SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1908  
BIAXEL bi3~ak2sel, r. l. m.; best. -axeln, numera sällan -axlen; pl. -axlar.
Etymologi
[jfr t. nebenachse; se BI-, prefix1 2, o. AXEL, sbst.1]
axel af (i förh. till annan) underordnad betydenhet: sidoaxel, sekundär axel. — särsk.
I. till AXEL, sbst.1 I 2. Tekn. tidskr. 1872, s. 110. Utom dessa väsentligare axlar erfordras (vid spinnerimaskiner) äfven några biaxlar, hvilka på lämpliga ställen drifvas af de förra. Därs. 1875, s. 199.
II. till AXEL, sbst.1 II. Wikforss (1804; under nebenaxe). Heinrich (1814). Finnas flere .. symmetri-linier, kallas den förnämsta principal- l. hufvud-axel och de öfriga sekundära l. bi-axlar. NF 1: 1373 (1876). — särsk.
1) geom. till AXEL, sbst.1 II 1 l. 2 l. 3. Sv. o. t. handlex. (1872).
2) miner. till AXEL, sbst.1 II 4, i fråga om kristaller. Erdmann Min. 7 (1853, 1860). A. Sjögren Min. 7 (1865, 1874). (Hexagonala) Systemets symmetriplan äro af trenne slag. Ett går genom de tre biaxlarna; det är således af 1:a ordningen eller hufvudsymmetriplan. Törnebohm Min. 17 (1887, 1902).
3) (mindre br.) fys. till AXEL, sbst.1 II 5. Fock Fys. 291, 313 (1853, 1861). En rät linie genom den optiska medelpunkten (till en lins) kallas understundom en biaxel. Moll Fys. 4: 69 (1901, 1904).
4) till AXEL, sbst.1 II 9. — särsk. bot. till AXEL, sbst.1 II 9 c. Oftast är densamma (dvs. stammen l. hufvudaxeln) delad i flera sekundära biaxlar eller grenar, hvilka utgå från de på sidorna af den primära hufvudaxeln befintliga knopparne. Arrhenius El.-kurs i bot. 27 (1845, 1865). Grenarne kallas biaxlar i förhållande till den stam, från hvilken de utgå (hufvudaxeln). Forssell Lärob. i bot. 167 (1890).
Spoiler title