SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1903  
BELÄSENHET belä4sen~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 030~2 (belä´senhet Weste; bel`äsänhét Almqvist), r. l. f.; best. -en; pl. (knappast br.) -er (Fahlcrantz 6: 156 (1843, 1865)).
Etymologi
[jfr t. belesenheit]
egenskap(en) att vara beläst; boksynthet; ofta konkretare, om (summan af) gm läsning vunna kunskaper l. insikter o. d. G. Benzelstierna i Benz. brefv. 178 (1734). Bilder .. af det vanliga och förslitna slaget, som en hvar med måttlig beläsenhet och talang kan hämta från den poetiska allmänningen. Tegnér 3: 512 (1816). En vidsträckt beläsenhet .. karakteriserar .. arbetet. C. A. Hagberg i SKN 1843, s. 214. Hr A. .. har synbarligen en stor beläsenhet. Claëson 1: 379 (1859). Mycket arbetsam, förvärfvade han en betydlig beläsenhet, hvilken han dock ej förmådde beherska. Hedin Rev. qv. 128 (1879). Störst var hans (dvs. Svedelius') beläsenhet inom svensk och allmän historia. Sander i 3 SAH 4: 29 (1889). (†) Denna styl af äkta latinsk beläsenhet. Leopold 3: 452 (1801, 1816).
Ssg: BELÄSENHETS-PRÖFNING0300~20. Fahlcrantz 6: 153 (1843, 1865).
Spoiler title
Spoiler content