KINKLA, v.; pr. ind. sg. -ar.
Etymologi
[jfr sv. dial. kinka, f., liten kyrkklocka, kinka, v., ringa med minsta tornklockan (Skåne), ävensom östsv. dial. kingla, ringa i handklocka; trol. ljudhärmande; jfr KIMMA, v.1 samt PINKLA]
(†) draga (i klockrepet) för att ringa (den lilla klockan); ringa. Prestens Hustru går J sengh, / Klockarens Hv(stru) kinklar j strengh. Visb. 2: 239 (c. 1600).
SAOB
