SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1942  
MAKARE, numera bl. ss. senare led i ssgr -MAKARE ~ma2kare, i bet. 13 m.||ig., i bet. 4 r. l. m.; best. -en l. -n; pl. =.
Ordformer
(-mach- 1576 (: Vantemach[er])1755 (: Krukemachare). -mack- 1560 (: wantmackere)1671 (: skomackaren). -mag- 1526 (: schomagare)1569 (: skomagare). -mak- 1521 (: skomakar[e]) osv. -are (-ar) 1521 (: skomakar[e]), 1526 (: schomagare) osv. -er 1526 (: pottomakers, gen. sg.)1662 (: uhrmaker). -ere 1556 (vantemakeres, gen. sg.)1627 (: Skomakere). -makiare 1590 (: skomakiare). — Framför personnamn användes ofta den förkortade formen -makar)
Etymologi
[fsv. -makare; efter mnt. maker, vbalsbst. till maken, göra, förfärdiga (se MAKA, v.1). I bet. 4 avledn. till MAKA, v.1 4]
1) (†) ss. enkelt ord: person som förfärdigar l. gör ngt. Jes. 29: 16 (Bib. 1541). Schultze Ordb. 2948 (c. 1755).
a) om person som framställer andliga produkter på ett mer l. mindre handtvärksmässigt sätt; jfr BOK-, FÖRSLAGS-, LAG-, VERS-MAKARE m. fl.
b) om person som åstadkommer l. arrangerar l. använder ngt som icke tillhör det normala l. regelrätta l. som utgör ngt bl. löjligt o. d.; jfr BRÅK-, FRAS-, GRÄL-, GYCKEL-, HEMLIGHETS-, INTRIG-, KOMPLOTT-, KRÅNGEL-, KUPP-, LUSTIG-, PUTS-, REKLAM-, SENSATIONS-, TRÄT-, UPPRORS-MAKARE m. fl.
c) om person som på ett brottsligt l. knipslugt l. mindre regelrätt sätt gör ngn till vad som anges gm förleden; jfr K(ON)UNGA-, PROSELYT-, ÄNGLA-MAKARE m. fl.
3) ss. senare led i ssgr, om person som gm viss behandling åstadkommer att ngt får den gm förleden angivna egenskapen. — jfr GAR-MAKARE.
4) (†) tekn. redskap varmed ngt makas l. skjutes i viss riktning; i sht vid kruttillvärkning. VetAH 1760, s. 221. Heinrich (1814, 1828).
Spoiler title
Spoiler content