SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1919  
EGAL ega4l, adj.; adv. -T.
Ordformer
(ægal Förarb. t. Sv:s lag 1: 127 (1689))
Etymologi
[jfr dan. o. t. egal, av fr. égal, av lat. æqualis (jfr EKVAL)]
1) (numera knappast br.) jämlik, jämgod, jämställd, likställd. Modren kan eij gifwas macht att giffta sin dotter, när fader lefwer, ty att modren är med honom ægal och paralel kan eij wara rimmeligit. Förarb. t. Sv:s lag 1: 127 (1689). Swedberg Schibb. 267 (1716). Dalin (1850).
2) [jfr t. es ist (mir) egal, fr. cela m'est égal] (i sht vard.) i uttr. det är l. kan vara (mig osv.) egalt, det är (mig osv.) likgiltigt, det gör (mig osv.) detsamma, det kommer (för mig osv.) på ett ut, det kvittar (mig osv.) lika. Mig kan det vara egalt, om du är hvit eller svart. Janzon Catullus 2: 30 (1891). ”Sant eller icke,” ropade han, ”det är mig egalt ..”. Hallström Sparfvert 116 (1903).
3) (numera knappast br.) jämn, likformig. (Även om de av typograferna vid sättningen använda) Vinkelhakarne .. vore .. gamle, framtill afnötte och förböjde, förblifva de dock mestadels i sjelfva djupa vinkelen egale. Täubel Boktr. 1: 84 (1823). NF (1880).
Spoiler title