BONN bon4, f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom t. o. eng. bonne af fr. bonne, tjänarinna, barnsköterska, substantiverad fem.-form af adj. bon, god (se BONG), uppkommen i barnspr. ur uttr. ma bonne, eg.: min goda]
utländsk (särsk. fransktalande) barnfröken som bl. a. har till uppgift att gifva barnet (l. barnen) öfning i att tala (ett l. flera) främmande språk; i fråga om utländska förh.: barnjungfru, barnsköterska. A. Hummerhielm (1707) i Karol. krig. dagb. 10: 42. Lunds veckobl. 1888, nr 85, s. 1. På bänkarne (i Tuileriträdgården) sutto bonner, med hvar sin barnvagn framför sig. Lundegård La Mouche 30 (1891). Inom åtskilliga familjer har man den seden, att de späda barnen .. genom ”bonne” få lära sig tala ett eller flera främmande språk samtidigt därmed att de lära sig tala sitt modersmål. F. Berg i Verdandi 1892, s. 72.
Ssgr: BONN-PLATS. plats l. anställning ss. bonn. —
