SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
BRITT brit4, äfv. (i sht i bet. 1) BRIT bri4t, m.; best. -en; pl. -er40.
Ordformer
(brit Sundén (1885), 2NF (1905: briter, pl.))
Etymologi
[af t. brite; jfr eng. briton, lat. britto (gen. -ōnis), britanni, pl.; af keltiskt urspr. Jfr BRETON, BRITANNIER]
1) britannier (se d. o. 1). Eberhardt AllmH 2: 195 (1768). Då romarne gingo öfver (Engelska) Kanalen, rådde här briter af keltisk stam. Svensén Jord. 392 (1886). — jfr FORN-BRITT.
2) engelsman. De Britters Språk. Lucidor (SVS) 140 (1671). Den store brittens (Shakspeares) kanske mest storslagna .. drama (Kung Lear). PT 1906, nr 293 A, s. 3.
Afledn.: BRITTISK, förr äfv. BRITSK, adj. (britisk NerAlleh. 1871, nr 17, s. 2, Tengström Kipling 40 (1899). britsk Posten)
1) till 1. Brask Pufendorf Hist. 78 (1680).
2) till 2. Det brittiska riket, de brittiska öarna. Brittiska Indien. Förr hade (du) tilfälle, at dansa Gallicanska och Britska Contradansar på Lorentsberg. Posten 1768, s. 255. Någon brittisk koloni. SvT 1852, nr 16, s. 4.
BRITTISKA, r. l. f. (brettska Dalin) (numera knappast br.) till 1: britanniska. Dalin Arg. 2: 12 (1734, 1754). (Dikten Fingal) är alt från tredje Seculo, och på den gamla Brittiskan skrifven. SvMerc. 1765, s. 336.
Spoiler title
Spoiler content