LEBEMAN le4be~man1, äv. LEVEMAN le4ve~ man1, m.; best. -mannen, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -män (SvD (A. B.) 1919, nr 190, s. 5, osv.), äv. -männer (Mattsson VSkr. 1: 184(1910), SvD(A) 1927,nr 234, s. 10).
[av t. lebemann resp. d. levemand, av t. leben resp. d. leve, leva (se LEVA), o. t. mann resp. d. mand, man (se MAN, m.)]
man(sperson) som lever ett flott o. mer l. mindre lättsinnigt liv, vivör. Det hviskades, att han varit en framstående Lebemann och stor kvinnotjusare. Nordlindh Chans. 126(1907). Den berömde engelske sprätten och lebemannen Brummel. GbgMorgP 22/3 1929, Söndagsbil. s. 8. Han var i mycket typen för en flott lebeman, pengarna rullade mellan hans fingrar och han var känd för sitt glada humör. NDA(A) 1931, nr 349, s. 6.Grimberg VärldH 7: 103(1936).
SAOB
