SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1921  
FALT fal4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(falter (sg.) VDAkt.)
Etymologi
[av t. falte (jfr FÅLL o. -FALD, adj.-suffix), veck, till falten, hopvika]
mus.
1) å orgelbälg av visst slag (jfr -BÄLG): veck som de mot varandra svarande faltbräderna bilda (mellan överbordets o. underbordets kanter). VDAkt. 1713, nr 307. Drake Töpfer 10 (1850). Hennerberg (o. Norlind) Orgeln 1: 12 (1912). — jfr SIDO-, TVÄR-, ÄND-FALT.
2) = FALTBRÄDE. Drake Töpfer 11 (1850). Hennerberg (o. Norlind) Orgeln 1: 7 (1912).
Ssgr: FALT-BRÄDE. om vart särskilt av de båda med varandra (o. med över- resp. underbordet) lufttätt förenade bräden som bilda övre resp. undre sidan i en falt (i bet. 1). Drake Töpfer 9 (1850).
-BÄLG.
a) (i sht förr) orgelbälg som (i likhet med smidesbälgen) har flera veck l. falter (i motsats till bälgen med bl. en falt). Drake Töpfer 10 (1850).
b) orgelbälg med falt l. falter (i motsats till kub- l. pistongbälgen). Lagergren Orgelskola 1: 3 (1894). Enkla faltbälgen, även kallad spannbälg. Hennerberg (o. Norlind) Orgeln 1: 6 (1912). Dubbla faltbälgen .. består av tvenne enkla faltbälgar, belägna den ena över den andra, vilka hava ett bälgbord gemensamt. Därs. 9.
Spoiler title