr 60. (Tenedos) är isynnerhet bekant af Muscateller vin. Eneman Resa 1: 16 (1711). Grefve H., bekant af vitterhet, heder och ett .. fint .. vett. J. G. Oxenstierna 2: 270 (1794, 1806). Korinthos var bekant för sina sköna qvinnor. Tranér Anakr. 166 (1833). Den damen är bekant för sina qvicka / Och glada infall. Franzén Skald. 5: 54 (1836).
b) [jfr d. han er bekendt for en ærlig mand, ä. t. er war für einen losen buben bekannt] (†) i uttr. bekant för, bekant såsom. Brenner Dikt. 1: 248 (1711, 1713). En Capitein .. som .. var bekant för en god Partie-gångare. Nordberg 1: 154 (1740).
3) om en på personlig beröring, umgänge, bekantskap o. d. beroende kännedom om person(er) (jfr II).
a) [jfr motsv. anv. i d. o. t.; jfr äfv. KÄND (med)] i aktiv bet.: som gm personlig beröring, umgänge osv. känner ngn; som har personlig beröring, umgänge osv. (med); stundom närmande sig bet.: förtrolig; ofta i förb. med prep. med; i pl. ofta reciprokt. Jag är personligen, nära, blott flyktigt, ej närmare bekant med honom. Vi ha nyss blifvit bekanta. Skulle vi inte kunna (få) bli närmare bekanta? (vanlig formel vid proponerande af brorskål). Ä' herrarna bekanta? (vanlig fråga, då man vill göra sig underrättad, om presentation behöfves). Schroderus Liv. 792 (1626). (Herdarna) bådo dem .. der något at fördröja, på det de kunde blifva närmare bekante. Lagerström Bunyan 1: 178 (1727). Han gör sig så bekant. Sahlstedt (1773). Han gjorde mig därefter bekant med en sin Farbror. Bligh 103 (1795). Huru ljuft är icke umgänget emellan icke blott vänner, utan emellan äfven mindre bekante. Agardh Bl. skr. 1: 96 (c. 1855); jfr II. Jag .. (var) så mycket bekant med grefvinnan B., att jag umgicks i hennes hus. De Geer Minnen 1: 67 (1892). — särsk.
α) ss. adv.: på ett sätt som vittnar om bekantskap l. förtrolighet, förtroligt. Hälsa bekant på, nicka bekant åt ngn. (De inträdande) hälsade så bekant, at de syntes komma dageligen dit. Dalin Arg. 1: 114 (1733, 1754). Löfviga kronor / känna igen mig ännu och helsa bekant. Tegnér 2: 213 (1829). Heidenstam End. 50 (1889).
β) [jfr motsv. anv. i d. o. t.] närmande sig b, om person som har bekanta l. umgås ngnstädes. Vara (mycket) bekant i en familj, umgås (på förtrolig fot) l. vara umgängesvän i en familj. Han gick dijtt i lustigheet efter han der well war bekant. Växiö rådstur. prot. 316 (1648). Han är bekant öfveralt, il a des connaissances partout. Weste (1807). Blifva bekant i ett hus. Almqvist (1842).
b) (numera bl. med hvard. anstrykning) i pass. bet.: (som) gm personlig beröring, umgänge osv. (är) känd; motsatt FRÄMMANDE; i sht ss. attribut. Här är bara bekant folk. Jag var i dag uppe hos en bekant familj. Är han bekant (dvs. känner ni honom)? Dalin (1850). — (numera föga br.) O Gudh, see på min högra Hand, / Ty iagh är här ingom bekand. Gyldenhielm Ps. 467 (c. 1605). [jfr känd af] (†) närmande sig 1, i uttr. vara bekant af. Viljandes för öfrigt vara bekant af Under-Officerarne och posterne, hvilka dock intet kändes vid honom. HSH 2: 279 (1743).
4) [utveckladt ur 3] om (på vana, erfarenhet o. d. beroende) kännedom om ngt sakligt.
a) i aktiv bet.
α) [jfr d. han er vel bekendt i Berlin, i dette farvand, holl. hij is in Parijs goed bekend, t. er ist in Berlin bekannt; jfr äfv. KÄND (i l. med ngt)] (numera nästan bl. hvard.) som har god personlig kännedom om l. är förtrogen med förhållandena ngnstädes, hemmastadd; i sht i uttr. vara bekant (i). Han är mycket bekant i Berlin; jfr 1, 3 a β. Så wijda iagh nu(,) reeda på 20. åhrs tijd här i denne församblingen bekanter(,) .. förmedelst noga ransakande ehrfaret hafwer. Växiö domk. akt. 1682, nr 24. På. denna. vida. kretsen (dvs. himlen). / Var. han. (dvs. A. Celsius) så. hemma. och. bekant. / Som. andra. äro. på. jorden. Nordenflycht QT 1745, s. 109. De uti detta farvatnet nog bekante Portugiser. Ekeberg Ostind. r. 82 (1771, 1773). Jag är bekant här: hic omnia mihi nota sunt. Lindfors (1815).
β) [jfr ä. t. wer in der bibel ist bekandt] (†) kunnig, hemmastadd, bevandrad (i ett ämne o. d.). Thet är ingen af Isländerna, dhe Norska eller wåra, som i thet gamla språket bekandt är, som icke weet hwad Kalle är. Rudbeck Atl. 1: 499 (1679). Göra sig bekant i .. ämnet. Almqvist (1842).
γ) (i sht i skriftspr.) med prep. med, förr äfv. [jfr (under)kunnig om] om: som känner till, förtrogen l. förtrolig med. Sedan iagh den hiertans Hugnad vandt, / Att blij om hennes Dygder mer bekant. Lagerlöf Vitt. 1 (c. 1675). (Då) tog klåckaren till Psalmbookan, effter han eij så bekant var med Psalmorna. Växiö domk. akt. 1681, nr 70. Thet mig närmast är, .. thet hafwer jag försökt och giordt mig bekant med. Swedberg Ungd. 463 (1709). Dem, som ej förut varit bekante om tilståndet. Dalin Arg. 2: 161 (1734, 1754). Den största skyldighet, som lifvet med sig har, / Är den, at göra sig i tid bekant med döden. Nordenflycht QT 1745, s. 116. Detta tysta lidande, som hvart mera ömt och ädelt hjerta är så väl bekant med. Thorild 4: 101 (1794). Om Läraren icke gör sig bekant med Skriftebarnens sätt att tänka. Ödmann Anv. t. skrift. 37 (1823). En Lärare bör i synnerhet vara bekant med Nya Testamentets heliga Skrifter. Därs. 64. Fabbe .. var bättre än någon bekant med bygder och obygder på många mils omkrets kring Jönköping. Rydberg Vap. 308 (1891). En person, som blott är bekant med alldagliga företeelser. Rein Psyk. II. 1: 260 (1891).
b) i pass. bet.: (som) gm vana, erfarenhet o. d. (är) känd (för ngn); hvarmed man är förtrogen l. hvarest man är hemmastadd. Ändtligen kommo vi till bekanta nejder. De fröjda sig åt de bekanta ljuden. A. Grafström 1: 149 (1826, 1864). Den ena bekanta skogstrakten efter den andra, den ena rödmålade torparestugan efter den andra försvunno. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 122 (1831). Sturzen-Becker Stockh. 74 (1844). — (mindre br.) Sitt goda och bekanta foder bör .. (hästen) ha af egen mark, som han är van vid. Dalin Vitt. II. 6: 117 (1740). — särsk.
α) i förb. något bekant o. d., ngt som man känner igen l. är förtrogen med. Jag .. kunde intet finna något bekant i hans ansichte. Humbla 509 (1740). Jag tyckte väl att det var något bekant i detta strålande, friska ansigte. Hedenstierna Fru W. 161 (1890).
β) [uppkommet i anslutning till det substantiva en gammal bekant o. d. (se II)] i uttr. gammal bekant. ”Smörstab-bræen”, ur hvars kalla sköte vår gamla bekanta ”Bæverelf” uppqväller. Oscar ii Skr. 3: 241 (1861, 1888). Gamla bekanta Totanus- och Tringa-arter. Bovallius Resa 230 (1887).
5) [jfr d. at være sit navn, sin alder bekendt, mnt. de kristen dorsten eres kristennamen nicht bekant wesen, ä. t. er will der red niemand bekand sein] (†) i uttr. vara sitt namn osv. bekant, erkänna l. tillstå l. kännas vid sitt namn osv.; jfr BEKÄND i motsv. anv. Hr Öfversten acktar helt onödigt at förklara sig på deras angifvande, hvilka ey vela vara deras (dvs. sina) namn bekante. 2 RARP 4: 44 (1726).
II. [jfr t. bekannt; jfr äfv. BEKÄND i motsv. anv. o. KÄND] i substantiv anv.: person som man är bekant med (jfr I 3); bekantskap (se d. o. 2), ”konnässans”. Han är en gammal bekant till mig, till familjen [jfr d. en gammel bekendt, holl. een oude bekende, t. ein alter bekannter]. Han tillhör mina närmaste bekanta. Han har bekanta öfverallt. Bekanta emellan går det väl för sig. Hälsa vänner och bekanta! Mine näste Blodzförwanter, / Och bekante. Gyldenhielm Ps. 131 (c. 1605). Alt förräderi är wederstyggeligit: men i synnerhet thet, som stämplas af ens egna bekandta. Spegel Pass. 97 (c. 1680). Jagh beer giöra min recom(men)da- [tion] till lilla C(arl) F(redrik) och alla bekanta på dhen orten. Carl xii Bref 47 (1701). Det är en af mina bekanta. Sahlstedt (1773). Jag .. vill ha klara bevis, innan jag misstänker en gammal bekant. Tegnér 5: 150 (1818). Med en närmare bekants förtroliga ton. Carlén Repr. 280 (1839); jfr I 3. Det är icke en vän, utan blott en bekant till mig. Dalin (1850). En dansk baron af mina bekanta. Ljunggren Resa 49 (1871). En bekant till deras pappa. Hedenstierna Fru W. 17 (1890). Vi helsade som gamla bekanta. Rydberg Dikt. 2: 52 (1891). Alla .. (Jobs) bröder och systrar och alla hans forna bekanta kommo till honom. Job 42: 11 (öfv. 1897). Kapten H. hade en het dag. Han måste hela dagen i sin kajuta ta emot alla möjliga bekanta, bekantas bekanta och bekanta till bekantas bekanta. Morgonposten 1898, nr 49, s. 2. jfr BARNDOMS-, FLICK-, FRUNTIMMERS-, HERR-, HOTELL-, KARL-, RESE-, UNGDOMS-, UNGKARLS-BEKANT m. fl. — särsk.
a) mer l. mindre bildl. (Jag) giör .. mig en god förhoppning om allas theras ynnest, som redan äro vishetenes bekante och venner. Rydelius Förn. Föret. § 20 (”19”) (1718, 1737). (Taflan) är en gammal bekant. Tiden 1848, nr 139, s. 2. Hans tankar om glädjen voro gamla bekanta, som hon sett smyga omkring i vesterländska hem och städer. Heidenstam End. 61 (1889).
b) (numera i sht hvard.) i best. sg. Her Beniamin (är) min gamble bekante. Växiö domk. akt. 1678, nr 77. I Dscharra tog jag herberge hos min fordna bekante. Ödmann M. Park 170 (1800). Min gamla bekanta, bror Lunsing. Cederborgh OT 1: 35 (1810). Den enda bekanta han ägde qvar var Peter. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 125 (1831). (Hundarna) smekte den gamle bekante. Runeberg 1: 37 (1832). (Biberg) var min första bekanta efter ankomsten till Upsala. C. W. Callerholm (c. 1850) hos Nyblæus Forskn. III. 2: 9. — (numera mindre br.) En min bekante. Dalin Arg. 1: 134 (1733, 1754). En Enkefru v. K., som är Fru Schellings bekanta. Atterbom Minnen 172 (1818). Då hon kom ned på Hötorget och nalkades sin bekanta vid granriskärran. Almqvist Ladug. 5 (1840).
c) (numera mindre br.) i obest. sg., föregånget af poss. pron. l. genitivattribut; numera nästan bl. med obest. art. en. Min gambla bekant. Växiö domk. akt. 1679, nr 3. Om min Bror behagar, vil jag igenom hans bekant, Translatoren Matthesius, låta honom få härom kunskap. G. Benzelstierna i Benz. brefv. 178 (1734). En min bekant. Serenius (1741). Han var pappas gamla bekant. Almqvist A. May 30 (1838). När man fick bli hans närmare bekant. Dens. Tre fruar 2: 104 (1842). Egaren och en hans bekant. SDS 1899, nr 599, s. 3.
Ssgr: (I 1) BEKANT-BLIFVANDE03~200, n. H. Reuterdahl i SKN 1841, s. 42. De Apokryphiska skrifterna, hvilkas bekantblifvande och plötsliga uppkomst bland de Christna .. icke kan förklaras. Agardh Teol. skr. 1: 40 (1842, 1855).
-GÖRA, se d. o. —
(II) -KRETS~2. Vår bekantkrets har nu vidgats. Munthe Nap. 69 (1885). Alla unge män i deras bekantkrets voro betagna i henne. GHT 1895, nr 216, s. 4.
Spoiler title