SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLUNKA kluŋ3ka2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (tillf., WoJ (1891; angivet ss. sälls.)); jfr KLUNK, sbst.3
Ordformer
(förr äv. skrivet kluncka)
Etymologi
[fsv. klunka, gurgla sig med (ngt); jfr dan. o. nor. klunke (i bet. I, i sht i ä. d. stundom äv. i bet. II), eng. (dial.) clunk (i bet. I, II); av KLUNK, sbst.2]
I. intr.: frambringa l. giva från sig ett kluckande ljud; ss. vbalsbst. -ande, -ning äv. konkret, om kluckande läte l. ljud; jfr KLUCKA 1.
1) (i sht i vissa trakter) i fråga om vissa fåglars läte; jfr KLUCKA 1 a. Klunka som kalkoner. Holmberg 1: 959 (1795). TurÅ 1889, s. 50 (om korp). Eller gaf en kråka till ett doft klunkande, som hon brukar i älskogstiden. Rosenius Naturst. 87 (1897). Dens. SvFågl. 1: 84 (1914). — särsk. om tjäder: slå ”klunken” (se KLUNK, sbst.2 1 a slutet). VetAH 1801, s. 239. Alla hundra tjädertupparna sjöngo och klunkade och sisade. Lagerlöf Holg. 1: 87 (1906). PåSkid. 1931, s. 157.
2) (mera tillf.) i fråga om av människa l. annat djur än fågel frambragt läte l. ljud; stundom opers. Klockgrodornas melankoliska klunkningar. Benedictsson Ber. 25 (1887). — särsk. i överförd anv.
a) [jfr sv. dial. (Västergötl.) klonka dalbo, tala dalbospråk] i fråga om gurglande, i halsen frambragt, dåligt artikulerat tal; stundom ss. anföringsverb; jfr KLUCKA 1 b. Ja ... ag vill in ... te bli snus! — klunkade det ynkligt i Pekka. Topelius Sommarsjö 1: 83 (1897). Koch Arb. 235 (1912).
b) i p. pr., om skratt: kluckande. Ett litet tyst, klunkande skratt. Wallengren Mann. 189 (1895).
3) i fråga om ljud som härrör från ngt livlöst, företrädesvis från (föremål innehållande) vätska; äv. opers.; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Broman HelsB 279 (1705). Spegel 162 (1712). Hafvet, som klunkade alldeles under vårt hotellfönster. Idun 1901, s. 322. Under renskinnsfällarna klunkade brännvinskaggen. Hemberg Kola 168 (1902). De kristallklara böljornas klunkande mot jollen. Hedin Asien 2: 504 (1903). Paternosterverken gnälla och klunka. Dens. Bagdad 145 (1917). — särsk. i fråga om med nedsväljande av vätska förbundet ljud (i sht uppkommande, då en relativt stor kvantitet nedföres i en sväljning); jfr I 2. När .. (den sjuka) drack, åtföljdes sväljandet af klunkning. Löwegren Hippokr. 1: 430 (1909). En klunkande tomsväljning. Högberg Frib. 57 (1910).
II. [urspr. sannol. betecknande ett drickande varvid varje nedsväljning var förbunden med ett kluckande ljud, se I 3 slutet] (ngt vard.) tr.: dricka (ngt) i stora klunkar; numera vanl. med förbleknad bet. o. oftast mer l. mindre klandrande: (allt för begärligt l. lystet l. på ett okultiverat sätt) dricka, ”pimpla”; dels abs., dels med obj.; ofta: ”pokulera”, ”supa”; äv. mer l. mindre bildl. En varg, en beest, en häst ei klunkar til han spricker. Kolmodin QvSp. 1: 53 (1732). Lätt at kluncka är, ther öpen står tig skrufven. Därs. 122 (angivet ss. ordstäv). Han klunkade sin bägare i botten. Stagnelius (SVS) 3: 181 (1822). DelaGardie, hvars törst efter hofgunst blef mera brännande, ju mera han fick klunka ur nådens bägare. Crusenstolpe. CJ 2: 301 (1845). Klunkom, Welam Welamsson, / si ormen är tagen / och glädjen är stor. Fröding Stänk 119 (1896). Sachsarnas kurfurste satt och klunkade sitt öl. Heidenstam Svensk. 2: 79 (1910). — särsk. (mera tillf.) med personobj. o. en följande bestämning som anger resultatet av drickandet. Bellman (BellmS) 4: 131 (1771). Nymphen tar stopet, och hon ropar drick! / .. / Lustigt! Jergen klunkar sig mätter. Dens. (SVS) 1: 247 (c. 1772, 1790). Anm. I uttr. klunk i botten (Bellman (BellmS) 2: 144 (c. 1775, 1791)) föreligger antingen en imper. sg. av KLUNKA, v.2, l. interj. KLUNK i en eljest icke anträffad bet.: skål!
Särsk. förb. (i allm. till II): KLUNKA I SIG 10 4 0, i sht förr äv. UTI SIG04 0. (vard.) dricka (ngt) i (stora) klunkar, hälla (ngt) i sig, ”bälga” i sig (ngt). Broman Glys. 3: 360 (c. 1740). De voro mycket trötta, och väldigt klunkade de i sig ölet. Bååth Grette 37 (1901).
KLUNKA NED10 4 l. NER4.
1) (†) till I 3, intr.: nedrinna under åstadkommande av ett kluckande ljud. En bror-skål klunkar ned och remmarn slås i kras. GFGyllenborg Vitt. 1: 106 (1759, 1795).
2) (vard., mindre br.) till II, tr.: ”klunka i sig” (ngt); äv. bildl.: uppsluka (ngt). Men att nu komma till slut med skeppet, — att se hur sjön klunkade ned det. Hagberg Shaksp. 8: 325 (1849). Schulthess (1885).
KLUNKA PÅ. (†) dricka l. ”pokulera” flitigt o. ihållande. Du (min vän) skall supa, .. / Klunka på. Bellman SkrNS 1: 24 (c. 1770). Schulthess (1885).
KLUNKA UT10 4. (vard., numera knappast br.) dricka l. ”supa” ut. Kurage, bror, i helgen! / Med korken ur buteljen / Drick, klunka ut och svälj´en. Bellman SkrNS 2: 309 (c. 1780). Schulthess (1885).
KLUNKA UTI SIG, se KLUNKA I SIG.
Spoiler title
Spoiler content