SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
IS i4s, sbst.1, r. l. m. ((†) n. HFinlÖ 1: 235 (1712)); best. -en (ss. n. -et); pl. (i bet. 2 o. 3 samt, om olika slag av fruktis, i bet. 4) -ar (OPetri Kr. 321 (c. 1540) osv.) ((†) -er G1R 15: 89 (1543), VRP 1645, s. 117).
Ordformer
(is (iis, ijs, ys m. m.) 1523 osv. iss (iiss, ijss m. m.) 1529 (: Jissbillar)1730 (: Isz-Kristall))
Etymologi
[fsv. is, m., motsv. dan. o. nor. is, r., isl. íss, m., mnt., nt. īs, n., mnl., holl. ijs, n., feng. īs, n., eng. ice, fht. īs, n., t. eis, n.; av ovisst urspr.; möjl. i avljudsförh. till nor. o. isl. eisa, eld, feng. ād, fht. eit, brand, glöd, gr. αἶϑος, brand, av ieur. īdh(-s)-, aidh(-s)-, brinna, lysa. Bet. avser i så fall urspr. glansen eller den brännande köldförnimmelsen vid beröring. — Jfr IS, sbst.2—3, IS-, ISA, v.1—2]
1) ss. ämnesnamn, om vattnets fasta aggregationsform: vatten i fast form, fruset vatten; äv. i oeg. anv. (se a). Naturlig, konstgjord is. Frysa till (förr äv. i) is. VarRerV 4 (1538). Sniö och ijsz. Vish. 16: 22 (Bib. 1541). Frysa j ijs. Helsingius K 1 a (1587). Reguliera kristaller af is. Berzelius ÅrsbVetA 1823, s. 66. Kålen (som bör vara frusen) lägges i vatten, så att isen drages ut. HemKokb. 20 (1903). Vatten kan förekomma i flytande form vid temperatur långt under fryspunkten, och vatten och is kunna därför uppträda jämsides inom ett stort temperaturintervall. Simpson VattnAtmosf. 2 (1925). — jfr KONST-, KRISTALL-, KÄRN-, NATUR-IS m. fl. — särsk.
a) (tillf.) om den fasta aggregationsformen av annan vätska än vatten. At en del liqveurer (dvs. vätskor) förr, och en del senare, en del ock intet frysa til is .. det kommer deraf, at en del lättare och en del svårare mista den värma de innehafva. Wallerius ChemPhys. 1: 161 (1759). Sundén (1885). — jfr MJÖLK-IS.
b) om större l. mindre parti av is avsedd för praktiska ändamål. Lägga l. ställa ngt på is, till avkylning. Köpa, sälja is. Lagra is. Krossad, sönderhackad is. Is upphugges vintertiden och föres i kjällare at göra svalka. Rothof (1762); jfr 3. Jeanne. Och vinkylar'n? Jean har väl inte glömt champagnen? Josephine. Nej, mamsell, hvarken champagnen eller isen. Hedberg Sardou 89 (1866). Is är fördelaktigare att använda än kalla omslag, emedan den .. ej så ofta behöfver ombytas. Uhrström Hemläk. 189 (1879). Ganska mycket af laxfångsten, i synnerhet från Lule elf, skickas färsk, inlagd i is, söderut. Höjer Sv. 3: 359 (1883). Strindberg Kamm. 1: 38 (1907).
c) i jämförelse samt i vissa mer l. mindre bildliga anv. o. uttr.
α) i jämförelse (jfr 2 a), i uttr. som is l. kall som is, iskall (se IS-KALL, adj. 1, 2). Mont-Louis FrSpr. 89 (1739). Jag är förkyld och kall som Is, / Och ruskig på alt vis, / Af hagel, rägn och stormigt väder. Stenborg Jäg. 3 (1780). Sigurd blef som is (vid ett oväntat meddelande). TurÅ 1910, s. 107. (Han) höll .. huvudet klart och kallt som is. Hallström Händ. 111 (1927).
β) (i vitter stil) mer l. mindre bildl., i fråga om (känsla av) kroppslig kyla (framkallad av temperaturförhållandena, inträdd l. annalkande död, feberrysningar, skräck, fasa o. d.). GFGyllenborg Vitt. 2: 149 (1795). Blott omtalt, denna (hemska) scen kan göra is i blodet. Franzén Skald. 4: 36 (1802, 1832). Mitt rädda hjärta blir till is. VLitt. 3: 398 (1902).
γ) (i vitter stil; se dock α', β') mer l. mindre bildl., i fråga om själstillstånd kännetecknat av oberördhet, känslolöshet, kallsinnighet, frånvaro av varma känslor o. d. Sielfwer är Hon (dvs. min käresta) Ijs, och Sniö; men Mig är Hon hetar' än Elden. Stiernhielm Öfw. (1658, 1668). Låt isen smälta, broder, i ditt bröst, / Gif ej förakt åt den, som söker tröst. Runeberg 5: 102 (1857). jfr: Vârt tal var ofta is, när hjärtat hetast brann. Ossiannilsson Hem. 101 (1915). — särsk.
α') (vard., mindre br.) i uttr. ha is i magen, vara fullkomligt okänslig; vara orubbligt lugn, kall o. hänsynslös; med is i magen, ”utan att låta bekomma sig”, med orubbligt lugn, kallt o. hänsynslöst. Cederschiöld Skriftspr. 164 (1897). Om du tål det, måste du ha is i magen. Auerbach (1909). De ansvariga män, som utan att blinka kunnat med is i magen låta en liten insättare sätta in sina sparmedel en lördag kväll, när banken var kaputt och stängd nästa måndag morgon, dessa ansvariga personer äro (osv.). SvD(A) 1929, nr 129, s. 8.
β') (i Finl., vard.) i uttr. (vara tvungen att) svälja is för att stå ut med l. tåla ngt o. d., (nödgas) undertrycka sina naturliga känslor, (nödgas) bli kall o. hänsynslös osv. för att stå ut med ngt. Men för resten / Åt fanders med hvad man ej kan, / Med allt omöjligt, allt: det går ej an! / Man måste svälja is för att fördra det. Runeberg 6: 3 (1862). CTavaststjerna (c. 1894) hos Söderhjelm Tavaststj. 249.
2) (numera knappast br.; se dock a) isbit, isklump; istapp. Om natten woro egenom en glugg inkastade Iser vti stufuan. VRP 1645, s. 117. Muntert larfvade Pålle framåt med stora isar i hofskägget. Öman Ungd. 74 (1889). — särsk. i vissa jämförelser.
a) (i ålderdomligt l. vard. spr.) i uttr. kall (förr äv. avkallnad) som en is, eg.: kall som en isbit, iskall (se IS-KALL, adj. 1 slutet o. 2). Wår' kinner woro bleek; wårt blod i wåre leder / Afkåldnad' som en Ijs; wij signade tär neder. Stiernhielm Jub. 54 (1644, 1668). Tala aldrig med honom om hans far; då blir han kall som en is. Almqvist TreFr. 2: 18 (1842). Lagerlöf Holg. 2: 114 (1907).
b) [jfr motsv. uttr. i d.] i fråga om känsla av kyla (rysning) som genomilar kroppen utefter ryggraden, i sht i fråga om dylik rysning framkallad av skräck l. fasa, i uttr. det löper l. far som en is över ryggen o. d. Almqvist AmH 2: 44 (1840). Det for som en is öfver Hyacinthes rygg. Dens. GMim. 1: 155 (1841). Dens. Smar. 66 (1845). jfr: Så kan de också yla så styggt därnere (i strömmen) .. de känns som en sku få is efter ryggraden när en hör de. Rönnberg Brovakt. 5 (1904).
3) om den betäckning av is (i bet. 1) som vid låg temperatur bildas i o. lägger sig på ytan av vattensamlingar, floder, sjöar o. hav (vattenis), l. som i alp- o. polartrakter bildas av den ständiga, icke smältande snönederbörden (landis); ofta i best. form; äv. övergående i bet.: isfält. Stark, svag, osäker, stundom äv. klen is. Nattgammal is. Glatt, hal, jämn, skrovlig is. Isen lägger sig (stundom lägger), ligger. Isen bär, bär inte (förr äv. bär ned). Isen bryter upp, går upp (förr äv. går av). Isen går, vid islossning på älv. Det knakar i isen. Gå ned l. ut på isen. Gå ned sig på isen. Ta vägen över isen. G1R 1: 49 (1523). Strax isen ær åff gången och skipen byginne ath vanke. Därs. 4: 267 (1527). Men opå thette rådett blef han så lenge bestondendes, lijke som Adam i paradis och jisen om pingesdagh tijdh (dvs. blott en kort tid). KyrkohÅ 1909, MoA. s. 63 (1539). War .. tå året så framlidhit at isana wordo klene. OPetri Kr. 321 (c. 1540). Ligger isen alt ähnu så longt uthi haffuet, så att man ingen ypningh seer. OxBr. 3: 29 (1619). Efter kölden följde plötsligt töväder, och isen på Sommefloden gick upp. Rappe Nordarm. 151 (1874). Då första isen lagt. Schager Nöjesf. 29 (1915). Norrbottens glaciärer kunna visserligen icke tävla i storlek med de stora isarna i Alperna och Norge, men flera av dem äro dock betydande. TurÅ 1929, s. 77. — jfr BLANK-, BLÅ-, BOTTEN-, FLYT-, FLÖD-, GLACIÄR-, GLANSK-, GRUND-, HAVS-, INLANDS-, KRAV-, KUST-, KÄRR-, LAND-, NOT-, NOVEMBER-, PACK-, POL-, POLAR-, SJÖ-, SKROV-, SKROVEL-, SKRUV-, SNÖ-, SPRICK-, STOR-, STRAND-, STÖP-, SVAG-, SVALL-, SÄL-, TALLRIKS-, TUNN-, UNDER-, VATTEN-, VINTER-, VRAK-, VÅR-, YT-, Å-, ÅRS-, ÄLV-, ÖVER-IS m. fl. — särsk.
a) i uttr. räven raskar över isen, se RASKA.
b) i vissa numera obr. uttr.
α) sätta ngn på bar is, sätta ngn på bar backe (se BACKE, sbst.3 4 a slutet). Föräldrarne .. (äro) satte på bar ijs, så att de föga annat, än bettla måste. VDAkt. 1742, nr 523.
β) väcka is(en), slå is, hugga upp vakar l. rännor i isen, väcka. SvOrds. A 8 b (1604; se under c). Murenius AV 505 (1661: slå ijs). Dalin 2: 700 (1855).
c) (†) i vissa ordspr. Han wäcker ijs (dvs. hugger upp vak i isen) som törstigh är. SvOrds. A 8 b (1604); jfr b β. Han gömer til ny ijsz som gömer til morgons. Därs. Ondt gå i dantz på haalan ijs. Grubb 646 (1665). Wårt gambla ordspråk att Ijs är första Skepp. Rudbeck Atl. 2: 502 (1689). Tro ikke isen, han har inga biälkar åkk stöd. Schultze Ordb. 2088 (c. 1755).
d) i vissa bildl. uttr.
α) i uttr. som beteckna att ett motstånd övervinnes l. att en början göres med ngt, numera oftast i fråga om brytande av ett bestående kyligt förhållande mellan personer l. hävande av en tryckt stämning l. situation o. d.; i uttr. isen är bruten, början är gjord, saken har kommit i gång, o. i uttr. bryta isen, taga initiativet, göra början (o. få saken i gång), taga första steget, förr vanl.: vara föregångsmannen l. banbrytaren l. vägröjaren, visa vägen. H:r Rikzcantzleren (yttrade): Isen är nu brutten hoos oss om qvarntullen, vij hafva i går ther om talt med Ridderskapet. RP 15: 127 (1651). Men then som först brutit ijsen, och giordt thet aldramästa här til (dvs. till skörbjuggens utforskande), är then träffelige Mannen Severinus Eugalenus. Lindestolpe Skörb. 6 (1721). När isen sålunda väl var bruten, öppnades (i Rom) i jämförelsevis rask följd tillträdet till det ena efter det andra av de högsta statsämbetena .. för plebejerna. Grimberg VärldH 3: 400 (1928). (Yttrandet) resulterade i ett allmänt skratt. Isen var bruten. SvD(A) 1929, nr 48, s. 8. jfr (med anslutning till den eg. bet.): Then som först bryter isen, ther en allmen öfwerfart är, han wågar mykit: och warder gerna wåtskodd. Swedberg Schibb. f 4 a (1716).
β) i uttr. som syfta på att isen ofta är farlig att beträda, särsk. på grund av den hala o. glatta ytan; i sht i uttr. föra l. locka (förr äv. draga) ngn på resp. (be)giva sig ut (enst. in) l. befinna sig (äv. stå) på hal is, förr äv. på isen l. på en hal is l. hala isen, försätta ngn resp. försätta sig l. befinna sig i en prekär l. farlig situation, förr ofta: i en situation i vilken vederbörande varken vet ut l. in, numera ofta: i en situation där man lätt kan bli ”slagen på fingrarna” (jfr HAL, adj. 1 b). Med falskheet pläger han (dvs. herr Johan Frijs) them (dvs. svenskarna) hugswale. / Sin egen Herre han gör ock så, / .. Han förer honom på then hale ijs. Svart Gensv. K 1 b (1558). Wij ståm alle dagliga på en halan ijsz, och ingen aff oss är så starck .., at han icke hwar tima .. kan diupt falla. PErici Musæus 5: 169 b (1582; i fråga om djävulens frestelser). Med en sådan Absolution (som papisternas) föra (prästerna) dem (dvs. själarna) på isen, samt låta dem förgås under tvekan och ovisshet. Borg Luther 1: 523 (1753). Tro icke, att jag ger mig in på politikens hala is. Ödman UngdM 1: 55 (1873, 1881). jfr: Här hade han gifvit sig ut på en is, som ej kunde bära honom. Strindberg Hems. 88 (1887).
γ) [jfr ä. d. bygge paa løs is, holl. op ijs bouwen] (†) i uttr. bygga på (lös) is, ”bygga på lösan sand”. Then lögnen elskar han är owijsz, / Så gör then man ther bygger på ijsz. Svart Gensv. E 4 a (”E 3 a”) (1558). Fosz 382 (1621). Ach Iungfruns kärleek är een ijs, / Then ther på byggier är ey wijs. Chronander Surge F 3 a (1647).
δ) (vard.) i uttr. råka l. komma l. vara under isen, råka resp. vara i en tröstlös l. hopplös l. förtvivlad situation l. i misär, vanl. om person: vara ”på dekis”, vara djupt sjunken; i uttr. vara under isen äv. i allmännare anv.: vara urusel, sköta sig miserabelt. Den, som har sakkännedom, måste finna, huru djupt våra byggnadshandtverkare och materialier äro under isen. FWScholander (1878) i 3SAH 13: 295. Under de senare tio åren har han emellertid varit ohjelpligt ”under isen” och har umgåtts med det värsta slödder af bränvinsadvokater och agenter. SDS 1898, nr 115, s. 3. Vår familjs egendom är visserligen bland de största här på orten, men alldeles under isen för skuldförbindelser. Wulff Leopardi 190 (1913). Ryssland är .. i penninghänseende alldeles under isen. GHT 1918, nr 272, s. 3. K. var första halvlek (av fotbollstävlingen) alldeles under isen, men spelade upp sig i andra. SvD(B) 1932, nr 217, s. 7.
ε) (starkt vard.) i uttr. det är ingen ko på isen, så länge rumpan är l. hänger l. ligger på land o. d., numera vanl. bl. det är ingen ko på isen, det är ingen överhängande fara l. brådska. Der ä ingen ko på isen, så länge rompan hänger på lannet. Rietz 539 (1865). Wranér BrokBild. 124 (1889). Östergren 3: 1118 (1930).
4) [jfr motsv. anv. av d. is] glass; nästan bl. i vissa ssgr. HushBibl. 1: 163 (1800). — jfr FRUKT-IS.
Sammansättningar (i allm. till 3): A: IS-ABBORRE~020, äv. ~200. (föga br.) om aborre som fångas under isen. Fischerström 1: 1 (1779). Stuxberg Fisk. 170 (1894).
-ALG. (i fackspr.) vanl. i pl. Snö- och isalgerna, som lefva på snödrifvor, glaciärer och inlandisar, där några af dem äro kända som ”röd och grön snö”. HeimdFolkskr. 74: 25 (1902). VetAÅrsb. 1909, s. 165. —
-AND. (i vissa trakter) benämning på (vid islossningen uppträdande l. häckande) fåglar tillhörande olika släkten o. arter av andfåglarna, Lamellirostres. Juslenius 161 (1745). jfr: Imellan Sommar- och vinter-Al är således ingen större skillnad, än imellan Is-Änder och Gräs-Änder, Is-Ådan och Löf-Ådan, o. s. v. VetAH 1783, s. 320. särsk.
a) Clangula clangula (Lin.), knipa. Malm Fauna 354 (1877; fr. Gbgs skärgård). Ericson Fågelkås. 2: 153 (1907; fr. Bohuslän).
b) Fuligula marila (Lin.), bärgand, vitbuk. Holmgren Fogl. 1130 (1871; fr. Öland).
c) Merganser merganser (Lin.), storskrake. Ericson Fågelkås. 2: 161 (1907).
-ANKARE. sjöt. ankare avsett för förtöjning av fartyg vid iskant. Schulthess (1885). Kl. 12 på natten .. ankrade (Svensksund) med isankare i den tjocka, fasta iskanten. VFl. 1922, s. 62.
(1) -APPARAT. (i fackspr.) apparat l. maskin för framställande av konstgjord is. JernkA 1866, s. 107. Wilhelm SolLys. 5 (1913).
-AVGIFT. (i Finl.) avgift som erlägges av fartyg som använder av isbrytare bruten isränna. FFS 1922, s. 1061. Därs. 1930, s. 1027. —
-AVLAGRING ~020. geol. konkret: avlagring uppkommen vid smältning av landis. Ramsay GeolGr. 202 (1909). Isavlagringar kallas med ett gemensamt namn morän. NoK 1: 52 (1921).
-AVSMÄLTNING~020. geol. i fråga om landis. 5SvGeolU 7: 11 (1910). Flodström Naturförh. 102 (1918).
(1) -BACKE. särsk. om kälkbacke vars glidyta består av is. Wallin Bref 3 (1840). 2NF 15: 553 (1911).
(1) -BAD. (i sht i fackspr., särsk. mejeri.) bad (se d. o. 1 c) av smältande is för avkylning av däri nedsänkta föremål (särsk. kärl innehållande mjölk). Nyblæus Pharm. 401 (1846). (På middagsbordet) stodo i isbad .. stanniolklädda flaskor. Ahrenberg An. 229 (1891). I isbad gräddsatt mjölk. 2NF 17: 1493 (1912).
-BANA, r. l. f. idrott.
1) (mindre br.) till 1: glidyta av is å kälkbacke l. isbana (i bet. 2) o. d. Det är först, sedan man erhållit isbana i backen, som .. (kälkbacksåkningen) blifver verklig idrott. Balck Idr. 3: 98 (1888).
2) till 3: bil- l. travtävlingsbana o. d. på is; äv. om skridskobana. Serenius Eee 3 a (1734). Vill man (i Sundsvall) gå på skridsko, måste isbana rödjas. TIdr. 1882, s. 57. Det vanligaste sättet för traftäfling är numera, att hästarna köras med amerikansk sulky på såväl land- som isbana. 2NF 29: 549 (1919).
-BAND.
1) (i vittert spr.) till 1: band l. fjättrar av is; vanl. mer l. mindre bildl., äv. (jfr IS, sbst.1 1 c γ) i fråga om känslor. Jag såg ju de böljor ur isbandet lossas. Ling As. 366 (1833). Den tid, då ändtligen isbanden omkring alla svenska hjertan hafva lossnat. Atterbom Minnest. 1: 332 (1844).
2) [jfr HAVS-BAND] till 3: sammanhängande, långsmalt, drivande fält av is; äv.: (yttre rand l. kant av) landfast fält av is. Källström Jagt 152 (1850). Många gånger under mina arktiska resor har jag seglat igenom isband, som .. rapporterats som ofantliga obrutna isfält. Nordenskiöld Vega 2: 190 (1881). Gråsjälen .. uppehåller sig .. om vintern i det yttersta isbandet. Ekman NorrlJakt 225 (1910).
(1) -BARK. (is- 1541 osv. ise- 1732) jfr -SLAGG.
1) i eg. bem.: glatt, ofta glasliknande, tunt lager av is som bildas av ett kallt, ofta snö- l. isblandat, vid fallandet frysande rägn o. som bekläder mark, väggar, träd o. d., glattis; äv. allmännare, om tunn betäckning l. skorpa av is på marken, oberoende av det sätt på vilket den uppkommit. VetAH 1749, s. 19. Hvitare blef .. (skutan) för hvar minut som gick, master, skorsten och vanter bekläddes med isbark. Antarctic 2: 404 (1904). S. k. isbark, då vattnet bildar isstycken i och kring mossan, eller, när vattenmängden är ymnigare, en komplett isskorpa. VetAÅrsb. 1912, s. 233. HbSkogstekn. 35 (1922).
2) oeg.: nederbörd bestående av till fina isnålar fruset vatten. 3MänsLovs. 45 (Bib. 1541). (Vid Narva 1700) lätt Gudh widh anfallet komma en starck ijling medh ijsbarck och sniöglop, som lågh fienden i ögonen. Isogæus Segersk. 126 (c. 1700). Wallerius Hydrol. 15 (1748). PT 1907, nr 40 A, s. 3. —
-BARRIÄR. (i sht i fackspr.) (långsmal) anhopning av is l. kant av fast is som i ngt avs. hindrar framträngandet; särsk. om den tvära brant som avslutar en i vatten utskjutande glaciär l. inlandsis, isbräcka. Quennerstedt Resa 219 (1867). De allra egendomligaste af sydpolarvärldens isformer .. äro hvad man fordom, då endast den yttre randen var bekant, kallade isbarriärer, men som vi bättre kunna benämna isterrasser eller isplatåer. Nordenskjöld Polarv. 95 (1907). TurÅ 1929, s. 70 (om isdammunder istiden). Isbarriären i Kalmarsund forcerad. SvD(A) 1931, nr 57, s. 14 (rubrik).
(1) -BEHANDLA. (i fackspr., särsk. mejeri.) behandla (ngt, t. ex. mjölk vid gräddsättning) gm avkylning med is; nästan bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ing. LAHT 1884, s. 46. Isbehandlade drivgroddar (dvs. groddar vilkas utveckling hämmats gm förvaring i iskylt rum). Trädgården 1918, s. 352.
(1) -BEHÅLLARE, r. l. m. AHB 1: 55 (1859). BoupptVäxjö 1877 (om isskål av glas). Inuti (kyl-)vagnen .. äro tvenne isbehållare af plåt placerade. TT 1879, s. 89. LB 3: 170 (1902).
(1 o. 3) -BEKLÄDD, p. adj. Rutström i 2SAH 3: 230 (1803). Evigt isbeklädda alpers tinnar. Hagberg Shaksp. 3: 5 (1848).
-BELASTNING. geol. om den belastning på jordskorpan som en inlandsis utgör. GeolFF 1890, s. 81. Flodström Naturförh. 112 (1918).
(1 o. 3) -BELUPEN, p. adj. (i sht i vitter stil) isbeklädd. VeckoskrLäk. 3: 112 (1782). Leopold 2: 193 (1801, 1815). SkogsvT 1912, s. 155. särsk. bildl.; jfr IS, sbst.1 1 c γ. (Hans) isbelupna hjerta. Elgström (o. Ingelgren) 94 (c. 1809).
-BELÄGGA, -ning.
1) till 1: täcka (ngt) med isskorpa. De isbelagda vägarne och gatorna. Bendz Hofbesl. 35 (1866). (Narkotiserings-)masken bör utbytas mot en ny, när dess gastyg blifvit vattengenomdränkt eller isbelagdt. LbKir. 1: 436 (1920). FFS 1930, s. 460 (: isbeläggning, konkret). särsk. bildl.; jfr IS, sbst.1 1 c γ. Ej fins så hårdt, så isbelagdt ett sinne / Att den (dvs. hälsodrycken) ej tänder kärleksglöd derinne. Bäckström Frey 54 (1876).
2) till 3; jfr BELÄGGA 11 i; vanl. i pass.; äv i aktivum med subj. betecknande köld, vinter o. d. Ekelund 1FädH II. 2: 52 (1831). En del af Göta kanal lärer redan vara isbelagd, så att några fartyg frusit inne. Snällp. 1848, nr 56, s. 1. En tidig vinter (hade) .. isbelagt insjöarne. Rydberg Frib. 26 (1857). Isbeläggningen (å Ule älv) börjar i november, islossningen i början af maj. 2NF 30: 898 (1920).
-BERÄNNA, anträffat bl. i p. pf. -beränd. (†) isbelägga (se d. o. 2); jfr -RÄNNING. När Stöde sjön varder is beränd, plär gemenligen komma en liten snö. NorrlS 1: 47 (c. 1770).
-BERÄTTELSE. (i fackspr.) vintertid till sjöfartens tjänst, med ledning av inkomna israpporter utarbetad, sammanfattande redogörelse för isförhållandena i svenska och angränsande farvatten. BestIssignaltjänst. 1908, s. 3. —
-BETÄCKA, -ning (äv. konkret). jfr BETÄCKA 1; nästan bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning.
1) till 1. I följd af den isbetäckning, hvaraf gatorna .. äro öfverdragna, halkade (osv.). LdVBl. 1887, nr 9, s. 3. särsk. (tillf.) bildl. jfr IS, sbst.1 1 c γ. Isbetäckningen kring hennes hjerta. Carlén Bull. 1: 113 (1847).
2) till 3. Bältens isbetäckta bölja. Enberg i 2SAH 8: 204 (1817). Den skandinaviska isbetäckningen (under istiden). Holmström Geol. 94 (1877). Flodström Naturförh. 14 (1918).
-BILA, r. l. f. (numera knappast br.) isyxa. Lind (1749). SvTyHlex. (1851, 1872).
-BILD, se -BILL.
(1 o. 3) -BILDNING. bildning l. uppkomst av is; ofta konkret. Berzelius ÅrsbVetA 1829, s. 55. Isbildningarna å de yttre fjordarna. GHT 1897, nr 30 A, s. 3. Nödlandningen .. företogs .. emedan isbildningen på vingarna (av flygmaskinen) började bli allt för svår. SkånAB 1928, nr 89, s. 6. —
-BILL. (-bild 15491745. -bill 1529 osv.) [fsv. isbilder] redskap bestående av en spetsig järnstång med l. utan träskaft till att hugga (väcka) vakar i isen l. till att bryta sönder is. HSH 37: 3 (1529). En djerf vandrare (prövade) sin lycka med att utan isbill .. marschera tvärt öfver sjön. Jolin Ber. 6: 218 (1881). FFS 1920, s. 636.
(1 o. 3) -BIT. jfr BIT 2; numera vanl. bl. om mindre stycke av (krossad) is. SvTyHlex. (1851). Några våghalsar gingo öfver de svagt sammanfrusna isbitarne i land. Nordenskiöld Vega 2: 193 (1881). Hallström Händ. 296 (1927). särsk.
a) i jämförelse. (Kall) som en isbit; jfr IS, sbst.1 2 a. Var .. (kaptenen) inte själf som en isbit i natt där borta på däcket! VFl. 1912, s. 109; jfr b. Siwertz Sel. 1: 10 (1920).
b) bildl.: känslolös person; jfr IS, sbst.1 1 c γ. Topelius Planet. 2: 183 (1889). Du ser att jag fortfarande är den ”isbit”, du alltid beskyllt mig för att vara. Lundegård Tit. 124 (1892).
-BJÖRN. den i polartrakterna levande björnen Ursus (Thalarctos) maritimus Lin., äv. kallad: vita björnen; äv. koll. Dalman ÅrsbVetA 1826, s. 26. Isbjörnen förekommer företrädesvis vid kuster och holmar, som äro omgifna af drifis, ofta till och med på isfälten långt ut till sjös. Nordenskiöld Vega 1: 130 (1880). Man (hade) mycket godt om isbjörn och lyckades skjuta fem björnar. SD(L) 1902, nr 438, s. 5. Ssgr: isbjörns- (i ssgr som beteckna djur äv. isbjörn-) -fångst, -fäll, -hanne, -hona, -jakt, -matta, -unge.
(1) -BLANDAD, p. adj. Isblandat vatten.
(1 o. 3) -BLANK. (i vitter stil) blank som is; äv.: blank på grund av isbeläggning. Atterbom Lyr. 2: 35 (1810). Han stirrade ut öfver isblank älf. Fredin Dan. 5 (1888).
(1 c γ) -BLICK. (i vitter stil) bildl.: kall, isande blick. Dahlgren Moreto 7 (1873). Hjort fäste sin isblick på kungen. Didring Malm 1: 272 (1914).
-BLINK. (Anm. Ling As. 118 (1833) använder i bet. 1 den säkerl. med BLEK, sbst.1, sammanhörande formen isblick)
1) (i fackspr.) i polartrakterna: mer l. mindre stark ljusning över horisonten som antyder närvaron av drivis (på icke alltför stort avstånd); äv. (i icke fackmässigt spr.) allmännare, om glänsande ljus som återkastas från ett snö- l. isfält. Möller (1790). Fjellspetsarna .. glänsa vid klar himmel med ett bländande sken, och synas, genom denna så kallade isblink, ofta närmare än de verkeligen äro. (Forssell o.) Grafström 56 (1829). Då .. (dimman) lättar något, ser man vid horizonten isblinken såsom ett matt, gulhvitt skimmer. Quennerstedt Resa 208 (1867). Lundborg Nobile 35 (1928).
2) [benämningen säkerl. föranledd av det starka ljussken som återkastas från glaciärens isbräcka] (i fackspr.) benämning på mot kustlandet l. havet starkare sluttande ändparti av inlandsis l. glaciär vid den grönländska kusten. Bergman Jordkl. 2: 171 (1774). Från den öfver fjorden hängande isblinken föll .. ett isblock ned i fjorden. Kolthoff Minn. 224 (1897). Ymer 1923, s. 404.
(1) -BLOCK. jfr BLOCK 5. Callerholm Stowe 73 (1852).
-BLOCKAD. avspärrning av vid kust belägen ort (l. av land) gm därutanför befintlig is som förhindrar tillträde o. tillförsel. Bergman GotlSkildr. 123 (1882). Den befarade isblockaden av Stockholms skärgård tyckes lyckligtvis utebli. SvD(A) 1931, nr 70, s. 5. —
-BLOCKERA. jfr -BLOCKAD; nästan bl. i p. pf. ss. adj. Nordenskjöld Polarv. 14 (1907). VFl. 1924, s. 38.
(1) -BLOMMA, r. l. f.
1) benämning på de liksom av blommor, blad o. grenar bestående kristallformationer som uppstå vid isbildning; nästan bl. om dylika formationer på fönsterrutor o. d.; numera nästan bl. i pl. VetAH 1769, s. 99. PoetK 1817, 1: 130. Isblommorna smälte från rutan. Bremer Nina 449 (1835). Siwertz JoDr. 19 (1928).
2) [jfr d. isblomst] (i folkligt spr.) individ l. art av vissa släkten av prydnadsväxter, särsk. dels o. i sht om isörten, dels om Sedum sexangulare Lin., kantknopp (som liknar isörten), ngn gg äv. om vissa arter av begonia; jfr -PLANTA, -ÖRT. På 1870- och 80-talet blefvo efter hand i fönsterträdgården vanliga: ”isblommorna” (med röda eller hvita blommor) (m. fl.). Norlind AllmogL 387 (1912). TurÅ 1918, s. 175.
(1) -BLOMMIG. [till -BLOMMA 1] försedd med isblommor. Nordensvan Pens. 122 (1883). Isblommiga kupéfönster. SvD(A) 1915, nr 8, s. 7.
(1 o. 3) -BLÅ. som har (havs- l. glaciär)isens blåa färg; blågrön; äv., i sht förr: gråblå (jfr -GRÅ); äv. med anslutning till IS, sbst.1 1 c γ. Swedberg Ordab. (c. 1730). Jättelöfkojor, .. bländande isblå. Strindberg Utop. 208 (1885). Carleson Årslag 46 (1913). Hans isblå ögon skådade lugna och fasta ut över snön. Didring Malm 1: 27 (1914).
(1 b) -BLÅSA, r. l. f. blåsa (se d. o. 3), förr av oxblåsa, numera vanl. av gummi, med inneliggande sönderhackad is, använd till avkylning av kroppsparti, oftast vid inflammationer o. blödningar. Han låg med isblåsa på huvudet hela natten. Tholander Ordl. (c. 1875). Svenson Sinnessj. 70 (1907).
(1 b) -BOD. bod (se BOD, sbst.1 2) avsedd för isupplag. PT 1892, nr 130 A, s. 4. En slakteribyggning .., innehållande .. (bl. a.) isbod i nedre våningen. Därs. 1908, nr 189 B, s. 2. —
-BOJA. (i sht i vitter stil) boja av is; bildl.; vanl. i pl. PoetK 1818, 2: 71. Storsjön, som .. avkastat sina isbojor. FoFl. 1928, s. 158. —
-BOKARE, r. l. m. (i Finl.) isbrytare (se d. o. 1). Möller (1790). Lundell (1893; anfört fr. finl. förf.).
-BOLL. (†)
1) till 1: klump av snö l. is på skon under foten. Juslenius 382 (1745).
2) (i fråga om ä. isl. förh.) till 3; benämning på en bollek spelad på isen (isl. ”knattleikr”). Reenhielm ThViik. 43 (1680). 1Saml. 7: 48 (1775).
-BORR. (i fackspr.) borr för borrande av hål i is (vid isfiske o. d.). TT 1897, Byggn. s. 80. SvD(A) 1916, nr 294 A, s. 16. —
-BREDA, se -BRÄ.
-BRO.
1) i eg. anv.: bro av (l. på) is. särsk.
a) (i Norrl., i sht förr) av strandisen byggd bro som lägges över den stridare strömfåran i en älv (där isen eljest icke l. först sent tillfryser) o. som på detta sätt åstadkommer en säker förbindelse mellan stränderna. NorrlS 1: 80 (c. 1770). Hülphers Norrl. 1: 48 (1771). 3SkånS III. 1: 35 (1894).
b) (tillf.) om naturlig, av isen bildad bro över glaciärspricka o. d. Antarctic 1: 331 (1904).
2) (i vitter stil) mer l. mindre bildl., om isen, som gör de tillfrusna floderna, sjöarna o. d. farbara. Vi minnas hur Neptun .. / En ijss-bro på sin rygg för tig (dvs. K. X G.) befästadt har. TRudeen Vitt. 150 (1696). Snoilsky 3: 28 (1883).
-BRODD.
1) brodd (se d. o. I a) under sko (särsk. hästsko) l. hov för lättare framkomst på is. G1R 15: 89 (1543). (Hästarna i Karelen) skos icke en gång om vintern, utan med ett par Isbråddar som slås i Hofven. BtVLand 3: 98 (c. 1795). Östergren (1929).
2) kulturh. i ä. tid använd, primitiv hästsko med brodd på undersidan. Dybeck Runa 1848, s. 3. Bergman Hofbesl. 6 (1905). RedNordM 1928, s. 21.
3) kulturh. käpp med brodd i spetsen till hjälp vid skridskoåkning (på isläggar). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 464 (1868).
-BROTT.
1) (numera föga br.) islossning; äv.: isskruvning. Tiselius Vätter 1: 76 (”106”) (1723). Is tillfrusen omkring stenar lyfter dem både vid isbrått och infallande upsjö. Bergman Jordkl. 349 (1766). Ahlman (1872).
2) (†) råk; jfr BROTT I 2. Juslenius 301 (1745).
3) (i vissa trakter, i sht i Norrl.) gm isens sönderbrytande l. skruvning uppkommen samling av isstycken; jfr BROTT I 4. Möller (1745, 1755; under brise-glace). I jullen begåfvo sig .. jägarne i skydd af något isbrott eller dylikt så nära djuren som möjligt. Ekman NorrlJakt 242 (1910).
-BRUNN. (i fackspr.)
1) (†) andhål på isen för säl, ”blisa”. Svederus Jagt 136 (1832).
2) (numera mindre br.) glaciärbrunn. TurÅ 1890, s. 123. Hagman FysGeogr. 122 (1903).
-BRYGGA, r. l. f. (i vitter stil, numera mindre br.) mer l. mindre bildl., = -BRO 2. RARP 6: 321 (1658). Saimen och Kuolimonvesi afkastade sina isbryggor i Maj. Tegnér Armfelt 1: 342 (1883).
-BRYTANDE, p. adj. sjöt. som är konstruerad för l. äger förmåga att bryta is l. att taga sig fram i is; särsk. i uttr. isbrytande fartyg o. d., om för gång gm is särskilt byggt l. förstärkt, maskindrivet fartyg; numera i sht om fartyg som icke uteslutande är avsett för isbrytning (motsatt: isbrytare). VLS 180 (1888). (Ångare) byggd med isbrytande stäf och akter. SD(L) 1902, nr 89, s. 5. De båda isbrytande fartygen Taimir och Vaigach, byggda efter Frams linjer. OoB 1930, s. 199. —
-BRYTARE, r. l. m.
1) påle l. bock o. d. som är anbragt framför ett brostöd o. dyl. o. mot vilken isstyckena vid isgång kunna splittras o. ledas förbi brostödet utan att skada det. Möller 1: 576 (1801). PT 1909, nr 259 A, s. 2.
2) [jfr d. isbryder] isbrytande fartyg; vanl. om sådant som uteslutande är avsett för isbrytning; ss. första led i ssgr ofta med abstraktare bet.: isbrytande. NF (1883). En isbrytare om 1,000 hästkrafter. Sthm 2: 305 (1897). 2UB 9: 315 (1905). BygdFolk 100 (1927). Ssgr (till -BRYTARE 2): isbrytar(e)-avgift, -fartyg, -färja, sbst., -hjälp, -stäv, -ångare.
-BRYTNING.
1) (†) till 1 b: upphuggning av is för lagring, isning. Lind (1749; under eissung).
2) till 3: sönderbråkning av is l. upptagande av ränna i is med hjälp av isbrytande fartyg (isbrytare). BtRiksdP 1882, 7Hufvudtit. s. 39. I fråga om kanalerna tillkommer det (vattenfalls-)styrelsen .. (bl. a.) att .. i mån av behov ombesörja bogsering, isbrytning och lotsning å kanalerna. SFS 1920, s. 1582.
3) (†) till 3: islossning; jfr -BROTT 1. Ide-leken, Mört och Nårssleken (sker) straxt vid Isbrytningen. Salander Gårdzf. 158 (1727). VetAH 1811, s. 91.
4) (†) till 3 d α; bildl. (Jag har skrivit om sv. språket) såsom enn vägrögning äller enn liten is-brytning. Tiällmann Gr. Fört. 6 (1696). Ssgr (till -BRYTNING 2): isbrytnings-fartyg. (†) = -brytare 2. BtRiksdP 1882, 7Huvudtit. s. 39. -förmåga.
-BRÅKARE, r. l. m. (†) isbrytande fartyg. TByggn. 1859, s. 170. —
-BRÅKNING. (i fackspr., numera mindre br.) sönderbråkning av is (särsk. med hjälp av isbrytande fartyg); isbrytning (se d. o. 2). De fruktlösa försöken att genom issågning och isbråkning öppna farleden. SD 1893, nr 26, s. 4. 3NF 2: 8 (1923; om förh. 1808).
-BRÄ. (-brä 18731929. -breda Högberg Baggböl. 1: 69 (1911: isbredorna). -bräde Berlin Lrb. 113 (1876: isbräden, pl.). -bräds- Atterbom 2: 208 (1827: isbräds-kärren). Jfr Bergstrand Geol. 80 (1868)) [efter nor. isbræ, nor. dial. isbrede (se BRÄ)] (numera knappast br.) glaciär. Sulitjelmas fjäll, der förfärande isbräer hänga ut öfver lodräta branter. Gödecke FolkhögskÄnd. 13 (1873, 1876). Hagman FysGeogr. 118 (1903). Ssg: isbräds-kärr. (enst., †) kärr uppkommet ur en glaciär. En präktig främling, / Från isbräds-kärren, östanfjälls ifrån. Atterbom 2: 208 (1827).
-BRÄCKA, r. l. f. [efter nor. isbrække] geol. o. geogr. tvärbrant isvägg som bildar avslutning på i sht i hav l. sjö utmynnande glaciär l. inlandsis. Svenonius Stenr. 195 (1888). Esmarks glaciär, vars ståtliga, lodräta isbräcka höjer sig direkt ur fjorden. NoK 43: 19 (1925).
-BRÄCKARE, r. l. m. [jfr d. isbrækker, t. eisbrecher] (†)
1) isbrytare (se d. o. 1). BL 12: 21 (1845). Dalin (1852).
2) (i fackspr.) stenvall o. d., anbragt utanför en hamnanläggning (hamnarm) till skydd mot åvärkan av drivande is. EconA 1808, apr. s. 12. Sjöborg SkånH 3: 181 (1812).
-BRÄDD. (numera mindre br.) kant av fast is mot öppet vatten, iskant. Bureus Suml. 61 (c. 1600). Vid ankomsten stanna .. (svanor o. vildgäss) vid isbräddarne. Nordholm Djurf. 56 (1749). Nilsson Fauna II. 1: 373 (1858).
-BRÄDE, se -BRÄ.
-BRÄM.
1) (tillf.) jfr BRÄM 3. VexiöBl. 1828, nr 47, s. 1.
2) geol. isrand (se -RAND, sbst.1 1). Nathorst JordH 433 (1891). Kristoffersson Färs 7 (1924).
(1) -BRÄND, p. adj. i sht landt. skadad av isbränna. IErici Colerus 2: 17 (c. 1645). BotN 1846, s. 18.
(1) -BRÄNNA, r. l. f. i sht landt. eg.: förhållandet att nyuppkommen säd, gräs o. d. skadas (blir liksom bränt) därav att vatten över vintern får stå kvar o. frysa till is; numera nästan bl. konkret, om själva isbetäckningen. Gadd Landtsk. 3: 338 (1777). Möller 1976 (1790). Vinterskadorna hos luzernen orsakas ej blott av direkt kölddöd utan även av s. k. isbränna. LAHT 1930, s. 195. —
-BUNDEN, p. adj. (i vitter stil) eg.: fängslad av is; instängd l. omsluten av is; om hav o. d.: tillfrusen; äv. bildl. Det redan isbundna Köpenhamn. Lundgren Res. 274 (1867). Äfven längst i väster är .. (Norra ishavet) tidtals isbundet. Hedin 1Varn. 10 (1912).
(1 o. 3) -BUT. [sv. dial. (Uppl.) isbut, stort isstycke] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) stort isstycke; jfr BUT 1. Verelius Herv. 150 (1672). Arrhenius Jordbr. 1: 102 (1859).
-BÅT. (is- c. 1600 osv. ise- c. 1545) (i sht förr) båt byggd så (med tre medar) att den dels kan på vanligt sätt ros l. seglas i vatten, dels också lätt framföras (skjutas) på is, använd vid de tider då l. på de platser där båda fortskaffningssätten äro nödvändiga för framkomsten. HFinlH 1: 315 (c. 1545). Trafiken isvägen öfver Ålands haf är nu börjad, i det att 7 personer .. begåfvo sig af i isbåt, dragen af 6 man, till Eckerö. SD 1900, nr 106, s. 2. Engström 5Bok 177 (1910).
-BÄLTE. jfr BÄLTE 2. Chydenius ExpSpetsb. 56 (1865). SvD(A) 1931, nr 193, s. 3. —
-BÄRG. [fsv. isbiärgh]
1) (†) av ständig snö o. is täckt bärg; jfr -FJÄLL 1; äv.: av is bestående bärg; inlandsis; glaciär. Linné Bref I. 1: 321 (1732). Republiken Glarus .. är upfyld af höga Isberg. Djurberg GeogrUngd. 71 (1781). Hisinger Ant. 7: 114 (1840; om glaciär). Castrén Res. 2: 377 (1848).
2) (i vissa trakter o. i fackspr.) av packis l. skruvis bildad vall l. isolerad (mindre) höjd. När flere is-stycken skutit sig up på hvarandra, växer däraf et is-bärg, hvilket Skäl-fiskare .. kalla is-kalle. VetAH 1765, s. 106 (i fråga om drivis i Bottenhavet). Därs. 1784, s. 87 (i fråga om drivis i Östersjön). Antarctic 2: 208 (1904).
3) benämning på de (ofta ofantligt stora) partier av glaciärer som lösbrytas från en isbräcka o. som av strömmar o. vindar kunna föras ut till havs, särsk. om dem som uppkomma vid Grönlands kuster o. som ofta utgöra en fara för sjöfarten i norra delen av Atlantiska oceanen. JRisingh (c. 1650) i HT 1896, s. 68. Rudbeck Atl. 1: 509 (1679). Glaciären kalvar, och de lösgjorda flaken driva som isberg till havs. HimHavJord 1: 107 (1925).
(1) -CELL. tekn. jfr CELL 4. LAHT 1913, s. 265. Vid isfabrikation nedhängas fyrkantiga, med vatten fyllda plåthinkar, s. k. isceller, i saltlösningen, där deras innehåll hastigt fryser till is. 3NF 12: 397 (1930).
(1) -CHOKLAD. ett slags chokladpraliner som vid förtärandet ge intryck av kyla. Östergren (1929).
-CIRKUS. geol. jfr CIRKUS 3. Ramsay GeolGr. 199 (1909). NoK 43: 25 (1925).
(1) -DAG. meteor. dag under vilken temperaturen hela tiden är under 0°. Fennia XXXIII. 3: 294 (1913).
-DAL. [jfr t. eistal]
1) (tillf.) av glaciär fylld dal. Bremer GVerld. 1: 60 (1860).
2) (föga br.) geol. av landis utformad dal. De Geer Sk. Geogr. Utv. 82 (1896). Sjögren Torneträsk 52 (1909).
-DAMM, r. l. m. i sht skogsv. o. (mindre br.) geol. vall av is som dämmer upp ett vatten; jfr DAMM, sbst.1 I 2. GeolFF 1898, s. 153. Ekman SkogstHb. 93 (1908). 2NF 33: 5 (1921). HbSkogstekn. 387 (1922).
-DELARE, r. l. m. [jfr VATTEN-DELARE] geol. sträckning l. punkt på inlandsis från vilken ismassornas rörelse går i motsatta riktningar; äv. (i mindre fackmässigt spr.) om mer l. mindre isfri fjällrygg o. d. från vars sidor jöklar utgå i motsatta riktningar. Om isdelarens läge under Skandinaviens begge nedisningar. GeolFF 1888, s. 195 (rubrik). (Ett visst jökelfält) är deladt i två af en låg fjällrygg, isdelare, som från fjällfoten nedanför .. går öfver mot Kebnetjåkkos högsta topp. TurÅ 1907, s. 304. Fennia 53: 405 (1930).
-DOBB, se -DUBB.
-DREV. (†) isdrift; i sht i fråga om isgång på älv; äv. konkret. Hiärne 2Anl. 333 (1706). BokvGP 46 (1721). Det isdref, som i medlet af sistl. Febr. månad inträffade i Mottala ström. VexiöLT 1842, nr 15, s. 2.
(1) -DRICKA, sbst. (föga br.) iskällardricka. AB 1898, nr 83, s. 2. PT 1908, nr 131 A, s. 1. —
-DRIFT. drift (se d. o. 3 a) av större massor av is, i sht på sjö l. öppna havet. VFl. 1920, s. 9. Det är långt ifrån osannolikt att den långsamma isdriften över polarhavet kan ha hjälpt Andréemännen mot söder. SvD(A) 1930, nr 237, s. 14.
(jfr 2) -DROPPE. (†) nedhängande ispigg i undre kanten av ett yttertak o. d. VarRerV 4 (1538). Bureus Suml. 61 (c. 1600).
(1) -DRYCK. dryck vari ss. beståndsdel ingår krossad is; äv.: iskyld dryck. Björkman (1889). Bergman VGod 8 (1928).
-DUBB. (-dobb 1896. -dubb 1891 osv.) sport. liten (vanl. med trähandtag försedd) dubb med vilken en person som under färd på is råkat i en vak kan haka sig fast vid iskanten (o. därigm rädda sig). AB 1891, nr 10, s. 2. PT 1915, nr 303 A, s. 2. —
-DÄMD, p. adj. om vatten, sjö o. d.: uppdämd av en isbarriär (glaciäris o. d.); oftast geol. i uttr. isdämd sjö, vanl. användt om de sjöar som under en viss period av inlandsisens avsmältning uppstått gm dylik uppdämning; jfr -SJÖ slutet. Nathorst JordH 980 (1894). Stora Luleälvs och Torneträsks största isdämda sjöar. TurÅ 1929, s. 70. —
-DÄMNING. skogsv. o. (mindre br.) geol. uppdämning av vatten (i en sjö l. flod), förorsakad av is; vanl. konkret. 2NF 1: 791 (1903; abstr.). Noggrann vakt erfordras .. (vid issmältningen), så att isdämningar icke uppstå och skada flottleden. HbSkogstekn. 396 (1922).
(1 b) -DÖS. = -STACK. Lindberg Ölbr. 4 (1885). Lindhé FlyddTid. 218 (1917).
-EKA, r. l. f. jfr -BÅT. SD(L) 1902, nr 563, s. 2. SvPostv. 56 (1924).
-ERODERAD, p. adj. geol. jfr ERODERA. Nordenskjöld Polarv. 152 (1907). Ymer 1916, s. 220. —
-EROSION. geol. jfr GLACIAL-EROSION. TurÅ 1907, s. 116. Ymer 1908, s. 25.
(1 b) -FABRIK. fabrik för framställning av konstis. TT 1890, s. 183. SvD(A) 1931, nr 55, s. 9. —
-FALL.
1) nedstörtande av ismassor från ett fjäll l. en glaciär o. d. Berzelius Res. 285 (1819). En föregående snösmältning hade orsakat svåra isfall utför branterna, nu dolda af den nyfallna snön. TurÅ 1912, s. 302.
2) [jfr VATTEN-FALL, ävensom eng. ice-fall] geol. på grund av terrängens lutning brant stupande, ofta av starkt söndersplittrade ismassor bestående parti av en glaciär. Torell SpitsbMollusk. 14 (1859). Antarctic 2: 119 (1904). TurÅ 1929, s. 190.
(1 c γ) -FAMN. (i vitter stil) famn av is; mer l. mindre bildl. Redan sin isfamn sträckte med hån mig Persephoneia. Atterbom i Phosph. 1812, s. 90. Bremer GVerld. 1: 8 (1860).
-FART. [jfr t. eisfahrt] (numera föga br.) färd över l. genom is. Porthan BrefSamt. 1: 283 (1803). Isfarten. Tegnér (WB) 5: 125 (1820; rubrik). (Valfångstbåtarna) få en isfarten motsvarande starkare byggnad. Quennerstedt Resa 162 (1867). Bergman Kerrm. 20 (1927).
-FATTIG. om tidsperiod (år, vinter o. d.): under vilken sjöar o. d. bl. i ringa utsträckning äro isbelagda. Lindberg Ölbr. 7 (1885). En snö- och isfattig vinter. VL 1898, nr 35, s. 2. —
-FINNE, m. (i Norrl., förr) finländare som under vintern på isen kom över till svenska kusten för isfiske. Jsfinnarna som komma östan öfwer, om de och icke förlijkas medh Landäganden, så skola deres Woner (dvs. fiskredskap) tagas ifrå dem och sätties till Rätta. ÅngermDomb. 1647, s. 128. —
-FISK. (föga br.) benämning på fisk som leker vid l. omedelbart efter islossningen; äv. om fisk som fångas under isen. VetAH 1751, s. 98 (om laxöring, Salmo trutta Lin.). SkandFisk. 62 (1837; om id, Leuciscus idbarus (Lin.)). Hembygden(Hfors) 1910, s. 236 (om strömming).
-FISKE. (i fackspr.) fiske bedrivet från is. SkandFisk. Bih. 19 (1837). EkonS 2: 228 (1895). Strindberg Bjälb. 89 (1909).
-FJÄLL.
1) (numera mindre br.) av ständig snö, is o. glaciärer täckt fjäll; jfr -BÄRG 1. Renbeteskomm. 1907, 2: 256 (1740). Ett åldrigt isfjäll. Östergren Dikt. 189 (1871). Björkman (1889).
2) (tillf.) om stort isbärg (se d. o. 3). Antarctic 2: 161 (1904).
-FJÄTTRAR, pl. (i vitter stil, mindre br.) isbojor; mer l. mindre bildl. Lönnberg Ragnf. 127 (1873). Nordenskjöld Polarv. 177 (1907).
-FLAGA, r. l. f. (i vissa trakter) isflak; jfr FLAGA, sbst.1 4; förr (enst.) äv. om stort, plant isparti på glaciär o. d. Verelius 131 (1681). En Man som fångar Siälar på en Ijsflaga. Rudbeck Atl. 2: 490 (1689). På högste bergs topparne (i Savojen) syntes isflagor de där aldrig skola hinna smälta. Palmstedt Resedagb. 84 (1779). Strindberg Hems. 213 (1887).
-FLAK. stort, jämnt o. platt (i vatten drivande) isstycke; jfr FLAK, sbst.1 3. Quennerstedt Resa 188 (1867). Bakom fartyget uppstod en öppen ränna, där isflaken virflade omkring i propellervattnet. VFl. 1912, s. 131. 700 fiskare i livsfara på isflak. SvD(A) 1932, nr 68, s. 3. —
-FLAKE l. -FLAKA. (i vissa trakter, i sht i Finl.) isflak. Verelius 131 (1681). Rudbeck Atl. 2: 270 (1689). När isflakorna jaga ned för Volchoffs forsar. Ahrenberg StRätt 28 (1899). Högberg Vred. 3: 351 (1906).
-FLANGA l. -FLANGE. (-flange 17901814) (†) isflak; jfr FLANGA 2. Huru .. (sälarna) fångas uppå Isflanger, sees af (en teckning hos Olaus Magnus). Rudbeck Atl. 3: 212 (1698). Fries Grönl. 106 (1872).
-FLANK l. -FLANKA. (-flank c. 1755. -flanka 1790) (†) isflak; jfr FLANK, sbst.3 2. Schultze Ordb. 1175 (c. 1755). Möller (1790; under flank).
(1 o. 3) -FLEN.
1) (†) svallis. Ahron hafwer mist 16. f(amna)r (av fisknoten) och aff den sat meste delen alla telnar quarre i ijssflenen. ÅngermDomb. 29/7 1646, fol. 11.
2) (i Norrl., starkt bygdemålsfärgat) isskorpa på marken (som hindrar renarna från att komma åt renlaven), flen (se FLEN, sbst.2), flenis. LfF 1850, s. 151. VetAÅrsb. 1912, s. 249. —
-FLINGA, förr äv. -FLINGE. (-flingar, pl. Hiärne 2Anl. 72 (1702))
1) [jfr SNÖFLINGA] till 1: liten partikel av is; äv.: isnål, hårdt frusen snöflinga; jfr FLINGA, sbst. 2. Det yrmoln af isflingor, som följde den frustande fålens spår. Crusenstolpe Mor. 4: 139 (1841). Auerbach (1909).
2) (†) till 3: isflak; jfr FLINGA, sbst. 1. Hiärne 2Anl. 72 (1702). Med ett eget, klingande ljud stötte, på .. vattenytan, isflingor tillsammans. Mellin Nov. 1: 271 (1846, 1865).
-FLOD.
1) (tillf.) flod med iskallt vatten l. medförande is; glaciärälv. Hagberg Shaksp. 10: 421 (1850). Bremer GVerld. 1: 223 (1860). NF 4: 427 (1881).
2) (mindre br.) om glaciär. WoJ (1891). Sandström NatArb. 1: 219 (1908).
3) (i vissa trakter, mindre br.) isgång. VetAH 1770, s. 251 (i fråga om Torne älv).
-FLOTTE l. -FLOTTA. (-flotte c. 17701921 (fr. Finl.). -ar, pl. 18571890. -or, pl. 18731889) (numera föga br. utom i Finl.) drivande isflak; äv. om isflak användt ss. flotte. NorrlS 1: 79 (c. 1770). Lindström Lyell 108 (1857). Båten hade kommit in ibland isflottarna. Strindberg Hafsb. 41 (1890). Cannelin (1921).
(1 b) -FLOTTÖR. brygg. för vörtens avkylning använd, i vörten simmande, isfylld flottör; jfr -SIMMARE. AHB 26: 21 (1869). Lindberg Ölbr. 93 (1885).
-FORCERING. jfr FORCERA 4, 5. Antarctic 2: 186 (1904).
(1 o. 3) -FORMATION. isbildning; numera nästan bl. konkret. Nilsson Ur. 2: 140 (1864). VFl. 1911, s. 57.
(1) -FOSFORSYRA~0020. benämning på den enbasiga fosforsyran, metafosforsyran, som bildar is- l. glasliknande stycken, äv. kallad: glasig fosforsyra. TT 1871, s. 94. VaruförtTulltaxa 1: 395 (1912).
-FOT.
1) (i fackspr.) under vattnet befintligt, utskjutande parti av ett isflak. Antarctic 1: 152 (1904).
2) geol. om is- l. snöbildningar som i sht i polartrakter förekomma vid kusten o. utgöra den där kvarliggande resten av vinterns havsis med dess snötäcke. Chydenius ExpSpetsb. 54 (1865). De Geer SkGeogrUtv. 22 (1896). Fennia 53: 25 (1930).
3) (mindre br.) geol. issockel till ett glaciärbord. Lindström Lyell 261 (1859). Nathorst JordH 420 (1891).
(1 o. 3) -FRI. fri från l. utan is(beläggning); särsk. om farvatten; om hamn o. d. äv.: som icke brukar tillfrysa. SvMerc. 1764, s. 67. (Turbiner) äro .. lättare att hålla isfria (än vattenhjul av trä). Juhlin-Dannfelt 427 (1886). Hafvet är isfritt ända ut till Sandhamn och Landsort. VL 1908, nr 39, s. 3. Nynäshamn, enda isfria uthamn till Stockholm. SvD(A) 1914, nr 279, s. 2. (Vi) hava .. kartlagt en del nyupptäckta isfria områden inne i inlandsisen. Därs. 1930, nr 238, s. 11. Avledn.: isfrihet, r. l. f.
(1 o. 3) -FRYSA.
1) intr.: frysa till is; ofta i p. pf. ss. adj.
a) (numera knappast br.) om vätska. HdlCollMed. 9/1 1685. Jag fick ej lämna bläckhornet på bordet eller i fönstret imellan det jag skref; ty då isfrös bläcket. Kalm Resa 3: 12 (1761). Wallerius Tank. 97 (1776).
b) (i vitter stil, mindre br.) i p. pf. ss. adj., i sht om terräng o. d.: hårdt frusen, isbetäckt. (Kaptenen) lade den brännheta pannan mot den isfrusna rutan. Carlén Prof. 22 (1840). Man åkte mest hela vägen kana öfver isfrusna sluttningar. Hedin Transhim. 1: 62 (1909).
2) (†) tr.: frysa (ngt) till is. (Elektriciteten) Is fryser vatten. Ehrenheim Phys. 1: 171 (1822).
(1 o. 3) -FRYSNING. (†) till -FRYSA 1 a: förhållandet att en vätska fryser till is; jfr -BILDNING; äv. om isbeläggning o. isläggning. MKeventer i SvMerc. 1762, s. 339. Isfrysning gör ofta Slussarne mindre varaktige. Porthan 5: 389 (1797). Vattnets is-frysning. Ehrenheim Phys. 1: 145 (1822).
(1 o. 3) -FULL. [fsv. isa fulder] (†) full av is, isfylld; helt täckt av is; äv. i överförd anv.: isande (se ISA, v.1 4 a α). Rudbeck Atl. 2: 471 (1689). Den stora och Isfulla kiölden. Därs. 3: 330 (1698). I brist af Renbete kunna Renarna neppeligen lefva .. öfver vinteren, ty måssan är frusen och isfull. Renbeteskomm. 1907, 2: 46 (1756). De isfulle Alperne. Björnståhl Resa 1: 146 (1770).
(1 o. 3) -FYLLD, p. adj. fylld med l. full av is. Tegnér (WB) 2: 63 (1811). Det isfylda Ålands haf. Tegnér Armfelt 3: 289 (1887). En isfylld och immig silverkylare. Siwertz Dun 23 (1922).
-FÅGEL. [jfr d. isfugl, holl. ijsvogel, t. eisvogel (i bet. 2 eg. en förvanskning o. omtydning av fht. isarnovogal, av isarn, järn, o. vogal, fågel; se vidare under 2)]
1) (förr) benämning på en mytisk fågel, eg. samma fågel som anföres under 2, vilken enligt den gr.-lat. traditionen ansågs bygga sitt bo i havet o. där under vintern (under de stilla o. stormfria dagarna omkring vintersolståndet) utkläcka sina ungar. Schroderus Comenius 146 (1639). Ijs Foglen, Halcyon, haar och sit eget Sinne / .. Han bygger altjd Boo blant Haafzens willa Wågor. Spegel GW 210 (1685). Ijsfogelen (Isidis avis) som aldrig här på orten .. synes, för än Winteren kommer och Iisen sigh hafwer lagt. Rudbeck Atl. 2: 312 (1689). Schultze Ordb. 1206 (c. 1755).
2) [namnet urspr. givet med anledning av fågelns på översidan stålblå färg] (numera föga br. utom i övers. från klassisk poesi) i sht zool. namn på den i Sv. bl. ngn gg i Skåne uppträdande fågeln Alcedo ispida Lin., kungsfiskaren; zool. stundom äv. om andra arter av kungsfiskarsläktet Alcedo Lin. Serenius Gg 3 b (1734). Linné MusReg. 16 (1754). Nilsson Fauna II. 1: 143 (1835). Under flodfärden (på ön Borneo) sågo vi då och då enstaka kringflygande grönfärgade isfoglar eller kungsfiskare. Nordenskiöld Vega 2: 412 (1881). (Stuxberg o.) Floderus 1: 637 (1901). Janzon Prop. 3: 37 (1911). Ssg (till -FÅGEL 2): isfågel-släkte(t). (numera föga br.) zool. det till de blåkråkartade fåglarna hörande släktet Alcedo Lin., kungsfiskarsläktet. Nilsson Fauna II. 1: 142 (1835). 2NF 15: 258 (1911).
-FÄLT. större (plan) isyta på land l. vatten; ofta om på havet fritt drivande, sammanhängande istäcke; jfr FÄLT 1 e β. VetAH 1758, s. 314. Av .. (jöklarna på Island) må nämnas Vatnajökeln .., det största isfältet i Europa. Rönnholm EkonGeogr. 71 (1907). Man försökte förgäfves att upptäcka fritt vatten — endast blånande isfält mötte de spejandes blickar. VFl. 1911, s. 57. —
-FÄRD. jfr -FART. SvBL 7: 428 (1877). 2NF 16: 446 (1911).
(1) -FÄRG. tekn. i fråga om ylle- o. bomullsfärgning: färg åstadkommen på själva fibrerna gm bildande av diazoföreningar ur azoföreningar under behandling med is; äv. om härför användt färgämne. TT 1895, K. s. 44. BonnierKL 4: 860 (1924).
(1 o. 3) -FÄRGAD, p. adj. (†) isgrå. Ekblad 147 (1764). VetAH 1797, s. 79. Heinrich (1814; under isabellfärgad).
(1) -FÄRG-ÄMNE~020. jfr -FÄRG. 3NF 8: 152 (1927).
-FÖRE, sbst. jfr FÖRE, sbst. 2. VetAH 1743, s. 15. Hästens egare .. lär .. hafva kört mycket oförsigtigt i det svåra isföret. Dagen 1897, nr 43, s. 2. —
-FÖRHÅLLANDEN, pl. jfr FÖRHÅLLANDE 4. SydsvD 1870, nr 202, s. 3. Isförhållandena vid Spetsbergens nordkust voro detta år synnerligen svåra. Retzius i 3SAH 16: 426 (1902).
(1 b) -FÖRRÅD. Lindberg Ölbr. 5 (1885).
-FÖRSTÄRKNING. sjöt. förstärkning av de delar av ett fartyg som vid gång genom isen påfrestas (i sht bogarna) gm inlägg av extra balkar, ävensom gm förhydning i vattenlinjen o. d.; vanl. konkretare. SDS 1895, nr 244, s. 1. Fartyget är .. försedt med extra isförstärkning af martinstål. VFl. 1914, s. 140. Därs. 1930, s. 56. —
-FÖRSTÄRKT, p. adj. sjöt. om fartyg; jfr -FÖRSTÄRKNING. VFl. 1924, s. 38.
(1) -GADD. (†) ispigg. Tiselius Vätter 1: 118 (1723).
(1) -GARN. [efter t. eisgarn] handarb. ett slags fint, av angoraull beredt garn med isliknande glans. Freja 1873, s. 88. Isgarn är ett tyskt fabrikat, som imiterar silke. Hagdahl DBäst. 240 (1885).
(1) -GATA. [fsv. isgata i bet.: väg på is] (glatt o. hal) isbeläggning å vägbana; förr med särskild tanke på dess brukbarhet för åkning med släde, numera med tanken särsk. fäst vid den risk som den innebär för personer o. fordon. Medan något aff Snön och Ijsgatan ligger igen, skal man låta köra vth then råtnaste Gödzlan man kan hafwa. IErici Colerus 1: 32 (c. 1645). Utgifter för sandning av isgata. SFS 1926, s. 995. SvD(A) 1929, nr 348, s. 7.
(1) -GLAS.
1) glas (se d. o. 1) med en yta som liknar söndersplittrad l. skrovlig is, krakeléglas, förr framställt med små fina sprickor i glasytan, numera vanl. på det sätt att den rödglödande ytan besprutas med pulveriserat glas. Keyser Kemien 2: 281 (1871). Ishink af isglas, NKVårkatal. 1904, s. 29.
2) (enst.) (innehållet i ett) dricksglas med isvatten. De förnämare sutto .. utanför stadens prydligaste caffehus, och slukade .. det ena isglaset efter det andra. Atterbom Minn. 460 (1818).
(1 o. 3) -GLATT. glatt l. hal som is. Atterbom FB 293 (1818). Rydberg Varia 264 (1890, 1894).
(1) -GLOPP. (mindre br.) nederbörd av is blandad snö (”isbark”). Gadd Landtsk. 3: 308 (1777). (Vid julen) visar vintren sig med isglopp, snö och frost. Livin Kyrk. 89 (1781). Lundell (1893).
-GRIND. tekn. gallerliknande anordning i inloppsränna till vattenhjul, turbin o. d., avsedd att förhindra att is (o. andra flytande föremål) medföljer vattnet; vrakgrind. Rinman 2: 1140 (1789). Elektrisk uppvärmning af isgrindar. 2NF 36: 452 (1924).
-GRISSLA, f. l. r. (†) zool. grisslearten Uria glacialis Brehm (Uria lomvia Lin.), spetsbärgsgrissla. Nilsson Fauna II. 2. 2: 407 (1834).
(1 b) -GROP. grop avsedd till förvaring av isförråd (under den varma årstiden); jfr -KÄLLARE. Nordenflycht QT 1746—47, s. 47. Lindberg Ölbr. 4 (1885).
-GROTTA.
1) (numera mindre br.) till 1: i alpina trakter förekommande, naturlig hålighet i jord l. bärg, ständigt mer l. mindre fylld med is, som alltjämt nybildas av gm de övre jordlagren nedsilande vatten. Berzelius ÅrsbVetA 1823, s. 65. NF 7: 826 (1883).
2) (mindre br.) geol. till 3: i förbindelse med glaciärport stående, av glaciärälven i isen urholkad håla l. grotta, glaciärgrotta. Nathorst JordH 421 (1891). 2NF (1909).
-GRUMMEL. (†) issörja. Rudbeck Atl. 2: 453 (1689).
(1 o. 3) -GRÅ. [jfr t. eisgrau] (numera mindre br.) som har den av luftblåsor uppfyllda isens gråa färg, gråvit; särsk. om det av åldern grånade håret (äv., i överförd anv., om person: gråhårig) samt, i mer l. mindre bildl. anv., om den ”grå” forntiden l. om föremål l. förhållanden som härstamma från l. påminna om denna; äv. (med anslutning till IS, sbst.1 1 c γ) bildl.: kall, gråkall. Een Jsgråå Steen. UppsDP 20/2 1595. (Lat.) Glaucinus .. (sv.) Gråblå, ijszgrå. Linc. Kk 4 b (1640). Lill' Annika troon fritt ther på, / I lär En Iszgrå Gubbe få. Lucidor (SVS) 252 (1672). Hästen ijssgrå, både baakfötterna hwijta. GenMRulla 1687, s. 79. Det isgrå, .. det sagorika Norden. Tegnér (WB) 4: 114 (1824). Långt i det gamla, / Isgråa fordom. Nicander Minn. 1: 226 (1831). Isgrå ögon. Fogelqvist SöderkRom 182 (1924). särsk. i n. sg. obest. i substantivisk anv. Sahlin SkånFärg. 155 (1928). Anm. I JournSvL 1799, s. 358, klandras ordet såsom germanism. —
(1 o. 3) -GRÅMÄLL. (†) örten Chenopodium glaucum Lin., med på undre sidan ”isgrå” (gråmjöliga) blad, blåmolla. Liljeblad Fl. 150 (1816). Gellerstedt NerFl. 40 (1831).
-GRÄNS. (mindre br.) geol. om isrand (se d. o. 1). Dalin (1852). De Geer SkGeogrUtv. 41 (1896).
(1 o. 3) -GRÖN. som har (havs- l. glaciär)isens gröna färg; grågrön, blågrön. Mellan berg som blåna i fjärran .. brusar floden fram med isgrönt vatten. Hallström ItBr. 3 (1901). Kvällen var kall med isgrön .. himmel. Siwertz JoDr. 43 (1928). särsk. i n. sg. obest. i substantivisk anv. Hallström Purpur 106 (1895).
-GÅNG; pl. -ar. [jfr holl. ijsgang, t. eisgang] eg. o. vanl.: islossning i flod, med särskild tanke på de utför floden drivande l. störtande ismassorna, äv., mer l. mindre konkret, om dessa; äv. om islossning på hav med särskild tanke på de därvid kringdrivande, sönderbrutna, men mer l. mindre sammanhängande isfälten, äv., mer l. mindre konkret, om dessa. Issgången ij Sundet. OxBr. 11: 438 (1631). Den 3. 4. och 5. Aprilis gick ijsen aff Åbo Elff, och tå var en stoor ijssgångh. Gyllenius Diar. 142 (c. 1660). LfF 1909, s. 77. Tjocka och svår isgång. SvD(A) 1929, nr 79, s. 6 (om förh. utanför Trälleborgs hamn).
-GÄDDA. (i fiskarspr.) jfr -FISK. Brahe Oec. 93 (1581; uppl. 1920). Nilsson Fauna 4: 351 (1853). Bäst äro de (gäddor), som fångas vintertiden eller de så kallade ”isgäddorna”. Hagdahl Kok. 357 (1879). De minsta (gäddorna), de s. k. isgäddorna, leka först, omedelbart efter islossningen. Hammarström Sportfiske 305 (1925).
(1) -GÖK. (†) skott av humle som bildats under vintern, då humlen varit kupad; jfr GÖK, sbst.2 VetAH 1744, s. 100. Dahlman Humleg. 25 (1748).
-GÖRDEL. gördel av is; mer l. mindre bildl. Den isgördel, som omgifver ostkusten (av Grönland). Fries Grönl. 66 (1872). Nathorst JordH 990 (1894).
(1 o. 3) -HACKA, r. l. f. hacka (se HACKA, sbst.1 1 a) till hjälp vid färd över is, särsk. glaciäris; i ä. tid möjl. äv. om hacka använd vid isupptagning; jfr -YXA. Wikforss 1: 458 (1804). Ishackan — en staf af segt och starkt trädslag, ofvanför den broddade spetsen försedd med ett järn, liknande hufvudet på en grufhacka. Quennerstedt StrSkr. 1: 14 (1866, 1919). Antarctic 1: 211 (1904).
-HAJ, m. l. r. (knappast br.) pigghajen Somniosus microcephalus (Schneid.), håkäring (som av alla hajar går längst mot norden). Stuxberg Fisk. 630 (1895). (Stuxberg o.) Floderus 3: 508 (1904).
-HAKE.
1) till 1 b: hake varmed vid isupptagning isstyckena gripas o. hanteras. BoupptVäxjö 1832.
2) (mindre br.) till 3, = -BRODD 1. Hästskor, .. försedda med dryga ishakar. AntT 2: 130 (1869). Ishakar, .. Fästas under hålfoten och knytas öfver vristen och vidare med ett slag ofvan hälen. Arwidsson o. Ohlson 19 (1911).
(1 o. 3) -HAL. hal på grund av isbeläggning; hal som is. Hildebrand MagNat. 183 (1654). Ishala klippor. NSvSkämtl. 98: 37 (1917).
(1 o. 1 c) -HAND. (i vitter stil) hand av is, iskall hand; bildl. Atterbom i Phosph. 1812, s. 10. Stagnelius (SVS) 2: 15 (c. 1820). De vilda bärgstrakterna, där snöstormar tjuta och kölden lägger sin ishand kring hjärtat. GHT 1897, nr 231 A, s. 3.
(1 b) -HANDLANDE l. -HANDLARE. Björkman (1889: ishandlare). PT 1905, nr 260, s. 4 (: Ishandlanden).
-HAV.
1) ständigt isbelagt l. av ismassor uppfyllt hav; särsk. om polarhaven (i sht det norra), vanl. i uttr. Norra resp. Södra ishavet. Schroderus Comenius 76 (1639). Svensén Jord. 5 (1884). särsk. (med anslutning till IS, sbst.1 1 c γ) bildl. Snellman Gift. 1: 104 (1842).
2) geol. om det senglaciala havets olika utbredningsstadier över l. rundt den skandinaviska halvöns kuster o. andra nuvarande landområden, glacialhav. Baltiska ishavet, Yoldiahavet. Nathorst JordH 1023 (1894). Genom ett bredt sund, ”Svenska sundet”, stod .. det ”Baltiska ishafvet”, i förbindelse med Nordsjön. AtlFinl. 4: 12 (1899).
3) (i mera tillfällig anv.) om ”hav” av landis. Vi gingo flere timar på detta eviga Ishafvet, eller hvad skal jag kalla denna omäteliga Dalen af is. Björnståhl Resa 2: 59 (1773; om glaciär). Ssgr (ofta med fackspråklig prägel; till -HAV 1 resp. ss. geol. till -HAV 2): ishavs-bildning. geol. -djur. -expedition. -farare. -fauna. -form; pl. -er. zool. o. bot. jfr FORM I 9 slutet. De Geer SkGeogrUtv. 83 (1896). -forskare. -fångst. -färd. -kust. -lera. geol. glaciallera; särsk. i inskränktare anv., dels om i Yoldiahavet avsatt lera, yoldialera, varvig lera, dels: i hav avsatt lera, motsatt: issjölera. Holmström Geol. 130 (1877). Nathorst JordH 1028 (1894). Fennia XV. 3: 6 (1898). HimHavJord 1: 253 (1925). -märgel. geol. kalkhaltig ishavslera. Nathorst JordH 1029 (1894). -räka. (mindre br.) den i nordliga hav levande, stora räkarten Pandalus borealis Kr., nordhavsräka. SFS 1902, nr 100. Därs. 1926, s. 959. -sand. geol. glacialsand; särsk. i inskränktare anv.: i hav avsatt sand, motsatt: issjösand. Nathorst JordH 1027 (1894). De sandigare afarterna af ishafsleran pläga stundom betecknas såsom ”ishafssand” eller ”glacialsand”. Uppl. 1: 38 (1902). -sediment. geol. Uppl. 1: 59 (1902). -sund. [namnet bildat av G. De Geer i början av 1890-talet] geol. om utlopp för glacialhav. Nathorst JordH 1038 (1894). Fennia XIII. 2: 30 (1896). -tid(en). geol. de senglaciala ishavens tid. SvRike I. 1: 5 (1899).
-HINDER. hinder (för sjöfart) på grund av isgång l. fast is. Nordenskiöld Vega 2: 73 (1881).
(1 b) -HINK. iskylare (se d. o. 2) i form av en hink; jfr HINK, sbst.2 2. MeddSlöjdF 1885, s. 14. Hallström Händ. 105 (1927).
(1 o. 3) -HINNA, r. l. f. tunt, hinnliknande lager l. täcke av is. Porthan BrefCalonius 434 (1797). Ett s. k. underfrysningsföre, då en tunn ishinna bildas på asfalt och stenar. SvD(A) 1931, nr 328, s. 3. —
-HJÄLM. (enst., i poesi) hjälm av is; bildl. Se, öfver dal och klyfta / den unga majsol ler. / Sin ishjelm bergen lyfta / från ärrig panna ner. Tegnér (WB) 2: 86 (1812).
-HOCKEY. idrott. hockey spelad på is; motsatt: landhockey. Johanson o. Sandborg SpelReglBandy 22 (1907). SvD(B) 1932, nr 91, s. 12. Ssgr (idrott.): ishockey-förbund. Svenska ishockeyförbundet, stiftat år 1923. -klubb. -lag, n. -match. -mästare. -spel. -spelare.
-HUD.
1) (i fackspr.) till 1: betäckning l. överdrag av is. Röding SD 44 (1798). TT 1889, s. 41.
2) skeppsb. till 3: förhydning (av särskilt hårdt trä l. av koppar- l. stålplåt) i vattenlinjen på fartyg till skydd mot isens skavning. Chydenius ExpSpetsb. 478 (1865). GHT 1897, nr 254, s. 3. —
-HUGG. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) = -BRODD 1. Acrel Chir. 325 (1759). VetAH 1788, s. 185. —
-HUS.
1) (tillf.) till 1: hus av is. Nordenskiöld Vega 1: 495 (1880).
2) till 1 b: enkel(t) hus l. hydda (vanl. av trä) för förvaring av is (under den varma årstiden). TT 1872, s. 181. PT 1898, nr 7, s. 1.
(1 o. 3) -HYVEL. hyvel (se d. o. 1 c) för avlägsnande av is o. snö på gator o. vägar, ävensom för jämnande av isyta vid anläggning av trav- l. skridskobanor o. d. TIdr. 1883, s. 39. TLev. 1908, nr 30, s. 2. —
-HÄLLAR, pl. (†) om stora, under foten fastbundna ”ishakar” (se d. o. 2); jfr HÄLLA, sbst.2 4. Möller (1790). Heinrich (1814).
(1) -HÄSTHOV. (†) den i fjälltrakter förekommande örten Petasites frigida (Lin.) Fr. (av Linné förd till hästhovssläktet o. kallad Tussilago frigida); jfr -TUSSILAG. Liljeblad Fl. 471 (1816). Zetterstedt SvLappm. 1: 238 (1822).
-HÖ. (i norra Sv.) (När högt vattenstånd hindrar höskörden) plägar man .. afmeja det å de kärriga stränderna öfver isen stående starrhöet, eller som det heter ”slå ishö”. SD 1895, nr 323, s. 4.
(1 b) -HÖG, r. l. m. jfr -DÖS, -STACK. Alm(Sthm) 1872, s. 42. LB 3: 732 (1907).
(1 o. 3) -HÖLJD, p. adj. Runeberg 5: 59 (1860). Elbrus' ishöljda topp. Rydberg Dikt. 1: 172 (1877, 1882).
(1 o. 3) -HÖLJE. istäcke. BotN 1872, s. 53. HimHavJord 1: 107 (1925).
-JAKT.
1) (förr) isbåt (tacklad som jakt). JDHultman (c. 1734) i HC12H 1: 115. Chapman ArchNav. Reg. (1768). ÖoL (1852).
2) sport. till sin huvuddel av ett par i kors liggande, på medar l. ”skridskor” vilande plankor bestående sportfordon avsett att på is framdrivas medelst segel. NF 2: 327 (1877). SvD(A) 1931, nr 57, s. 22. Ssgr (till -JAKT 2; sport.): isjakt-klubb. -seglare. -segling. -tävling.
-JÄRN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1210).
1) (tillf.) isbill. JernkA 1833, s. 648. Han tog just isjärnet öfver axeln och sparkade på sig skidorna. Berg Sjöf. 60 (1910).
2) tunn, smal o. skarp med (l. liknande beslag under med) använd(t) vid färd på is; motsatt: snömed. BoupptVäxjö 1794. VL 1901, nr 59, s. 2. Ssg (till -JÄRN 2): isjärns-kälke. Stoppade isjernskälkar uthyras. SD 1893, nr 13, s. 8 (i annons).
-JÄTTE. (i vittert spr.) om isbärg, ishöljd bärgstopp o. d. Bremer GVerld. 1: 187 (1860; om MontBlanc). Antarctic 2: 98 (1904; om flytande isbärg).
-JÖKAR, sbst. pl. (i`schö´kar Dalin). [jfr nt. isjäk; senare leden sammanhänger sannolikt med JÖKEL] (†) stora, med jord blandade isstycken; glaciär. Möller (1790). Dalin (1852; med hänv. till gletscher).
-JÖKEL. (mindre br.) jökel, glaciär. SvTidskr. 1873, s. 252. Böök ResSv. 182 (1924).
(1 o. 3) -KAKA.
1) (tillf.) isskiva; isflak. Strindberg Skärk. 174 (1888). Hedin Transhim. 1: 250 (1909).
2) (i fackspr., mindre br.) isolerat parti av inlandsis. Fennia XLVI. 1: 47 (1925).
-KALL, r. l. m., l. -KALLE. (bygdemålsfärgat, i sht i Finl.) rand av is som först bildas om hösten o. längst kvarstannar om våren; äv.: vid land fastsittande, äldre isbälte som stannat kvar, sedan vattnet sjunkit undan o. nedanför bildat en ny isyta; äv. = -KAST. När flere is-stycken skutit sig up på hvarandra, växer däraf et is-bärg, hvilket Skälfiskare eller, som de heta, Fälmänner, kalla is-kalle. VetAH 1765, s. 106 (i fråga om drivis i Bottenhavet). Här (vid sjöstränderna) vexla .. (uttrarna) med korta hoppsprång längs utmed strandvallen, .. borra sig ställvis ner i snön till iskallen, för att sedan genom långa gångar under snön åter gräfva sig upp till ytan. BiblJäg. 4: 122 (1897). Skäret ligger dött med iskallar utmed stränderna. Mörne Strandb. 1: 144 (1915).
(1) -KALL~2, äv., vid emfatisk betoning, 4 4, adj. (is- 1582 osv. ise- 1732)
1) i eg. bem.: kall som is; mycket kall. En iskall vind. Schroderus Os. 1: 254 (1635). Bålen .. serveras .. iskall. Leufvenmark Vin. 2: 127 (1870). Iskalla fjellbäckar. IllSv. 2: 141 (1882). Moll Fys. 2: 53 (1898; om vatten vid ± 0°). En iskall vårafton. Heidenstam Tank. 161 (1899). Här var .. iskallt i rummet .. hennes fönster .. var öppet. Siwertz JoDr. 180 (1928). särsk. i fråga om (känsla av) kroppslig kyla (framkallad av temperaturförhållandena, annalkande l. inträdd död, feberrysningar, skräck, fasa o. d.): kall som is; om kroppen l. om kroppsdel (ofta om hand l. fot); äv. om person: som känner sig l. kännes kall; äv., i överförd anv., om rysning, fasa o. d. The Fötter och Händer (äro) ijskalla och stilla, som aldrig tröttnade at wäl laga i sitt Hws. Preutz MERogge A 4 a (1669; i likpredikan). Uh! Det gick en iskall rysning utför alla mina ryggben! Envallsson TokrolNatt. 9 (1791). Han kände sig glödande het, derpå iskall. Lönnberg Kåre 255 (1887). Hennes hand .. var alldeles iskall och skälfvande. Lagerlöf Drottn. 313 (1899). Janson Par. 243 (1900).
2) bildl., i fråga om själstillstånd, om sinne l. person: som saknar förmåga att låta sig ryckas med av ngt l. att ge sig hän, oberörd, känslolös; kall o. klar; som saknar varma känslor l. värme; som är utan hjärta o. medlidande för andra; äv. om ord, framställning, uppträdande, känsla o. d.: som vittnar om oberördhet, brist på hjärta o. d. PErici Musæus 2: 71 a (1582). Den iskalle, djupt beräknande statsmannen Pechlin var af det folket, som ej kan hänföras. Crusenstolpe Mor. 1: 265 (1840). Kullberg Portf. 84 (1842). Denna begäran möttes med ett iskallt nej. Svedelius i 2SAH 55: 24 (1878). Anatole France eger .. en källklar, men ock iskall stil. PT 1897, nr 246, s. 3. Han huttrade av .. ensamhet i den .. iskalla världen. Siwertz JoDr. 19 (1928).
3) i överförd anv., om ljus, belysning l. ljuskälla o. d.: som gm sin blåvita l. blekgröna färg gör intryck av kyla; äv. bildl. (med anslutning till 1 slutet). Högt uppe på himmelen .. satt fullmånen och lyste med en skarp, iskall glans i den frostiga marsnatten. Roos Helgsm. 1: 259 (1896). SvD(A) 1929, nr 327, s. 4 (i bild).
-KALOTT. (i fackspr.) om en kalott påminnande betäckning av (snö o.) is på toppen av ngt (en fjälltopp, fjällplatå o. d.); vanl. om de ismassor som vila på de arktiska o. antarktiska landområdena, ”de polära iskalotterna”. Fennia VII. 2: 94 (1892). Boberg Stig. 156 (1927).
-KANT, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1210) kant av ett isflak l. av fast is mot öppet vatten, rand av ett isfält o. d.; särsk. (mindre br.) geol. isrand. Möller (1790). För att komma upp på isen, begagna .. (valrossarna) sig af sina .. betar, hvilka de hugga fast i is-kanten och uppsläpa derefter kroppen. Nilsson Fauna 1: 391 (1820). HimHavJord 1: 245 (1925).
(1 b) -KARAFF. (i sht förr) karaff med särskilt rum (särskilda rum) för is i o. för dryckens kylande. BoupptVäxjö 1890. Hallstén o. Lilius (1896).
(1) -KARAMELL. karamell tillsatt med ämnen som göra att den kännes iskall i munnen. KemT 1914, s. 133. Bolin LevDödMat. 26 (1929).
(1 b) -KARL. (vard.) isutkörare. Strindberg Kamm. 1: 38 (1907).
-KAST, n. av packis l. skruvis bildad vall l. isolerad (mindre) höjd; nästan bl. (i fackspr.) i fråga om förh. i polartrakterna; jfr TOROSS. Nordenskiöld Vega 1: 409 (1880). Antarctic 2: 208 (1904). SvKulturb. 3—4: 149 (1930).
(1 b) -KISTA. kista för förvaring av is; äv. (förr) brygg. i oeg. anv., om förvaringsrum för is, anlagda intill jäsnings- o. lagringslokalerna i o. för dessas avkylning. TT 1888, s. 88 (om iskista på båt). 2NF 34: 99 (1922).
(1 c) -KLAR. (i vitter stil) klar o. genomskinlig som is; vanl. i oeg. o. bildl. anv., i sht i fråga om luft, ljus (äv. ljud). Carlén Skuggsp. 2: 291 (1865). Heidenstam Skog. 262 (1904). En isklar novemberdag. Bergman Dröm. 122 (1904). En jättelik, isklar glaskupol. Norrman Aur. 1 (1906). Isklara begreppsanalyser. Quennerstedt KristKarakt. 10 (1911).
-KLAUSUL. jur. o. sjöt. klausul i certeparti som fritar redaren från ansvar, om han, på grund av ishinder vid lastnings- l. lossningsorten, icke kan uppfylla certepartiets bestämmelser; ofta i uttr. utan isklausul, formel som uttryckligen angiver att sådan klausul icke intagits i certepartiet. Lang FinlSjör. 1: 435 (1890). BestämmHandSpannm. 1923, s. 13.
(jfr 2) -KLIMP. (numera föga br.) klimp l. klump av is. SthmTb. 4/1 1546. Lägh Ijszklimp hwar tu wil, til Watn han doch blijr. Swebilius SGHelmfeldt S 2 a (1678). Nilsson Ur. 2: 79 (1862). särsk. med anslutning till IS, sbst.1 1 c α, γ. Den som förr en ijsklimp hade, / Der naturen hiertat lade (osv.). Holmström Vitt. 205 (c. 1700). När man ser så många sörjande som jag, .. så blir man som en isklimp i längden. Jolin MSmith 105 (1847; yttrat av en dödgrävare).
-KLUBBA, r. l. f. (förr) fisk. vid visst slags isfiske använd klubba med vilken kraftiga slag slogos på isen, varigm den därunder varande fisken bedövades. Nilsson Fauna 4: 352 (1853). Stuxberg Fisk. 537 (1895).
(jfr 2) -KLUMP. Bergman Jordkl. 2: 53 (1774). PåSkid. 1928, s. 137.
(1 b) -KLYVARE, r. l. m. redskap för söndersplittrande av is. AB 1880, nr 111, s. 2. TLev. 1907, nr 34, s. 3.
(1 o. 3) -KLÄDD, p. adj. (is- 16851920. ise- 1686) (i vitter stil) klädd l. överdragen med is; äv. oeg. Spegel GW 100 (1685). En isklädd vinter. Nordenflycht (SVS) 3: 40 (1759). Det isklädda berget. Bremer GVerld. 2: 2 (1860).
(1) -KONVALJ. trädg. liljekonvalj vars utveckling o. blomning försenats därigm att rotstocken förvarats i kylrum. 2NF 5: 679 (1906). Trädgården 1918, nr 43, omslag s. 3.
(1 b) -KOPP. (föga br.) isskål. GHT 1895, nr 217 A, s. 1. En iskopp med tång (av nysilver). BoupptVäxjö 1899.
(1 o. 3) -KORN. korn l. liten partikel av is (äv. om hagelkorn); särsk. (i sht i fackspr.) om dylika små korn bildade på jöklar o. d. (jfr språkprovet fr. 1928); jfr FIRN. Almqvist AMay 78 (1838). Juhlin-Dannfelt 134 (1886). Genom sammanpackning blir snön en alltmera fast och kompakt massa av iskorn, kallad firn. 3NF 8: 718 (1928).
-KOS, se -KÅS.
(1 o. 3) -KRAVNING. uppstående av issörja (kravis, sväll) i rinnande vatten gm bildande av isnålar o. iskristaller inuti vattenmassan; jfr -SÖRPNING. 2NF 21: 1390 (1915). SFS 1918, s. 1150. —
-KRISTALL.
1) (†) till 1 o. 3: kristallklar(t) is l. istäcke. Brenner Dikt. 2: 13 (1730). Kolmodin Dufv. 150 (1734; bildl.).
2) till 1: kristall av is. Nicander Minn. 1: 201 (1831). Frosten under natten bildar iskristaller i det öfversta redan upptinade jordlagret. Skogvakt. 1891, s. 92. PåSkid. 1928, s. 362.
(1 b) -KROK. = -HAKE 1. Grundell UnderrArtill. 217 (1705). BoupptVäxjö 1896.
(1 b) -KROSS. (handdriven) maskin för krossning av is. AlnarpInvB 1892, s. 6. LB 3: 174 (1902).
(1) -KRUSTA. (i fackspr.) isskorpa; jfr -FLEN 2. BiblJäg. 4: 103 (1897). Fennia XLIX. 4: 48 (1929).
(1) -KRÄM. [jfr eng. ice-cream] (†) glass; jfr IS, sbst.1 4. Berzelius Kemi 1: 36 (1808). Åkerman KemTechn. 1: 97 (1832).
(1) -KULA. liten, klotrund ispartikel. VetAH 1761, s. 4. De öfverkylda regndropparna (kunna) i luften frysa hvar för sig till genomskinliga små iskulor. 2NF 26: 149 (1917).
-KUNNIGHET~002 l. ~200. (i fackspr.) 2NF 16: 446 (1911). Med iskunnighet förstås förmågan att bedöma bärigheten hos is, och hur man med ledning därav skall kunna undvika farliga delar av frusna vatten. IdrIArmén 1926, s. 34. —
-KUPOL. (i sht i fackspr., mindre br.) kupolliknande höjning av ett isfält l. istäcke. Bremer GVerld. 1: 74 (1860). NoK 43: 29 (1925).
(1) -KYLA, r. l. f. stark köld; isande kyla; vanl. mer l. mindre bildl.
1) motsv. -KALL, adj. 1 slutet. Nu kom besinningen; nyss förut under arbetet hade ingen tänkt så noga på faran, men nu kom den över dem (dvs. flottningskarlarna) som iskyla. Molin FrÅdal 36 (c. 1895).
2) motsv. -KALL, adj. 2. CVAStrandberg 1: 346 (1862). Bemött af konungen med ”iskyla”, trodde .. (det ryska sändebudet) sig ingenting kunna uträtta. Odhner G3 1: 394 (1885).
(1) -KYLA, v. (i sht i fackspr.) gm behandling med is avkyla (ngt); nästan bl. i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning. Bremer NVerld. 3: 326 (1854). Iskyld champagne. Edgren Lifv. 1: 282 (1883). Iskylda jernvägsvagnar. SmålP 1890, nr 5, s. 1. Vid .. iskylning af det färdigpackade smöret. LB 3: 421 (1903). särsk., med anslutning till IS, sbst.1 1 c γ, bildl. Ålderdomen hade kanske iskylt .. (gubbens) hjerta. Rydberg Ath. 25 (1859). Hedin Rev. 70 (1879).
(1 b) -KYLARE, r. l. m.
1) brygg. om i vörten simmande isbehållare varmed vörten avkyles, isflottör. Lindberg Svagdr. Bih. 23 (1892).
2) kärl (hink) vari drycker som skola serveras kalla avkylas med krossad is o. d.; jfr -HINK. Schulthess (1885). Laurin 2Minn. 44 (1930).
-KÅS. (-kos 1904. -kås 1905) [av nor. iskos(s)] (i fackspr.) av is(stycken) bildad mindre höjd; äv. isflak. SD(L) 1904, nr 13, s. 5. Vi tältade .. på en iskås, där vi voro skyddade för möjliga skrufningar i isen. Duse Pingv. 130 (1905).
-KÄL, n. (-tiäl 1702) (i vissa trakter) större isflak. Hiärne 2Anl. 102 (1702). SD(L) 1904, nr 84, s. 2. Engström Lif 6 (1907). 1890, då ett väldigt iskäl fullt med storsäl och kutar fastnade på Albådan. SD 1914, nr 72, s. 4. —
-KÄLKE. kälke (med isjärn) avsedd att framföras på is. Meurman (1846). Balck Idr. 3: 95 (1888).
(1 b) -KÄLLARE. källare (äv.: grop l. hus) för förvaring av is (under den varma tiden); förr äv. brygg. källare med isupplag, avsedd att avkyla invidliggande lager- o. jäsningsrum. KKD 5: 320 (1712). Lindberg Ölbr. 4 (1885). Iskällare voro förr vanligen så inrättade, att ishögen uppifrån instaplades i en i iskällarens midt befintlig afplankning, kring hvilken födoämnen uppstäldes till förvaring. Juhlin-Dannfelt 178 (1886). Ekman NorrlJakt 380 (1910). Fatab. 1929, s. 85. särsk. bildl., om region med kall väderlek som på grund av den förhärskande vindriktningen regelbundet värkar avkylande på temperaturen i en annan region. Ericson Fågelkås. 1: 101 (1906). Hudsonviken, kallad Amerikas iskällare. FoFl. 1919, s. 260. —
-KÄLLAR- l. -KÄLLARE-DRICKA, sbst. eg. o. urspr.: (i iskällare) iskylt dricka; numera benämning på ett slags svag maltdryck. Nobiles (dvs. adelsmännen) bruka lägga is i dricka om heta sommaren, äller iskiällar dricka; har tagit lifvet af mången. Linné Diet. 1: 54 (c. 1750). På Wigerts Caffé-Hus .. finnes godt Iskällare dricka til kjöps. PT 1758, nr 48, s. 4. Det svenska iskällardrickat eller lagerdrickat är ett svagt, underjäst öl med en ursprunglig extrakthalt af 7—10 procent. TT 1895, Allm. s. 227. —
-KÄLLAR- l. KÄLLARE-SALTA. nedsalta (lax) under avkylning i iskällare; i sht i p. pf. AB 1865, nr 258, s. 4. I de nordligaste älfdistrikten iskällarsaltas .. rätt mycket lax. SvRike I. 1: 277 (1899).
-KÄLLAR- l. -KÄLLARE-SVAGDRICKA. (†) iskällardricka. TurÅ 1909, s. 137 (1777). DA 1793, nr 135, s. 3. —
-KÄLLAR- l. -KÄLLARE-ÖL. (†) jfr -KÄLLAR-DRICKA. Tersmeden Mem. 3: 17 (1740). Böttiger 6: 118 (c. 1875).
(1) -KÖLD. jfr -KYLA, sbst.
1) motsv. -KALL, adj. 1; eg.: temperatur motsvarande isens; stark köld, isande kyla. Altså måste .. dhe Fördömde, ifrån en odrägelig Iis-Köld, till en olijdelig Heta. Fernander Theatr. 508 (1695). Nätters is-köld under öppen himmel / Gjorde ynglingen till invalid. Snoilsky 3: 79 (1883). särsk. motsv. -KALL, adj. 1 slutet. Adlerbeth Æn. 137 (1804). Det går mig en isköld genom all min blod bara jag tänker på det. Callerholm Stowe 137 (1852). Feberhetta / Med isköld vexlar i din hand. Snoilsky 2: 147 (1881).
2) motsv. -KALL, adj. 2: oberördhet, känslolöshet; brist på ”värme”; brist på medlidande o. hjärta för andra. Schahen yttrade detta med en isköld, hvilken förundransvärdt afbröt mot hans nådiga yttranden. Palmblad Nov. 2: 62 (1819, 1841). Siwertz JoDr. 257 (1928).
-LAGER, n.
1) till 1: skikt av is. Bremer Dal. 303 (1845). Vid undersökning af hagel finner man dem vara sammansatta af på hvarandra liggande tunna islager. 2NF 33: 10 (1921).
2) till 1 b: lagrat förråd av is. —
-LAKE, m. l. r. (†) fisken Lota lota (Lin.), lake (med tanke på att den nästan alltid fångas under isen). Brahe Oec. 99 (1581; uppl. 1920). Celsius HushAlm. 1743, s. 25.
(1 o. 3) -LAND. (i vitter stil) land där stark köld råder o. isen länge ligger; äv. med anslutning till IS, sbst.1 1 c γ. Bremer Strid 144 (1840). Sverge är för .. (Levertin) islandet med förkrympta blommor och slutna människor. Fogelqvist ResRot 180 (1926).
-LANDS-, se ISLANDS-.
(1 o. 3) -LANDSKAP~02, äv. ~20. Quennerstedt StrSkr. 1: 10 (1866, 1919). Antarctic 2: 440 (1904).
(1) -LIK, adj. Lucidor (SVS) 449 (1674).
-LOB. geol. vid avsmältningen kvarstående parti av inlandsis som skjuter ut från huvudpartiet i den ena l. andra riktningen. GeolFF 1914, s. 217. Ymer 1922, s. 95. —
-LOM. den i höga norden levande lommen Colymbus glacialis Lin. Meurman (1846). Klinckowström BlVulk. 1: 116 (1911).
-LOPP. (†)
1) till 1: förhållandet att bliva ”islupen”. Rålamb 13: 10 (1690). Stridsberg Åkerbr. 18 (1727).
2) till 3: isgång. KlippanPprsbr. 246 (i handl. fr. 1769). Osbeck Lah. 61 (1796).
-LOSSNING. [fsv. islosning] förhållandet att isen om våren bryter upp på sjöar, hav o. floder; jfr -LÖSNING. OxBr. 5: 189 (1623). Isläggning och islossning i Sveriges insjöar. MeddStatMeteorHydrA I. 2 (1920; titel). Mörten leker strax efter islossningen. Hammarström Sportfiske 319 (1925). särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. vid l. med första islossning(en), förr äv. enbart första islossning, genast då isen bryter upp. AOxenstierna 2: 314 (1618). BtVLand 5: 61 (1723). Till Hangö kunde man första islåssning härifrån (dvs. från Sveaborg) afskicka 3 à 4 canon slupar. CAEhrensvärd Brev 1: 169 (1789).
b) meteor. förhållandet att en sjö o. d. efter att ha varit islagd blir fullständigt fri från isbildningar (äv. drivis). Fennia XXXVIII. 2: 5 (1915).
c) (i vitter stil) bildl.; i fråga om brytningstider i den enskildes l. i ett samhälles o. d. liv, då nya känslor o. tankar (befriande) tränga sig fram. Tegnér (WB) 3: 159 (1817). I det andeliga lifvets första vår, i islossningens och löfsprickningens dagar. Thomander 1: 231 (1850). Islossning i själen. Wikner Lifsfr. 2: 272 (1868). Ssgr: islossnings-dag. särsk. meteor. till -lossning b. Med ”islossningsdag” förstå vi den dag, då isen försvunnit, utan att isbildning eller anhopning därefter mera ägt rum. Fennia XXXIX. 8: 274 (1917). -period. meteor. till -lossning b: tiden mellan den dag då isen först bryter upp o. den då alla isbildningar i vattnet försvunnit. Fennia XXXVIII. 2: 5 (1915). -tid. meteor. jfr -dag. UVTF 28: 45 (1881). Ymer 1912, s. 166. —
-LOTS. (i fackspr.) person som vid färd i isfyllda farvatten (i sht i arktiska trakter) leder navigeringen genom isen (vanl. från utkiksplats i en ”tunna” i masttoppen); jfr -MÄSTARE. Hedin Pol 2: 526 (1911). 3NF 4: 613 (1925).
(1 o. 3) -LUPEN, p. adj. [jfr y. fsv. islöpin (CodUps. C 20 316)] överdragen med is; numera bl. (mindre br.) i fråga om tunnare överdrag av is på fasta föremål, förr äv. om sjö, hamn o. d.: tillfrusen, isbelagd; jfr -LÖPA. Rålamb Resa 10 (1658, 1679). Islupna backar. Rothof 20 (1762). Fenstern (bli) om vintern .. islupne. Björnståhl Resa 2: 164 (1773). Han .. lär ej våga upp för (Åbo-)ån, som til en del är islupen. Porthan BrefCalonius 214 (1795). Gripenberg Aftn. 36 (1911). särsk. (mindre br.) med anslutning till IS, sbst.1 1 c γ, bildl. Rydqvist i 2SAH 12: 307 (1827). (Tårar av tacksamhet o. glädje) hade .. bidragit att uppmjuka och upptina hennes islupna hjerta. Knorring Torp. 2: 218 (1843).
(1 b) -LÅDA. låda för förvaring av is; äv.: låda för förvaring av födoämnen under iskylning. AlnarpInvB 1892, s. 3. KatalIndUtstSthm 1897, s. 280. Smith 177 (1916).
-LÄGG, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Dalin (1852) osv.); förr vanl. -LÄGGA, r. l. f.; pl. -or (Linc. Rrrr 3 b (1640), Hyltén-Cavallius Vär. 2: 464 (1868)) l. -er (Carl ix, Œdman Bahusl. 192 (1746)). (-lägg 1807 osv. -lägg(i)a c. 16351846) [sv. dial. islägga (pl. -or); jfr isl. ísleggr; senare ssgsleden är identisk resp. besläktad med LÄGG, benpipa] skridsko av fordom använd typ, bestående av en benpipa (vanl. skenbenet av en häst) som fastbands vid skon (äldst med djursenor) o. varpå man förflyttade sig med hjälp av en ispik; förr äv., i utvidgad anv., om skridsko av järn l. stål; vanl. i pl. Efter middagh drungnedde 4 drenger, såm wille löppe på jslegger. Carl ix Cal. 104 (1596). (Sv.) Jernsko at löpa på Ijsen med, som skijder och ijsleggior, (lat.) Calopodium ferratum. Linc. Rrrr 3 b (1640). RedNordM 1907, s. 14. —
-LÄGG, sbst.2, n.; best. -et. [till -LÄGGA, v.; jfr isl. ís(a)lǫg] (i fackspr.) förhållandet att isen lägger sig l. ligger (på sjöar osv.); stundom konkretare; jfr -LÄGGNING. AB 1845, nr 2, s. 3. Håller vintern i sig och islägget blir allvarsamt, så (osv.). SD(L) 1901, nr 58, s. 2. —
-LÄGGA, sbst., se -LÄGG, sbst.1
-LÄGGA, v.
1) (numera föga br.) till 1 o. 3: kläda l. belägga (ngt) med is. Städze ijslagde och sniöfulle Högder och Bärgzklinter. Sylvius Curtius 249 (1682). Den skarpa nordvestliga stormen som .. med fallande temperatur islade våra gator der tövädret förut utöfvat sin verkan. SDS 1901, nr 55, s. 3.
2) till 3; i pass. (med intr. bet.), förr äv. (enst.) ss. refl., om sjö o. d.: isbeläggas, frysa till; äv. (i sht i vitter stil) i aktivum, om köld, vinter o. d.: komma (sjö o. d.) att tillfrysa; ofta i p. pf.; jfr -LÄGG, sbst.2, -LÄGGNING. G1R 25: 530 (1555). Slädfarten .. öfver de islagda sjöarna. Geijer Häfd. 45 (1825). (Sjön) Vestra Lägeln som redan börjat islägga sig uti vikar och vid grundare stränder. Rääf Ydre 1: 61 (1856). En tidig vinter (hade) .. islagt insjöarne. Rydberg Frib. 31 (1877). Källsprång finnas som aldrig isläggas. Sernander SkandVeget. 105 (1901).
-LÄGGNING. [vbalsbst. till -LÄGGA, v.] förhållandet att en sjö o. d. tillfryser, i sht om den (definitiva) tillfrysning som sker vid vinterns inträde; äv. konkretare; jfr -LÄGG, sbst.2, -LÄGGA, v. 2. Verelius 135 (1681). De va sent på hösten, nästan i isläggningen och sjöfarten va så godt som slut. Rönnberg Brovakt. 5 (1904). Genom den underbara isläggningen på nyåret 1658 möjliggjordes .. den svenske konungens tåg till Själland. VFl. 1912, s. 112. Ssgr: isläggnings-dag. särsk. meteor. Med ”isläggningsdag” mena vi den dag, då is på hösten först visat sig, oberoende av om den bildats på observationsorten eller drivit dit annorstädes ifrån. Fennia XXXIX. 8: 274 (1917). -period. meteor. period mellan den tid då isbildningar först visa sig på ett vatten o. den tid då detta helt tillfrusit. Fennia XXXIII. 3: 294 (1913).
-LÖPA, -ning. (is- 17381772. ise- 1647) (†) jfr -LUPEN.
1) ss. vbalsbst. -ande: färd på is; gående på skridskor (isläggar). Sedhan så fresta the icke lijtet Gudh, som äre oförwägne medh simmande, ijselöpande, öfwerdådhigt seglande, körande och rijdhande, etc. Hamarinus Bielke D 3 a (1647).
2) isläggas (se -LÄGGA, v. 2). Lind (1738; under überfrieren). Sjöarne islöpa merendels. VetAH 1772, s. 26. Ekelund 1FädH II. 2: 161 (1831: islöpningen).
-LÖSNING. [y. fsv. (Brask) islösning (HSH 13: 20 m. fl. ställen), motsv. d. isløsning; jfr isl. áin var i leysingu; senare leden är väsentligen vbalsbst. till lösa, men i vissa fall möjl. uttalsform av -LOSSNING] (†) islossning. Epter islösning oc onde væger ære. G1R 1: 188 (1524). KyrkohÅ 1912, MoA. s. 109 (1747). särsk. i uttr. uti första islösningen; jfr -LOSSNING a. SUFinlH 2: 18 (1603).
(1) -MARK. (tillf.) isbetäckt l. tillfrusen mark. Det var på ismarkerna utanför Weperiks murar. Heidenstam Karol. 1: 231 (1897). Dens. Svensk. 2: 208 (1910).
(1) -MASKIN. maskin för framställande av is; äv.: maskin för frambringande av låg temperatur på konstgjord väg, kylmaskin. JernkA 1862, 1: 359. Hagdahl Fråga 285 (1883). LAHT 1900, s. 278.
(1 o. 3) -MASSA. vanl. i pl. Möller (1790). En lucker ismassa (i en ishög smältes) fortare än en tätt lagd. Juhlin-Dannfelt 178 (1886). Skeppets drift i ismassorna. Siwertz JoDr. 276 (1928).
(1) -MEJERI. [jfr d. ismejeri] (förr, i fackspr.) LAHT 1884, s. 47. Man skiljer mellan is- och separatormejerier, allteftersom grädden afskiljes genom handskumning af i isbad gräddsatt mjölk eller genom separering. 2NF 17: 1493 (1912).
-MEJSEL. (†) arkeol. mejselliknande stenredskap med trekantig genomskärning, skivyxa. Nilsson Ur. I. 1: 41 (1839). JmtFmT 2: 183 (1899).
-METE. fisk. mete från is; särsk. om pimpling; äv. konkret, om därför avsett fiskredskap. 2NF 8: 448 (1907; konkret).
(1) -METOD(EN). (förr) mejeri. metod vid smörtillvärkning enligt vilken mjölken gräddsattes under iskylning; motsatt: separeringsmetod(en); jfr -VATTEN-METOD. Is- och kallvatten-methoden. LAHT 1884, s. 44. Ismetoden har uppfunnits i vårt land i början af 1860-talet af den bekante J. G. Swartz (f. 1819, † 1885) på Hofgården i Östergötland. LB 3: 169 (1902).
(1 o. 3) -MUR. mur av is. Quennerstedt Resa 167 (1867; om glaciärer som omgiva ett bärg). bildl. Opinionens och fördomarnas ismur. DN(A) 1931, nr 325, s. 6. —
-MÅS. den huvudsakligen i höga norden levande, snövita måsen Pagophila eburnea (Phipps), vitmås. Holmgren Fogl. 974 (1871). Ymer 1925, s. 503. —
-MÄSTARE. [efter eng. ice-master] (i fackspr.) person vid polarexpedition som leder navigeringen i isen; jfr -LOTS. Björkman (1889). NF 20: 63 (1896).
-MÄTNING. (förr) landtmät. uppmätning av sjöar, skärgårdsområden, mossar o. d. på isen. Hellant Alm. 1744, s. 37. SPF 1843, s. 238.
(1 o. 3) -MÖRJA. issörja, kravis, sväll. Loenbom Stenbock 4: 13 (1765). Man kan hvarken gå på denna ismörja .. eller med båt ro deri, sedan klimparna börjat hopfrysa. Nilsson Ur. 2: 79 (1862).
-MÖRT. (i vissa trakter) jfr -FISK; motsatt: lövmört. VetAH 1782, s. 163 (fr. Värmdö skärgård). Schröder Fiske 52 (1900).
(1 o. 3) -NATUR. (i vittert spr.)
1) natur (landskap, trakt o. d.) som karakteriseras av ismassor (o. stark köld). Atterbom 1: 39 (1824). Bremer GVerld. 1: 222 (1860).
2) till 1 c γ, bildl., i fråga om människonatur. Hon är visserligen en ganska hygglig flicka; men isnaturer kyla på längden. Bremer Grann. 1: 281 (1837).
-NOT; pl. -ar. fisk. not som drages under isen. Gyllenius Diar. 265 (c. 1670). Väring Vint. 18 (1927). Ssgr (fisk.): isnot-dräkt. (†) fiske med isnot. Læstadius 2Journ. 29 (1833). -fiske.
(1) -NÅL. iskristall i nålform. Klingenstierna Musschenbroek 517 (1747). Vid mycket stor höjd sker utfällningen (av vattengasen) i form af fina isnålar. De högsta molnen, de s. k. Cirri, bestå uteslutande af sådana. Rubenson Meteor. 45 (1880). Luften (är) liksom full av isnålar. Verd. 1892, s. 275. Upsala(A) 1928, nr 4, s. 1. —
-NÖTNING. (mindre br.) geol. isslipning. GeolFF 1886, s. 511. Antarctic 2: 310 (1904).
-NÖTT, p. adj. [jfr eng. ice-worn] (mindre br.) geol. isslipad. GeolFF 1886, s. 502.
(1) -OLJA, r. l. f. [jfr t. eisöl] (†) kem. namn på svavelsyreanhydrid (som kristalliserar i små, greniga l. stjärnformiga, isliknande kristaller); jfr isig svavelsyra (se ISIG 4 a slutet) o. isad svavelsyra (se ISA, v.1 1 a slutet). Wallerius ChemPhys. II. 1—2: 11 (1765). Heinrich (1814).
(1 b) -OMSLAG~02, äv. ~20. omslag med inneliggande is, användt till avkylning av kroppsparti, oftast vid inflammationer o. blödningar. TLäk. 1834, s. 51. Fahlcrantz Kyrkoh. 214 (1907).
-PACK. [jfr eng. ice-pack] (i fackspr.) sammanpackad is, packis. Fennia 53: 255 (1930).
-PACKA, r. l. f. (i fackspr.) band l. fält av packis. Antarctic 2: 162 (1904).
(1 b) -PACKAD, p. adj.1 (i fackspr.) om fisk, fisksändning o. d.: (vid transport) förpackad med is. GHT 1894, nr 148, s. 2. —
-PACKAD, p. adj.2 om farvatten o. d.: fylld av packis. SD(L) 1897, nr 42, s. 1. —
-PACKNING. sammanpressning av drivis; äv. konkret(are). Ispackning i forsar. Ramsay GeolGr. 1: 216 (1912). Ispackningen i Östersjön har blivit allt intensivare. SvD(A) 1929, nr 51, s. 10. —
-PALATS.
1) till 1: palats av is.
a) oeg., om palatsliknande isformationer i alptrakter. Bremer GVerld. 1: 6 (1860).
b) bildl., med anslutning till IS, sbst.1 1 c γ. (Idealismen) förer mig in i ett ispalats, visserligen af rena former, men utan att någonting derinom röres eller lefver. Wikner Lifsfr. 2: 219 (1885).
2) [jfr t. eispalast, eng. ice-palace] till 1 o. 3: stor byggnad med konstgjord skridskobana (restauration o. d.). Ispalatset i Berlin. TIdr. 1909, s. 463. SDS 1929, nr 224, s. 6. SvD(A) 1930, nr 31, s. 4.
(1) -PANSAR. pansar av is; bildl. Ymer 1898, s. 102. Vi (voro) klädda i ispansar. PåSkid. 1928, s. 137. särsk. med anslutning till IS, sbst.1 1 c γ. Att ispantsaret sluteligen smalt bort från herr Mignets annars så välvilliga sinne. Cygnæus 1: 75 (1848).
(1) -PAPPER. handel. papper försett med ytmönster som efterliknar isblommor (se d. o. 1). 2NF (1909). Östergren (1929).
(1 b o. 3) -PARTI. (större) mängd av is. Såväl vid nedisningens början som vid dess slut härbärgerade .. (Finland) stora glidande eller ”döda” ispartier. 2NF 8: 275 (1907).
(1) -PARTIKEL. Bergman Jordkl. 318 (1766). Simpson VattnAtmosf. 12 (1925).
-PATA, r. l. f. (i Finl.) fördämning (bråte) av sammanpackad is i flod l. fors, isdamm. VetAH 1770, s. 251. Tiden 1848, nr 44, s. 3. —
-PATNING. [till -PATA, sbst.] (i Finl.) uppkomst l. förekomst av ”ispata”. Fennia XXXIX. 5: 101 (1918).
-PATRULLERING. (i fackspr.) avpatrullering av ett farvatten för att fastställa, om isfält, isbärg o. d. förekomma, dessas läge, rörelse o. d.; jfr -REKOGNOSCERING. VFl. 1920, s. 37. Statsisbrytaren har under söndagen varit ute på en ispatrullering i farvattnen söder om Skåne. NDA(A) 1929, nr 87, s. 19. —
-PERIOD. jfr -TID.
1) geol. Hammargren Jordkl. 96 (1854). Den kvartära isperioden. Ymer 1916, s. 216.
2) meteor. Såsom isperiod har man på meteorologiskt håll räknat perioden från ”isläggningsdagen” till ”islossningsdagen”. Fennia XXXVIII. 2: 8 (1915).
(1) -PIGG, r. l. m., stundom -PIGGE. isbildning av den form som uppstår vid takskägg, på grenar o. d., då vid låg lufttemperatur snö l. is smälter under påvärkan av de varma solstrålarna, istapp; stundom äv.: isnål. Stora Ijspiggar hängiandes utaff quistarna. Rudbeck Atl. 2: 536 (1689). Luften (var) full af stickande ispiggar. Wachtmeister Tur. 2 (1876, 1885). Lagerlöf BarnM 205 (1930). särsk. (numera knappast br.) med anslutning till IS, sbst.1 1 c γ, bildl., om person. Algernon .. var ”en ispigg, en barbar, en hedning, en” ... Bremer FamH 2: 10 (1831).
-PIK.
1) (†) till 1: ispigg. Lind (1738, 1749). Dähnert (1784).
2) till 3: stav l. käpp med järnspets i nedre ändan, använd vid färd på is (skridskoåkning o. d.) till stöd l. för att pröva isens bärkraft. Björnståhl Resa 2: 59 (1773). (Isen) var .. så svag, att ispiken gick igenom vid första stöten. TIdr. 1896, s. 77. SvKulturb. 3—4: 132 (1930).
(1) -PILLER. med. TLäk. 1835, s. 420. (Vid magblödning) ger (man) blott isvatten i små portioner eller små isbitar (ispiller). Wretlind Läk. 5: 60 (1897).
(1) -PLANTA, r. l. f. [efter d. isplante; jfr eng. iceplant] handel. isört; jfr -BLOMMA 2. Lilja FlOdlVext. 71 (1839). GbgTrädgFPrisuppg. 1920, s. 25. —
-PLATÅ. geol. De Geer SkGeogrUtv. 48 (1896). Nordenskjöld Polarv. 95 (1907; se under -BARRIÄR).
-PLOG.
1) [jfr t. eispflug] (†) plogliknande redskap för sönderbrytande av isen på floder, dammar o. d. Wikforss 1: 459 (1804). Heinrich (1814).
2) [jfr eng.-amer. ice-plough] för isupptagning användt l. avsett, plogliknande redskap varmed fåror skäras i isen med så stora avstånd inbördes som de avsedda isstyckenas storlek fordrar. PT 1888, nr 27, s. 3. SD 1893, nr 312, s. 7. —
-PRESSNING. (i fackspr.) det förhållande att drivis av vind l. ström hårdt pressas samman, särsk. med tanke på den invärkan som en dylik pressning kan ha på i isen befintliga fartyg l. på föremål mot vilka isen pressas. Nordenskiöld Vega 1: 309 (1880). Ekman NorrlJakt 228 (1910). På måndagen hoppas man, att ispressningen skall upphöra, då vinden nämligen beräknas gå över till huvudsakligen nordlig. SvD(A) 1931, nr 66, s. 24.
(1 b) -PUNG. (mera tillf.) jfr -BLÅSA. PriskurBecker 1902, s. 54. SvRödK 1922, s. 340.
(1) -PUNKT. fys. vattnets fryspunkt. BonnierKL (1924).
(1) -PUNSCH.
1) (förr) ett slags arrakspunsch (som serverades iskyld). TLäk. 1832, s. 48. Lundgren Res. 216 (1855).
2) (numera föga br.) kok. ett slags glass med delvis samma ingredienser som den under 1 angivna drycken. Langlet Husm. 566 (1884).
-PUTA, r. l. f. (†) isflak. Roland Minn. 41 (c. 1748).
(1 b) -PÅSE. jfr -BLÅSA. DuodSanal. (1889).
-RAND, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1210).
1) kant l. rand av ett istäcke; särsk. geol. om nedre, yttre (”distal”) rand av landis; jfr -BRÄM 2, -KANT, sbst.1 Nordenskiöld Vega 2: 2 (1881). Allteftersom större delar av fjällen frigjordes ur istäcket, uppkommo serier av smala sjöar mellan isranden och fjällsidan, s. k. randsjöar. Ymer 1916, s. 255. 2) (tillf.) smalt isbälte (utmed en strand). Han visste att endast en smal och bräcklig isrand fans vid stranden. Rääf Ydre 1: 62 (1856). Ssgr (till -RAND 1; geol.): isrands-bildning. ofta konkret. Andersson o. Birger 128 (1912). Moränkullar, ändmoräner och andra israndsbildningar. HimHavJord 1: 245 (1925). -linje. En sydsvensk israndslinie och dess geografiska betydelse. Stolpe (1911; boktitel).
(1) -RANUNKEL. bot. den i smältvattnen på högfjällen växande ranunkelarten Ranunculus glacialis Lin., renblomma. VetAH 1814, s. 92. Västerb. 1924—25, s. 248. Ekman o. Sterner Djurgeogr. 60 (1931).
-RAPPORT. (i fackspr.) från utkiksstation vid issignaltjänsten avsänd rapport rörande is- o. seglationsförhållandena, avsedd att ligga till grund för isberättelse. GHT 1896, nr 77 A, s. 3. De första israpporterna ha inkommit från Kalix och Ursvikens lotsplatser. SvD(A) 1918, nr 315 A, s. 5. —
-REKOGNOSCERING. (i fackspr.) rekognoscering av is- o. seglationsförhållandena inom visst farvatten; särsk. i fråga om polarfärder; jfr -PATRULLERING. Antarctic 2: 186 (1904). Ymer 1917, s. 246. —
-REPAD, p. adj. geol. jfr -RÄFFLAD. Nordenskjöld Polarv. 126 (1907). Ymer 1918, s. 320. —
-REST. geol. om på visst ställe osmält kvarliggande del av ett för övrigt avsmält parti av inlandsis. Ymer 1901, s. 406. Därs. 1916, s. 239. —
-REV. (†) uppkomst av sprickor i liggande is på en sjö. Tiselius Vätter 1: 76 (”106”) (1723).
(1) -ROS. (i vitter stil) jfr -BLOMMA 1. Isrosorna på de frusna fönstren. Mellin Nov. 2: 332 (1849, 1867). Hallström LevDikt 37 (1914).
(1 b) -RUM. (i fackspr.) rum för förvaring av is, kylrum; särsk. dels (förr) brygg. om rum i vilket is förvarades för avkylning av därmed i förbindelse stående lager- o. jäsningslokaler, dels om plats för is i smörkylare, iskaraffer o. d. AHB 1: 55 (1859). LAHT 1902, s. 300 (på fartyg, för fisktransport). Smörkylare .. m(ed) isrum och glasask. KatalÅhlénHolm 1916, s. 131. —
-RÅK. Landsm. II. 3: 23 (1884).
-RÄFFLA, r. l. f. geol. på bärghäll l. sten: räffla åstadkommen av stenar o. gruspartiklar som ligga fastfrusna i botten på ett över underlaget i rörelse varande istäcke (glaciär l. inlandsis). Nordenskjöld Polarv. 49 (1907). NoK 1: 54 (1921).
-RÄFFLAD, p. adj. geol. försedd med isräfflor. NF 19: 453 (1895). Ymer 1916, s. 249.
(1) -RÄGN. = -BARK 2. Om ett förfärligt .. minne .. faller som ett isregn på själen. Bremer Grann. 1: 268 (1837). Östlig storm och isregn. HeimdSmåskr. 1: 25 (1907). DN(A) 1929, nr 47, s. 16. —
-RÄNNA, r. l. f.
1) (föga br.) skogsv. till 1: av is byggd ränna för flottning av timmer. HbSkogstekn. 432 (1922).
2) till 3: ränna i liggande is, särsk. sådan i fast is som för sjöfartens skull med isbrytande fartyg öppnas o. hålles öppen. Nordenskiöld Vega 1: 457 (1880). Huvudstadens hamn liksom övriga ostkusthamnar kunna dessbättre ännu så länge hålla sina isrännor öppna. SvD(A) 1929, nr 45, s. 4. —
-RÄNNING. (†) isläggning; jfr -BERÄNNA. VetAH 1751, s. 30. —
-RÖRELSE(N). geol. om landisens rörelse. Fennia I. 7: 16 (1889). I en del fall visa .. äldre räfflor och (morän-)blockens spridning, att ganska stora svängningar skett i isrörelsen. NoK 43: 54 (1925).
-SEGEL. sport. segel användt vid issegling. Klint (1906). HågkLivsintr. 8: 180 (1927).
-SEGLING. sport. om skridskosegling o. isjaktssegling. VL 1901, nr 59, s. 2. SD(L) 1905, nr 37, s. 5. —
-SIGNAL. sjöt. jfr -SIGNALERING. VL 1907, nr 31, s. 4. Ssgr (sjöt.): issignal-station. plats varifrån signaler rörande isförhållanden givas till passerande fartyg. -tjänst.
-SIGNALERING. sjöt. till sjöfartens tjänst anordnad signalering angivande hurudana isförhållandena äro i ett visst (vissa) farvatten. Att till ledning för befälhafvare å inkommande fartyg anordna issignalering å Vinga båk. SD(L) 1902, nr 537, s. 4.
(1 b) -SIMMARE, r. l. m. brygg. = -FLOTTÖR. Lindberg Svagdr. 75 (1892).
-SJÖ. sjö täckt med l. fylld av is l. belägen på en glaciär o. d.; äv. bildl.: glaciär. Björnståhl Resa 2: 60 (1773; om glaciär). Atterbom 1: 29 (1824). Nordenskiöld Vega 1: 173 (1880); jfr slutet. särsk. geol. isdämd sjö. Baltiska issjön, den issjö som bildades i Östersjön vid inlandsisens avsmältning, innan denna issjö över Vättern o. Vänern fick förbindelse med Nordsjön. G. De Geer i GeolFF 1888, s. 372. Östersjöns utveckling från baltisk issjö över de olika stadierna: Yoldiahav, Ancylussjö, Litorinahav (Limnaeahav) till det nu existerande Myahavet. Grönwall LUPr. 31/5 1927, s. 4. Ssgr (till -SJÖ slutet; geol.): issjö-avlagring. -lera. i issjös vatten avsatt lera; motsatt: ishavslera. Ymer 1904, s. 326. Issjölera och issjösand bilda icke obetydliga delar av vårt lands odlade mark. Flodström Naturförh. 106 (1918). -sand; jfr issjö-lera; motsatt: ishavssand. Ymer 1904, s. 326. Därs. 1925, s. 132. -sediment. -system. -terrass.
-SKIMMER.
1) skimmer på vattenyta, framkallat av is som håller på att bildas. Så kallt, att isskimmer synts på vattnet. Schröder Fiske 76 (1900).
2) (föga br.) isblink (se d. o. 1). Jungberg 246 (1873). SDS 1905, nr 76, s. 4.
(1) -SKIVA, r. l. f. tunn skiva av is; ofta om vid bottenfrysning i havet bildade, skivformiga isstycken, tallriksis. ÖfversVetAFörh. 1862, s. 372. NF 2: 976 (1878).
-SKJUTEN, p. adj. geol. om sten- (samling) l. stenvall: som förflyttats resp. bildats (hopskjutits) av isen; jfr -SKJUTNING slutet. Sjögren Torneträsk 138 (1909). De isskjutna blocken (i strandbarrikaderna) stå ofta resta på kant, varigenom dessa bildningar lätt skiljas från strandvallarna. HimHavJord 1: 103 (1925).
-SKJUTNING. (i fackspr.) ispressning, isskruvning. TT 1897, Byggn. s. 95. SDS 1897, nr 64, s. 3. Nedre delen af .. (fyrtornet Tjärven) är, för att kunna motstå sjögång och isskjutning, uppförd af granit. 2NF 29: 227 (1919). särsk. geol. jfr -SKJUTEN. Ymer 1927, s. 383.
(1 o. 3) -SKOLLA, r. l. f. [jfr t. eisscholle] (stycke) isskorpa; äv.: isflak. Serenius (1734; under flake). Ymer 1898, s. 102. Det yrande skummet (hade) lagt sig som en tunn isskolla öfver oljekläderna. Lindhé Ledf. 261 (1903). En mörk oktobernatt 1873 hade ett par mäktiga isskollor lyft fartyget ur vattnet. Hedin Pol 2: 535 (1911). FoFl. 1928, s. 155.
(1 o. 3) -SKORPA. (tunnare) isbeläggning på föremål; äv. (mindre br.) om isbetäckning på vatten. Ett stort ijsslagg .., som öfverdrog våra kläder med en isskorpa. Linné Bref I. 1: 322 (1732). En isskorpa bildade sig på öppna ställen mellan drifisstyckena. Nordenskiöld Vega 2: 190 (1881). VetAÅrsb. 1912, s. 233. SkånAB 1928, nr 89, s. 6. särsk., med anslutning till IS, sbst.1 1 c γ, bildl. Den ena isskorpan smälter bort efter den andra från ditt hjerta. Tegnér (WB) 7: 149 (1833).
-SKOTT, sbst.1 [jfr d. isskud o. isskodde, äv. isskotte] (†) isflak. Möller (1790). Heinrich (1814).
-SKOTT, sbst.2 (tillf.) skottliknande ljud som höres, då sprickor uppstå i liggande is. Santesson Nat. 123 (1880). GHT 1898, nr 225 A, s. 3. —
-SKRAKE l. -SKRAKA. (†) gammal skrake, Mergus Merganser Lin. (som, i motsats till ungarna, icke är ömtålig för kyla o. is). VetAH 1785, s. 312. Möller (1790). Heinrich (1814). jfr Bergman GotlSkildr. 313 (1882; fr. Gotl.).
-SKRED. [jfr SNÖ-SKRED] (tillf.) nedstörtande av ismassor; äv. om glaciär. Möller (1790). Likt ett isskred från vilda fjället störta Valhallagudarnes krigiska bekännare förödande öfver Europa. Anholm Norm. 12 (1898).
(1) -SKROV. (†) isskorpa. Gadd Landtsk. 2: 271 (1775).
-SKRUVNING. stark ispressning (varvid isflaken pressas in mot varandra så att ispackning sker såväl uppåt som nedåt); äv. konkret. Quennerstedt Resa 222 (1867; konkret). GHT 1897, nr 31, s. 3. Fennia XXXIII. 3: 320 (1913). VFl. 1926, s. 30.
(1 b) -SKÅL. skål varur krossad is serveras vid förtärande av iskylda drycker (saft o. vatten o. d.). BoupptVäxjö 1877 (av porslin). 1 st. isskål (av nysilver) med lock o. fot. Därs. 1880.
(1 b) -SKÅP. skåp (med värmeisolerade väggar) vari födoämnen kunna förvaras vid låg temperatur under invärkan av i särskilda rum anbragt is; jfr KYL-SKÅP. JernkA 1862, 1: 357.
(1) -SKÄRV. koll.: i små bitar o. flisor sönderkrossad is. Juhlin-Dannfelt 178 (1886).
(1 b) -SKÖRD. (i vissa trakter) upptagande o. hemforslande av (för den varma årstiden behövligt) isförråd. Alm(Sthm) 1872, s. 41. SmSkrLandth. 29: 20 (1886).
-SLAGG. (islag Linné) [jfr d. isslag] (i vissa trakter) isbark.
1) = -BARK 2. Linné Skr. 5: 120 (1732). LD 1908, nr 41, s. 4 (1808). När is-slagg och köld öfverdragit marken med en hård skorpa, få (osv.). Bergman GotlSkildr. 298 (1882); jfr 2. 2NF 12: 897 (1909).
2) = -BARK 1. Ling As. 613 (1833). 2NF 12: 897 (1909).
-SLIPAD, p. adj. geol. om bärghäll l. sten: slipad av ett över underlaget i rörelse varande istäcke (glaciär l. inlandsis) med dess i bottnen fastfrusna stenar o. gruspartiklar. Skottsberg Båtf. 253 (1909). Rosberg Granö Altai 2: 159 (1921).
(1 o. 3) -SMÄLTNING. i sht till 3, i sg. best., om isens (definitiva) smältning vid vinterns slut. Möller (1790). (Det) händer .. vanligen, att .. Is-smältningen om vårarna .. börjar omkring Stenar, hvilka alldraförst blifva bare och löse ifrån omgifvande Is. VetAH 1807, s. 61. —
-SPADE.
1) till 3. Isspade .. Användes vid upptagandet af vakar och dessas rensning från is. Arwidsson o. Ohlson 20 (1911; fr. Örebro län).
2) (†) till 1 b l. 4: ”spade” (av silver o. d.) för servering av is l. glass. AB 1869, nr 286, s. 4. —
-SPANING. (i fackspr.) isrekognoscering med flygmaskin. GbgMP 1929, nr 68, s. 7. jfr FLYG-ISSPANING.
(1) -SPIRA, r. l. f. (†) ispigg. VetAH 1769, s. 97.
(2) -SPJÄRNA, f. l. r. (ispjerna 17901814) [sv. dial. isspjärna; till SPJÄRNA, v., trampa, sparka m. m.] (†) sädesärlan, Motacilla alba Lin. VetAH 1780, s. 315. Nilsson Fauna II. 1: 253 (1835). jfr: ”Isspjärna” har hon (dvs. sädesärlan) någon gång nämnts på folkspråket, ty hon sparkar undan de sista isarna. Rosenius SvFågl. 1: 326 (1919).
(1 b) -SPLITTRARE, r. l. m. jfr -KLYVARE. PriskurJLeja 1899, s. 17. —
-SPORRE. [jfr t. eissporn] (†) = -BRODD 1. Triewald Förel. 2: c 2 a (1736). Lind (1749; under eis-sporen). Heinrich (1814).
(1) -SPÄND, p. adj. (†) om väg: (täckt med o.) hal på grund av isgata. Sahlstedt (1773).
-SPÄRR.
1) (tillf.) förhållandet att en flod l. en glaciärs smältvatten o. d. av hopade ismassor hindras att flyta fram o. därigm uppdämmes. 2NF 31: 1016 (1921).
2) trafikspärr på grund av ishinder. Utrikeshandeln under mars påverkades starkt av isspärren. SvD(A) 1929, nr 116, s. 20. —
-SPÄRRNING. (tillf.) = -SPÄRR 1 o. 2. Sjögren Torneträsk 178 (1909). Quennerstedt StrSkr. 1: 55 (1919).
(1 b) -STACK. uppstaplad, med sågspån o. d. värmeisolerad hög av (för användning under den varma årstiden) lagrad is; jfr -DÖS, -HÖG. SmSkrLandth. 29: 19 (1886). VL 1908, nr 26, s. 3. —
-STARR. (i norra Sv.) jfr -HÖ. Hülphers Norrl. 3: 59 (1777). Vissa sumpiga kärrängar slås först sedan is lagt sig, och har man häraf benämningen ”isstarr”. LAHT 1891, s. 90.
(1) -STEN. [jfr d. issten; benämningen är en övers. av det vetenskapliga gr. namnet] det av fluornatrium o. fluoraluminium bestående, i större lager till utseendet om sprickfylld is påminnande, lättsmälta mineralet kryolit. Wikforss (1804; under eisstein). VaruförtTulltaxa 1: 34 (1912).
(1) -STICKEL l. -TICKEL. [sv. dial. isstickil, eissti(c)kel, isstekel, istickel; jfr -(S)TÄCKLA] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) ispigg, istapp. Lind (1749: is-tickel).
-STOCKNING. ispackning med följande uppdämning (särsk. i flod). Bergman Jordkl. 350 (1766). Genom isstockning hade floden blivit dämd längre ned. Hedin ScoutL 268 (1913).
(1) -STOFT. Hallström DödFall. 39 (1902). Över inlandsisen drager en aldrig sinande ström av fint isstoft som av vinden föres från det inre av landet ut emot havet. Ymer 1921, s. 126. —
-STORMFÅGEL~020.
1) den i de nordatlantiska, arktiska trakterna levande stormfågeln Fulmarus glacialis (Lin.). 1Brehm 2: 539 (1875). Isstormfågeln häckar .. (bl. a.) på .. Nordgrönland. Stuxberg (o. Floderus) 1: 186 (1900).
2) den i antarktiska trakter levande stormfågeln Pagodroma nivea Gmel. Antarctic 2: 187 (1904). 4Brehm 9: 458 (1926).
(1) -STRÅLE. (†) isnål. Wallerius ChemPhys. 1: 183 (1759). EconA 1808, juni s. 65. —
-STRÖM. geol. om glaciär; i sht om istidens glaciärer, med tanke på glaciärens rörelseriktning o. utbredning under ett visst skede. Lindström Lyell 256 (1859). HimHavJord 1: 243 (1925).
-STRÖMMING. (i fiskarspr.) jfr -FISK. VetAH 1748, s. 111. Den storväxta, tidigt fångade strömmingen kallas genomgående isströmming. Arwidsson Strömm. 57 (1913).
(1 o. 3) -STYCKE. stycke is; dels om mindre isbitar, dels om isflak. Lælius Bünting Res. 2: 86 (1588). Det var icke vanligt hagel, som föll, utan en syndaflod af flinthårda is-stycken. GT 1788, nr 87, s. 2. Mellan isstyckena svärmade sjöfoglar. Nordenskiöld Vega 2: 220 (1881).
(1) -STÄCKLA l. -TÄCKLA. (isztäkla) [sv. dial. isstäckla, istickla; biform till -(S)TICKEL] (†) ispigg, istapp. En Isztäkla, then vnder Taaken hänger. Forsius Min. 21 (c. 1613). Därs. 23 (: Isztäklar, pl.).
(1) -STÖP. (†) svallis; isbränna; jfr STÖP-IS. Gadd Landtsk. 1: 78 (1773).
(1 o. 3) -SVALL. svallis(bildning); äv. om issörpning: sväll. Johansson Noraskog 3: 143 (i handl. fr. 1684). Vid Qvarnar och Hammarvärk, är .. bekant, at de så kallade Krättningar och Issvall sättja sig i Strömmen vid första ankommande kiöld. Tiselius Vätter 1: 78 (”108”) (1723). Det höga issvallet på ängarna .. tros skada dem genom vallbränning. DA 1825, nr 76, s. 1. Olyckan (dvs. ett ras) förorsakades deraf, att ett issvall, som bildats i malmhögen .., nu gaf efter. SD(L) 1902, nr 98, s. 2. HbSkogstekn. 231 (1922).
-SÅG. för issågning avsedd såg. Nordberg C12 2: 555 (1740). Hedin Pol 2: 493 (1911).
-SÅGNING. (för isupptagning l. för åstadkommande av isränna) medelst issåg utförd utsågning av stycken ur liggande is. Malmström Hist. 4: 311 (1874). De fruktlösa försöken att genom issågning och isbråkning öppna farleden. SD 1893, nr 26, s. 4.
(1 b o. 3) -SÄSONG. om tidsperiod under vilken is ligger l. uppträder; äv. om tidsperiod under vilken en sysselsättning l. ett yrke som grundar sig på förekomst av is utövas. TIdr. 1895, Julnr s. 51. Sedan issäsongens början .. hafva .. lastats och afsändts från Alfvesta station icke mindre än 440 vagnslaster is. SD 1899, nr 119, s. 3. Is-säsongen (dvs. den tid då isbärg uppträda på oceanångarnas farvägar o. ispatrullering är nödvändig) omfattar vanligen tre månader, april, maj och juni. VFl. 1920, s. 36. —
-SÄTTNING.
1) (†) till 1 o. 3: isbildning; isläggning; äv.: åstadkommande av isbildning. KKD 1: 296 (1707). Is utdunstar mycket, serdeles under sjelfva is-sättningen. Duræus Naturk. 76 (1759). ÖoL (1852).
2) mejeri. till 1: gräddsättning under användande av iskylning. —
(1 o. 3) -SÖRJA, r. l. f. tjock, men lös blandning av vatten o. halvsmält snö l. is; dels om dylik i flod, sjö l. hav, ofta liktydigt med kravis (sväll), dels om isblandad snömodd på land. Bureus Suml. 72 (c. 1600). Trollhättans stadnande och stillastående .. förordsakades utaf Krofijs eller ijssörja, som blifvit utaf snö, som fallit förr än Kiöld och Frost kommit. BokvGP 48 (1721). Dagen 1897, nr 21, s. 1.
(1 o. 3) -SÖRPNING. bildande av kravis (sväll). Ymer 1912, s. 154. Vid Forsbacka järnverk har man på grund af issörpning nödgats stoppa turbinerna i elektricitetsverket. NDA 1913, nr 330, s. 7.
(1) -SÖTA, r. l. f. den på högfjällen växande örten Gentiana tenella Rottb., polarstålört. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 192 (1901).
(1) -TAGG.
1) (†) ispigg, istapp. Ekblad 377 (1764). Schultze Fisk. 140 (1778).
2) [jfr d. istak, issprosse, t. eisspriesse, eissprosse; benämningen beror på den likhet med istagg i bet. 1 som ifrågavarande tagg visar] jäg. på horn av äldre individ bland hjortdjuren: tagg mellan den nedanför sittande ögontaggen o. den högre upp sittande mellantaggen. Lilljeborg Däggdj. 791 (1874). FoFl. 1915, s. 166.
(1) -TAK. tak av is; mer l. mindre bildl. Si fisken i sitt rum, / Sitt is-tak vorden fri nu blåser bubbel-skum. TRudeen Vitt. 197 (c. 1690). Hallström El. 88 (1906).
(1 o. 3) -TAMP. (†) isklump; isflak. Verelius 131 (1681). Om Winteren hängia stora Ijstampar aff qwistarna på tränen. Rudbeck Atl. 2: 292 (1689).
(1) -TAPP. ispigg. Linc. (1640; under stiria). Nu (i december) är kalt öfwer alt och Istapparna hänga under taket. Tammelin Alm. 1723, s. 26. SvD(A) 1931, nr 348, s. 16. —
-TERRASS. (i fackspr.) Antarctic 1: 107 (1904). Nordenskjöld Polarv. 95 (1907; se under -BARRIÄR).
-TICKEL, se -STICKEL.
-TID. [efter t. eiszeit; namnet bildat av den i Schweiz bosatte, tyskfödde forskaren Karl Schimper år 1837; se ZeitschrDWortf. 11: 11 (1909)]
1) geol. epok l. skede i jordens (l. ett visst områdes) utveckling varunder en så låg temperatur härskar o. en så rik nederbörd faller att en nedisning av stora områden inträffar; särsk., i sg. best., om det senast, vid kvartärtidens början, inträffade skedet av detta slag (i sig innefattande olika istidsepoker med mellanliggande varmtider). Iakttagelser öfver Märken i Skåne efter istiden. Holmström (1865; boktitel). Åsikten om istider redan under tertiärperioden. Nordenskjöld Polarv. 45 (1907). Många forskare anse .., att den kvartära istiden icke varit en enhetlig epok, utan att de skilda moränbäddarna beteckna lika många skilda istider och de intermoräna sedimenten varma interglaciala epoker mellan dem. Ramsay GeolGr. 333 (1909). Den s. k. Mecklenburgiska istiden. BotN 1921, s. 144. HimHavJord 1: 114 (1925).
2) meteor. tid varunder en sjö under ett visst år är isbelagd. UVTF 28: 45 (1881). Nyström SvGeogr. 136 (1895). Ssgr (till -TID 1; i fackspr., särsk. geol.): istids-avlagring. -bildning. konkret. -epok. var särskild av de olika ”istider” vilka den kvartära istiden anses hava innefattat. Fennia XIV. 7: 1 (1897). -fenomen. -häst(en). den under den tidigare stenåldern i Europa levande hästen, Equus caballus fossilis robustus Nhrg. 3NF 10: 324 (1929). -klimat. -teori.
-TIDA. (mindre br.) adj. till IS-TIDEN (se -TID 1). Fennia 36: 266 (1915). Ymer 1921, s. 189. —
-TJÄL, se -KÄL.
(1) -TRON. (i vitter stil) tron av is; mer l. mindre bildl. Atterbom i Phosph. 1810, s. 4. Ling As. 41 (1833).
-TRYCK.
1) skogsv. till 1: det tryck som isbark o. d. övar på ett träd. Lundell (1893). Snötryck (istryck) kan ofta göra skada i de unga (skogs-)bestånden. Haller o. Julius 50 (1908).
2) geol. till 3: det tryck som en kraftigt utvecklad inlandsis övar på jordytan. TurÅ 1929, s. 71. —
-TUNGA. från sammanhängande landismassa nedskjutande, smalare parti; (dal)glaciär; utom tillf. bl. geol. NF 7: 819 (1883). De svenska jöklarne äro .. därutinnan olika de sydeuropeiska, att de icke bilda så långa ”istungor”. TurÅ 1886, 2: 4. Ymer 1923, s. 404. —
-TUNNEL. geol. av nedträngande smältvatten i landis utborrad tunnel, isälvstunnel. AtlFinl. 4: 10 (1899). Högbom Norrl. 143 (1906).
(1) -TUSSILAG. (†) bot. = -HÄSTHOV. Liljeblad Fl. 365 (1792, 1798).
(1 b) -TÅNG; pl. -tänger. [jfr SOCKER-TÅNG] tångliknande redskap varmed isbitar upptagas ur isskål. Björkman (1889). BoupptVäxjö 1898 (av nysilver).
-TÄCKLA, se -STÄCKLA.
(1 o. 3) -TÄCKT, p. adj. Runeberg 5: 113 (1860). Några dagar derpå var Kara-hafvet istäckt så långt ögat kunde nå. Nordenskiöld Vega 1: 261 (1880). Under den tid, den skandinaviska Norden var istäckt. MosskT 1890, s. 3.
(1 o. 3) -TÄCKE. täcke l. betäckning av is. Lindström Lyell 118 (1857). Venern bryter sitt istäcke mycket förr än skogssjöarna i bergsbygden. Höjer Sv. 2: 1019 (1879). Till slut nådde .. istäcket (dvs. istidens inlandsis) över hela norra Europa. HimHavJord 1: 243 (1925).
(1) -ULLS-GARN. (†) jfr -GARN. Reggarn, äfven kalladt isullsgarn, och Shetlandsgarn .. användas .. till virkning. Berg Handarb. 7 (1873).
-UPPDÄMNING~020. geol. i fråga om uppkomsten av isdämda sjöar. Ymer 1925, s. 135.
(1) -UPPHUGGNING~020. upphuggande (o. avlägsnande) av isgata. SD 1892, nr 343, s. 3.
(1 b) -UPPLAG~02. Juhlin-Dannfelt 392 (1886).
(1 b) -UPPTAGNING~020. jfr -SKÖRD. WoJ (1891). Lindberg Svagdr. 6 (1892).
(1 b) -UTKÖRARE~0200. hos en ishandlande anställd person som (på regelbundna tider) kör ut hushållsis till konsumenterna. PT 1913, nr 132 A, s. 4. —
-VAK, r. l. f.
1) vak; ofta om för isfiske upptaget hål i is (jfr HBergroth i TPedFinl. 1895, s. 124). Schulthess (1885). En stör eller stake, lång nog för att kunna hvila tvärs öfver isvaken. Schröder Fiske 8 (1900). Arwidsson o. Ohlson 19 (1911).
2) (förr) om isränna upptagen till skydd mot fientligt anfall. Fryxell Ber. 7: 282 (1838). 1,500 bönder slogo isvakar utmed stranden. SvH 5: 563 (1906).
-VAKA, r. l. f. [jfr d. isvaage] (†) = -VAK 1. Broocman Hush. 3: 72 (1736).
-VALL. vall av upptornade isstycken; enst. äv. med anslutning till VALL i bet.: fästningsvall. 1VittAH 1: 219 (1755). Isen .. söndersplittrades i små block, som vid stranden hopades ofvanpå hvarandra till en isvall. Sjögren Torneträsk 138 (1909).
(1 o. 3) -VALV. mer l. mindre bildl.; äv. om glaciärport. Möller (1790). Bergstrand Geol. 31 (1859).
(1) -VANDLA, äv. -VANDLAS, dep., -ing. förvandla (ngt) till is; ss. dep.: övergå till is, frysa. (Renarna) magra af på våren, då sol och regn i förening med frosten isvandlar snön. SundhetscollBer. 1855, s. 14. En ”snöboll” .. (av kolsyresnö), vid vars beröring med huden under tryck denna snabbt isvandlas. LbKir. 1: 456 (1920).
-VANDRARE. (tillf.) jfr -VANDRING. Bremer Fad. 180 (1858). Otränade isvandrare. SvD(A) 1930, nr 237, s. 14. —
-VANDRING. vandring över is, särsk. över landis i fjäll- l. polartrakter. Nordenskiöld Vega 1: 81 (1880). Ymer 1921, s. 231. Isvandringen mot Franz Josefs land. ÖrnPol. 137 (1930; i fråga om S. A. Andrées polarfärd 1897).
(1) -VATTEN. vatten av smält is; vatten med smältande isstycken; gm isbehandling kylt vatten; iskallt vatten. Schroderus Os. III. 2: 195 (1635). Grädden afkyles .. medelst ett antal lösa, i kernrummets vägg inpassade rörsegment, som genomströmmas af isvatten. LAHT 1895, s. 207. Tungt trampar han på, där han går, så att isvattnet stänker honom kring kängskoskaften. Väring Vint. 7 (1927). Ssg (mejeri.): isvatten-metod. (förr) jfr -METOD. SmSkrLandth. 29: 15 (1886).
-VIDD. (i sht i vitter stil) vanl. i pl. Lagerlöf Holg. 2: 85 (1907). Vatnajökulls okända isvidder. Klinckowström BlVulk. 2: 96 (1911).
(1 o. 3) -VINTER. vinter med stark frost o. isläggning; äv., med adj.-bestämning, om vinter betraktad från synpunkten av därunder uppträdande frost o. isläggning. Stränga Is-Vintrar. VetAH 1807, s. 168. Danmark rustar för isvintern. SvD(A) 1929, nr 307, s. 5. —
-VRAK. (†) isgång; äv. konkret, om isflaken vid isgång. Det stoora och hinderliga ijssvraak i siön (dvs. Vättern) hafver varit. VDAkt. 1710, nr 103. Ling As. 125 (1833). Ahlman (1872).
-VÄG. (ofta särskilt utstakad o. iordningställd) väg l. farled över liggande is. Bureus Suml. 73 (c. 1600). Isvägen började köras på .. (Ume älv) d. 8 (april); ty förut var ej vägat. VetAH 1799, s. 123. IdrFinl. 3: 162 (1906). särsk. i sg. best., adverbiellt: över isen; motsatt: till lands, landvägen. Hwad heller j schole giffwe edher ijswägen eller till Landz, hijtt till oss. G1R 17: 114 (1545). SFS 1919, s. 2502.
(1) -VÄGG. vägg av is; mer l. mindre bildl. Bremer GVerld. 1: 68 (1860). Jökeln slutar nästan tvärt med en brant isvägg. Holmström Geol. 16 (1877).
(1) -VÄXT.
1) (tillf.) isbildning i vatten, på fönsterruta o. d., liknande en växt; jfr -BLOMMA 1. VetAH 1769, s. 97. Nyberg 3: 95 (1842).
2) (mindre br.) bot. fjäll- l. polarväxt växande i jökelisens smältvatten. Nilsson Fauna 1: V (1847). BotN 1883, s. 78. —
-YTA. Möller (1790). Vattnet, som småningom begynte betäcka sig med en knottrig isyta. Mellin Nov. 1: 271 (1846, 1865). De vandrade alltså förbi Vinön och hade nu en milsbred isyta framför sig. Lagerlöf Holg. 2: 84 (1907).
(1 o. 3) -YXA, r. l. f. yxa till hjälp vid färd över liggande is, särsk. glaciäris; i ä. tid möjl. äv. om yxa använd vid isupptagning; jfr -BILA, -HACKA. Grundell UnderrArtill. 217 (1705). Isyxan utgöres af en horizontalt stäld, ungefär fotsbred yxa på ett meterslångt skaft. TurÅ 1889, s. 61. —
-ÅDA. (i folkligt spr. i vissa trakter, numera knappast br.) ejder som vid sin flyttning norrut inträffar vid islossningen. VetAH 1783, s. 320 (se under -AND).
(1 o. 3) -ÅR. år med stark frost o. isläggning; äv., med adj.-bestämning, om år betraktat från synpunkten av därunder uppträdande frost o. isläggning. Ett svårt, ogynnsamt isår. SvBL 7: 428 (1877). Vintern 1878—1879 var ett s. k. ”isår” i Bohusläns skärgård. Ymer 1907, s. 120. Man har (från polarforskningens synpunkt) år med mycket is, dåliga isår, och år med litet is, goda isår. Därs. 1928, s. 352. —
-ÄLV. (i fackspr.) älv som har sitt ursprung från landis; särsk. geol. av i en glaciärs nedre delar nedträngande smältvatten bildad älv, vars vatten under starkt tryck pressas fram genom glaciärtunnlar, tills det genom glaciärporten strömmar ut i det fria, glaciärälv. De Geer SkGeogrUtv. 16 (1896). Ymer 1919, s. 268. Isälvarna kunna med sina enorma vattenmängder uträtta ett stort geologiskt arbete, där de framrusa i istunnlarna vid istäckets bas. NoK 43: 27 (1925). Ssgr (geol.): isälvs-avlagring. -erosion. -grus. -sand. -sediment. -tunnel.
(1) -ÄTTIKA. [efter t. eisessig] handel. ren ättiksyra som vid + 17° stelnar till isliknande kristaller. Ekbohrn (1868). ArkKem. 1: 240 (1904). NoK 44: 87 (1925). Ssgr (handel.): isättik-lösning. -syra, r. l. f. isättika. Nyblæus Fotogr. 78 (1874).
-Ö. bildl., om större, drivande isflak (l. isbärg). Möller (1790). Lindström Lyell 107 (1857). Strindberg Hafsb. 42 (1890).
(1 o. 3) -ÖKEN. mer l. mindre bildl. Bremer Strid 187 (1840). Den väldiga isöken, som ännu i våra dagar öfvertäcker Grönland. De Geer SkGeogrUtv. 48 (1896).
(1) -ÖRT. bot. ört tillhörande släktet Mesembryanthemum Lin., särsk. den i medelhavstrakten växande, ss. prydnadsväxt använda arten Mesembryanthemum crystallinum Lin., vilken är betäckt med vårtor som likna iskristaller. Möller 1966 (1790). Fries SystBot. 150 (1891).
B (†): ISE-BARK, -BÅT, se A.
-GRÄS, -HÅR, se d. o. —
-KALL, -KLÄDD, -LÖPA, se A.
Avledn.: ISA, v., se ISA, v.1
ISAKTIG, adj. (†) till 1: isliknande. VetAH 1761, s. 16. Ahlman (1872). särsk. metall. om tackjärn: med vitt (isliknande) brott, ”isig” (se d. o. 4 b slutet); jfr IS-. Är jernet isachtigt som silfver igenom, så är för litet malm emot kohlen. ESwedenborg (1719) i NoraskogArk. 4: 218. —
ISIG, förr äv. ISOT, adj. (-ig 1640 osv. -og(h) 15461769. -ug 17191791. -ot 1696c. 1755) [jfr ä. d. isig, isliknande, holl. ijzig, t. eisig, eisicht]
1) (†) till 1: som består av is, is-. Schultze Ordb. 2089 (c. 1755). Du (o sol!) bräcker flodernas isiga bojor. Ossian 1: 111 (1794). Franzén Skald. 2: 258 (1799, 1828).
2) till 1: betäckt l. överdragen med l. genomträngd av is. SthmTb. 4/1 1546. Kolen .. (hade) blifvit så ytterst sura och isiga, att (osv.). JernkA 1865, s. 201. Karlarna voro isiga i skägget. Bååth-Holmberg Spillr. 72 (1894). En isig berghäll. SvD(B) 1932, nr 94, s. 2.
3) till 3.
a) (föga br.) om sjö, hav o. d.: fylld med is; förr äv.: täckt med is, frusen. Tåget på isiga Bält. Polyfem I. 24: 2 (1810). Runeberg 1: 127 (1832). Räddningsbåtar, specielt apterade för isiga farvatten. TT 1884, s. 43.
b) (i vitter stil) om land: istäckt, ishöljd. Ni är svensk ... Ett vackert land, men öde och isigt. Engström Lif 102 (1907). Öde och isiga vidder. SvD(A) 1931, nr 114, s. 10.
4) till 1: som liknar is.
a) med avs. på konsistensen. Glass får icke vara frasig, spröd, flockig eller isig. Grafström Kond. 124 (1892). Föret var dåligt. Snön .. var .. isigt hård. SD(L) 1902, nr 91, s. 6. Escoffier 2: 303 (1928). särsk. [jfr IS-OLJA] (†) i uttr. isig vitriolsyra, namn på svavelsyreanhydrid, isolja; jfr isad svavelsyra (se ISA, v.1 1 a slutet). VetAH 1789, s. 37.
b) (†; se dock slutet) med avs. på utseendet; om ytan på sten o. d. (jfr språkprovet fr. 1788). Den groffjällige (kalkstenen) får efter poleringen ett isugt anseende, såsom Stenhuggare säga. Cronstedt Min. 35 (1758). Isug Sandsten kallas en hård och föga skifrig sandsten, med glänsande yta, liknande is med infrusna sandkorn. Rinman (1788). VetAH 1819, s. 144. särsk. (numera bl. i historisk framställning) metall. om tackjärn: med vitt (isliknande) brott; jfr ISAKTIG slutet, samt IS-. Om för litet malm blifver påsatt så blifver jernet jemvel isugt och glittrugt ända igenom och kallbrecht. ESwedenborg (1719) i NoraskogArk. 4: 218. JernkA 1820, s. 53.
5) till 1: iskall.
a) i mera eg. bem., = IS-KALL, adj. 1; i sht om vind. Dahlman Reddej. 131 (1743; om dricksvatten). Isiga vindar. Wachtmeister AndraSidAtl. 211 (1901). Heidenstam Svensk. 1: 250 (1908). särsk. = IS-KALL, adj. 1 slutet. LBÄ 14—15: 3 (1798). Törneros Bref 1: 62 (1824). Döden .. vidrörde honom med sina isiga fingrar. Carlén Rosen 706 (1842). Blåa, tomma, isiga fasa, / är du det enda vissa / som blir kvar / efter vår levnads lågor? Bergman TrAllt 28 (1931).
b) bildl., = IS-KALL, adj. 2. LPetri 1Post. E 8 a (1555). Til Z måste du då äfven skrifva, och be om ursägt för ditt isiga bref. ElTegnér (1802) hos Wrangel TegnKärlekss. 232. Rikskansleren .. bibehöll sitt isiga lugn, utan att röra en muskel. AB(L) 1895, nr 293, s. 7. Det rådde en isig tystnad vid måltiderna. Quiding FrämNamn 9 (1902).
c) i överförd anv., = IS-KALL, adj. 3. Gatorna äro insvepta i en kall, isigt nykter dager. Koch Arb. 7 (1912). I skuggan av ändlösa förstadsplank hade de växlat frusna kyssar under den isiga januarimånen. Siwertz Varuh. 7 (1926).
Spoiler title