SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KAVALLERIST kav1aleris4t l. kaval1-, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet cav-. kavalerist (cav-) 17731886. kavallerist (cav-) 1738 osv.)
Etymologi
[av t. kavallerist, till kavallerie (se KAVALLERI)]
mansperson som (i egenskap av befäl l. manskap) tillhör kavalleriet; förr äv.: mansperson som är sakkunnig i fråga om kavalleri o. d. Richardson Krigsv. 1: 300 (1738). Spak HbFältartill. 2 (1873). Han (var) en entusiastisk kavallerist och som det synes skicklig officer i det hela. Levertin 10: 135 (1904).
Ssgr: KAVALLERIST-BEN. särsk. (vard.) i pl., om gm hjulbenthet deformerade ben, sådana som kavallerister bruka få av ridningen. 2NF 36: 422 (1924).
-SABEL.
-UNIFORM.
Avledn.: KAVALLERISTISK. adj. till KAVALLERIST (o. KAVALLERI). Wrangel HbHästv. 243 (1885). Hans kavalleristiska framåtanda. Pallin Sportf. 41 (1917, 1921).
Spoiler title