SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1925  
FORNA 3rna2, v. -ade; o. FORNAS -as2, v. dep. -ades ((†) p. pf. pl. fyrnda Hyltén-Cavallius Vär. 1: 144 (1863)). vbalsbst. -ANDE; jfr FORNA, sbst.2
Ordformer
(fo(o)rna 1685 osv. fornas c. 1755 osv. fyrn- 18631864)
Etymologi
[fsv. fornas, fyrna(s), förnas; jfr ä. d. forne, nor. fornast, isl. fyrnask; avledn. till FORN, adj.2 Formen fyrna(s) tillhör urspr. en annan verbklass än forna(s)]
(numera i sht i vitter stil) murkna, vissna, förtorka; ofta dep. Spegel GV 124 (1685). Tufvorna .. voro med (fräkenväxten) Polytrichum öfvervuxne, hvilket nu änteligen fornat och stod helt svart. Linné Ungd. 2: 198 (1732). Et fornadt bord framsattes. Dalin Arg. 1: 240 (1733, 1754). Men förr'n .. (eken) fornar sår hon gerna sjelf / sin efterträderska, den gröna telning. Tegnér (WB) 9: 4 (1840). Fornade trästubbar. Thomson Insect. 56 (1862). En gulhufvad hackspetts trumljud på fornad tallgren. Hemberg Kola 54 (1902). — särsk. mer l. mindre bildl. Civilisationen .. (har) blifvit förvuxen och börjat forna i toppen. Tegnér (WB) 8: 297 (1838). Så växa omkring det menskliga väsendets kärne årsringar af lidelser, känslor och tankar, som hvar efter den andra fornas. Rydberg Sing. 101 (1876; uppl. 1857, 1865: förtorka). Vetterlund StudDikt. 92 (1892, 1901). — jfr UT-FORNA.
Spoiler title
Spoiler content