SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1928  
GEN- ssgr (forts.):
(1) GEN-SIDA. [jfr t. gegenseite] (†) motsatt sida, motsida. OAcrel PVetA 1750, s. 26. Weise 2: 2 (1771).
(6) -SIDIG. [jfr d. gensidig, t. gegenseitig] (numera bl. ss. tillfällig danism) ömsesidig. Norrmann Eschenburg 2: 121 (1818). Gensidigt åtagna förpliktelser. Ahnlund GA 93 (1918). Till gensidig båtnad. SvD 1923, nr 76, s. 6.
(7 a) -SKALL. [jfr d. genskald, t. gegenschall, ävensom mnt. wedderschal o. t. widerschall] (i vitter stil, numera föga br.) skallande genljud, återskall. L. Paulinus Gothus Ratio 31 (1617). De gälla jägar-horn kring bergen genskall gifva. Creutz Vitt. 7 (1761). Wulff Leopardi 105 (1913).
(7 a) -SKALLA. [jfr t. widerschallen] (i vitter stil, numera föga br.) giva ett skallande genljud, återskalla; äv. (i poesi, tillf.) med obj. betecknande rop o. d.: giva genljud åt. Ossian 2: 20 (1794). Skogar och fjäll genskalla af kämparnes gny. VFPalmblad i Phosph. 1810, s. 280. Hvi .. (tvingar) jag .. nejden mina rop genskalla? PoetK 1822, 1: 276. Heidenstam Folkung. 1: 76 (1905).
(6) -SKATT. (†) jfr GEN-GÄLD. Den ömhetsfulla vård ni sjelf ert Rike gifver, / Den kärlek det til er i genskatt återbär. Kellgren 1: 192 (1785). GvPaykull 1: 146 (1796, 1814).
(7 a) -SKEN. [jfr d. genskin, t. gegenschein, widerschein] (numera bl. ss. tillfällig danism) återsken; reflex(er). Murbeck CatArb. 2: 58 (c. 1750). Framför kakelugnen skymtade en kvinna med pannhåret förgylldt af glödernas gensken. Lundegård Ulla 98 (1912; uppl. 1894: reflexer).
(3, 4) -SKJUTA, -ning (tillf., Swederus Jagt. 83 (1832)). [jfr d. genskyde] gm att taga en genväg l. gm att på annan väg skynda i förväg hinna upp (ngn l. ngt) l. komma före (ngn l. ngt) ngnstädes på den väg där han (hon) l. det skall passera (ofta i syfte att hejda l. mota honom l. henne l. det); stundom mer l. mindre oeg. l. bildl., förr ngn gg övergående i bet.: möta. Om wij .. kunde få en båt att genskiuta skeppet med. SvBrlt. 1: 4 (c. 1700). På alla håll ilade (personer) ner för att förfölja eller genskjuta honom (dvs. kungen). Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 179 (1809). I norr, der bäckarne gensköto hvarandra, var en krans af alar. Hedborn 1: 18 (1835). Jag hörde, huru han åter gick ut, och gensköt, honom nu i förstugan. De Geer Minn. 1: 102 (1847, 1892). Viljan sjelf genskjuter sitt mål och trefvar ej kring sig. CVAStrandberg 1: 283 (1866).
(6) -SKRIVELSE. (†) skriftlig skuldförbindelse, revers. Tå wy them wägre, att utborge på theras ordom heller genskrifwelse. Sundelius NorrköpMinne 88 (i handl. fr. 1595).
(8) -SKULD. [jfr t. gegenschuld] (†) fordringsägares skuld till sin gäldenär. Ingen må betala een Wexel per rescontre af geenskuld och qwitning. Risingh Kiöph. 74 (1669).
(8) -SKÄNK. [jfr t. gegengeschenk] (numera bl. arkaiserande i vitter stil) gengåva. Porthan BrefSamt. 1: 68 (1783). Lagerlöf HomOd. 8 (1908).
(8) -SLAG. (gen- 16041843. gän- 1636) [fsv. genslagh; jfr d. genslag, t. gegenschlag, widerschlag] (†) slag framkallat av (givet i gengäld för) ett tidigare slag; motslag, återslag. Genslag är icke aflagt. SvOrds. A 7 a (1604) [fsv. genslagh är ey forbudhit]. BtHforsH 1: 172 (1630). Lind 1: 1817 (1749). Hammaren .. och hammarskaftet .. (gå) sönder, till följe af det hårda, korta och mot hammargången ej svarande genslaget. JernkA 1843, s. 183.
(7 b) -SLUTEN, p. adj. (†) igensluten. Almqvist Amor. 30 (1822).
(3; jfr anm. sp. 199) -STIG. (ge(e)n- (gien-) 15271916. gi(j)n- 16261678. -stig(h) 15271916. -steg 16261652) [fsv. genstigher; jfr d. gensti, ävensom isl. gagnstigr] (numera bl. tillf.) (stig tjänande ss.) genväg; äv. bildl. OPetri PGalle H 2 a (1527). Ati (dvs. att I) .. haffue latit rwdth nẏan veg vtåff dalerna och in vdi norige .. for:ne skalk, och androm flerom .. til genstig spasserewäg, och tilfälle att fremie .. theris onda akt. GR 5: 233 (1528). Väl är en ädel börd en genstig vp til ära. Kolmodin QvSp. 1: 629 (1732). Han .. ämnade taga en genstig öfver till slussbron. Dahlgren Carl 40 (1916).
-STORTELIG, se GEN-STÖRTELIG.
-STORTIG(HET), se GEN-STÖRTIG(HET).
(4) -STRETA. (†) streta emot. Hiärne Orth. 148 (1717).
-STREVIG(HET), se GEN-STRÄVIG(HET).
-STRIDIG. [fsv. genstridogher, stridig, upprorisk, motig; jfr d. genstridig (i bet. 1), holl. tegenstrijdig (i bet. 2)]
1) (i sht i skriftspr.) till 4: som (av egensinne, självklokhet, självrådighet o. d.) motsätter sig andras vilja l. icke vill foga sig, gensträvig, oppositionell, stridig. Een geenstridigh och kijffachtigh Hustru. Bondepract. D 4 b (1662). Hiärne 1Hdskr. 28 (c. 1715). (De) som äro genstridiga och icke lyda sanningen, utan lyda orättfärdigheten. Rom. 2: 8 (Bib. 1917; NT 1526 o. Bib. 1541: eenträtne).
2) (†) till 5, om sak: motsägande, stridig. Det vore genstridigt .., om å ena sidan Riksens Ständer hade rätt at fordra lydnad för en Instruction, om hvilken de å andra sidan ej ens hade begrep. AdP 1800, s. 113.
-STRIDIGHET —00~2 l. ~200. (i sht i skriftspr.) sbst. till GEN-STRIDIG 1. Jak. 3: 16 (Bib. 1917).
(7 a) -STRÅLA. [jfr d. genstraale] (†)
1) tr.: kasta tillbaka strålarna av (ngt). Skaparens bländande glans genstråla otaliga speglar. JournLTh. 1810, s. 819.
2) intr.: återstråla. JournLTh. 1811, s. 1101. Nådens ljus .. / Mångfaldigadt genstrålar .. i dig. Lovén Dante 3: 59 (1857).
(4) -STRÄVA, v., -an, -else, -ning. [jfr holl. tegenstreven samt mnt. wedderstreven, t. widerstreben] (†) sträva emot, motvärka, motsätta sig (ngn l. ngt). UpsMöt. 12 (1593). (Han) gensträfwade ingom. Österling Ter. 1: 17 (1699; fr. texten: contredisoit). Lind 1: 1817 (1749).
(4) -STRÄVIG. (-strew- (-streffu-, -strefv-) 15261746. -sträv- 1526 osv. -ig 1528 osv. -ug(h) (-og(h)) 15261775) [jfr mnt. wedderstrevich] som strävar emot l. icke vill foga sig l. lyda, motsträvig, motspänstig, motvillig, tredskande, ohörsam; förr äv. övergående dels i bet.: uppstudsig, upprorisk, dels i bet.: halsstarrig, hårdnackad; äv. i överförd anv.: som vittnar om l. är ett uttryck för ngn av nämnda egenskaper; äv. i bildl. anv. (jfr b, c). Tit. 3: 2 (NT 1526). At .. tigh som en otacksamom, och gensträfwigan, otack och hårdnackugheet .. icke må .. förekastat warda. Schroderus Comenius 876 (1639; t. texten: Halsstarrigen). (Lat.) Rebellis .. (sv.) gensträfwig. Cellarius 18 (1699). Är någor (av legohjonen) .. gensträfvig; then skal först rättas med godo, och sedan med måttelig husaga. HB 14: 5 (Lag 1734). Gensträfvigt knot. Lantingshausen Young 2: 144 (1790). Ämnet, som de (dvs. konstnärer utan vederbörlig skicklighet) skola forma, visar sig gensträfvigt. Lidbeck Anm. 190 (1811). Var och en som är gensträvig mot dina (dvs. Josuas) befallningar och icke lyssnar till dina ord (osv.). Jos. 1: 18 (Bib. 1917). särsk.
a) (†) i uttr. vara (o. d.) ngn gensträvig, vara gensträvig mot ngn. Psalt. 5: 11 (Bib. 1541). Spegel Pass. 98 (c. 1680).
b) (†) om sjöresa som är förbunden med motvind o. d.: motig. Gustaf III 6: 113 (1812).
c) (†) om läkemedel: motbjudande. Hiärne Suurbr. 21 (1679).
-STRÄVIGHET—00~2 l. ~200. (-strev- (-stref(f)u-, -strefw-) 15411659. -sträv- (-sträfv- o. d.) 1597 osv. -ig 1622 osv. -ug (-og) 15411786) sbst. till GEN-STRÄVIG. 1Sam. 15: 23 (Bib. 1541). EHTegnér i NordT 1884, s. 193.
(4) -STYVHET. (†) motspänstighet. Preutz Kempis 406 (1675).
(1) -STÄLLIG. (†) i pl., om blad: motsatta. Dahlman Humleg. 107 (1748).
(8) -STÄMMA, v. [bildat till GEN-STÄMNING] (mindre br.) jur. uttaga genstämning å (kärande). Almqvist AmH 1: 66 (1840). Kallenberg CivPr. 1: 411 (1918).
(8) -STÄMNING. jur. stämning uttagen för genkäromål. Flintberg Lagf. 4: 374 (1801). Schrevelius CivPr. 234 (1853). SFS 1908, nr 38, s. 23.
-STÄMNINGS-MÅL. jur. Broomé CivPr. 61 (1882). Kallenberg CivPr. 1: 406 (1918).
-STÖRTELIGA l. -STÖRTELIGEN, adv. (-storte- 15231582. -störte- 15851749. -liga (-lega) 15231582. -ligen 15851749) [bildat till GEN-STÖRTIG med anslutning till adv. på -liga, -ligen] (†) ”genstörtigt”, halsstarrigt. GR 1: 79 (1523). (De) härda genstorteliga j theras synder. PErici Musæus 2: 39 b (1582). Lind 1: 886 (1749).
(4) -STÖRTIG. (ge(e)n- 1524 osv. gin- 1535. -stort- 15251658. -stört(t)- 1524 osv. -störtz- 1658. -ig(h) 1530 osv. -ug 15241526) [fsv. genstörtogher] (i skriftspr., ålderdomligt) gensträvig, genstridig, halsstarrig, hårdnackad, oresonlig; stundom övergående i bet.: uppstudsig, stursk; i överförd anv.: som vittnar om l. är uttryck för ngn av dessa egenskaper; äv. i bildl. anv. GR 1: 231 (1524). O otroogna och genstortugha slekte. Luk. 9: 41 (NT 1526; Bib. 1917: vrånga). Den genstörtiger är, far fort at göra det onda. Nicander SalOrdspr. 39 (1760). (Det) möter .. ofta stort besvär, att .. bringa den genstörtiga skottspolen att gå sin rätta väg emellan trådarne. Almqvist TreFr. 2: 2 (1842). (De nervsjuka) äro djupt drifna i en slags envis, genstörtig logik. Fröding Eftersk. 2: 16 (1892, 1910). (Konung August II av Polen) måste länge kämpa med genstörtiga adelskonfederationer. 2NF 2: 401 (1904). Det fanns hos .. gossen .. någonting genstörtigt och sträft, slutet, afvisande. Bergman HNådT 104 (1910). särsk. (†) i uttr. vara (o. d.) ngn genstörtig, vara (osv.) tredsk l. uppstudsig mot ngn; äv. om väder: vara motigt l. ogynnsamt för ngn. Ath wædredth icke wille wara them formykit geenstortugt. GR 2: 228 (1525). Därs. 7: 6 (1530). The wordo olydighe och wordo tigh genstortighe. Neh. 9: 26 (Bib. 1541; Bib. 1917: de blevo gensträviga och satte sig upp mot dig). Forssell Hist. 1: 51 (1869).
-STÖRTIGHET—00~2 l. ~200. (ge(e)n- 1523 osv. gin- 1640. gän- 1527. -stort- 15231555. -stört- 1526 osv. -ig 1541 osv. -ug (-og) 15231537. -heiith 1523. -he(e)t (-hett) 1526 osv.) (i skriftspr., ålderdomligt) sbst. till GEN-STÖRTIG. GR 1: 79 (1523). VL 1908, nr 141, s. 3.
-STÖRTING, m.||ig. [bildat till GEN-STÖRTIG] (numera bl. tillf.) ”genstörtig” person. Atterbom 2: 174 (1827). Högberg Vred. 1: 16 (1906).
(8) -STÖT. [jfr t. gegenstoss] (†) motstöt. Höpken 1: 167 (1740). Ehrenheim Tess. 326 (i handl. fr. 1762).
(4, 8) -SVAR. (ge(e)n- (gien-) 1525 osv. gin- c. 1640) [fsv. gensvar; jfr d. gensvar] (i skriftspr.) svar som innebär ett vederläggande l. bemötande l. tillbakavisande l. ”avspisande”, genmäle, replik; numera företrädesvis (utom arkaiserande l. i a) om dylikt svar på annat svar; äv. (numera bl. i b) i allmännare anv.: svar; förr äv.: gensägelse, invändning. GR 11: 159 (1536). (Jag) moste wara såsom en .. then ther ingen genswar j sinom munn haffuer. Psalt. 38: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: gensvar). (Undersåtarna) skola uthan all .. geenswar giöra thet Öfwerheeten befaller. Rudbeckius KonReg. 250 (1615). Dalin (1852). Lappen är humorist .., ger gerna gensvar, qvicka och skarpa. Düben Lappl. 181 (1873). (Skriften) framkallade några svar och gensvar. NF 19: 769 (1896). Gentemot Snellman .. framhåller Runeberg i sitt .. gensvar, att ”Fjalar framträder såsom trotsande gudarne”. Sylwan SvLit. 279 (1903). särsk.
a) (numera mindre br.) jur. svaromål inför rätta. GR 2: 93 (1525). Fosz 384 (1621). Samtel. hemmansåboer .. hafva .. instämt (N. N.) .. at stå til laga gensvar, för det han (osv.). Rääf Ydre 3: 333 (i handl. fr. 1749). Schrevelius CivPr. 191 (1853).
b) (i vitter stil) mer l. mindre bildl.: genljud, genklang; äv. om besvarad kärlek o. d. RelCur. 91 (1682). Att berg och dal / Må gensvar ge åt våra horn och röster. Atterbom 1: 33 (1824). Bondeståndets mening fann gensvar hos adeln. Svedelius i SAH 54: 444 (1878). Att .. (han) en gång älskat utan gensvar. Lindqvist Herr. 230 (1917).
-SVARA.
1) [fsv. gensvara; jfr d. gensvare] (†; se dock slutet) till 4 o. 8: genmäla, svara; äv. mer l. mindre bildl. VRP 1691, s. 624. Järta 1: 377 (1836). (Ulrika Eleonora älskade) sin gemål, men gensvarades med blott kall, äktenskaplig trohet. Crusenstolpe Tess. 2: 24 (1847). Schulthess (1885). särsk. (numera föga br.) jur. försvara sig inför rätta. HdlÅgerupArk. 1777. Schulthess (1885).
2) (†) till 6: motsvara. Kellgren 2: 97 (1787). Denna gåfva skulle gensvara de offer .. som .. framburos på kakaltaret. Rääf Ydre 4: 30 (1865).
-SVARIG. (i skriftspr., ålderdomligt)
1) till 4 o. 8: som gärna säger (”käbblar”) emot l. ger (sturska l. vresiga l. näsvisa) svar, näsvis; jfr GEN-SVARA 1. (Förmana) Tienarenar, at the äro sinom Herrom vnderdånighe, och vthi all ting behaghelighe, icke genswarighe. Tit. 2: 9 (Bib. 1541; NT 1526: icke biebba emoot them; Bib. 1917: gensvariga). Hustrun är väl något gensvarig undertijden (dvs. emellanåt), men tiger hon ochså aldeles stilla, så är thet äfven tå illa. VDAkt. 1749, nr 594. Naumann GranskKr. 2: 19 (1881).
2) (†) till 5; om konjunktion: som utmärker motsats, adversativ. Tiällmann Gr. 227 (1696).
3) (†) till 6: motsvarande; jfr GEN-SVARA 2. VDAkt. 1783, nr 446. Dess Son .. skulle .. utbekomma af Bo oskifto .. gensvarig lott emot sin Syster. BoupptVäxjö 1801.
-SVARIGHET—00~2 l. ~200. sbst. till GEN-SVARIG.
1) (i skriftspr., ålderdomligt) till GEN-SVARIG 1. Schartau Und. 46 (1799). Cannelin (1921).
2) (†) till GEN-SVARIG 3: motsvarighet. VDAkt. 1789, nr 333.
(4) -SÄGA, -else (se d. o.), -ning (†, FörsprRom. 4 a (NT 1526), Schultze Ordb. 3882 (c. 1755)); -are (tillf., Kempe Proberugn 26 (1656, 1664), TT 1895, Allm. s. 86); jfr GEN-SÄGEN. [jfr fsv. gensighiare, ävensom ä. d. gensige samt mnt. wedderseggen, t. widersprechen] (i skriftspr., numera föga br.) säga emot l. motsäga (ngn); äv. (i sht förr): tala emot l. göra invändningar mot l. bestrida (ngt); äv. i överförd anv. med sakligt subj., övergående i bet.: stå i strid med (ngt); ngn gg ss. anföringsverb. Düben Boileau Sat. 56 (1722). Han .. gensäger alla människor. Riccoboni Catesby 93 (1761). Flere Lag-Utskottets Ledamöter gensäga Betänkandet. AdP 1800, s. 375. Det .. påpekade förhållandet .. gensäger icke hvad jag sagt. TT 1895, Allm. s. 85. ”Hå, kära barn, det är inte farligt!” gensade modern. Högberg Utböl. 2: 112 (1912). särsk.
a) (†) övergående i bet.: säga nej till l. avslå (begäran). VDAkt. 1688, nr 205.
b) (†) i uttr. gensäga sig själv, göra sig skyldig till motsägelse. Wallenberg Gal. 215 (1771; uppl. 1921).
c) (†) i förb. med prep. mot: invända l. göra invändningar mot (ngt). Liljestråle Kempis 144 (1798). Agardh (o. Ljungberg) I. 1: 147 (1852).
-SÄGELSE, r. l. f. ((†) n. VDAkt. 1678, nr 197 (: alt gensägelse)) [fsv. gensighilse, n. pl. o. f.; jfr ä. d. gensigelse]
1) (i sht i skriftspr.) till 4: förhållande(t) att bliva motsagd l. (numera bl. i förb. med prep. utan, se slutet) handling(en) att motsäga (ngn l. ngt); numera vanl. konkretare: invändning, gensaga, genmäle, protest. Ebr. 12: 3 (Bib. 1541; NT 1526: motsäyelse). Effter myckin Gensäyelse moste (han) sigh medh en Eedh förplichta, at (osv.). Schroderus Os. III. 2: 340 (1635). Hur vill du anses för Jesu vän, om du ej tål någon gensägelse? Liljestråle Kempis 67 (1798). Wolfs teori .. rönte .. häftig gensägelse. NF 6: 1466 (1883). (Deras) anfall emot regeringen mötte .. gensägelser från andra ledamöter i kammaren. De Geer Minn. 2: 100 (1892). Tegnér Farf. 307 (1900). Östergren (1924). särsk. i uttr. utan (all) gensägelse; jfr GEN-SAGA, slutet.
a) (i skriftspr., ngt ålderdomligt) utan att säga emot, utan (några som helst) invändningar l. protester. GR 1: 35 (1522). Lärjunge .. emottage fogligt och utan gensägelse deras (dvs. lärarnas) föreskrifter, tilltal eller bestraffningar. SFS 1905, nr 6, s. 15.
b) (fullt br.) oemotsägligt, obestridligen, utan fråga. Swedberg Schibb. 271 (1716). (Strindberg) är utan gensägelse den störste dramatikern i vår litteratur. Mjöberg Lb. 473 (1910).
2) (†) till 5: förhållande(t) att stå i motsats till l. strid med ngt; konkretare: ngt som står i strid med l. motsats till ngt; motsägelse; motsats. Lucidor (1670) i 3Saml. 7: 79. Läro-satser, som .. icke inne-hålla några gensägelser emot sig sielfva. Bælter GudS 43 (1751). Han kom .. att slå sig in på en motsatt bana, för att i allt vara den andres gensägelse. Rydqvist i SAH 12: 462 (1827). I gensägelse med den ofvan uttalade satsen, att ... Dens. SSL 1: 365 (1852).
(4) -SÄGEN. (-sagen 1561. -sägen(n) (-seg-) 15231559. -segn(n) (-sägn) 15231624) [fsv. gensäghn; jfr ä. d. gensagn (-sægn)] (†) = GEN-SÄGELSE 1; i sht i uttr. utan (alla l. all) gensägn, utan att säga emot, utan (några som helst) invändningar l. protester. Vtan alla gensegn. GR 1: 47 (1523). Barnet (Jesus) moste altijd haffua mootstånd och gensegn j werldenne. LPetri 1Post. H 4 a (1555). AOxenstierna 2: 686 (1624).
Spoiler title
Spoiler content