SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1937  
KRASCHAN kraʃa4n, r. l. m. l. f., om person m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(crachane 17931810. kraschan (-ach-) 1795 (: Krachaner, pl.), 1801 osv.)
Etymologi
[ombildning av fr. crachat, eg.: spottkluns, äv.: ordenskraschan (jfr SMOCKA, sbst.), avledn. av cracher, spotta; urspr. ljudhärmande]
1) ordensstjärna (vanl. ett större, fleruddigt kors, ”bröststjärna”, ”plack”) som betecknar högre grad i en riddarorden (särsk. storofficer o. kommendör av 1:a klassen); äv. (tillf., vard.) i överförd anv., om kraschanprydd herre. DA 1793, nr 65, s. 3. Många förnäma (voro) bjudna ..; ty hon har ett raseri att se en crachan öfver hvar tallrik. JournLTh. 1810, s. 690. Weste FörslSAOB (1823; om person). Kommendörer (av svärdsorden) med stora korset bära .. kraschan af silfver bestående af ett grekiskt klufvet kors med kronor m. m. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 381 (1879). Den s. k. mindre kraschanen el. plaquen .. utan band .. samt utan de utsmyckningar .. som i regel finnas hos det något större storkorset. SvUppslB 20: 834 (1934). — jfr KOMMENDÖRS-, ORDENS-, SERAFIMER-, STORKORS-, STOROFFICERS-KRASCHAN.
2) urmak. den till formen kraschanliknande delen av stoppvärket i vissa urvärk, i vilkens urfräsningar stopptanden griper in. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 90 (1881). Ericsson Ur. 169 (1897).
Anm. Stundom användes i bet. 1 den fr. formen crachat. Björnståhl Resa 4: 186 (1782). RiksdRevStatsv. 1900, s. 262.
Ssgr: (1) KRASCHAN-KARL. (†) kraschanprydd herre, kommendör. HH XXV. 2: 51 (1809).
(1) -PRYDD, p. adj. Polyfem I. 25—26: 5 (1810).
(2) -STOPPVÄRK~02, äv. ~20. urmak. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 32 (1881).
Avledn.: KRASCHANERAD, p. adj. till 1: kraschanprydd. Thorild 3: 459 (1788). Cronholm 10År 5 (1901).
Spoiler title
Spoiler content