SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1943  
MEDUSA medɯ3sa2, i bet. 1 o. 2 f., i bet. 3 f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr t. medusa, meduse, eng. medusa, fr. méduse; av lat. Medusa, av gr. Μέδουσα]
1) i den grekiska mytologien: namn på ett kvinnligt vidunder (en av de tre gorgonerna) med ett skräckinjagande huvud (med ormar i st. f. hår o. med blickar som värkade förstenande, i konsten stundom i övrigt framställt med vackra drag), vilket (sedan vidundret dödats av Perseus) fästes på egiden; äv. oeg., om bildframställning. Lucidor (SVS) 199 (1672). Almquist VärldH II. 1: 204 (1931; om bildframställning). särsk.
a) (†) zool. i uttr. Medusæ huvud, = MEDUSA-HUVUD 4 a. Linné MusReg. 95 (1754). Thunberg Resa 1: 268 (1788).
b) (enst., †) oeg., ss. beteckning för en skräckinjagande angripare (sannol. med tanke på medusahuvudet ss. attribut till egiden). De Christnas rätta hielm, med hvilken de bestå kunna emot den helfvetis Medusa, eller Satans listiga anlopp, är Guds kraftiga Ord. Bliberg Acerra 541 (1737).
2) bildl., om kvinna som i ngt avseende liknar Medusa. Hon står där svept i slöja som natten svart, / En tragiskt skön, förstenad och blek Medusa. Snoilsky 5: 115 (1897). särsk. [åtm. delvis med anslutning till MADUSA] (starkt vard.) i utvidgad anv., om ful, skräckinjagande l. stor, tjock, manhaftig och grovlemmad kvinna. Frun en stor medusa — och herrn en liten stackare. Hedberg Sardou 4 (1866). Didring Malm 2: 117 (1915).
3) zool. fritt simmande könsindivid av ngn av nässeldjursklasserna hydroider (Hydrozoa) l. skivmaneter (Scyphozoa), representerande könsgenerationen hos dessa arter (o. gm sin med tentakler utrustade klocklika l. skivformiga kropp påminnande om ett medusahuvud). Cook 2Resa 145 (1783). FoFl. 1909, s. 74.
Ssgr (till 1): A (†): MEDUS-HUVUD, se B.
B: MEDUSA-HUVUD. (medus- 1786. medusa- 1877 osv. medusas- c. 1820. meduse- (-æ-) 17971880) [jfr t. medusenhaupt]
1) om (bild av) Medusas huvud. Bremer Pres. 273 (1834). Weibull LundLundagMinn. IX (1884).
2) (i vitter stil) om egiden; äv. bildl., om ngt som gör tjänst ss. sköld l. värn för ngn. Stagnelius (SVS) 2: 185 (c. 1820). Angifvareskapet är det Medusahufvud .. (som tyrannen) håller fram till sitt värn. Rydberg RomD 31 (1877).
3) (numera föga br.) bildl.; om fult, skräckinjagande ansikte. Dalin (1853). Schück (1854).
4) zool. ss. benämning på olika arter av tagghudingar med mer l. mindre ormliknande armar.
a) sjöliljan Pentacrinus caput medusæ Lam. Oldendorp 1: 129 (1786). Brehm DjurV 3: 416 (1938).
b) ormstjärnan Gorgonocephalus caput-medusæ Lin. (Stuxberg o.) Floderus 3: 396 (1904).
-HÅR. (i vitter stil, tillf.) bildl.: tovigt, fritt hängande hår (som liknar Medusas slingrande ormar). SvD 7/11 1926, Söndagsbil. s. 1.
-SKÖLD. (i vitter stil) om egiden (l. liknande sköld). AntT XIV. 3: 111 (1895).
-STJÄRNA. [jfr t. medusenstern] zool. = -huvud 4 b. 1Brehm III. 2: 361 (1876). Brehm DjurV 3: 436 (1938).
-ÖGA. (i vitter stil, numera föga br.) i pl., om ögon som i ett l. annat avseende likna Medusas (med förstenande blick). Fahlcrantz Lessing Gal. 10 (1821).
C (†): MEDUSAS-HUVUD, se B.
D [efter lat. medusæ, gen. sg. av medusa] (†): MEDUSE-HUVUD, se B.
Spoiler title
Spoiler content