SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1920  
DJÄRFVAS jær3vas2 (med afs. på uttalet af dj jfr anm. vid DJUP, sbst.), v. dep. -es l. -fs, -fdes, -fts ((†) -ades, -ats G. I:s reg. 7: 142 (1530), Chesnecopherus Fulkom. skäl Z 2 b (1607), Växiö domk. akt. 1781, nr 156; djerffdis (sup.) Hist. handl. XIII. 1: 165 (1564)).
Ordformer
(djärfvas (dierf(f)vas, dierfu(u)as(z), diær(f)vas) G. I:s reg. 2: 211 (1525) osv.; diarfdes (ipf.) Girs G. I 76 (c. 1630). dirffwas G. I:s reg. 12: 230 (1539); dyrf(f)vas Joh. 21: 12 (NT 1526), Spegel Guds verk 46 (1685), Kolmodin Qv.-sp. 1: 6 (1732); dörffuas Luk. 20: 40 (NT 1526), G. I:s reg. 11: 214 (1536). djärfva sig (dierfuua) G. I:s reg. 16: 114 (1544))
Etymologi
[fsv. dirva(s), dyrfwa(s), dörffua(s), dirva sik, diärvas; jfr d. djærves, djærve sig til, isl. dirfast; jfr DJÄRF. djärfvas är en ombildning af dirvas efter adj. DJÄRF]
I. (numera i sht i högre stil) DJÄRFVAS, dep.
1) [jfr motsv. anv. i fsv. o. dan.] motsv. DJÄRF 1: hafva mod till (att göra ngt), våga, våga sig på; drista sig; nästan alltid (jfr b) med åtföljande inf. med l. utan att, förr äfv. till l. till att. Ingen aff läriungana dyrffdes til ath spöria .. (Jesus) säyandes, Hoo est tu? Joh. 21: 12 (NT 1526; Bib. 1917: dristade sig). Attu (dvs. att du) haffuer hafft någen fruckt (dvs. fruktan) .. for oss, och therföre icke dierffuendis ath giffue tiig hiit jn i riigit. G. I:s reg. 11: 198 (1536). Jag (har) icke litett mig most förundra att icke en hafwer dierfdz swara (på rikskanslerns tal). RARP 3: 212 (1642). Jag bleknar, rodnar och knapt dyrfves se på eder. Kolmodin Qv.-sp. 1: 6 (1732). Min vän, hvem djerfs förklara: / Jag tror på Gud? Rydberg Faust 96 (1876). — särsk.
a) (†) med försvagad bet.: töras. Sänge Kläder war dhär så ringe, att Mann icke dierfwess tale om. Bidr. t. Åbo hist. I. 8: 56 (1636).
b) (numera knappast br.) utan åtföljande inf., stundom med pronominellt obj.: våga (ngt), våga sig. Effter han emoot Konungen intet dyrffdes, tenckte han at fånga .. (Judas Mackabeus) medh list. 2 Mack. 14: 29 (Bib. 1541). Konstlare (dvs. intrigörer), hvilka djerfvas alt, emedan de äro fruktade. Creutz Vitt. 89 (1759).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. isl.] motsv. DJÄRF 2: vara nog oförsynt l. förmäten (att göra ngt); tillåta sig, understå sig; drista sig; med åtföljande inf. med l. utan att, förr äfv. till l. till att; stundom svårt att skilja från 1. Hur djärfves du komma med ett sådant förslag? (Om) noger dyrffues tijl .. her emott thræda. G. I:s reg. 4: 296 (1527). Förwndrar oss storlige huarföre i dierffwes til att förholle eders skatt inne medt eder som i medt rette plictuge äre vtt at göre. Därs. 6: 290 (1529). Dierfves någor med hugg och slag öfverfalla them, .. som Konungens .. ärender gå; tå hafver han brutit edsöre. MB 18: 9 (Lag 1734). Den usla list, som djerfs sig vishet nämna. Geijer I. 3: 212 (1821; om statskonsten). Djärfs någon möta påfvens befallningar med trots, blir han bannlyst. A. Rydfors i Läsn. f. folket 1898, s. 203. — med försvagad bet., i höflighetsfraser o. d.; jfr DJÄRF 2 slutet. Om jag djerfvats besvära Eder Faderliga Högvördighet .. med denna ansökning. Växiö domk. akt. 1781, nr 156. Rydberg Sägn. Föret. (1874).
II. (†) DJÄRFVA SIG, refl. = DJÄRFVAS 2. Schall och ingenn .. (ryttare) dierfuua sig vtdraga ifrånn hopenn äller aff sitt borgeläge (dvs. kvarter). G. I:s reg. 16: 114 (1544).
Spoiler title
Spoiler content